Under sommaren bevittnade vi onormala väderfenomen över hela världen. Klimatförändringarna är inte längre ett framtida problem. Från Kalifornien till Nordpolen riskerar de exceptionella temperaturerna att bli den tändande gnistan för en kommande brand. I Grekland dödades 91 personer i en fruktansvärd eldsvåda. I Japan har minst 77 personer dött och mer än 30 000 blivit inlagda på sjukhus till följd av värmeslag. I Kanada har 54 personer omkommit till följd av värmen i Quebec.
Det är sant att en svala inte gör någon sommar, och en enda ovanligt varm sommar är inte nödvändigtvis ett tecken på klimatförändringar. Men i dag är dessa förhållanden så utbredda och så frekvent återkommande att de har blivit det nya normala.
Vargarna är i sikte
Under de senaste åren har alla rekord slagits. Extrema väderfenomen håller på att bli regel snarare än undantag. Av de tio varmaste år som uppmätts sedan 1880 har inte mindre än åtta inträffat sedan 2008. Bevisen är obestridliga.
Hittills har temperaturen stigit i proportion till ökningen av mängden växthusgaser i atmosfären. Detta kan dock vara på väg att ändras.
Världen är just nu 1,1 grader varmare än under förindustriell tid. FN:s klimatpanel (IPCC) har räknat ut att om man anstränger sig för att minska koldioxidutsläppen och snabbt minskar dem till noll, samt inför negativa utsläpp före sekelskiftet, kan temperaturhöjningen begränsas till 1,5 grader.
Enligt nuvarande prognoser kommer vi med all sannolikhet tvärtom att slå det blygsamma 2-gradersmål som fastställdes i Parisavtalet. Faktum är att vi kan stå inför en temperaturhöjning på omkring 3–4 grader. Och detta är bara ett globalt genomsnitt – i vissa delar av världen kommer klimatpåverkan att bli ännu mer dramatisk.
Men vi kommer att tappa kontrollen långt tidigare.
Vissa av de senaste rapporterna i Proceedings of the National Academy of Sciences gör nya, ännu mer skrämmande förutsägelser: om vi inte begränsar temperaturökningen till 2 grader kommer en brytpunkt att nås. Världens permafrost kommer att börja smälta och därmed släppa ut stora mängder koldioxid. Temperaturen kommer att stiga, vilket leder till att ytterligare permafrost smälter. När temperaturerna stiger på Nord- och Sydpolen kommer den vita snön och isen att smälta bort, vilket gör att jordens förmåga att reflektera strålning (albedo) minskar. Denna minskade reflektionsförmåga kommer att orsaka ytterligare uppvärmning och avsmältning.
Vi kan hamna i en ond spiral där temperaturerna snabbt rusar till en nivå som ligger hela 5 grader över det förindustriella genomsnittet. Om det inträffar kan havsnivåerna stiga med upp till 60 meter. ”Detta handlar inte om att vi ropar ’vargen kommer’. Vi kan redan se vargarna,” som en av forskarna förklarade.
Några av världens folktätaste städer skulle hamna under vattenytan. Vissa regioner skulle bli helt obeboeliga. På grund av stigande havsnivåer kommer grundvattnet att förgiftas av havsvatten och bli odrickbart. Torka kommer att orsaka regelbunden missväxt. Enorma värmeböljor kommer att döda tusentals. Förödande skogsbränder kommer att bli vanliga. Världen kommer att präglas av massiva flyktingströmmar, krig om naturresurser och barbari.
Gömställen för de rika
Var är den bestörtning som man med all rätt kan förvänta sig från den härskande klassen och etablissemanget? De tycks fortsätta som om ingenting hade hänt. Storbritanniens miljöminister, Michael Gove, vill inte kalla detta en ”klimatkatastrof” – det är snarare en ”klimatmöjlighet”:
”En av utmaningarna – eller möjligheterna, vågar jag säga – med ett föränderligt klimat,” säger Gove, ”är att den kalkhaltiga jorden i delar av England, i kombination med det väder vi nyss haft, innebär att engelskt mousserande vin kommer att uppleva en rekordskörd det här året.”
Underbart! Och precis i tid för att fira Brexit!
