Svenska perspektiv 2023: Klasskamp på dagordningen

Följande dokument antogs på Revolutions kongress 15–16 april och anger den ekonomiska, politiska och sociala utvecklingen i Sverige och uppgifterna för marxister. Kapitalismen står inför en djup kris med inflation, snabbt stigande räntor och en ny lågkonjunktur, och på det har vi en högerregering som försöker göra allt för att lägga bördan för krisen på arbetarklassens axlar. Detta gör att arbetarklassen pressas från alla håll, och med en facklig ledning som vägrar ta strid förutspådde vi att det kommer leda till vilda strejker – som nu inträffat.

Bara tre år har gått sedan coronapandemin bröt ut, och nu härjar en levnadskostnadskris vars like världen inte sett sedan andra världskriget. Överallt ställs saker som människor tidigare tog för givet ifråga, och även i de imperialistiska länderna inkluderar detta numera el, värme, bostad och mat på bordet. 

Den galopperande inflationen har tvingat borgarklassen att medvetet utlösa en lågkonjunktur för att sänka konsumtionen. Utöver flerdubblade elpriser, höjda hyror och matkostnader, snabba räntehöjningar med mera, kommer därför hundratals miljoner arbetare att kastas ut i arbetslöshet. I länder som Storbritannien ringlar redan köerna långa till matbankerna. I många så kallade utvecklingsländer står folk inför en ekonomisk kollaps: 60 procent av länderna har nu svårt att betala sina skulder enligt IMF och 12 länder står inför statsbankrutt.

Över hela världen står människor inför en ovedersäglig sanning: att kris, krig och fattigdom är det nya normala under kapitalismen. Med massiva skulder, energikris, handelskrig och så vidare, finns det krutdurkar i varje hörn som när som helst kan vända lågkonjunkturen till en depression. 

Stämningen bland borgarklassens mer framsynta strateger kan inte beskrivas som något annat än panikslagen. FN:s generalsekreterare hade följande uppmuntrande ord till generalförsamlingen i september: 

“Vi är på farligt vatten. En global missnöjesvinter ligger framför oss. En levnadskostnadskris härjar. Förtroendet smulas sönder. Ojämlikheter exploderar. Vår planet brinner. Människor lider – och de mest sårbara lider mest … Vi har ett ansvar för att agera. Och ändå är vi fast i en kolossal global dysfunktionalitet.” 

Alla de verktyg som borgarklassen har använt för att komma ur de senaste femton årens kriser, vänds nu mot dem med full styrka. Detta gäller åtgärder som coronapandemins gigantiska stimulanser, men också attackerna mot arbetarklassen. Överallt finns en känsla av att något grundläggande är fel, som driver människor från alla samhällsskikt till politisk handling.

En revolutionär process kännetecknas först och främst av de breda massornas direkta ingripande i historiska händelser, som Trotskij påpekade. I sina försök att hitta en väg framåt blir man efterhand mer och mer medveten om krisens omfattning och djup, vilket driver massorna till att söka allt mer långtgående lösningar. 

I många svagare kapitalistiska länder har denna process redan gått långt. I Egypten, Burkina Faso, Sri Lanka, Ecuador och Sudan – för att nämna några exempel – är det inte bristande objektiv styrka eller offervilja som hindrat arbetarklassen från att gripa makten under det senaste årtiondet. Problemet är att man saknar ett revolutionärt massparti på marxismens grund. 

I de imperialistiska länderna är processen fördröjd, men lika påtaglig. Spontana massrörelser som Black Lives Matter i USA eller Gula västarna i Frankrike visar på de verkliga stämningarna inom arbetarklassen, när missnöjet finner någon slags kanal. 

På valplanet hamnar överallt den så kallade mitten, borgarklassens pålitliga representanter, i kris i takt med att massorna söker en politisk väg framåt. Precis när borgarklassen som mest skulle behöva ledare som kan lugna situationen och samla ett brett stöd för högerpolitik, får de hålla tillgodo med karaktärer som Trump, Meloni och Liz Truss – som i sin tur bara spär på oron och radikaliseringen. 

De mer intelligenta medlemmarna av den härskande klassen förstår faran i situationen. Torypolitikern Lord Andrew Tiry konstaterade följande i februari: 

“Vi har ett utbrett allmänt missnöje med kapitalismen. Folk känner sig alienerade, de känner att de lever i en svindlarekonomi och att den drivs för andra, inte för dem. Dessa attityder präglar också medelklasserna, som är de nya sårbara.”

Redan före pandemin ansåg mer än halva jordens befolkning att kapitalismen gjorde mer skada än nytta, och i länder som USA och Storbritannien har en majoritet av ungdomen dragit slutsatsen att socialism är att föredra framför kapitalism. En betydande minoritet föredrar till och med kommunism, vilket visar på de stora möjligheterna för oss marxister.

Den ekonomiska krisen lämnar arbetarklassen inget annat val än att kämpa tillbaka, och stärker och påskyndar därmed den revolutionära processens utveckling. I Storbritannien har inflationen redan lett till en stor strejkvåg. I USA pågår överallt kampanjer, ledda av unga aktivister, för facklig anslutning bland arbetare på företag som Starbucks och Amazon. I kanadensiska Ontario besegrade lärarna provinsregeringens strejkförbud genom hotet om generalstrejk. Levnadskostnadskrisen ställer omedelbart klasskampen på dagordningen.

I Sverige pågår alla dessa processer, men än så länge under ytan på grund av trycket från den tunga svenska arbetarrörelsebyråkratin. Detta gör det svårare att spåra processernas utveckling, men desto viktigare. Revolutionärer, som är vana vid att vara i minoritet, kan ofta bli för konservativa. Det är en lyx vi inte har råd med. 

Ett nytt medvetande formas

Det mänskliga medvetandet – människors tankar, värderingar, idéer och så vidare – är konservativt och släpar efter händelseutvecklingen. Arbetarklassens politiska medvetande motsvarar i regel i första hand inte den nuvarande perioden, utan den föregående. 

I Sverige satte efterkrigstidens långa kapitalistiska uppsving sin prägel på hela generationers medvetanden. Under över två årtionden skedde en enorm utveckling av produktivkrafterna, som för den svenska borgarklassens del innebar stora profiter. Med industrin intakt efter andra världskriget, kunde man exportera till en snabbt växande världsmarknad. Under trycket från en stark arbetarrörelse och hotet från Sovjetunionen i öst, köpte borgarklassen sig klassfred genom att gradvis gå med på långtgående förbättringar för arbetarklassen. 

