Kommunals och IF Metalls godkännande av LAS-överenskommelsen är inte bara ett svek mot de egna medlemmarna, utan mot hela arbetarklassen. Den innebär att arbetsgivarna får alla verktyg de behöver för att enkelt göra sig av med obekväma anställda som säger ifrån. Vi måste ta strid för medlemsomröstningar i alla stora fackförbund för att stoppa denna uppgörelse.
Med storvulna ord som ”en historisk framgång” och ”ett stort steg framåt för jämställdheten” försökte Kommunalordföranden Tobias Baudin sälja in överenskommelsen om LAS till medlemmarna under fredagen. Kommentarsfältet på Facebook fylldes snabbt av över 700 kommentarer, där knappast en enda var positiv: ”fruktansvärt svek”, ”djupt besviken”, ”helt verklighetsfrånvänt”, var några av dem. Flera förbund, däribland Seko och Handels, har uttalat sig mycket kritiskt. ”En knäck för solidariteten,” enligt Transports ordförande Tommy Wreeth.
Försämringarna är betydande:
1. Företag kommer att kunna göra undantag från turordningsreglerna vid uppsägning på antingen tre arbetare, eller upp till 15 procent av de varslade. Dessutom blir så kallade ”avtalsturlistor” standard där parterna ska ”göra ett urval av de anställda som ska sägas upp så att arbetsgivarens behov av kompetens särskilt beaktas liksom arbetsgivarens möjligheter att bedriva konkurrenskraftig verksamhet”. Med andra ord avgör kapitalisternas intressen vem som sparkas. Turordningsreglerna blir mer och mer av tomma ord på ett papper, och de som kommer att drabbas är äldre och de som blir sjuka som ofta har svårt att hitta nytt jobb.
2. Kravet på ”saklig grund” för uppsägningar byts till ”sakliga skäl”, som även innefattar så kallade ”samarbetssvårigheter” som ”påverkat arbetsplatsen negativt”. Just ”samarbetssvårigheter” är standardbeskyllningen som arbetsgivare använder mot de som vågar säga ifrån och försöker ta strid för bättre villkor. Nu kommer detta vara grund för uppsägning.
Kort sagt innebär detta att borgarklassen kommer att kunna sparka vem de vill, i stort sett när de vill. Om en arbetare försöker ta strid för bättre villkor kan chefen enkelt hävda att personen inte vill ”samarbeta” och påverkar ”arbetsplatsen negativt”, eftersom det nu blir skäl till uppsägning. Om det inte funkar kan man enkelt hävda arbetsbrist, frångå turordningsreglerna och säga upp personen, eller åtminstone hyvla personens anställning kraftigt.
Varken Kommunal eller IF Metall har publicerat någon fullständig genomgång av avtalets innehåll. I stället har Baudin triumferande utropat att ”vi äntligen kan förpassa allmän visstid till historieböckerna och att missbruket av hyvling stoppas”.
För att förtydliga: att ”förpassa till historieböckerna” betyder här att byta namn till ”särskild visstid”, men med precis samma obefintliga anställningstrygghet. Tiden innan anställningen ska övergå till fast anställning minskas visserligen till 12 månader (från tidigare 24), men det är förstås enkelt för arbetsgivaren att säga upp folk innan dess. I värsta fall betyder det här bara att folk kommer att bytas ut ännu snabbare än vad som är fallet i dag.
Hyvling betyder att man tvingar arbetare att gå med på sänkt arbetstid och därmed även lön. Att ”missbruket av hyvling stoppas” betyder med samma nyspråk att arbetsgivaren får fortsätta hyvla precis som tidigare. Den enda skillnaden blir att arbetsgivaren måste säga till 1–3 månader på förhand.
Därtill har Kommunalledningen talat sig varma för det nya ”omställningssystemet”, där arbetare får rätt att utbilda sig i ett år med 80 procent av lönen – men bara efter att de först arbetat på en viss arbetsplats i åtta (!) år.
Slutligen har IF Metall framhävt att bemanningsanställda nu ska få rätt till fast anställning efter 24 månader, men liksom för visstiderna bygger det på att inte arbetsgivaren väljer att säga upp arbetaren istället.
I bästa fall handlar detta alltså om rent kosmetiska förbättringar av ett uselt avtal. För några veckor sedan kallade Kommunals avtalssekreterare avtalet för en ”sminkad gris”. Nu har grisen sminkats marginellt mer, och den kraftiga försämringen av anställningstryggheten har enligt Baudin plötsligt blivit ”en stor förbättring för välfärdsarbetande kvinnor”. Detta är en uppenbar och skamlig lögn. Men det är en lögn som fyller ett syfte. Överenskommelsen hjälper Löfven att hålla samman sin högerregering, som nu kan genomföra sina attacker på arbetarna med stöd från dessa fackföreningar.
I stället för att lägga sig platt för borgarklassens önskningar och regeringens hot borde LO tillkännagett en politisk storstrejk mot försämringarna. Ingenting händer i samhället, om inte arbetarna godkänner det. Detta hade både kunnat tvinga regeringen att ge vika och bli början på en massiv kampanj mot de senaste årens försämringar.
Vi måste ta strid för en medlemsdemokrati värd namnet, där arbetarna får rätt att genom omröstning stoppa fackledarna från att sluta denna typ av uppgörelser – och börja med att ta strid för omröstningar om LAS-uppgörelsen. För det andra visar detta tydligt att vi måste ta strid för ett nytt fackligt ledarskap, som faktiskt är beredda att slåss för arbetarnas intressen – utan hänsyn till kapitalisternas profiter eller Löfvens högerregering.
Borgarklassen vill inte försämra anställningstryggheten för ros skull, utan för att kunna öka sina profiter på arbetarnas bekostnad. Under kapitalismen är detta bara en av många attacker vi står inför under de kommande åren. Arbetarrörelsen måste rusta sig med en stridbar socialistisk ledning och sätta hårt mot hårt.