Borgarklassen ”producerar framför allt sin egen dödgrävare”, påpekar Marx och Engels i det berömda Kommunistiska manifestet. Detta i två bemärkelser: För det första skapar kapitalismen en allt mäktigare arbetarklass, med styrkan att ta makten från borgarklassen. För det andra görs denna revolution oundviklig av systemets egen utveckling.
Det är drygt tre år sedan opinionsinstitutet Edelman släppte en bomb på det årliga internationella rikemansmötet i Davos: Mer än hälften av jordens befolkning anser att kapitalismen gör mer skada än nytta.
Sedan dess har vi genomlevt en förödande pandemi och nu en fruktansvärd levnadskostnadskris. De rika har sett sin förmögenhet öka med 2,7 miljarder dollar om dagen, medan 800 miljoner lever i hunger.
I antikommunismens och imperialismens högborg USA ser nu 31 procent av befolkningen socialismen som det ”ideala ekonomiska systemet”, enligt Frasier Institute 2023. Bland unga i åldern 18–34 år är siffran 43 procent. Ännu mer slående är att 11 procent ser kommunism som idealet – motsvarande siffra är 20 procent bland unga.
I den forna stormakten Storbritannien är situationen ännu tydligare. En majoritet av de unga anser uttryckligen att socialismen är det ideala ekonomiska systemet. För 29 procent är kommunism idealet.
Detta är särskilt slående med tanke på att det varken i USA eller Storbritannien finns något parti som kallar sig socialistiskt – ännu mindre kommunistiskt. Tvärtom är partiledarna enade i sitt försvar av den ”fria marknadens” rovdrift på människan och naturen, liksom de försvarar den rikaste procentens rätt att utsuga resten av befolkningen.
Inte heller kan borgarklassens strateger skylla kommunismens ökade stöd på någon sovjetisk eller kinesisk propaganda. Sovjetunionen upplöstes som bekant för över trettio år sedan, och oavsett det styrande partiets namn är Kina i dag utan tvivel en kapitalistisk stat.
Det finns bara en slutsats: arbetare och unga har på egen hand kommit fram till att kapitalismen inte fungerar, av sin egen erfarenhet.
Sedan krisen 2008 har det parallellt blivit allt mer uppenbart för människor att det inte finns någon särskild gräns för hur mycket försämringar man kan påtvingas – annat än den som man själva sätter i klasskampen.
I våg efter våg av massrörelser har man försökt kämpa tillbaka. Varje vecka och månad bryter nya strider ut som skakar om hela länder i grunden.
I Frankrike har miljoner arbetare under de senaste månaderna bedrivit en hårdnackad och beslutsam kamp mot Macrons försämringar av pensionen. Paris gator har fyllts av sopor, medan 800 000 tågade genom staden 23 mars.
I Grekland utlöste tågkollisionen i februari ytterligare en våg av kamp, med ännu en massiv generalstrejk och upp till 150 000 på Atens gator.
I Tyskland paralyserade 150 000 tåg- och transportarbetare landets kollektivtrafik och transporter den 27 mars, i den största strejken på 30 år. Ett av slagorden på demonstrationerna var ”vi kommer inte betala för er kris”, som visar hur arbetare fått nog av att betala notan för kapitalismens kris.
De strejkande lokförarna på Stockholmspendeln förklarade för Revolutions medlemmar att de tog inspiration från hur arbetare kämpar tillbaka i andra länder. ”Vi måste börja vakna här med”, som en lokförare uttryckte det. Nu kommer lokförarna själva att inspirera otaliga arbetare i Sverige.
Den svenska fattigdomen ökar på ett sätt vi inte sett sedan andra världskriget, i alla grupper. På Kommunals avtalsområde tjänar en tredjedel av de heltidsanställda under 24 000 i månaden före skatt. Nu sammanfaller välfärdens svältkur med kostnadsökningar som gör situationen allt mer ohållbar. Det är en tidsfråga innan lokförarnas metoder sprider sig.
Det är just i den gemensamma kampen för att förändra sin situation som klassmedvetandet utvecklas – förståelsen för arbetares kollektiva styrka och möjlighet att själva ta kontrollen över samhället. I detta kommer svenska arbetare att ta stora kliv framåt den kommande perioden. Bland unga växer redan intresset för kommunistiska idéer med stormsteg.
Situationen skapar möjligheter utan motstycke för att bygga den genuina kommunismens styrkor. I Baskien deltar tusentals unga i massdemonstrationer under paroller som ”Arbetarnas hämnd – socialistisk revolution” och ”proletariatets diktatur”. Liknande möjligheter kommer att öppna sig i Sverige. Vi måste organisera oss och vara redo.
Man skulle bara behöva göra ett mindre tillägg till Marx och Engels berömda inledning till manifestet: ”Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke.” Detta spöke går inte bara runt Europa, utan hela världen. Vi har bara våra bojor att förlora, men en värld att vinna.
Kommunister i alla länder – förena er!