För många arbetare innebar detta att reformismens idé om gradvisa förbättringar under kapitalismen – genom den borgerliga staten – verkade stämma. Förväntningarna på livet formades av att man uppnådde full sysselsättning, byggde bort bostadsbristen och gradvis trängde undan fattigdomen. Sjukvård och förskola byggdes ut; utbildningssystemet gjordes mer jämlikt; man fick pensioner, mer ledighet, och så vidare. 

Under denna period stärktes förtroendet för Socialdemokraternas ledning – tillika arbetarrörelsens ledning – som till och med vann egen majoritet i riksdagsvalet 1968. När den svenska kapitalismens problem blev allt mer påtagliga under 1970- och 1980-talet – och ännu mer när krisen bröt ut i början på 1990-talet – kunde man använda sin auktoritet för att se till att de nödvändiga försämringarna för arbetarklassen baxades igenom. 

Under 1990-talskrisen skedde privatiseringar, avregleringar, nedskärningar och försämringar av anställningstryggheten som lade grunden för en massivt ökad utsugning av arbetarklassen. Sverige har gått från att vara ett av de mest jämlika länderna till ett land med större klassklyftor än länder som Nigeria, Filippinerna, Haiti och USA. Sveriges 542 miljardärer äger 68 procent av Sveriges BNP – trettio gånger mer än 1996. För arbetarklassens del har detta inneburit snabbt ökat tempo på arbetsplatserna, urholkning av välfärden, bostadsbrist, otrygghet, försämrad infrastruktur, arbetslöshet och ökad fattigdom. 

Svenska arbetare förväntar sig att vissa grundläggande samhällsfunktioner fungerar – en viss trygghet och levnadsstandard – men förväntningarna har hamnat i allt större kontrast till den svenska kapitalismens verklighet. 

Inom sjukvården sker en tredjedel av alla operationer inte ens inom 90 dagar, och många får vänta i åratal på saker som knä- och höftoperationer. Arbetare i äldreomsorgen berättar om gamla som inte får duscha på två veckor på grund av personalbrist. Rapporterna duggar tätt om arbetare som springer i korridorerna, aldrig får ledigt, inte kan sova, gråter av utmattning och så vidare. I städerna går det samtidigt överallt människor och letar burkar i papperskorgar, medan barnfamiljer och pensionärer med ekonomiska problem kastas ut på gatan i hemlöshet.

Den svenska välfärdens förfall synliggjordes på ett brutalt sätt i samband med coronapandemin. Sverige hade och har lägst antal vårdplatser per invånare i EU, och samtliga större sjukhus kastades omedelbart in i en djup kris. Mer eller mindre sanktionerat ovanifrån tvingades man periodvis ställa liv mot liv, och bara fem procent av de gamla på äldreboendena med covid fick ens träffa en läkare. 

De tidigare omfattande lagren av sjukvårdsmateriel hade man skurit bort, och bristen på basal skyddsutrustning var så förödande att Folkhälsomyndigheten fick “lösa” situationen genom att fastslå att nödvändig skyddsutrustning plötsligt inte var nödvändig. Från en dag till en annan gick myndigheten lika elegant från att hävda att ungdomar inte spred viruset, till att rekommendera att gymnasieskolor i hela landet utan förberedelser skulle stänga. En lärare påpekade att det kändes som att hon och hennes kollegor “offras på samhällets altare”, vilket är en beskrivning som många arbetare lär känna igen sig i. 

Ted Grant påpekade att det är händelser, händelser och åter händelser som tvingar människor att börja ifrågasätta sina invanda idéer. Medan arbetare i välfärden tvingades försöka få en omöjlig situation att gå ihop, ställdes andra på bar backe av den ekonomiska kris som viruset utlöste. Och så snart de värsta virusvågorna var förbi, väntade nya nedskärningar och försämringar.

Bilden av det trygga Sverige har förbytts i en allmän oro, som betydligt bättre speglar kapitalismens verklighet. SOM-institutets undersökning 2021 gavs den passande titeln “Du sköra nya värld”, och kunde konstatera att bara 21 procent av svenskarna ansåg att utvecklingen i Sverige gick åt rätt håll, medan 57 procent ansåg att den gick åt fel håll – en ökning med 18 procentenheter sedan 2012. 

Det senaste årets händelser med Rysslands invasion av Ukraina och skenande priser på el och mat innebär ännu ett stort steg i denna riktning, vilket syns tydligt i den senaste undersökningen från 2022. Numera anser endast 13 procent att Sverige går åt rätt håll och 67 procent, en ökning på ytterligare 10 procentenheter på bara ett år, anser att utvecklingen går åt fel håll.

När Ryssland invaderade Ukraina kunde borgarklassen och regeringen visserligen effektivt använda det för att bilda opinion för Nato-medlemskap. Men propagandan om det ryska hotet gjorde samtidigt att oron för samhällsutvecklingen ökade och därmed känslan av att något grundläggande är fel med världen vi lever i. Oundvikligen närmar sig folk steg för steg en förståelse för djupet av samhällets kris – och att det bara blir värre om man inte gör något.

Den ekonomiska mardrömmen

I december 2022 hade livsmedelspriserna ökat med nästan en femtedel på ett år. Kring jul kom elräkningarna, som för många av Sveriges två miljoner småhusägare låg en bra bit över 10 000 kronor – trots att man minskat duschandet, dragit ned på värmen, stängt av ett rum, och så vidare. 

Ett par pensionärer som röstat på Moderaterna i valet skickade ett öppet brev till statsminister Ulf Kristersson i januari. De hade tvingats sänka inomhustemperaturen till 12 grader, vilket orsakat mögelskador på huset och gett dem båda hälsobesvär – i hustruns fall så allvarligt att hon tvingats åka in på sjukhus. 

“Bäste herr statsminister, se detta brev som ett rop på hjälp! Situationen är svår och vår tillvaro håller på att rasa samman. Låt oss inte behöva gå i personlig konkurs och skona vår hälsa och vårt hus.”

Före pensionen tillhörde paret arbetarklassens övre skikt – det man ibland kallar medelklassen – och hade stabila goda inkomster. Men nu äter bara elräkningen upp pensionen. De lever på sparpengar. 