Världen kan förvisso gå åt skogen, men vi hoppas att det värmer våra läsares hjärtan att få höra att de rika fortfarande kan få tag på sina mousserande viner. (Utan att behöva ta hänsyn till EU:s regler kan de kanske till och med få kalla drycken ”champagne”.)
Men kan vi verkligen klandra borgarklassen för att den inte visar skälig oro? När allt kommer omkring råder det ingen tvekan om att det inte är de som kommer att drabbas av klimatförändringarnas konsekvenser.
Det finns en växande efterfrågan på lyxiga ”gömställen” – det vill säga lyxiga herrgårdar som ligger i fina, trygga områden runtom i världen som de rika kan fly till i en nödsituation. Apropå detta sade hedgefond-chefen Michael Nock till The Guardian: ”Det finns i bakhuvudet hos alla nu. Om det sker förändringar, var kan vi ta vår tillflykt?”
Denne kapitalist har skaffat sig ett litet gömställe i Nya Zeeland. Det är oklart var det är meningen att alla vi andra ska kunna fly.
Att ta från de fattiga och ge till de rika
Misströstan inom den härskande klassen kan vara en annan förklaring till att de talar tyst om den mest trängande frågan i vår tid.
Den brittiska tidningen The Economist är ett pålitligt och seriöst språkrör för den liberala delen av kapitalistklassen. Men denna tidning har kastat in handduken. Man kommenterade sommarens onormalt varma väder med att ”världen förlorar kriget mot klimatförändringen”.
Och varför förlorar världen kriget mot klimatförändringar?
”En anledning är ett kraftig stigande energibehov, särskilt i Asiens växande ekonomier.” (The Economist, 2 Aug 2018)
Vi kan bara förundras inför de djupa insikter som The Economists redaktörer delar med sig av. Efterfrågan är hög, och det förklarar att vi gräver fram fossila bränslen ur jorden.
För kapitalismens försvarare är koldioxidutsläppen, den globala uppvärmningen, korallrevens död och massutrotningen av arter bara ”externa effekter” av marknaden och omöjliga att påverka.
Artikeln fortsätter:
”De västeuropeiska länderna blev rika på en kolbaserad industriell utveckling. De måste uppfylla sina åtaganden i Parisöverenskommelsen om att hjälpa fattigare länder att anpassa sig till en varmare jord samt minska sina framtida utsläpp – utan att offra den tillväxt som behövs för att resa sig ur fattigdomen.”
I Parisavtalet fastslogs bland annat att en summa på 100 miljarder dollar per år ska överföras från de rika länderna till utvecklingsländerna för att hjälpa dem i övergången till gröna energikällor.
Men det finns betydande smolk i glädjebägaren. Rikedomar omfördelas förvisso i världen – men knappast från de rika länderna till de fattiga.
Varje år förflyttas rikedomar mellan de rika och de fattiga länderna (kapitalinvesteringar, bistånd, lån med mera) och vice versa (räntor på lån, återföring av vinster och så vidare). Men nettoresultatet är att 2 000 miljarder dollar överförs varje år från de fattiga länderna till de rika!
Med andra ord hålls världens fattigaste länder kvar i underutveckling. Närmare bestämt blir deras utveckling snedvriden – den sker på ett sätt som gynnar imperialisternas profiter.
Resultatet är att världens fattiga, i de fattigaste länderna, inte kommer att ha den infrastruktur som krävs för att mildra den framväxande katastrofen. Det finns inget som kapitalismen kan göra för att förhindra att en katastrof inträffar.
För att nämna ett exempel: varje år hotas miljontals av de fattigaste i Bangladesh av översvämningar, eftersom Himalayas smältvatten tillsammans med kraftiga monsuner i växande utsträckning orsakar översvämningar i Gangesdeltat.
Men i Nederländerna, som är beläget vid ett annat stort floddelta, ser vi hur dessa effekter kan mildras. Med ett system av diken och kanaler leds vattnet bort mot havet, medan stadsplanering gör att flodområden kan rensas. Det är i de oplanerade slumkvarter som sprider ut sig runt städer som Dhaka som miljontals människor utsätts för livsfara.
Samtidigt saknar uppemot 1,1 miljarder människor över hela världen tillräcklig tillgång till luftkonditionering, framför allt i storstädernas slumområden i Asien, Afrika och Latinamerika.