Oavsett om det är bränslepriser, elpriser, räntor, matpriser eller hyror, slår krisen brett mot såväl småborgerligheten som arbetarklassen. Var femte svensk tvingas ta av sparpengar för att köpa mat, enligt Swedbank. Många som redan låg på marginalen har tvingats börja söka sig till den svenska versionen av matbankerna, Matmissionen, som fördubblade sitt medlemsantal på nio månader. I SvD beskrivs hur köerna kan ringla i flera hundra meter, trots att man öppnar fler butiker än någonsin tidigare.

Redan före Ukrainakriget hade inflationen börjat öka snabbt. Den omedelbara orsaken var de enorma världsomspännande stimulanspaketen under coronakrisen. Totalt har regeringarna pumpat ut hela 16 000 miljarder dollar i ekonomin i form av olika stödpaket. Därutöver har världens centralbanker slagit på den digitala sedelpressen och bidragit med ungefär 10 000 miljarder dollar, varav en stor del gått till att finansiera statliga skulder. 

Detta har inneburit en massiv ökning av mängden pengar i ekonomin. Var fjärde dollar och krona som någonsin cirkulerat skapades under pandemin. Samtidigt har mängden faktiska värden (varor) inte ökat i samma utsträckning. Att mängden pengar ökar mer än mängden värden, är det grundläggande faktum som arbetare nu får betala för med allt högre priser.

Ovanpå detta verkar en mängd olika faktorer för att ytterligare driva upp inflationen, däribland protektionism och handelshinder, ökade militära utgifter, stigande energipriser och framförallt kriget i Ukraina. Inget av detta kan borgarklassen heller lösa på kort sikt, vilket gör det svårare att få bukt med inflationen. 

Handelsbanken beräknar att bara inflationen gör att ett genomsnittligt svenskt hushåll blir 3000 kronor fattigare per månad. Dessutom är de svenska hushållen bland de mest skuldsatta i Europa, med skulder på i genomsnitt över 200 procent av disponibel inkomst (inkomst efter skatt). Detta gör att de drabbas hårt av att Riksbanken höjer styrräntan. I april 2022 beräknade den borgerlige ekonomen Andreas Cervenka att räntehöjningar på tre procent (vilket nu är genomfört) skulle leda till att svenskarnas totala räntekostnader efterhand skulle öka med 100 miljarder. 

För många arbetare och familjer är kostnadsökningarna skillnaden mellan en acceptabel tillvaro och fattigdom. Handelsbanken konstaterade i januari att den enda orsaken till att konsumtionen inte minskade snabbare var att många hushåll hade ett visst sparande, men att “de möjligheterna börjar tömmas nu” – folk har alltså tömt sina sparkonton för att betala räkningarna.

Ur borgarklassens synpunkt är detta bra, eftersom deras strategi för att få bukt med inflationen är att tvinga folk att sänka sin konsumtion drastiskt så att efterfrågan på varor minskar. Detta erkändes också helt öppet av den nya riksbankschefen Erik Thedéen i en intervju med DN: “Huvudskälet är att dämpa efterfrågan. Om hushållen har lite tuffare ekonomi, då kommer det bli svårare för handlarna att höja priserna. Om det sker i alla led i ekonomin, då kommer den dämpade efterfrågan att sänka pristrycket.”

Som del av samma strategi har regeringens elprisstöd varit det kanske lägsta i Europa, och höstbudgeten innebär nedskärningar på 130 miljarder kronor till 2025 – naturligtvis inte inom försvaret, rutavdraget eller polisen, utan inom välfärden. På det sättet ska välfärdens arbetare betala: inte bara genom ökad fattigdom, utan genom att man gör en omöjlig arbetssituation ännu värre. Hur arbetare inom vård, skola och omsorg kommer att reagera på nya stora nedskärningar är inte svårt att förutspå. De har redan fått utstå årtionden av nedskärningar, där statens utgifter fallit från 30 procent av BNP 1994 till runt 20 procent idag.

Att man nu drastiskt sänker konsumtionen i samhället, innebär att man medvetet utlöser en lågkonjunktur i ekonomin. De borgerliga ekonomernas prognoser visar på en recession på omkring en procent 2023, vilket i sig skulle innebära en våg av konkurser och en arbetslöshet på över åtta procent. Men detta förutsätter att inget förvärrar nedgången ytterligare.

En särskilt stor riskfaktor för den svenska ekonomin är de höga hushållsskulderna. De beror på att de behövt låna allt mer för att ha råd att köpa allt dyrare bostäder. Bostadsprisernas branta uppgång har i sin tur varit ett resultat av billiga lån och bostadsbrist. Samma sak gäller på fastighetsmarknaden, där bolagen har en belåningsgrad långt över det europeiska genomsnittet. 

Problemet är att de billiga lånen plötsligt blir dyra när räntorna nu ökar. Därför måste allt fler sälja – samtidigt som färre har råd att köpa. Det omedelbara resultatet är en allmän prisnedgång och en brant inbromsning inom byggsektorn. Enligt en jämförelse av mäklarfirman Knight Frank föll svenska bostadspriser snabbast i världen under 2022. Många tvingas sälja med stor förlust och blir skuldsatta för livet. Fastighetsbolagen står inför en liknande situation, även om konkursen knappast blir samma smäll för deras ägare som för vanliga arbetare.

För ekonomin som helhet är det stora problemet att bolån och utlåning till kommersiella fastigheter utgör större delen av bankernas totala utlåning. Om låntagarna inte kan betala tillbaka har bankernas säkerhet varit bostäderna och fastigheterna, men om deras värde också minskar kan lånen inte betalas tillbaka. Bostäderna och fastigheterna har också använts som den viktigaste säkerheten när bankerna själva lånar pengar, vilket gör att värdeminskningen snabbt kan kasta in dem i en likviditetskris. Detta var precis vad som hände i Sverige under 1990-talskrisen och i en rad länder i samband med krisen 2008–2009, inte minst USA. I nuvarande situation skulle en sådan kollaps fördjupa krisen oerhört i Sverige, där staten skulle överta stora bankskulder för att förhindra ett ännu större fall och låta arbetarna betala. Den före detta Riksbankschefen Stefan Ingves beskrev situationen “som att sitta längst upp på en vulkan”. 

För marknaden verkar scenariot allt mer sannolikt. Vanligtvis leder räntehöjningar till att ett lands valuta stärks, men nu har kronan fallit mot alla jämförbara valutor och förvärrat inflationen. Orsaken är att utländska investerare som tror på en krasch säljer svenska tillgångar, inte minst de som är kopplade till bostads- och fastighetsmarknaden. Börspriserna på högbelånade fastighetsaktier har fallit med 70–80 procent på ett år. Prognosen för svensk ekonomi 2023 är sämst i hela EU.

Fortsatta räntehöjningar kan alltså spräcka bostadsbubblan och orsaka en bankkris, samtidigt som man inte rår på inflationen eftersom kronan försvagas. Men om man höjer räntan mindre än andra länder kommer också kronan att försvagas, med högre inflation som följd – vilket kan tvinga fram större höjningar senare. Vad de än gör, kommer alltså Riksbanken och i förlängningen borgarklassen att göra fel. 

De stora nedskärningarna sedan 1990-talskrisen gör att den svenska staten har en exceptionellt låg statsskuld, som man fortsätter att minska genom den nuvarande stålbadspolitiken för välfärden. Detta är inte bara en strategi för att sänka inflationen, utan också en förberedelse för att ha utrymme att rädda bankerna. Notan lämnar man till arbetarklassen, som än en gång förväntas rädda kapitalisternas tillgångar.

Bankkris eller ej, utlöser den nya krisen en ny period i den svenska klasskampens utveckling. Även under 1990-talskrisen var fallet i levnadsstandard brant i Sverige och utlöste massprotester, samtidigt som vänsterflygeln inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen stärktes och Vänsterpartiet vann sitt bästa valresultat någonsin 1998. Men vid den tidpunkten hade försämringarna av efterkrigstidens trygga välfärdsstat bara börjat. 

Nu staplas kriserna på varandra. För att beskriva situationen lade statliga Språkrådet till ordet “permakris” på sin nyordslista för 2022, som “det ord som sammanfattar världen tydligast just nu”. I en undersökning av SVT under vintern uppgav två tredjedelar att de “ser mörkt eller mycket mörkt på framtiden”, vilket visar att man börjar inse vad kapitalismens kris innebär. Det finns ingen särskild gräns för hur stora försämringarna kan bli – mer än den som sätts i klasskampen.

Avtalsrörelsen och det underliggande missnöjet

Långt före avtalsrörelsen 2023 drogs igång, påbörjade ledarna för de viktigaste fackförbunden sin kampanj. Med den massiva ökningen av levnadskostnader som arbetare drabbas av, skulle man tänka sig att det var välkommet. Problemet var bara att de fackliga ledarna inte argumenterade för löneförhöjningar, utan mot dem. 

I intervju efter intervju levererade såväl LO-ordföranden Susanna Gideonsson som avtalssekreteraren för IF Metall det anmärkningsvärda påståendet att höga löneökningar skulle göra arbetare fattigare, och eventuellt också arbetslösa. Kommunalarbetaren ackompanjerade sina texter med en kort bildserie under rubriken “Höjda löner ökar inflationen”. Unionen riktade betalda Facebookannonser till sina medlemmar med de tre budskapen: “XL-löneökningar kan ge dyrare kläder”, “Att fiska efter för höga löneökningar ger dyrare kaffe” och “För feta löneökningar kan ge mindre smör för pengarna”.

LO-tidningen Arbetet publicerade till och med ett spel där man pedagogiskt visade att en strid för att vinna mer än 5,5 procents löneökningar (alltså något mindre reallönesänkningar) skulle leda till ekonomisk kollaps. “På gatorna syns svältande människor som stapplar fram med trasor på kroppen”, löd den målande domedagsprofetian.

Det är inte bara i Sverige som fackliga ledare sitter i borgarklassens fickor och därför försöker hindra arbetare från att kämpa för förbättringar. Men en så kraftfull öppen kampanj för reallönesänkningar, särskilt mitt i en levnadskostnadskris, saknar motstycke. Detta visar naturligtvis hur långt den fackliga byråkratin fjärmat sig från vanliga arbetare, hur arrogant de tror att de kan övertyga arbetare om vad som helst. Men det visar också att de behöver bemöta arbetare som kräver betydligt mer än ledningen är beredda att gå med på.

En artikel i LO-tidningen Arbetet 6 februari berättar om byråkratins svårigheter att hantera medlemmarnas krav. “När LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson träffar medlemmar frågar många: Varför begär ni inte 10 procent, eller 15?” Johanssons svar är enkelt: först ska “vi” (alltså arbetarklassen) ”knäcka nacken på inflationen” (genom att bli fattigare). Därefter tillägger han:

“Men avståndet är stort mellan vad människor vill och vad vi kan leverera. Där finns definitivt ett bekymmer. Rent materiellt är det här vår svåraste avtalsrörelse.”

LO-ledningen förespråkade löneökningar på 4,4 procent, vilket innebär en kraftig reallönesänkning. Vad arbetare däremot anser är nödvändigt, syntes i beslut i november från tre fackklubbar som representerar tusentals arbetare: gruvarbetarna i Kiruna och Malmberget krävde 20 procents löneökningar; i Svappavaara krävde man 15 procent och i Aitik krävde man 10 procent. 

Fackföreningarnas klassamarbetspolitik har gjort att de lokala fackklubbarna tömts på folk, och på medlemsmötena är det sällan mer än den lokala styrelsen som deltar. Men när Gruvtolvan i Kiruna skulle rösta om motionen som krävde 20 procents löneökningar slöt 70 arbetare upp för att diskutera och rösta för. En ögonvittnesskildring ger en känsla för stämningen:

“Ett arbetarmöte mer än ett fackmöte – ordet var fritt, rummet kokade. Alla var eniga. Alla var arga och eniga, överens om sin ilska. Det kom kraft ur kollektivet och det skapades oväntade saker: ett bra möte är en levande organism, ingen kan förutsäga dess resultat. Alla blir förvånade.

Det var unga arbetare som ledde mötet. De pratade rätt ut och sa precis vad de kände. De var orädda, stolta och otåliga. Nu eller aldrig, sa de. Nej, inte på nästa möte, vi tar det nu!

Det var medelålders kvinnor med hårda ögon, varseljackor och uppknutna hår, som talade kort men överväldigande. Det låg många års sanning bakom varje stavelse, orden var tungt förankrade. Omöjliga att bestrida ens om man försökt.

Det var karlar med kala hjässor och huvuden fulla av erfarenhet som lyfte sina varnande finger. Men de varnade inte för ungdomarna utan för vår egen förbundsledning, för arbetsköparorganisationerna, för bolagen vi jobbar åt. De tog rygg på ungdomarna.”

Detta visar den verkliga kampviljan inom arbetarklassen. Beslutet – en rak vänster, riktad mot IF Metalls ledning – fattades enhälligt. 