Kapitalismens fria energigåta
Som damerna och herrarna i de luftkonditionerade kontoren på The Economist har visat är det inte svårt att peka på problemet. Men trots att de försöker kan kapitalismens talespersoner inte hitta en lösning, och detta av en enkel anledning:
”[Grön] energi har en smutsig hemlighet. Desto mer den utvecklas, desto mer sänks priset på andra energikällor. Det gör det svårt att hantera övergången till en koldioxidfri framtid, under vilken många teknologier som kan skapa energi, rena eller smutsiga, måste förbli lönsamma för att ljusen ska fortsätta lysa.” (The Economist, 2017–02–25)
Här hör vi det direkt från hästens mun. Problemet med kapitalismen är att marknaden blir mättad när gröna energikällor producerar el för billigt och i överflöd: vi ställs inför en klassisk överproduktionskris.
Under de senaste åren har solenergin sett en renässans som väckt hopp om att detta kanske är lösningen världen har sökt efter. Mellan 2012 och 2016 ökade installationerna av solpaneler i USA med hela 350 procent och priserna rasade.
Men trots att det är en lång väg kvar, då solenergi endast står för två procent av världens energiproduktion, har de största producenterna av solpaneler i USA redan drabbats av en överproduktionskris. Denna kris visar på ett tydligt sätt hur kapitalismens lagar förhindrar att nya teknologier introduceras:
”Juergen Stein, chef för SolarWorld i USA, talar om en ’dödsspiral’ i branschen, med global överkapacitet som tvingar ner priserna, vilket tvingar företag att producera mer för att få tillräckliga vinster, vilket sänker priserna ytterligare.” (The Economist, 2017–08–17)
Resultatet är en kris som riskerar att stänga ner och förstöra just de fabriker som producerar billiga solpaneler, som åtminstone hade kunnat vara ett första steg mot att lösa problemet med klimatförändringar.
Ironiskt nog vänder sig ägarna av solenergi nu till Trump – förespråkaren för ”vackert, rent kol” – för skydd! Protektionistiska åtgärder är, som vi ska se, ingen lösning. Subventioner till gröna energileverantörer är lika lite en lösning på krisen. Snarare leder de till att marknaden blir mer mättad, vilket driver sektorn djupare ner i krisen!
Marknadens bankrutt
Än så länge går det dåligt. Kapitalismen misslyckades vid det första hindret och de än större hindren kan den inte ens drömma om att övervinna. Nästan alla IPCC:s modeller som innebär tillräcklig minskning av klimatförändringarna för att undvika en temperaturhöjning på 2 grader kräver negativa utsläpp: det vill säga, att vi suger koldioxid ur atmosfären.
Det är inte så mycket science fiction som det låter. Vi är alla bekanta med de många lågteknologiska lösningarna, exempelvis att omorganisera jordbruken mer rationellt eller storskalig skogsplantering. Några av de mer högteknologiska lösningarna (som att förändra vädret) förblir ofantligt dyra och skulle kräva enorma investeringar för att bli ett tänkbart alternativ.
Men att skapa en marknad för grön teknologi har visat sig vara en svår bedrift, vilket gör att frågan om negativa utsläpp kommer att förbli en önskedröm under kapitalismen.
Kapitalisterna är också fullt medvetna om detta.
”Även om den förnybara energin skulle kunna fylla en stor del av världens energibehov på ett lönsamt sätt, så vet ingen hur de ska bli rika genom att avlägsna växthusgaser.” (The Economist, 16 Nov 2017)
Är inte detta hela problemet i ett nötskal? Ingen vet hur det ska bli lönsamt att suga växthusgaser ur miljön – och därför kommer det inte att hända!
Nationalstaten
Det är tydligt att privategendomen och vinstmotivet är tillräckligt stora hinder. Men kapitalismen ställer oss också inför ett annat: nationalstatens gränser.
En uppenbar lösning på Europas energibehov som redan har diskuterats – och där tekniken redan finns – skulle vara att täcka obefolkade områden i Saharaöknen med till exempel solpaneler och omdirigera den energin runtom världen baserat på behov.
Av andra skäl än att fasa ut fossila bränslen började tyska kapitalister ta steg mot att genomföra detta under tidigt 2000-tal.