Det enda som skiljer gruvtolvan från de flesta fackliga lokalorganisationer är att det finns ett par stridbara aktivister som gett kampviljan ett uttryck. I februari skrev IF Metall-tidningen Dagens Arbete om kritik från arbetare som “protesterar högljutt, från förtroendevalda och från vanliga människor på golvet”. 

“Ingen annan tar ansvar, men vi ska stå tillbaka”, menade en facklig heltidare på ABB. En medlem i IF Metalls avtalsråd konstaterade att missnöjet “påminner om en vulkan som inte fått utbrott” och betonade risken för klasskamp. “Folk går inte ut och protesterar i dag, men jag är orolig för att det kan bli i morgon.”

I Transport kände ledningen en sådan press underifrån att man inte ansåg det möjligt att bara kräva LO-ledningens 4,4 procent, utan satsade på en något mindre reallönesänkning genom krav på 5,5 procent. “Våra medlemmar behöver pengar för att betala sina räkningar”, löd en talande kommentar från avtalssekreteraren. I 6F-förbund som Byggnads och Pappers väntade man in i det sista, men beslöt sig till slut för att godta LO-ledningens krav och delta i den så kallade LO-samordningen. 

Handelsbanken förutspådde nöjt i en konjunkturrapport i januari att LO-ledningen skulle nöja sig med 3,5 procents löneökning, inklusive ett engångsbelopp. “Missnöje bland löntagarna för detta sätter press på fackförbunden, något som kan leda till en mer utdragen avtalsrunda”, konstaterar de dock. Därefter varnade de för att skriva ett avtal som bara varar ett år, eftersom “arbetstagarna sannolikt [kommer] ha svårare att acceptera reallöneminskningar två år på rad”. 

Under pressträffen för industriavtalet i mars 2023 fick Unionens förbundsordförande Martin Linder frågan varför fackförbunden inte höjt sina krav trots den ökade inflationen, på vilket han svarade: “Vi har aldrig kommunicerat att vi har en strategi att jaga efter inflationen, utan vi utgår från inflationsmålet och hur produktiviteten ser ut, hur konkurrenskraften ser ut och företagens vinster”. Det avslöjar tydligt fackledningens inställning i avtalsrörelsen. 

I slutändan landade industrimärket på 4,1 procent löneökning 2023 och 3,3 procent 2024, med en sammanlagd ökning på 7,4 procent över två år. Fackledningen presenterade stolt märket som “det högsta värdet i industriavtalets historia” och skryter om att avtalet innebär höga nominella löneökningar, i ett tappert försök att sminka en gris. De gör allt för att dölja att avtalet innebär kraftiga reallönesänkningar.

LO-ledningen har begränsat sina krav och accepterat ett tvåårigt avtal baserat på önsketänkandet att inflationen kommer att falla till under 3,3 procent nästa år. IF Metalls ordförande Marie Nilsson säger att “avtalet ger goda förutsättningar för att komma tillbaka till reallöneökningar under 2024”. Samtidigt har tio års reallöneökningar redan utraderats av inflationen. Att snacka om kännbara reallöneökningar redan nästa år är ett stort hån.

Den borgerliga ekonomen Andreas Cervenka beräknar att den totala inflationen under 2022 och 2023 blir 18 procent, vilket är långt över industrimärket. Det är nog minst sagt en underdrift att arbetare kommer få svårt att acceptera sänkningen av levnadsstandarden. Gruvarbetarna eller andra stridbara grupper kan ta ledningen i en våg av vilda strejker, som förlöser den uppdämda ilskan.

Det är sant att antalet strejker i Sverige under det senaste årtiondet varit lägre än någonsin, trots konstanta försämringar. Erfarenheten av strejk och gemensam kamp är mycket liten inom arbetarklassen. Borgarklassen har fackförbundens ledningar att tacka för detta, och de väntar sig samma hjälp nu. 

Men ju hårdare de fackliga ledarna anstränger sig för att hålla tillbaka kamp, ju hårdare de håller tillbaka missnöjet, desto sämre blir deras förmåga att göra det och desto hårdare blir det underliggande trycket. Saker vänds till sin motsats. Just den långa perioden av stiltje i den svenska klasskampen kommer vid en viss tidpunkt att tvinga dess utveckling att gå snabbare, för att hinna ikapp utvecklingen av den svenska kapitalismens kris. 

De traditionella partiernas kris

I val efter val har många arbetare hoppats att Socialdemokraterna ska erbjuda någon slags förbättring, eller att en röst på Vänsterpartiet kanske kan pressa Socialdemokraterna till vänster. Men 30 år av ständiga nedskärningar och försämringar under vilka Socialdemokraterna regerade majoriteten av tiden, med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet, har gradvis undergrävt dessa förhoppningar. 

De traditionella högerpartierna kunde utnyttja missnöjet inom arbetarklassen och småborgerligheten för att vinna valet 2006 och 2010, men sedan den verkliga innebörden blev tydlig av deras privatiseringar och försämringar av A-kassan, sjukförsäkringen med mera, har även de hamnat i kris. Krisen för de traditionella partierna krattade manegen för Sverigedemokraternas framväxt, som gjorde att den gamla högeralliansen föll samman. 

Detta är början på samma process vi ser på världsskala, med ökad politisk instabilitet och en kris för den politiska mitten som uttrycker sig genom så kallad vänster- och högerpopulism. Att polariseringen till vänster inte uttrycks på valplanet i Sverige beror enbart på avsaknaden av ett verkligt alternativ till vänster. 

Allt detta är ett uttryck för ett kapitalistiskt system som inte längre förmår att erbjuda en bättre framtid för majoriteten i samhället. De partier som försöker få arbetarklassen att betala för kapitalismens kris genom att sänka deras levnadsstandard straffas för det genom sjunkande valresultat eller till och med total kollaps. 

Det fanns en tid när val sågs som verkliga möjligheter för vanliga människor att påverka samhällets utveckling. Idag hyser ytterst få någon verklig tro på att politikerna kan lösa något eller att de faktiskt kommer genomföra de vallöften som de ger. 

Detta gäller inte bara arbetarklassen utan även breda lager av småborgerligheten, den traditionella basen för de gamla allianspartierna. Fler och fler kan se att samhällets problem är för stora för att små justeringar hit eller dit skulle göra någon verklig skillnad. 

En bonde som fick chansen att ställa en fråga till partiledarna under Aftonbladets valdebatt, uttryckte dessa tankar tydligt: 

”Det talades mycket om det dyra bränslet och hur man kan göra det billigare. Men även om det var helt gratis skulle det inte räcka med det nuvarande kostnadsläget. Det stöd som jordbruket fått är bara konstgjord andning på en döende näring. Inget av partierna hade något bra svar på detta. Är detta deras bästa så räcker det inte. Ska vi ha kvar svenskt jordbruk krävs mer än snack.” 

I takt med att de politiska skillnaderna mellan blocken blir allt mindre, har retoriken och det parlamentariska poserandet blivit desto viktigare. Av tretton misstroendeförklaringar sedan 1980 har åtta skett sedan 2015. Partierna saknar helt lösningar på samhällsproblemen, men problemens allvar gör att de likväl måste låtsas vara handlingskraftiga. 

Samtidigt som äldre arbetare har allt mindre förtroende för politikerna, har partierna fullständigt misslyckats med att bygga upp en stabil bas bland unga. Ungas intresse för politik har ökat stort sedan början av 2000-talet men samtidigt har förtroendet för politiska partier sjunkit, och 2021 låg det på bara 33 procent. Det innebär att ett stort lager unga idag söker lösningar på samhällets problem, som de vet att inga av de etablerade partierna kan ge dem. Mer än varannan 15–24-åring tror att deras generation kommer få det sämre än tidigare generationer.

Resultatet är ett politiskt spel som måste framstå som både obegripligt och löjeväckande. I en undersökning av DN/Ipsos ansåg 40 procent att valrörelsen varit dålig eller mycket dålig: en fördubbling sedan valet 2006. Lika många ansåg att politikernas argument under valrörelsen var osakliga eller mycket osakliga. 

I Vad är en revolutionär situation? förklarar Trotskij att ett av kännetecknen för en revolutionär situation är att inte bara arbetarklassen, utan även småborgerligheten förlorar förtroendet för alla traditionella partier och sätter sitt hopp till en revolutionär, radikal samhällsomvandling. Socialdemokraternas och den traditionella högerns kris är ett första steg i denna riktning. De återkommande regeringskriserna, den ständiga politiska instabiliteten, svårigheten för dem att få ihop en regeringsmajoritet är de första stegen mot det vi ser i andra länder: en öppen och utbredd kris för hela den kapitalistiska regimen.

Bensin på elden

I takt med att illusionerna i kapitalismen och den borgerliga demokratin minskat har behovet av olika typer av verktyg för att förvirra och splittra arbetarklassen ökat. Den rasistiska hetsen har under de senaste åren varit ett av de främsta verktygen för att avleda arbetares uppmärksamhet från orsaken till deras verkliga problem. Detta förklarades också helt öppet av Liberalernas partiledare Johan Pehrson i en intervju med Sveriges radio: 

“Jag kan bara konstatera att partierna på ytterkanten har växt medan vi andra partier har varit oförmögna att lösa centrala samhällsproblem, då tenderar det att vara så att det finns partier som växer som säger att allt är typ invandrarnas fel, någon annan säger att det är de rikas fel.”

Även pandemin och kriget i Ukraina har använts för att avleda uppmärksamheten från de verkliga problemen. Till en början tycktes det också fungera väl. Alla partier och medier slöt upp bakom regeringens och Folkhälsomyndighetens strategi för att skapa nationell enhet i början av pandemin. Stödet för Socialdemokraterna sköt i höjden och de som förde fram kritik dränktes i en kör av förlöjliganden och fördömanden. Vårdpersonalens berättelser om den verkliga situationen på landets sjukhus och äldreboenden bidrog till en början bara till en slags samling, där skolbarn satt och tillverkade munskydd medan politikerna talade vackert om arbetarnas heroism. 

Men enheten började vändas till sin motsats när dödstalen sköt i höjden och innebörden av den svenska strategin blev mer tydlig. Högern såg sin chans att rida på vågen av ilska mot regeringen och gjorde sitt bästa att spä på den. Förtroendet för regeringen, Folkhälsomyndigheten och en rad andra myndigheter som sågs som ansvariga sjönk snabbt. 

När kriget i Ukraina bröt ut drog politiker och medier på samma sätt igång en massiv nationalistisk och antirysk propagandaapparat. Stödet för ett Nato-medlemskap ökade snabbt, och för första gången uppgav fler att de var för att gå med i Nato än emot i opinionsundersökningarna. För borgarklassen verkade en dröm gå i uppfyllelse, och man hoppades kunna driva Nato till en hårdare linje mot Ryssland som i århundraden varit den svenska härskande klassens konkurrent kring Östersjön.

För att få opinionen på sin sida talade man om risken för en rysk invasion av Sverige – en risk som påstods vara särskilt stor under ansökningsprocessen till Nato. Därför lovade politikerna, Nato-chefen och armén av så kallade experter att processen skulle bli kort. 

Ett år senare har man slutat tala om Putins hotande invasion, som av någon anledning inte materialiserats. Nato-debatten har skiftat fokus från det ryska hotet till alla de eftergifter som regeringen är villiga att göra för att få Erdogans och Turkiets godkännande. Alla stora ord om att Sverige skulle få “snabbspår in i Nato”, har blivit till en pinsam fadäs för de svenska politikerna som desperat försöker hitta nya sätt att blidka Erdogan. 

Opinionen har gradvis börjat röra på sig. Även om en majoritet fortfarande är för medlemskap i Nato, är en ännu större majoritet – 80 procent – emot att Sverige ger upp rättsprinciper, alltså precis det som regeringen gör, helt utan resultat. Fler nyheter om förbud av flaggviftande, utvisande av kurder och hur svenska vapen används av Erdogan i Syrien kommer bara att öka denna skepsis mot Nato och ytterligare undergräva stödet för högerregeringen. 

Ulf Kristerssons regering är svag och vann en knapp majoritet över “vänsterblocket” tack vare stödpartiet Sverigedemokraterna. I januari låg förtroendet för regeringen på knappa 23 procent – en minskning med 11 procentenheter från oktober. Liberalerna är samtidigt tillbaka under 4-procentspärren och även Sverigedemokraterna tappar mark. 

Samtidigt låg Socialdemokraterna på sitt högsta stöd i opinionen i november på åtta år. Det är inte ett tecken på något verkligt ökat förtroende för Socialdemokraterna som huvudsakligen kritiserat regeringen från höger. Gång på gång har de påpekat att det minsann var de som inledde den nya (rasistiska) politiken i flyktingfrågan och gängkriminaliteten. Snarare visar det på missnöjet med högerregeringen, som mycket snabbt kan förvandlas till hat. 