År 2004 kom den regim som installerades av den så kallade ”Orangea revolutionen” i Ukraina i konflikt med Ryssland. Ett antal gånger under åren därefter hände det att Ryssland hotade att stänga gasförsörjningen till Ukraina, vilket hotade hela den europeiska kapitalismens energiförsörjning.
Som svar på detta etablerades detta initiativ för energi i öknen – ”Desertec” – som lockade intresse från stora kapitalistiska företag som E.ON, Deutsche Bank och andra. Emellertid föll det hela samman. Varför? På grund av svårigheten att genomföra ett projekt som involverar flera nationalstater.
Å andra sidan hade alltihop behövt passera över Gibraltarsundet och vidare, genom den spanska statens fallfärdiga energiinfrastruktur. I ett sammanhang med åtstramningar och nedskärningar var det inte möjligt att uppgradera dem till att kunna hantera högspänningsenergi från Nordafrika. Tvärtom har åtstramningarna gjort att investeringarna i infrastruktur så gott som avstannat. Samtidigt har Spanien låtit den framväxande vindkraftssektorn förfalla, för att skydda de inhemska kapitalisterna som har intressen i fossila bränslen.
Sedan kom den arabiska våren, som innebar att de regimer som de europeiska kapitalisterna hade förhandlat med i Mellanöstern och Nordafrika framstod som alltmer instabila. Projektet lades på is.
Under de senaste åren har världen rört sig i riktning mot mer protektionism, med Donald Trump som den främsta representanten för denna trend. När kapitalismen går igenom denna oerhörda kris, undergrävs globaliseringen och även de magra och tomma löftena från Parisöverenskommelsen blir omintetgjorda, eftersom de internationella kapitalisterna drar sig tillbaka till sin egen marknad och nationalstaterna skyndar sig att skydda ”sina” företag gentemot alla konkurrenter.
Eventuella försök att investera i grön energi står i motsättning till ”våra” kapitalisters inhemska intressen. Långt ifrån att vara en fri marknad, då nationalstater överallt subventionerar sin egen fossila energisektor, av den enkla anledningen att de vill få ett övertag gentemot sina konkurrenter på marknaden. Dessa subventioner uppgår över hela världen till 600 miljarder per år.
Den socialistiska lösningen
Vad är då lösningen?
Klimatförändringarna innebär en världsomspännande nödsituation som kräver omedelbara åtgärder. De stora ord som utväxlas på alla internationella toppmöten syftar bara till att ge intrycket att något görs. Kapitalismens försvarare kan inte göra några framsteg i kampen mot klimatförändringar, eftersom de upprätthåller det anarkiska system som orsakar dem.
Vetenskapens, teknikens och industrins utveckling har fört oss till tröskeln till en era där vi människor kan utvecklas i fullständig harmoni med naturen. Men under kapitalismen uppträder människans ekonomiska relationer i form av marknadens anarkiska ”osynliga hand”, som dömer miljarder till lidande och leder hela vår art till undergångens rand.
De åtgärder som behöver vidtas är lätta att räkna upp. Det måste finnas en internationell samordning för att fasa ut fossila bränslen och implementera grön energi (för vilken tekniken redan finns). Det måste etableras planer för negativa utsläpp som samordnas på världsskala. Jordbruken måste rationaliseras och planeras; bort från monokultur och framåt mot återplantering av skog.
Inget av detta är möjligt innan de gigantiska monopol som kontrollerar världsekonomin är satta under vår kontroll och verkar för våra intressen.
Men man kan inte kontrollera det man inte äger. Nya rön har visat att mindre än 100 företag är ansvariga för 70 procent av industrins utsläpp. Samtidigt är endast 500 företag ansvariga för 70 procent av avskogningen – och en mycket liten del av jordbruksföretagen är ansvariga för huvuddelen av detta. Vi måste överta dessa banker, försäkringsbolag, jordbruksjättar och andra monopol och sätta dem under en demokratiskt världsomspännande plan för produktionen.
Mänskligheten måste bryta sig ur den dubbla tvångströja som består av privategendomen och nationalstaten, som håller tillbaka vår utveckling. Det kapitalistiska systemets fullständiga misslyckande och krisens globala karaktär betyder att det endast finns en lösning: en världsomspännande revolution.