Borgarklassen hoppades att högerregeringen med Sverigedemokraternas stöd skulle bli en stark och stabil regering som effektivt kunde genomföra hårdare attacker mot arbetarklassen än vad som var möjligt med en S-regering som i någon mån behövde luta sig mot Vänsterpartiet. Istället fick de en handlingsförlamad regering som inte kan göra något rätt. Om den socialdemokratiska regeringens rasistiska utspel ökade ilskan och frustrationen bland landets invandrare framstår uttalanden från den nya regeringen som ett medvetet försök att provocera fram protester. Ställda inför den ekonomiska krisen framstår de som fullständigt handfallna, och det kommer bara bli mer och mer tydligt för deras egna småborgerliga väljare att man inte kan lita på ett ord de säger.

Engels förklarade att statens roll är att dämpa konflikten mellan klasserna och hålla den inom ’ordningens’ gränser. Men istället för att göra sitt yttersta för att framstå som statsmannamässiga och ansvarstagande, verkar regeringen anstränga sig för att framstå som så lögnaktiga och opålitliga som möjligt: med Ebba Busch och Tobias Billström som regeringens mest klumpiga och obesvärade lögnare. 

Den nuvarande ilskan mot regeringen är bara början. Det enda partiet som ingår i regeringssamarbetet som det finns några utbredda illusioner i är Sverigedemokraterna. Nu kommer de att regera tillsammans med högerpartier som är fast beslutna att fortsätta nedskärningarna samtidigt med den djupaste krisen för kapitalismen sedan 2008–2009. De kommer ställas inför ett allt svårare val: utlösa en regeringskris eller fortsätta stödja regeringen och straffas hårt för det.

Samtidigt kommer avsaknaden av alternativ till vänster att leda till att den sjudande ilskan inom arbetarklassen tar sig alla möjliga tillfälliga och förvirrade uttryck. I perioder kan Sverigedemokraternas tillväxt få förnyad kraft – samtidigt som det uppkommer andra slags missnöjespartier som Nyans. Vi måste hålla ögonen på processen under ytan: att arbetare söker efter en väg ut och avvisar de traditionella partierna. Vändningar till höger i opinionen förbereder samtidigt ännu skarpare vändningar till vänster. 

Om Vänsterpartiet dragit någon som helst lärdom av de senaste åren, hade de insett att de har allt att vinna på att gå skarpt till vänster och bryta samarbetet med Socialdemokraterna. Istället har de allt mer desperat försökt att få till stånd ett närmare samarbete, även med Centerpartiet. De tonade ned antirasismen, slöt upp helhjärtat bakom regeringen under pandemin och svängde i frågan om vapen till Ukraina. Under Nato-debatten har partiledningen varit betydligt mer måna om att fördöma de egna medlemmar som protesterar mot Erdoganregimen, än att ta upp kampen mot Nato. Även deras usla valresultat skylldes på enskilda partimedlemmar som kritiserat partiet offentligt. Ju mer tydligt det blivit vilket massivt vakuum som finns på vänsterkanten, desto längre högerut har partiet gått. Att det framförallt var Nyans som växte i förorterna, samtidigt som partiet tappade arbetare I Norrland till SD, visar på deras totala oförmåga att knyta an till just de lager av arbetarklassen där missnöjet är som störst. 

Arbetarrörelsens högervridning och att de aktivt hjälpt borgarklassen att avleda arbetarklassens uppmärksamhet från de verkliga problemen är orsaken till den förvirring och pessimism som rått inom arbetarklassen och bland unga. Ingen del av arbetarrörelsen har erbjudit något alternativ eller någon väg framåt. Samtidigt undergräver deras reaktionära roll förtroendet för arbetarrörelsen. Detta bäddar för explosiva utvecklingar i klasskampen som de får mycket svårt att kontrollera.  

Den massiva ekonomiska och politiska instabiliteten gör att högerregeringen har få andra metoder för att motverka klasskampen än den rasistiska hetsen. Redan nu har de lagt fram ett helt batteri med åtgärder som syftar till att öka polisrepressionen i förorten och osäkerheten för flyktingar: däribland visitationszoner, utvisning på grund av “bristande vandel” och avskaffade permanenta uppehållstillstånd. 

Men all rasistisk propaganda i världen kommer inte kunna avleda uppmärksamheten från den anstormning av ekonomiska svårigheter som den nya krisen för med sig. Och ju mer de fokuserar på gängkriminaliteten, desto mer kommer det också bli tydligt hur deras politik inte hjälper utan förvärrar problemen ytterligare. 

Enligt Folkets Husbys trygghetsundersökning 2022 hade mer än hälften av järvaborna i Stockholm stoppats av polisen det senaste året, varav 16 procent mer än tio gånger. Framgången för Nyans i valet och upploppen i samband med Paludans koranbränningar uttrycker bara en liten del av den oerhörda frustration som den ständiga rasistiska hetsen orsakat. Masskamp mot rasism och kravaller är inneboende i situationen. 

Alla de verktyg som använts för att hålla tillbaka klasskampen har samtidigt bidragit till känslan – både inom arbetarklassen och småborgerligheten – av att det finns något djupt ruttet i samhället och att det inte finns någon ljus framtid att vänta. 

Ett missnöje som byggts upp under årtionden, en hatad och svag högerregering, en arbetarrörelse som har allt svårare att kanalisera och kontrollera missnöjet – samtidigt med en djup ekonomisk kris: detta är en mycket farlig kombination för borgarklassen. 

En ny period

Den nuvarande perioden kommer sätta arbetarrörelsens förmåga att hålla tillbaka klasskampen på prov på ett helt annat sätt än de föregående årtiondena. De senaste åren har stora händelser skakat om arbetarklassens medvetande och tvingat dem att ifrågasätta gamla invanda idéer. Den nya krisen kommer att slå mycket hårdare och mycket mer direkt mot den svenska ekonomin än krisen 2008. Den har mer likheter med krisen på 1990-talet, med skillnaden att den är en del av en djup global kris som den svenska borgarklassen kommer ha mycket svårare att ta sig ur. 

Den nuvarande perioden karakteriseras av just sådana händelser som tvingar medvetandet att ta kvalitativa språng framåt. I förordet till Ryska revolutionens historia förklarar Trotskij den nuvarande processens dialektik på ett slående sätt: 

“Vad som är avgörande är att samhället inte byter ut sina institutioner när behov uppstår, som en mekaniker växlar mellan sina verktyg. Tvärtom, samhället uppfattar faktiskt sina institutioner som en gång för alla givna. I årtionden är den oppositionella kritiken ingenting annat än en säkerhetsventil för massornas missnöje, ett villkor för samhällsstrukturens stabilitet. Sådan var till exempel i princip innebörden av den socialdemokratiska kritiken. Det krävs mycket speciella omständigheter, oberoende av personers eller partiers vilja, för att slita missnöjet ur konservatismens fjättrar och föra massorna till uppror. De snabba växlingarna i stämningar och åsikter bland massorna i revolutionstider härrör därför inte från det mänskliga medvetandets föränderlighet och rörlighet, utan från just det motsatta, från dess djupa konservatism. Det är idéernas och förhållandenas kroniska eftersläpning i förhållande till de nya objektiva villkoren – ända fram till den punkt då de senare faller över folk i form av katastrofer – som under en revolutionär period skapar den framrusande våg av tankar och känslor som i polisens huvud bara är resultatet av ”demagogernas” verksamhet.”

Den nya krisen är bara ett led, ett nytt stadium i den organiska krisen för kapitalismen, som inte längre förmår att utveckla produktivkrafterna. Borgarklassen kommer att hitta ett sätt att ta sig ur den nuvarande krisen, men med konsekvensen att de skapar nya motsättningar och förvärrar de redan existerande. Det innebär nya kriser, nya stora mörka moln som hopar sig på borgarklassens horisont. Det finns inget sätt för borgarklassen att på kort sikt lösa de grundläggande orsakerna till den existentiella kris som deras system befinner sig i. Det är detta som gör att vi kan konstatera att revolution och kontrarevolution står på dagordningen i alla länder, utan undantag. 

Saker vänds förr eller senare till sin motsats. De senaste tio årens rekordfå strejker har byggt upp för en period av plötsliga utbrott av klasskamp. Det är början på en process som obönhörligt måste gå i riktning mot revolution. 

Vårt mål är att vinna arbetarklassen för en socialistisk revolution. Men vi kommer inte nå dit genom att nu rikta alla våra styrkor till arbetarklassen, eller ens någon betydande del av dem. Vägen till arbetarklassen går genom ungdomen, som är de som först rör sig i revolutionär riktning. I alla de rörelser och revolutionära uppror vi sett på världsskala sedan 2011 har unga spelat den mest ledande och pådrivande rollen. Ju mer kapitalismens kris fördjupats och motsättningarna ökat, desto mer långtgående slutsatser har de dragit. 

Även i det senaste årets strejkrörelser har det varit unga arbetare som lett kampen. Till skillnad från de äldre arbetarna är de inte indoktrinerade i fackföreningarnas klassamarbetspolitik och inte heller nedtyngda av de senaste årtiondenas nederlag. I de svenska gruvorna var det de unga arbetarna som satte ned foten och övertygade de äldre om behovet av krav för löneökningar över inflationen. När tillräckligt många känner att de inte har något annat val än att ta striden själva, kommer det vara dessa unga arbetare som leder. 

Än mer radikala är de allra yngsta: de som fötts runt krisen 2008 och som inte upplevt något annat än en kapitalism i djup kris, massrörelser och djup instabilitet. Över hela världen utvecklas grupper som på egen hand kommit fram till att de är kommunister och som söker efter öppet revolutionära och marxistiska idéer. Socialistiska rörelsen i Baskien är det mest slående exemplet, som organiserat demonstrationer på 7000 ungdomar under paroller som “proletariatets diktatur” och “arbetarklassens hämnd: socialistisk revolution” och som börjat bygga förgreningar över hela Spanien. Revolutionära slutsatser leder till att man förstår behovet av revolutionär organisering. 

Även i Sverige finns ett helt lager unga som är vidöppna för kommunistiska idéer och som skyr alla typer av halvmesyrer. Att nå och vinna dem med en öppen kommunistisk profil är den viktigaste uppgiften för vår organisation och avgörande för vår förmåga att ingripa i den kommande periodens klasskamp.

Den svenska borgarklassen spelar ett högt spel. För att stärka sin konkurrenskraft och behålla sina ekonomiska reserver, drar de åt svångremmen kring arbetarklassen på ett sätt som den härskande klassen i andra länder inte vågar göra. Det öppna och nära samarbetet med fackföreningsbyråkratin, som antagit deras lönepolitik, underminerar de fackliga ledarnas auktoritet oerhört fort – liksom Socialdemokraternas högersväng underminerat deras.

Mycket snabbt kan vi stå inför utbrott av vilda strejker och kravaller i förorterna, med en hatad regering som gör sitt bästa för att hälla bensin på elden. Detta kommer att påskynda klassdifferentieringen inom arbetarrörelsen, inte minst genom splittringar i den fackliga byråkratin. För varje spricka som öppnas upp kommer det att bli lättare för arbetarklassen att röra sig. 

Krisens allt hårdare klasskamp måste vid en viss tidpunkt ställa arbetarrörelsens småborgerliga byråkrati och arbetarbas på varsin sida skyttegravarna. Med låg auktoritet, i en situation med återkommande massprotester, upplopp och politisk turbulens, blir det i längden mycket svårt för den gamla ledningen att klamra sig fast vid makten. Arbetarklassens svaghet, som varit den starka arbetarrörelsens tunga byråkrati, kommer att vändas till sin motsats. När byråkratin inom arbetarrörelsen inte längre kan hålla tillbaka klasskampen, kommer de starka traditionerna av organisering och disciplin att vändas mot borgarklassen. Objektivt sett har arbetarklassen aldrig varit starkare än i dag.

Det är svårt att tänka sig en mer fördelaktig historisk situation för att avskaffa kapitalismen – och för att bygga den nödvändiga subjektiva faktorn, den vetenskapliga socialismens styrkor. Detta är den avgörande frågan. Vi behöver bygga en numerärt, politiskt och teoretiskt tillräckligt stark tendens för att kunna utgöra den nödvändiga ryggraden i ett framtida kommunistiskt massparti. Bara beväpnad med de mäktigaste idéer människan hittills har utvecklat, kan den socialistiska revolutionen segra.

Revolution

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,171FansGilla
2,220FöljareFölj
743FöljareFölj
2,021FöljareFölj
677PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna