Detta är det första kapitlet i Vad är marxism? av Alan Woods och Rob Sewell – den bästa introduktionen till marxismen på svenska. Boken finns att beställa på Bokförlaget Stormklockan.
Det är 130 år sedan Karl Marx lämnade oss. Varför ska vi bry oss om någon som dog 1883? I början av sextiotalet sade Harold Wilson, dåvarande brittisk premiärminister för Labourpartiet, att vi inte ska söka några svar på kyrkogården i Highgate. Och det är väl ganska självklart. Där finns bara jord, ben och ett ganska fult stenmonument över Marx grav.
Men när vi talar om Karl Marx relevans i dag pratar vi inte om detta utan om hans idéer – idéer som har motstått tidens tand och nu kommit tillbaka med full kraft. Till och med vissa av marxismens fiender har motvilligt tvingats erkänna detta. Den ekonomiska kraschen 2008 visade vem det var som var föråldrad, och det var definitivt inte Karl Marx.
I flera årtionden påstod ekonomerna att Marx förutsägelse om en ekonomisk nedgång var helt förlegad. De sade att dessa tankar hörde till 1800-talet, och att de som förespråkade dem bara var hopplösa dogmatiker. Men nu har det visat sig att det är deras ideologiska försvar av kapitalismen som hör hemma på historiens soptipp, medan utvecklingen helt och hållet bevisat riktigheten i Marx idéer.
För inte så länge sedan slog Labourpartiets dåvarande ledare Gordon Brown självsäkert fast att det var ”slut med cykeln av hög- och lågkonjunkturer”. Efter kraschen 2008 fick han äta upp sina ord. Eurokrisen visar att borgerligheten inte har någon aning om hur de ska lösa problemen i Grekland, Spanien och Italien, som riskerar att leda till att EU:s gemensamma valuta störtar samman, och i förlängningen hotar hela EU:s framtid. Detta kan leda till en ny världsomfattande kris, som skulle bli djupare än krisen 2008.
Till och med vissa borgerliga ekonomer har tvingats erkänna något som blir allt tydligare: att kapitalismen bär på fröet till sin egen undergång inom sig; att det är ett anarkiskt och kaotiskt system som kännetecknas av periodiskt återkommande kriser som gör människor arbetslösa och orsakar social och politisk instabilitet.
Enligt de borgerliga ekonomernas teorier skulle den nuvarande krisen aldrig kunna inträffa. Fram till helt nyligen ansåg de att marknaden skulle lösa alla problem om den bara lämnades ifred, och att tillgång och efterfrågan magiskt skulle hamna i balans (”den effektiva marknadshypotesen”), vilket skulle innebära att kraschen 1929 och den stora depressionen aldrig skulle kunna återupprepas.
Marx förutsägelse om en överproduktionskris hade slängts på historiens soptipp. De som fortfarande höll fast vid Marx uppfattning – att det kapitalistiska systemet var genomsyrat av olösliga motsättningar och bar på fröet till sin egen undergång – sågs som ett gäng kufar. Hade inte Sovjetunionen slutgiltigt visat kommunismens misslyckande? Hade inte kapitalismen segrat och visat sig vara det enda möjliga samhällssystemet?
Men bara tjugo år senare – en kort period i det mänskliga samhällets historia – har allting vänts till sin motsats. Nu är det annat ljud i skällan hos dem som tidigare kritiserade Marx och marxismen. Helt plötsligt tas Marx ekonomiska teorier på största allvar. Fler och fler ekonomer lusläser nu Marx skrifter i hopp om att hitta någon förklaring på vad som gick snett.
Marx hemsöker borgarklassen
I juli 2009, efter att recessionen börjat, arrangerade den brittiska affärstidningen The Economist ett seminarium i London för att diskutera frågan: ”Vad är det för fel på nationalekonomin?” Detta avslöjade det faktum att allt fler ekonomer ser de konventionella teorierna som helt irrelevanta. Nobelpristagaren Paul Krugman gjorde ett häpnadsväckande erkännande. Han sade att ”de senaste 30 årens utveckling av den makroekonomiska teorin i bästa fall har varit helt värdelös, och i värsta fall direkt skadlig”. Detta uttalande är en lämplig dödförklaring av borgerlighetens ekonomiska teorier.
Nu när händelserna har slagit lite vett i huvudet på åtminstone vissa borgerliga tänkare, ser vi alla möjliga artiklar som motvilligt erkänner att Marx trots allt hade rätt. Till och med Vatikanens officiella tidning L’Osservatore Romano publicerade en artikel 2009 som lovordade hans förutsägelser om inkomstklyftorna, vilket inte är ett litet erkännande av Marx, som sade att religion är folkets opium. Das Kapital är nu en bästsäljare i Tyskland. I Japan har den getts ut i en mangaversion.
George Magnus, ekonomisk analytiker på det schweiziska finansinstitutet UBS, har skrivit en artikel i Bloomberg View med den intressanta rubriken: ”Ge Karl Marx en chans att rädda världsekonomin”. Trots att UBS är en grundpelare i finansvärlden, med kontor i mer än 50 länder och över två tusen miljarder dollar i tillgångar, skriver Magnus att ”dagens globala ekonomi bär vissa kusliga likheter med det som Marx förutsåg”.
Artikeln börjar med en beskrivning av hur beslutsfattare ”har svårt att förstå den störtflod av ekonomisk panik, protester och annat som plågar världen” och föreslår att de skulle göra klokt i att studera ”en sedan länge begravd ekonom, Karl Marx”. Magnus skriver:
”Ta exempelvis Marx förutsägelse om hur den inneboende konflikten mellan arbete och kapital skulle uttrycka sig. Som han skrev i Kapitalet leder företagens strävan efter vinst och ökad produktivitet till att de behöver färre och färre arbetare, vilket skapar en ’industriell reservarmé’ av fattiga och arbetslösa: ’Ackumulationen av rikedom vid den ena polen betyder alltså ackumulation av elände’ [vid den andra].”
Han fortsätter:
”Den process han [Marx] beskriver kan ses i alla industriländer, framför allt i USA. Företagens ansträngningar för att minska sina omkostnader och undvika nyanställningar har ökat de amerikanska företagens vinster som andel av den totala ekonomiska produktionen till den högsta nivån på mer än sex årtionden, medan arbetslösheten uppgår till 9,1 procent och reallönerna stagnerat.
Inkomstklyftorna i USA närmar sig samtidigt enligt vissa mätningar sin högsta nivå sedan 1920-talet. Innan 2008 doldes inkomstklyftorna av faktorer som lättillgängliga lån, som gjorde att fattiga hushåll kunde leva lite rikare, men nu har verkligheten hunnit ifatt.”
Wall Street Journal har intervjuat den kände ekonomiprofessorn Nouriel Roubini, som fått smeknamnet ”Doctor Doom” av sina ekonomkolleger eftersom han förutsåg finanskrisen 2008. Denna anmärkningsvärda intervju finns inspelad, och förtjänar att analyseras på djupet eftersom den visar hur kapitalets mest framsynta strateger resonerar.
Roubini menar att kapitalismen har hamnat i en ond cirkel där överkapacitet (överproduktion), fallande efterfrågan från konsumenterna och hög skuldsättning bidrar till ett lågt självförtroende bland investerare, vilket i sin tur kommer att återspeglas i kraftiga fall på börsen, fallande värde på tillgångar och en kollaps i den reella ekonomin.
I likhet med alla andra ekonomer har Roubini ingen egentlig lösning på den nuvarande krisen, förutom att riksbankerna bör genomföra ytterligare monetära stimulanser (exempelvis räntesänkningar) för att undvika en ny krasch. Däremot gjorde han det ärliga erkännandet att penningpolitik i sig inte kommer att vara tillräckligt och att företag och regeringar inte hjälper till. Europa och USA genomför nedskärningar för att försöka rädda sina skuldtyngda ekonomier, när de enligt honom i stället borde införa mer monetära stimulanser. Roubinis slutsats kunde knappast vara mer pessimistisk: ”Karl Marx hade rätt. Vid en given tidpunkt kan kapitalismen förstöra sig själv … Vi trodde att marknaden fungerade. Det gör den inte.” (min kursiv, AW)
Marxismens spöke hemsöker fortfarande borgarklassen 130 år efter att Marx begravdes. Men vad är marxism? Det är en omöjlig uppgift att behandla marxismen uttömmande i en artikel. Vi begränsar oss därför till en allmän beskrivning, som av nödvändighet bara blir översiktlig, i hopp om att uppmuntra läsaren att själv studera Marx skrifter. Det finns trots allt ingen som har förklarat Marx idéer bättre än Marx själv.
Hans idéer kan i stora drag delas upp i tre separata men sammanbundna delar – som Lenin kallade marxismens tre källor och beståndsdelar. Dessa går vanligtvis under rubrikerna: marxistisk ekonomi, dialektisk materialism och historiematerialism. Var och en av dem står i ett dialektiskt förhållande till varandra och kan inte förstås isolerat. Ett bra ställe att börja är vår rörelses grundande dokument, som skrevs på tröskeln till de europeiska revolutionerna 1848. Det är ett av historiens viktigaste och mest inflytelserika verk.
Kommunistiska manifestet
Den överväldigande majoriteten av de böcker som skrevs för 150 år sedan är bara av historiskt intresse i dag. Men det som är mest slående med Kommunistiska manifestet är att det förutsäger de viktigaste fenomenen som kännetecknar dagens värld. Det är verkligen anmärkningsvärt att en bok skriven 1847 kan ge en så levande och riktig bild av 2000-talets samhälle. I själva verket stämmer manifestet bättre överens med verkligheten i dag än när det först publicerades 1848.
Låt oss ta ett exempel. När Marx och Engels skrev manifestet hörde de stora multinationella företagen fortfarande till en mycket avlägsen framtid. Trots detta förklarade de hur fri företagsamhet och konkurrens oundvikligen skulle leda till en koncentration av kapitalet och en monopolisering av produktivkrafterna. Det är faktiskt rent komiskt att höra den fria marknadens försvarare påstå att Marx misstog sig i denna fråga, när det tvärtom var just en av hans mest lysande och korrekta förutsägelser.
Under 1980-talet blev det populärt att säga ”small is beautiful” (litet är vackert). Detta är inte den rätta platsen för att inleda en diskussion om den relativa estetiken i stora, små eller medelstora storlekar – en fråga där alla har rätt till sin egen åsikt. Det är däremot ett obestridligt faktum att Marx förutsägelser om kapitalkoncentration stämmer och att den i själva verket har nått oöverträffade nivåer under de senaste tio åren.
I USA, där denna process framgår allra tydligast, svarade de 500 största bolagen år 2010 för 73,5 procent av BNP. Om dessa 500 företag var ett eget land skulle det bli världens näst största ekonomi, efter USA självt. Under 2011 gjorde dessa företag en rekordvinst på 824,5 miljarder dollar – en ökning med 16 procent sedan 2010.
Världens 2000 största företag har i dag tillsammans 32 000 miljarder dollar i intäkter, gör 2 400 miljarder dollar i vinst, har 138 000 miljarder dollar i tillgångar och ett marknadsvärde på 38 000 miljarder dollar. Deras vinster växte med otroliga 67 procent mellan 2010 och 2011.
När Marx och Engels skrev manifestet fanns det inga empiriska bevis för deras påståenden. Tvärtom var kapitalismen på den tiden helt baserad på små företag, en fri marknad och konkurrens. I dag domineras hela den kapitalistiska världsekonomin av en handfull transnationella monopol som Exxon och Walmart. Dessa jättar har tillgångar som vida överstiger många länders statsbudget. De förutsägelser som görs i manifestet har bekräftats mer tydligt och fullständigt än vad Marx någonsin hade kunnat drömma om.
Kapitalismens försvarare kan inte förlåta Marx för att han, redan när kapitalismen var ung och livskraftig, kunde förutse orsakerna till dess senila nedgång. I årtionden förnekade de envist hans förutsägelser om att kapitalkoncentrationen oundvikligen skulle öka och att de stora monopolen skulle tränga undan småföretagen.
Kapitalets centralisering och koncentration har nått en omfattning som ingen hade kunnat drömma om. Företagsuppköpen har blivit som en epidemi i alla utvecklade industriländer. Många gånger följs dessa uppköp av alla möjliga tvivelaktiga metoder – insideraffärer, manipulation av aktiekurser och andra typer av bedrägeri, stöld och svindleri. Detta har bland annat uppdagats i skandalen om Barclays och andra storbankers manipulation av Libor-räntan, som bland annat avgör priserna på många finansiella derivat. En sådan kapitalkoncentration innebär inte att produktionen ökar, utan tvärtom. Avsikten är inte att investera i nya anläggningar och maskiner, utan tvärtom att stänga befintliga fabriker och kontor och avskeda ett stort antal arbetare – allt för att öka vinstmarginalerna utan att behöva öka produktionen. Nyligen slogs exempelvis två stora schweiziska banker ihop, vilket omedelbart innebar att 13 000 jobb försvann.
Globalisering och ojämlikhet
Låt oss gå vidare till Marx nästa viktiga förutsägelse. Redan 1847 förklarade Marx att utvecklingen av en global marknad ”omöjliggör all inskränkthet och nationell individualism. Varje land, även det största och mäktigaste, är nu helt underordnat hela världsekonomin, som avgör folkens och nationernas öden”. Denna briljanta teoretiska förutsägelse visar på ett tydligt sätt den marxistiska metodens överlägsenhet.
Globaliseringen betraktas allmänt som ett nytt fenomen. Men för mycket länge sedan förklarade Kommunistiska manifestet att kapitalismens utveckling skulle leda till framväxten av en enda global marknad. Världsmarknadens förkrossande dominans är vår epoks mest avgörande kännetecken. Den enorma intensifieringen av den internationella arbetsdelningen sedan andra världskriget har bekräftat Marx analys på ett närmast laboratoriemässigt sätt.
Trots det har man gjort sig stort besvär för att försöka bevisa att Marx hade fel när han talade om kapitalkoncentration och polarisering mellan klasserna. Dessa mentala krumbukter motsvarar borgarklassens dröm om ett återvändande till den fria företagsamhetens försvunna guldålder. På samma sätt längtar en orkeslös gammal man i sin ålderdom tillbaka till sin ungdoms kraftdagar.
Tyvärr finns det ingen som helst möjlighet för kapitalismen att vinna tillbaka sin ungdomliga livskraft. Den har sedan länge gått in i sin sista fas: monopolkapitalismen. Trots borgarklassens nostalgi är småföretagens tid förbi. I alla länder är det de stora monopolen – nära förbundna med bankväsendet och tätt knutna till den borgerliga staten – som dominerar samhällets liv. Polariseringen mellan klasserna fortsätter utan avbrott och tenderar att gå allt snabbare.
Låt oss ta USA som exempel. Där har de 400 rikaste familjerna en lika stor förmögenhet som den fattigaste hälften av befolkningen tillsammans. De sex arvtagarna till Walmart äger tillsammans mer än de fattigaste 40 procenten av amerikanerna tillsammans. Den fattigaste halvan av befolkningen äger bara 2,5 procent av landets rikedomar. Den rikaste procenten har däremot ökat sin andel av nationalinkomsten från 17,6 procent 1978 till ofattbara 37,1 procent 2011.
Under de senaste 30 åren har klyftan mellan rika och fattiga ökat stadigt och blivit en gapande avgrund. I den industrialiserade västvärlden är den rikaste tiondelens genomsnittsinkomst omkring nio gånger större än den fattigaste tiondelens. Det är en enorm klyfta. Och siffror som publicerats av OECD visar att den växande ojämlikheten, som började i USA och Storbritannien, har spridit sig till länder som Danmark, Tyskland och Sverige, som traditionellt haft låg ojämlikhet.
Bankirernas obscena rikedomar är nu en allmän skandal. Men detta fenomen är inte bara begränsat till finanssektorn. I många fall tjänar storföretagens chefer 200 gånger mer än de lägst betalda arbetarna. Denna extrema ojämlikhet har redan lett till en växande förbittring och slagit över i en ilska som gör sig gällande på gator och torg i det ena landet efter det andra. De ökade motsättningarna kommer till uttryck genom strejker, generalstrejker, demonstrationer och upplopp. De kommer till uttryck i valen genom proteströster mot regeringarna och de befintliga partierna.
En undersökning av Time Magazine visade att 54 procent av amerikanerna ställer sig positiva till Occupy-rörelsen, 79 procent tycker att klyftan mellan rika och fattiga har blivit för stor, 71 procent anser att vd:ar för finansinstitut bör åtalas, 68 procent anser att rika ska betala mer skatt, medan bara 27 procent har en positiv bild av högerns Tea Party-rörelse (33 procent hade en negativ bild). Naturligtvis är det för tidigt att tala om en revolution i USA. Däremot är det uppenbart att kapitalismens kris leder till en växande kritisk stämning inom breda lager av befolkningen. Det finns en sjudande ilska och ett ifrågasättande av kapitalismen som inte fanns där tidigare.
Arbetslöshetens gissel
I Kommunistiska manifestet skriver Marx och Engels:
”Det framgår därmed öppet att bourgeoisin är oförmögen att längre vara samhällets härskande klass och påtvinga samhället sina livsvillkor som reglerande lag. Den är ur stånd att härska, eftersom den är oförmögen att tillförsäkra sina slavar deras existens ens inom slaveriets ramar, eftersom han är tvungen att sjunka ned till en nivå där bourgeoisin måste livnära honom i stället för att livnäras av honom. Samhället kan inte längre leva under bourgeoisin, det vill säga dess liv är inte längre förenligt med samhällets existens.”
Detta har bokstavligen blivit verklighet. Allt fler känner att våra liv styrs av krafter som vi inte kan kontrollera. Samhället genomsyras av en gnagande rädsla, otrygghet och osäkerhet.
Den massarbetslöshet som vi ser i dag är långt värre än något som Marx hade förutsett. Marx skrev om en industriell reservarmé – det vill säga en källa till arbetskraft som kan användas för att hålla nere lönerna och fungerar som en reserv när ekonomin återhämtar sig från en lågkonjunktur. Men den arbetslöshet vi ser i dag är inte den reservarmé som Marx skrev om, och som spelade en viktig roll ur ett kapitalistiskt perspektiv.
Detta är inte den cykliska arbetslöshet som arbetare känner till sedan tidigare, och som ökar i en lågkonjunktur men försvinner när ekonomin tar fart igen. Det är en permanent, strukturell, organisk arbetslöshet, som inte minskar märkbart ens under högkonjunktur. Den är ett sänke som fungerar som en jättelik broms på produktionen och är ett symtom på att systemet hamnat i en återvändsgränd.
Tio år innan krisen 2008 var omkring 120 miljoner människor arbetslösa i världen enligt FN. År 2009 höjde Internationella arbetsorganisationen (ILO) siffran till 198 miljoner, och de förväntar sig att den ska nå 202 miljoner 2013. Men liksom all officiell arbetslöshetsstatistik underskattar även denna siffra den verkliga situationen kraftigt. Om vi räknar med det enorma antal människor som tvingas ta alla möjliga sorters informella ”jobb”, skulle den verkliga siffran på den globala arbetslösheten och undersysselsättningen inte understiga en miljard.
Trots allt tal om ekonomisk återhämtning har tillväxten i Tyskland, som varit Europas ekonomiska motor, saktat ned nästan till noll. Detsamma gäller Frankrike. Även i Japan har ekonomin kört fast. Bortsett från den misär och det lidande detta innebär för miljontals familjer, innebär detta ur ett ekonomiskt perspektiv en oerhörd produktionsförlust och ett fruktansvärt slöseri. Tvärtemot de illusioner som arbetarrörelsens ledare hade förr i tiden, har massarbetslösheten kommit tillbaka och spridit sig över hela världen som en cancer som långsamt äter upp samhället inifrån.
Ungdomar drabbas hårdast av kapitalismens kris. Överallt växer ungdomsarbetslösheten. Detta är orsaken till massiva studentprotester och upplopp i Storbritannien, indignadosrörelsen i Spanien, skolockupationer i Grekland och även till upproren i Tunisien och Egypten, där omkring 75 procent av ungdomarna är arbetslösa.
Antalet arbetslösa i Europa växer varje dag. I Spanien är nästan 27 procent arbetslösa, medan ungdomsarbetslösheten ligger på otroliga 55 procent. I Grekland är inte mindre än 62 procent arbetslösa, eller två av tre unga. En hel generation av unga offras på profitens altare. Många som försökte klara sig genom att skaffa en bra utbildning har tvingats upptäcka att den utvägen nu är stängd. I Storbritannien, där den högre utbildningen tidigare var gratis, tvingas nu ungdomar skuldsätta sig för att få den utbildning de behöver.
Samtidigt upptäcker de arbetare som närmar sig pensionsåldern att de måste arbeta längre och betala mer för allt lägre pensioner, vilket dömer många pensionärer till ett liv i fattigdom. De flesta gamla och unga står i dag inför ett liv i otrygghet. Det gamla borgerliga hyckleriet om moral och familjevärderingar har avslöjats som tomma ord. Den epidemiska arbetslösheten, hemlösheten, skuldbördan och en extrem social ojämlikhet har ställt en hel generation utanför samhället, underminerat familjen och skapat en mardröm av permanent fattigdom, hopplöshet, förnedring och förtvivlan.
En överproduktionskris
I den grekiska mytologin fanns det en figur som hette Prokrustes med den fula vanan att skära av sina gästers ben, huvud och armar för att få dem att passa hans säng. I dag liknar det kapitalistiska systemet Prokrustes säng. Borgarklassen förstör systematiskt produktionsmedel i syfte att få dem att passa in i det kapitalistiska systemets snäva ramar. Denna ekonomiska vandalism kan liknas vid forna tiders svedjebruk.
Finansmannen George Soros har jämfört det med en rivningskula som används för att riva höghus. Men det är inte bara byggnader som de förstör, utan hela ekonomier och stater. Det som står på dagordningen är åtstramningar, nedskärningar och fallande levnadsstandard. Över hela världen hörs samma stridsrop från borgerligheten: ”Vi måste skära ned på de offentliga utgifterna!” Varje regering i den kapitalistiska världen, vare sig den är höger eller ”vänster”, bedriver i själva verket samma politik. Detta är inte följden av enskilda politikers dåliga idéer, av okunskap eller illvilja (även om det finns gott om det med), utan ett tydligt uttryck för att det kapitalistiska systemet befinner sig i en återvändsgränd.
Det är ett uttryck för det faktum att det kapitalistiska systemet har nått sina gränser och inte kan utveckla produktivkrafterna som det gjorde tidigare. Liksom i Goethes Trollkarlens lärling har kapitalismen frammanat krafter som den inte kan kontrollera. Men nedskärningarna minskar samtidigt efterfrågan. Marknaden krymper, vid precis den tidpunkt då även de borgerliga ekonomerna erkänner att det finns ett allvarligt problem med överproduktion (”överkapacitet”) på världsskala. Låt oss ta bilindustrin som exempel. Det är en viktig industri eftersom den involverar så många andra sektorer, som stål, plast, kemikalier och elektronik.
Den globala överkapaciteten inom bilindustrin är omkring 30 procent. Detta innebär att Ford, General Motors, Fiat, Renault, Toyota och alla andra bilföretag skulle kunna stänga en tredjedel av sina fabriker och avskeda en tredjedel av sina anställda i morgon – och de skulle ändå inte kunna sälja alla de fordon som de producerar till en profitkvot som de anser vara acceptabel. Många andra industrigrenar befinner sig i en liknande situation. Så länge de inte kan lösa problemet med denna överkapacitet finns det inget verkligt slut på den nuvarande krisen.
Kapitalisternas dilemma kan förklaras mycket enkelt. Om inte Europa och USA konsumerar, så kan inte Kina producera. Om inte Kina producerar i samma takt som tidigare, så kan inte länder som Brasilien, Argentina och Australien fortsätta exportera sina råvaror. Hela världen är oupplösligt sammanlänkad. Eurokrisen kommer att påverka den amerikanska ekonomin, som redan befinner sig i en bräcklig situation, och det som händer i USA kommer att ha en avgörande inverkan på hela världsekonomin. Således kommer globaliseringen till uttryck som en global kris för kapitalismen.
Alienation
De arbetsförhållanden som arbetarklassen nu upplever i alla länder förutsågs med otrolig framsynthet av Kommunistiska manifestets författare:
”Proletärens arbete har genom maskinanvändningens utbredning och arbetsdelningen förlorat all självständig karaktär och därmed all lockelse för arbetaren. Han blir enbart ett tillbehör till maskinen, som man bara begär de enklaste, enformigaste och lättlärdaste handgrepp av. De kostnader som arbetaren förorsakar inskränker sig därför nästan bara till de livsmedel som han behöver för sitt uppehälle och fortplantning av sitt släkte. En varas pris, alltså även arbetets, är lika med dess produktionskostnader. I samma grad som arbetets vedervärdighet ökar, sjunker därför lönen. I samma utsträckning som maskinanvändningen och arbetsdelningen tilltar, i samma utsträckning ökar dessutom arbetsmängden, vare sig det sker genom arbetstidens förlängning, ökning av det arbete som krävs under en viss tid eller höjning av maskinernas hastighet och så vidare.”
USA har i dag intagit samma position som Storbritannien hade på Marx tid, som det mest utvecklade kapitalistiska landet. Därför är det också där kapitalismens utveckling uttrycker sig i sin allra tydligaste form. Under de senaste 30 åren, har vd:arnas löner i USA ökat med 725 procent, medan de anställdas löner bara har ökat med 5,7 procent. Dessa vd:ar tjänar i dag i genomsnitt 244 gånger mer än sina anställda. Den federala minimilönen i USA är 7,25 dollar i timmen. Om minimilönen hållit jämna steg med produktiviteten, hade den legat på 21,72 dollar år 2012 enligt Center for Economic Policy Research. Om man tar hänsyn till inflationen är medianlönen för manliga amerikanska arbetare otroligt nog lägre i dag än den var 1968. På detta sätt har den senaste ekonomiska uppgången till stor del ägt rum på arbetarklassens bekostnad.
Medan flera miljoner människor tvingas hanka sig fram i ofrivillig sysslolöshet, tvingas miljontals andra ta två eller till och med tre jobb, och ofta arbeta 60 timmar i veckan eller mer utan övertidsersättning. Det är 85,8 procent av alla män och 66,5 procent av alla kvinnor som arbetar mer än 40 timmar per vecka. Enligt ILO arbetar ”amerikaner mer än 137 timmar mer per år än japanska arbetare, 260 timmar mer per år än brittiska arbetare och 499 timmar mer per år än franska arbetare”.
Baserat på data från amerikanska Bureau of Labor Statistics (BLS) har den genomsnittliga produktiviteten per arbetare i USA ökat med 400 procent sedan 1950. I teorin innebär detta att en arbetare bara borde behöva arbeta en fjärdedel av den genomsnittliga arbetsveckan 1950, eller 11 timmar i veckan, för att bibehålla samma levnadsstandard. Antingen det, eller så borde levnadsstandarden i teorin ha blivit fyra gånger högre. Tvärtom har levnadsstandarden för de flesta blivit drastiskt sämre, medan arbetsrelaterad stress, sjukdomar och skador ökar. Detta återspeglas i en epidemi av depression, självmord, skilsmässor, våld i nära relationer, masskjutningar och andra sociala missförhållanden.
Samma situation råder i Storbritannien, där 2,5 miljoner arbeten omintetgjordes i industrin under Thatcher-regeringen på 1980-talet samtidigt som man bibehållit samma nivå på produktionen som 1979. Detta har inte främst uppnåtts genom att man infört nya maskiner, utan genom en överexploatering av brittiska arbetare. Generaldirektören för hälsodepartementet, Kenneth Calman, varnade 1995 för att ”förlusten av livslånga anställningar lett till en epidemi av stressrelaterade sjukdomar”.
Klasskampen
Marx och Engels förklarade i Kommunistiska manifestet att samhällets utveckling under hela den skriftligt bevarade historien har skett genom klasskamp. Under kapitalismen har detta förenklats i och med samhällets polarisering i två fientliga klasser: borgarklassen och proletariatet. Den enorma industriella och tekniska utvecklingen under de senaste 200 åren har lett till en ökad koncentration av den ekonomiska makten i ett fåtal händer.
”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp”, är en av manifestets mest berömda rader. I mångas ögon verkade det länge som att denna idé hade blivit omodern. Under den långa kapitalistiska expansion som följde efter andra världskriget, med full sysselsättning i de avancerade industriländerna, stigande levnadsstandard och reformer (den så kallade välfärdsstaten), verkade klasskampen tillhöra det förflutna.
Marx förutspådde att kapitalismens utveckling oundvikligen skulle leda till att kapitalet koncentrerades, att det skulle bli en enorm ansamling av rikedomar i ena änden och en lika stor ansamling av fattigdom, elände och outhärdliga vedermödor i den andra änden av det sociala spektrat. I flera årtionden förnekades detta av de borgerliga ekonomerna och universitetets sociologer, som tvärtom påstod att samhället blev allt mer jämlikt, och att alla höll på att bli medelklass. Nu har alla dessa illusioner skingrats.
De borgerliga sociologerna brukade älska att använda argumentet att arbetarklassen har upphört att existera. Men under den senaste perioden har viktiga skikt av den arbetande befolkningen som tidigare ansåg sig vara medelklass proletariserats. Lärare, tjänstemän, bankanställda och så vidare har dragits in i arbetarklassens och arbetarrörelsens led, där de utgör några av klassens mest stridbara delar.
De gamla påståendena om att den som arbetar hårt kan lyckas och att vi alla är medelklass har motbevisats av händelseutvecklingen. I Storbritannien, USA och många andra utvecklade länder har det motsatta inträffat under de senaste 20–30 åren. Medelklassen brukade tro att livet följde en ordnad utveckling i stadier där varje steg ledde framåt. Detta är inte längre fallet.
Anställningstryggheten har försämrats drastiskt, och många tidigare högt ansedda hantverk och yrken där medelklassen kunde göra karriär har i stort sett försvunnit. Fler och fler har helt börjat ge upp hoppet om att kunna leva ett medelklassliv. En krympande minoritet kan räkna med att få en pension som går att leva bekvämt på och det är få som har några betydande besparingar. Fler och fler lever för att klara dagen, utan att veta vad framtiden för med sig.
Om folk alls har någon förmögenhet är det deras bostad, men till följd av den krympande ekonomin har huspriserna i många länder fallit och kan komma att stagnera i flera år. Idén om att egendomen skulle bli mer demokratiskt fördelad har visat sig vara en illusion. I stället för att vara en tillgång som kan finansiera ett bekvämt liv som pensionär har bostadsägande blivit en tung börda. Skulderna måste betalas vare sig man har en anställning eller inte. Många går back varje månad och har enorma skulder som aldrig kan betalas. Den unga generationen kan bara beskrivas som skuldslavar.
Detta är en förödande dom över det kapitalistiska systemet. Den pågående proletariseringen innebär samtidigt att reaktionens sociala reserver blivit enormt mycket mindre i takt med att en stor del av tidigare medelklassyrken kommer närmare den traditionella arbetarklassen. I den senaste tidens massprotester har yrkesgrupper som tidigare aldrig ens drömt om att strejka eller gå med i facket, som lärare och statsanställda, stått i klasskampens frontlinjer.
Idealism eller materialism?
Den idealistiska metoden utgår från vad folk tänker och säger om sig själva. Marx förklarade däremot att idéer inte faller från himlen, utan mer eller mindre återspeglar den objektiva situationen och den sociala press och de motsättningar som människor inte har kontroll över. Den historiska utvecklingen bestäms inte av den fria viljan eller ”stora mäns” idéer – kungar, politiker eller filosofer. Tvärtom avgörs samhällets utveckling av produktivkrafternas utveckling, vilken sker utan medveten planering på samhällelig skala.
Marx var den första som gav socialismen en fast teoretisk grund. En vetenskaplig förståelse av historien kan inte baseras på de förvrängda föreställningar av verkligheten som spökar i människors medvetande, utan måste bygga på verkliga samhälleliga förhållanden. Det betyder att man måste börja med att klargöra förhållandet mellan de sociala och politiska formerna och produktionssättet vid varje givet stadium i historien. Det är just detta som kallas den historiematerialistiska analysmetoden.
Denna metod gör vissa människor upprörda eftersom den verkar förneka mänsklighetens roll som huvudperson i den historiska processen. På samma sätt blev kyrkan och dess apologeter djupt kränkta av Galileos påstående att solen var universums mittpunkt, och inte jorden. Samma slags människor attackerade senare Darwin för att han påstod att människan inte var Guds skapelse utan en följd av det naturliga urvalet.
Marxismen förnekar i själva verket inte på något sätt den subjektiva faktorns betydelse i historien, det vill säga mänsklighetens medvetna roll i samhällsutvecklingen. Människan skapar historien, men inte enbart efter sin fria vilja och sina medvetna avsikter. För att citera Marx: ”Historien åstadkommer ingenting, den äger inga kolossala rikedomar, den utkämpar inga slag! Nej, det är människan, den verkliga, levande människan som gör allt detta; ’historien’ använder inte människan som ett medel för sitt mål, som om den hade ett eget liv; den är ingenting annat än människans verksamhet då hon strävar mot sitt mål.” (Marx och Engels, Den heliga familjen, kapitel VI)
Det marxismen gör är att förklara individens roll som en del av ett specifikt samhälle, vilket lyder under vissa objektiva lagar och där individen i sista hand blir representant för en viss klass intressen. Idéer har ingen självständig existens eller egen historisk utveckling. ”Det är inte medvetandet som bestämmer livet”, skriver Marx i Den tyska ideologin, ”utan det är livet som bestämmer medvetandet.”
Människors tankar och beteende beror på bestämda samhällsförhållanden som inte utvecklas enligt vår subjektiva vilja utan enligt bestämda lagar, som i sista hand återspeglar vad produktivkrafterna behöver för att utvecklas. Det inbördes förhållandet mellan dessa faktorer utgör en komplex väv som ofta kan vara svår att urskilja. Studiet av dessa relationer utgör grunden för den marxistiska historieteorin.
Låt oss ta ett exempel. Under den engelska revolutionen var Oliver Cromwell övertygad om att han kämpade för varje människas rätt att tillbe Gud efter sitt eget samvete. Men historien har visat att den cromwellska revolutionen var det avgörande steget i den engelska borgarklassens oemotståndliga väg till makten. Det konkreta stadiet i produktivkrafternas utveckling i 1600-talets England gjorde alla andra resultat omöjliga.
Ledarna för den stora franska revolutionen 1789–93 kämpade under parollen: ”Frihet, jämlikhet och broderskap”. De ansåg sig kämpa för ett system baserat på förnuftets och rättvisans eviga lagar. Men oavsett deras avsikter och idéer beredde jakobinerna vägen för borgarklassens herravälde i Frankrike. Från en vetenskaplig synvinkel var inget annat resultat möjligt vid detta stadium i samhällets utveckling.
Marx stora bidrag till arbetarrörelsen var att han var den första som förklarade att socialismen inte bara är en bra idé, utan det nödvändiga resultatet av samhällets utveckling. Socialistiska tänkare före Marx – de utopiska socialisterna – försökte upptäcka universella lagar och formler som skulle ligga till grund för det mänskliga förnuftets triumf över klassamhällets orättvisor. Allt som behövdes var att upptäcka en sådan idé, så skulle alla problem lösas. Detta är ett idealistiskt synsätt.
Till skillnad från utopisterna försökte Marx aldrig upptäcka några universella lagar för samhället i allmänhet. Han analyserade rörelselagarna för ett särskilt samhälle, det kapitalistiska samhället, förklarade hur det uppstod, hur det utvecklades och även hur det vid en given tidpunkt ovillkorligen kommer att upphöra att existera. Han utförde denna enorma uppgift i Kapitalets tre band.
Historiematerialism
Marxismen analyserar de dolda drivkrafterna bakom det mänskliga samhällets utveckling, från de tidigaste stamsamhällena fram till dagens samhälle. Marxismens sätt att analysera denna krokiga väg kallas den materialistiska historieuppfattningen. Denna vetenskapliga metod gör det möjligt för oss att förstå historien – inte som en rad osammanhängande och oförutsedda händelser, utan som en del av en tydlig och sammanhängande process. Det är en serie av orsak och verkan som omfattar politik, ekonomi och hela spektrat av den samhälleliga utvecklingen. Det är historiematerialismens uppgift att klargöra det komplexa dialektiska förhållandet mellan dessa fenomen.
Den store engelske historikern Edward Gibbon, författare till Romerska rikets nedgång och fall, skrev att historien ”inte är mycket mer än förteckningen över mänsklighetens brott, dårskaper och olyckor”. I själva verket har den senaste postmoderna historieuppfattningen inte kommit en millimeter längre än så. Historien ses som en osammanhängande serie ”narrativ” (berättelser) utan något organiskt samband och utan mening eller logik. Inget socioekonomiskt system kan sägas vara bättre eller sämre än något annat, och det kan därför inte ske några framsteg eller någon tillbakagång.
Historien framstår här som en i huvudsak meningslös och oförklarlig serie slumpmässiga händelser eller tillfälligheter. Den styrs inte av några lagar som vi kan begripa. Att försöka förstå sig på den skulle därför vara helt meningslöst. En variant på detta tema är uppfattningen, som just nu är mycket populär i vissa akademiska kretsar, att det inte finns något sådant som högre eller lägre samhällsformer och kulturer. De hävdar att utveckling inte existerar, att det är en gammalmodig idé och en kvarleva från 1800-talet som populariserades av viktorianska liberaler, fabianska socialister och – Karl Marx.
Detta förnekande av historisk utveckling utmärker borgarklassens psykologi i perioder av kapitalistisk kris. Det är en trogen återspegling av det faktum att den historiska utvecklingen under kapitalismen har nått sina gränser och riskerar att börja gå baklänges. Borgarklassen och dess intellektuella representanter är naturligtvis ovilliga att acceptera detta faktum. De är dessutom organiskt oförmögna att inse det. Lenin påpekade att man inte kan tala förnuft med någon som står vid kanten av ett stup. Men de är vagt medvetna om den verkliga situationen. Detta gör att de försöker hitta något slags rättfärdigande av den återvändsgränd som kapitalismen befinner sig i genom att helt förneka själva tanken om någon utveckling.
Denna idé har fått så djupa rötter i medvetandet att den även trängt sig in i evolutionsteorin. Till och med en så briljant tänkare som Stephen Jay Gould, vars dialektiska teori om avbruten jämvikt har förändrat hur vi ser på evolutionen, hävdar att det är fel att tala om en utveckling från lägre till högre livsformer i evolutionen. Enligt detta synsätt bör mikrober placeras sida vid sida med människan. På ett sätt stämmer det att alla levande varelser är besläktade med varandra (det mänskliga genomet har bevisat detta). Människan är inte en speciell skapelse av någon allsmäktig gud, utan en produkt av evolutionen. Det är heller inte korrekt att se evolutionen som någon storslagen plan vars syfte var att skapa varelser som oss själva (det kallas ”teleologi” – från det grekiska ordet ”telos” som betyder slut). Men när man förkastar en felaktig idé är det inte nödvändigt att gå till den andra ytterligheten, eftersom det bara leder till nya misstag.
Det handlar inte om att acceptera någon form av förutbestämd plan, varken i form av gudomligt ingripande eller någon annan teleologi men det står klart att evolutionens lagar, som är inneboende i naturen, följer utvecklingen från enklare till mer komplexa livsformer. Redan de första livsformerna innehåller fröet till all framtida utveckling. Det är möjligt att förklara utvecklingen av ögon, ben och andra organ utan att ta tillflykt till någon förutbestämd plan. I ett visst stadium utvecklas det centrala nervsystemet och en hjärna. Och slutligen, med Homo sapiens, når vi det mänskliga medvetandet. Materien blir medveten om sig själv. Det har inte skett någon viktigare revolution sedan livet utvecklades från död materia.
För att tillfredsställa våra kritiker, borde vi kanske lägga till frasen ”ur vår synvinkel”. Om mikroberna kunde ge sin synpunkt skulle de utan tvekan ha vissa invändningar. Men vi är människor och måste med nödvändighet därför se saker genom mänskliga ögon. Och vi hävdar att evolutionen är utvecklingen från enklare till mer komplexa och mångsidiga livsformer. Att invända mot en sådan formulering verkar ganska meningslöst, och inte vetenskapligt utan endast ordklyveri. Med detta menar jag inget illa mot mikroberna, som trots allt funnits mycket längre än oss, och – om inte det kapitalistiska systemet avskaffas – mycket väl kan bli de som skrattar sist.
Historiens drivkraft
I Till kritiken av den politiska ekonomin förklarar Marx förhållandet mellan produktivkrafterna och ”överbyggnaden” på följande sätt:
”I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter … Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.”
Marx och Engels betonade särskilt att historiens aktörer inte alltid är medvetna om de motiv som driver dem, utan tvärtom i stället försöker bortförklara dem på olika sätt, men att sådana drivkrafter existerar och har sin grund i den objektiva verkligheten.
På samma sätt som Charles Darwin förklarade att arterna inte är oföränderliga, att de har ett förflutet, en nutid och en framtid, och konstant förändras och utvecklas, förklarade Marx och Engels att inget givet samhällssystem kommer att finnas för all framtid. Det är en illusion som finns i varje historisk epok. Varje samhällssystem anser sig utgöra det enda möjliga sätt som människan kan leva på och tror att dess institutioner, religion och moral utgör det sista ordet i frågan.
Det trodde kannibalerna, de egyptiska prästerna, Marie-Antoinette och tsar Nikolaj uppriktigt på. Och det är vad borgarklassen och dess försvarare i dag försöker bevisa när de, utan några som helst belägg, försäkrar oss om att detta system med så kallad ”fri företagsamhet” är det enda möjliga – just vid den tidpunkt när det börjar falla samman.
Numera är evolutionsteorin allmänt accepterad, åtminstone bland utbildade personer. Darwins idéer, som var revolutionerande på sin tid, ses i dag som självklara. Likväl ses evolutionen i allmänhet som en långsam och gradvis process utan avbrott eller häftiga förändringar. Inom politiken används detta ofta som argument för att rättfärdiga reformismen. Tyvärr bygger det på ett missförstånd.
Fram till denna dag är evolutionens verkliga mekanismer inte kända ens för de flesta vetenskapsmän. Detta är inte så förvånande då inte ens Darwin själv förstod dem. Det är bara under det senaste decenniet eller så, med de nya upptäckterna inom paleontologin som gjorts av Stephen Jay Gould – som utvecklade teorin om avbruten jämvikt – som det bevisats att evolutionen inte är en gradvis process. Evolutionen består av långa perioder utan några stora förändringar, men vid en viss tidpunkt bryts den evolutionära kedjan av en explosion, en verklig revolution inom biologin som kännetecknas av massutrotning av vissa arter och en snabb utveckling av andra.
Analogin mellan samhälle och natur är naturligtvis bara ungefärlig. Men redan den mest ytliga analys av historien visar att det är helt grundlöst att anta att förändringar sker gradvis. Precis som i naturen kan förändringar i samhället under långa perioder ske långsamt och gradvis men plötsligt avbrytas av en explosiv utveckling i form av krig och revolutioner, där förändringsprocessen går enormt mycket snabbare. Sådana händelser är i själva verket den huvudsakliga drivkraften i den historiska utvecklingen. Revolutioner beror i grunden på att ett givet socioekonomiskt system har nått sina gränser och inte längre kan utveckla produktivkrafterna.
En dynamisk syn på historien
De som förnekar att det finns lagar som styr människans sociala utveckling närmar sig oundvikligen historien från en subjektiv och moralistisk synvinkel. Liksom Gibbon (fast utan hans oerhörda begåvning) skakar de på huvudet åt allt meningslöst våld, hur inhumant människor behandlar varandra, och så vidare i all oändlighet. I stället för en vetenskaplig syn på historien får vi en prästs moralpredikan. Men det som behövs är tvärtom rationellt tänkande. Utöver isolerade fakta är det nödvändigt att urskilja allmänna tendenser, övergångar från ett samhällssystem till ett annat och de grundläggande drivkrafterna bakom dessa övergångar.
Genom att tillämpa den dialektiska materialismen på historien blir det snart uppenbart att mänsklighetens historia har sina egna lagar, och att det följaktligen är möjligt att förstå den som en process. Olika samhällssystems uppgång och fall kan vetenskapligt förklaras utifrån deras förmåga (eller oförmåga) att utveckla produktionsmedlen och därigenom vidga den mänskliga kulturens horisont och öka vårt herravälde över naturen.
De flesta tror att samhället är en gång för alla givet, och att dess moraliska, religiösa och ideologiska värderingar är oföränderliga, precis som den så kallade ”mänskliga naturen”. Men man behöver inte ha någon omfattande historisk kunskap för att veta att det inte stämmer. Historien kommer till uttryck i olika samhällssystems uppgång och fall. Precis som människor föds och dör, ser vi också samhällen födas, utvecklas, nå sina gränser, börja förfalla, och slutligen ersättas av ett nytt samhällssystem.
I sista hand bestäms ett samhälles livskraft av dess förmåga att utveckla produktivkrafterna, eftersom allt annat är beroende av detta. Många andra faktorer inverkar på denna komplexa ekvation: religion, politik, filosofi, moral, olika klassers psykologi och ledarnas enskilda egenskaper. Men inget av detta faller ned från himlen och en noggrann analys visar att de bestäms av – om än på ett motsägelsefullt och dialektisk sätt – de verkliga historiska förhållandena, samt tendenser och processer som är oberoende av vår vilja.
Ett samhälle som befinner sig i uppgång, som utvecklar produktionsmedlen och driver civilisationen och kulturen framåt, kommer att präglas av en världsåskådning som skiljer sig avsevärt från ett samhälle som befinner sig i ett tillstånd av stagnation och tillbakagång. Det historiska sammanhanget avgör allt. Det påverkar det moraliska klimatet och människors inställning till de rådande politiska och religiösa institutionerna. Det påverkar till och med kvaliteten på enskilda politiska ledare.
I sin ungdom kunde kapitalismen genomföra fantastiska bedrifter. Den utvecklade produktivkrafterna till en oöverträffad nivå, och kunde därför utveckla den mänskliga civilisationen. Folk hade en känsla av att samhället fördes framåt, trots alla orättvisor och all exploatering som alltid kännetecknat detta system. Denna känsla gav upphov till den anda av optimism och framtidstro som kännetecknade den gamla liberalismen, med dess fasta tilltro till att saker skulle fortsätta utvecklas till det bättre.
Detta är inte längre fallet. Den gamla optimismen och den blinda tron på framsteg har ersatts av ett djupt rotat missnöje med nuet och en pessimism inför framtiden. Denna utbredda känsla av rädsla och osäkerhet är endast en psykologisk återspegling av det faktum att kapitalismen inte längre kan spela en progressiv roll någonstans i världen.
På 1800-talet stod liberalismen, borgarklassens främsta ideologi, för utveckling och demokrati (i teorin). Dagens nyliberalism är däremot bara en täckmantel för den mest rovgiriga exploatering; förstörelsen av vår planet och miljö utan minsta tanke på kommande generationer. Det enda som angår storföretagens styrelser, som är de verkliga makthavarna i USA och resten av världen, är att berika sig själva genom att roffa åt sig: företagsplundring, korruption, stöld av offentliga tillgångar genom privatisering och parasitism. Detta är den utlevade borgarklassens viktigaste kännetecken i vår epok av kapitalistiskt förfall.
Samhällens uppgång och fall
”Övergången från ett system till ett annat har alltid avgjorts av produktivkrafternas tillväxt, det vill säga av tekniken och arbetskraftens organisering. Fram till en viss punkt är de sociala förändringarna av kvantitativ karaktär och förändrar inte samhällets grundvalar, det vill säga de rådande egendomsförhållandena. Så kommer man till en punkt när de mognade produktivkrafterna inte längre kan hålla sig inom de gamla egendomsförhållandena. Då sker en radikal förändring av den sociala ordningen, som åtföljs av sammanstötningar.” (Leo Trotskij, ”Karl Marx’ levande tankar”, april 1939)
Ett vanligt argument mot socialism är att det är omöjligt att ändra den mänskliga naturen; att människor är egoistiska, giriga och så vidare. I själva verket finns ingen sådan överhistorisk mänsklig natur. Det vi kallar den mänskliga naturen har genomgått många förändringar under evolutionens gång. Människan förändrar ständigt naturen, och därigenom sig själv. Argumentet att människan är girig och självisk till sin natur motbevisas av vår evolution.
Våra tidigaste förfäder, som ännu inte riktigt var människor, var korta till växten och fysiskt svaga jämfört med andra djur. De hade varken starka tänder eller klor. Deras upprätta gång innebar att de inte kunde springa tillräckligt snabbt för att fånga de antiloper som de ville äta eller fly från de lejon som ville äta dem. Deras hjärnor var ungefär lika stora som schimpansers. De var extremt underlägsna alla andra djurarter där de vandrade på den östafrikanska savannen – i alla avseenden utom ett.
Engels förklarar i sin lysande studie ”Arbetets andel i apans förvandling till människa” hur den upprätta hållningen frigjorde händerna, som ursprungligen hade utvecklats för att klättra i träd, för andra ändamål. Tillverkning av stenverktyg var ett kvalitativt steg framåt som gav våra förfäder en evolutionär fördel. Men ännu viktigare var den starka gemenskapen, den kollektiva produktionen och det sociala livet, som i sin tur var nära knutet till utvecklingen av språk.
Människobarn är extremt sårbara i jämförelse med andra arters avkomma. Detta tvingade våra förfäder – vars tillvaro som jägare och samlare drev dem från plats till plats i jakt på mat – att utveckla en stark känsla av samhörighet för att skydda sina barn och därigenom säkra stammens eller klanens överlevnad. Vi kan säga med absolut säkerhet att vår art skulle ha dött ut innan den ens uppstod utan denna starka känsla för samarbete och solidaritet.
Vi ser detta än i dag. Om ett barn var på väg att drunkna i en flod så skulle de flesta försöka rädda det, även om man skulle behöva riskera sitt eget liv. Många människor har drunknat när de har försökt rädda andra. Detta kan inte förklaras i termer av egoistiskt kalkylerande eller släktskap i små stammar. De vet inte vem de försöker rädda och förväntar sig inte heller någon belöning för det. Detta altruistiska beteende uttrycks spontant och kommer från en djupt rotad känsla för solidaritet. Argumentet att människan till sin natur är självisk är en återspegling av kapitalismens motbjudande och avhumaniserande alienation och en simpel förolämpning mot den mänskliga arten.
Under större delen av vår arts historia levde vi i samhällen där det inte existerade någon privategendom i modern mening. Det fanns inga pengar, inga chefer eller arbetare, inga bankirer eller hyresvärdar, ingen stat, ingen organiserad religion, ingen polis och inga fängelser. Det fanns inte ens en familj, sådan vi förstår den. I dag har många svårt att ens föreställa sig en värld utan dessa saker; de verkar så naturliga att de skulle kunna vara förutbestämda av en allsmäktig gud. Likväl klarade sig våra förfäder utan dem.
Övergången från jägare-samlare till bofast jordbruk och boskapsskötsel utgör den första stora sociala revolutionen, som den australiensiske arkeologen (och marxisten) Gordon Childe kallade den neolitiska revolutionen. Jordbruk behöver vatten. När jordbruket växer utöver den mest grundläggande produktion som behövs för att människan ska kunna överleva, krävs bevattning, grävning, uppdämning och vattendistribution i stor skala. Detta är samhälleliga uppgifter.
Storskalig bevattning kräver storskalig organisering. Det behövs ett stort antal arbetare och en hög grad av organisation och disciplin. Arbetsdelningen, som redan existerade i embryonal form i den grundläggande uppdelning mellan könen som följde av barnafödselns och barnuppfostrans behov, utvecklas till en högre nivå. Detta kollektiva arbete behöver arbetsledare, förmän, tillsynsmän och så vidare, och en armé av befattningshavare som kan svara för planeringen.
Samarbete på en så stor skala kräver planering och en utveckling av vetenskap och teknik. Detta kan inte utföras av de små grupper, organiserade i klaner, som utgjorde det gamla samhällets kärna. Behovet av att organisera och mobilisera ett stort antal arbetare ledde till uppkomsten av en centraliserad stat, med en central administration och en armé, som i Egypten och Mesopotamien.
Tidtagning och mätning var nödvändiga delar av produktionen, och utgjorde i sig själva en del av produktivkrafterna. Herodotos spårar således geometrins födelse till Egypten och behovet av att varje år mäta upp den mark som blivit översvämmad. Ordet geometri betyder inget annat än jordmätning. Studiet av himlen, astronomi, och matematik gjorde det möjligt för de egyptiska prästerna att förutsäga Nilens översvämning. På detta sätt uppstår vetenskapen ur den ekonomiska nödvändigheten.
Själva kärnan i uppdelningen mellan rika och fattiga, mäktiga och maktlösa, lärda och okunniga, är uppdelningen mellan intellektuellt och fysiskt arbete. Förmannen är oftast befriad från manuellt arbete, som bär ett visst stigma. Bibeln talar om ”vedhuggare och vattenbärare” – de massor som uteslöts från kulturen, vilken sveptes in i ett hölje av mystik och magi. Dess hemligheter bevakades strängt av en kast av präster och skriftlärda som hade monopol på den.
Redan här ser vi klassamhällets konturer, uppdelningen av samhället i en utsugande och en utsugen klass. I varje samhälle där en minoritet har monopol på konst, vetenskap och regeringsmakt kommer denna minoritet att använda och missbruka sin ställning för att gynna sina egna intressen. Detta har varit klassamhällets mest grundläggande hemlighet under de senaste 12 000 åren och är det fortfarande.
Under hela denna tid har ekonomin och samhället genomgått många avgörande förändringar. Den grundläggande relationen mellan mäktiga och maktlösa, rika och fattiga, utsugare och utsugna är däremot oförändrad. Staten har på samma sätt, trots att styrets former har genomgått många förändringar, förblivit vad den alltid varit: ett instrument för förtryck och ett uttryck för klassherravälde.
Slavsamhällets uppgång och fall följdes i Europa av feodalismen, som i sin tur ersattes av kapitalismen. Borgarklassens framväxt, som började i de italienska och nederländska städerna, nådde ett avgörande skede med de borgerliga revolutionerna i Holland och England under 1500- och 1600-talet, och den stora franska revolutionen 1789–93. Dessa revolutioner följdes av djupgående förändringar inom kulturen, konsten, litteraturen, religionen och filosofin.
Staten
Staten är en särskild repressiv apparat som står över samhället och som alltmer avskiljer sig från det. Denna makt har sitt ursprung i vårt avlägsna förflutna. Statens ursprung varierar dock beroende på de specifika omständigheterna. Bland germanerna och ursprungsbefolkningen i Amerika uppstod staten ur den grupp av krigare som omgav hövdingen. Det var också fallet i Grekland, vilket vi kan läsa om i Homeros epos.
Stamhövdingarna fick ursprungligen sin auktoritet från sitt mod, sin visdom och andra personliga egenskaper. I dag har den härskande klassens makt ingenting att göra med deras personliga egenskaper, som var fallet under samhällets barbariska stadium. Den beror på de förhållanden som råder inom samhället och produktionen – på den makt som pengarna ger dem. Varje enskild härskare kan ha personliga egenskaper som gör honom eller henne bra, dålig eller medelmåttig, men det är inte det avgörande.
Redan i klassamhällets tidigaste former uppträdde staten som ett monster, som slukade enorma mängder arbetskraft, förtryckte massorna och förvägrade dem deras rättigheter. Men genom att samhället organiserades och arbetsdelningen och samarbetet utvecklades till en högre nivå än någonsin tidigare, kunde en enorm mängd arbetskraft sättas i rörelse, vilket utvecklade mänsklighetens produktiva arbete till oanade nivåer.
Allt detta var i grunden beroende av bondemassornas arbete. Staten var beroende av de skatter som bönderna betalade och det dagsverke de utförde – detta var samhällets två grundpelare. Den som kontrollerar produktionen kontrollerar staten och makten. Statens makt har sitt ursprung i produktionsförhållanden, inte i personliga egenskaper. Statsmakten var i dessa samhällen med nödvändighet centraliserad och byråkratisk. Från början hade den en religiös karaktär och var sammanbunden med prästerskapets makt. Högst upp befann sig den gudomliga kungen, och under honom en armé av tjänstemän, mandariner, skriftlärda, förmän och så vidare. Skrivkonsten var högt aktad och sågs som en mystisk färdighet känd bara för ett fåtal.
På detta sätt var statens roll redan från början höljd i dunkel. De verkliga samhällsförhållandena framträder i en alienerad form. Detta är fortfarande fallet. I Storbritannien förstärks denna mystik av ceremonier och traditioner. I USA grundas mystiken på en dyrkan av presidenten som framträder som statsmakten personifierad. Varje form av statsmakt representerar dock i grund och botten en klass dominans över resten av samhället. Även i sin mest demokratiska form innebär den en klassdiktatur, den härskande klassens, den klass som äger och kontrollerar produktionsmedlen.
Den moderna staten är ett byråkratiskt monster som slukar en stor del av de rikedomar som arbetarklassen skapar. Marxister håller med anarkisterna om att staten är ett fruktansvärt verktyg för förtryck, som måste röjas ur vägen. Frågan är bara hur, av vem och vad som kommer att ersätta den. Detta är den mest grundläggande frågan i alla revolutioner. I ett tal som Trotskij höll under det inbördeskrig som följde på den ryska revolutionen, sammanfattade han marxismens syn på staten mycket tydligt:
”Borgarklassen säger: rör inte statsmakten, den är de bildade klassernas okränkbara privilegium. Men anarkisterna säger: rör den inte; den är en uppfinning från helvetet, en djävulsk apparat, ha inte med den att göra. Borgarklassen säger: rör den inte, den är helig. Anarkisterna säger: rör den inte, det är en synd. Båda säger: rör den inte. Men vi säger: inte bara rör den, utan ta den i era händer, och sätt den i arbete för era egna syften, för att avskaffa privategendomen och genomföra arbetarklassens befrielse.” (Leo Trotskij, How the Revolution Armed, 1918)
Marxismen förklarar att staten i sista hand består av särskilda förband av väpnade människor: armén, polisen, domstolar och fängelser. I motsats till anarkisternas förvirrade idéer menade Marx att arbetarna behövde en stat för att besegra den härskande klassens motstånd. Men detta argument har förvrängts både av borgarna och anarkisterna. Marx talade om ”proletariatets diktatur”, vilket bara är en mer vetenskaplig benämning för ”arbetarklassens politiska styre”.
I dag har ordet diktatur fått en innebörd som var okänd för Marx. I en tid som känner till Hitlers och Stalins fruktansvärda brott får detta ord oss att tänka på mardrömslika totalitära monster, koncentrationsläger och säkerhetstjänst. På Marx tid hade ingen ens kunnat föreställa sig någonting liknande. Han hämtade ordet från den romerska republiken, där det innebar en situation under krig då de vanliga lagarna tillfälligt inte gällde.
Den romerska diktatorn (”den som dikterar”), var en ”extraordinär domare” (magistratus extraordinarius) med oinskränkt makt att utföra uppgifter som vanligtvis låg utanför en domares befogenheter. Ämbetet kallades ursprungligen ”Magister Populi” (folkets härskare), det vill säga, härskare över medborgargardet. Det var, med andra ord, en militär roll som nästan alltid innebar att leda en armé i krig. När den utsatta perioden var slut skulle diktatorn avgå. Tanken på en totalitär diktatur som Ryssland under Stalin, där staten förtryckte arbetarklassen i den privilegierade byråkratins intresse, skulle ha gjort Marx förfärad.
Marx modell kunde inte ha varit mer annorlunda. Han baserade sin idé om proletariatets diktatur på Pariskommunen 1871. Här störtade folkmassorna med proletariatet i spetsen för första gången den gamla staten och påbörjade arbetet med att förändra samhället. Massorna visade ett häpnadsväckande mod, initiativförmåga och kreativitet, utan vare sig ledarskap, organisation eller någon tydligt formulerad plan. I sin sammanfattning av erfarenheterna av Pariskommunen förklarade Marx och Engels att ”särskilt har Kommunen tillhandahållit beviset för att ’arbetarklassen inte helt enkelt kan ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna syften’ ” (Förord till den tyska utgåvan av Kommunistiska manifestet 1872).
Övergången till socialism – en högre form av samhälle som bygger på verklig demokrati och överflöd åt alla – kan bara åstadkommas genom att arbetarklassen aktivt och medvetet deltar i att styra samhället, industrin och staten. Det är inte något som välvilligt kommer att lämnas över till arbetarna av godhjärtade kapitalister och byråkrater.
Under Lenins och Trotskijs ledning var sovjetstaten utformad på ett sätt som skulle underlätta för arbetare att utföra kontroll- och bokföringsuppgifter, för att säkerställa att byråkratins och statsmaktens ”särskilda funktioner” blev allt färre. De valda funktionärernas löner, inflytande och privilegier var strängt begränsade för att förhindra framväxten av en privilegierad kast.
Den arbetarstat som upprättades genom den bolsjevikiska revolutionen 1917 var varken byråkratisk eller totalitär. Innan den stalinistiska byråkratin tog makten från massorna, var det tvärtom den mest demokratiska stat som någonsin existerat. Sovjetmaktens grundläggande principer uppfanns varken av Marx eller Lenin. De baserades på de konkreta erfarenheterna av Pariskommunen, och utvecklades senare i större detalj av Lenin.
Lenin var en svuren fiende till byråkratin. Han framhöll att proletariatet bara behöver en stat som är ”så uppbyggd, att den omedelbart börjar dö bort och inte kan undgå att dö bort”. En verklig arbetarstat har ingenting gemensamt med det byråkratiska monster som existerar i dag och än mindre med den stat som fanns i Ryssland under Stalin.
Arbetar- och soldatsovjeterna var valda och bestod varken av yrkespolitiker eller byråkrater, utan av vanliga arbetare, bönder och soldater. Det var inte någon främmande makt som stod över samhället, utan en makt baserad på folkets eget initiativ. Dess lagar liknade inte dem som antas av en kapitalistisk statsmakt. Det var en helt annan typ av makt än den som vanligtvis förekommer i de parlamentariska borgerligt-demokratiska republikerna i Europa och Amerika. Denna makt var av samma typ som Pariskommunen 1871.
Tragedin är att den ryska arbetarklassen under förhållanden av fruktansvärd underutveckling, fattigdom och analfabetism var oförmögen att hålla kvar vid den makt de hade erövrat. Revolutionen genomgick en byråkratisk urartning som ledde till att stalinismen uppstod. Stalinismen var, tvärtemot de borgerliga historikernas lögner, inte en produkt av bolsjevismen – utan dess värsta fiende. Stalin står ungefär i samma förhållande till Marx och Lenin som Napoleon gör till jakobinerna eller påven till de första kristna.
Det tidiga Sovjetunionen var i själva verket inte alls en stat i den bemärkelse vi vanligtvis förstår den, utan bara det organiserade uttrycket för arbetarklassens revolutionära makt. Det var en halvstat, för att använda Marx uttryck, utformad på så sätt att den skulle dö bort, upplösas i samhället och ge vika för en gemensam förvaltning av samhället för det gemensammas bästa, utan våld eller tvång. Det, och inget annat, är marxismens verkliga uppfattning om arbetarstaten.
Kapitalismens födelse
Trotskij påpekade att revolutionen är historiens drivkraft. Det är ingen tillfällighet att borgarklassens framväxt i Italien, Holland, England och senare i Frankrike, följdes åt av en nydaning inom kulturen, konsten och vetenskapen. I de länder där den borgerliga revolutionen segrade på 1600- och 1700-talet följdes produktivkrafternas och teknologins utveckling av en utveckling inom filosofin och vetenskapen som för evigt skulle undergräva kyrkans ideologiska dominans.
De länder där den feodala katolska reaktionen hindrade det nya samhällets framväxt var däremot dömda att genomlida en lång och mardrömslik period av degeneration, nedgång och förfall. Spanien är kanske det tydligaste exemplet på detta.
Kapitalismen växte först fram i Nederländerna och städerna i norra Italien. Den åtföljdes av nya åsikter, som efterhand lade grunden för en ny moral och nya religiösa övertygelser. Under feodalismen fick den härskande klassen sin ekonomiska makt från sitt ägande av jorden. Pengar spelade en sekundär roll. Men handelns och industrins framväxt, och de begynnande marknadsrelationer som följde med det, gjorde pengarna allt mäktigare. Mäktiga bankirer som familjen Fugger framträdde och utmanade kungamakten.
De blodiga religionskrigen på 1500- och 1600-talet var endast det yttre uttrycket för en djupgående klasskamp. Den enda möjliga utgången av dessa konflikter var borgarklassens maktövertagande och nya (kapitalistiska) produktionsförhållanden. Men ledarna för denna kamp var inte medvetna om detta.
Den engelska revolutionen 1640–60 var en stor samhällsomvandling. Den gamla feodala regimen krossades och ersattes av en ny kapitalistisk samhällsordning. Inbördeskriget var ett klasskrig som störtade Karl I:s envälde och det reaktionära feodala system han representerade. Parlamentet representerade den nya och växande medelklassen i städerna och på landsbygden, som utmanade och besegrade den gamla regimen, halshögg kungen och avskaffade överhuset.
Objektivt sett lade Oliver Cromwell grunden för borgarklassens välde i England. Men för att göra det, för att städa bort allt feodalt och monarkiskt skräp, var han först tvungen att sopa undan den fega borgerligheten, upplösa dess parlament, och basera sig på småborgerligheten, småbönderna i Östangeln, den klass han själv tillhörde, och de plebejiska och halvproletära massorna i städerna och på landsbygden.
Cromwell ställde sig i spetsen för den revolutionära armén och väckte massornas kämpaglöd genom att vädja till bibeln, helgonen och guds rike på jorden. Hans soldater gick inte i strid under den kapitalistiska profitens fanor, utan sjungande religiösa hymner. Denna evangeliska anda, som snart fylldes med revolutionärt (och ibland även kommunistiskt) innehåll, var det som inspirerade massorna att kämpa med enormt mod och stor entusiasm mot dessa djävulens hantlangare.
När han väl tagit makten kunde Cromwell emellertid inte gå längre än historiens och produktivkrafternas ramar tillät. Han var tvungen att vända sig mot vänstern, kuva de radikala levellerna med våld, och föra en politik som gynnade borgarklassen och stärkte de kapitalistiska ägandeförhållandena i England. Till sist upplöste Cromwell parlamentet och regerade som diktator fram till sin död, då den engelska borgarklassen, som fruktade att revolutionen hade gått för långt och riskerade att hota privategendomen, återupprättade monarkin under Karl II.
Den franska revolutionen 1789–93 befann sig på en kvalitativt högre nivå. Jakobinerna vädjade till förnuftet i stället för tron. De kämpade under parollen ”frihet, jämlikhet och broderskap” för att väcka de plebejiska och halvproletära massorna till en rörelse mot den feodala aristokratin och monarkin.
Långt innan den hade rivit Bastiljens väldiga murar hade revolutionen störtat kyrkans och religionens respektingivande men osynliga murar. Men när den franska borgarklassen blev härskande klass och ställdes inför den nya revolutionära klassen, proletariatet, så glömde de snart bort den rationalism och ateism som hade hänfört dem så i deras ungdom.
Efter Robespierres och jakobinernas fall längtade den segrande borgarklassen efter stabilitet. I sitt sökande efter en konservativ ideologi som kunde rättfärdiga deras privilegier återupptäckte de snart kyrkans charm. Med sin enastående förmåga att anpassa sig har kyrkan lyckats överleva i 2000 år, trots alla förändringar som ägt rum i samhället. Den katolska kyrkan välkomnade snart sina nya herrar och beskyddare, och välsignade storkapitalets herravälde på samma sätt som den tidigare hade rättfärdigat feodalherrarnas och slavägarnas makt.
Marxistisk filosofi
I Marx och Engels skrifter finns det inte något filosofiskt system i stil med Hegels, utan en rad lysande insikter och påpekanden som, om de vidareutvecklades, skulle kunna utgöra ett värdefullt bidrag till den vetenskapliga metodens arsenal. Tyvärr har ingen på allvar åtagit sig en sådan uppgift.
Den som grundligt vill studera den dialektiska materialismen ställs inför ett problem. Trots ämnets enorma betydelse finns det inte något enskilt verk av Marx eller Engels som behandlar frågan på ett genomgripande sätt. Den dialektiska metoden gör sig dock gällande i alla Marx skrifter. Det bästa exemplet på tillämpningen av dialektiken på ett särskilt ämne (i detta fall den politiska ekonomin) är förmodligen Kapitalets tre band.
Marx hade länge för avsikt att skriva en bok om den dialektiska materialismen, men hans arbete med Kapitalet gjorde det omöjligt. Förutom detta enorma arbete skrev Marx många politiska texter och deltog aktivt i arbetarrörelsen, särskilt i byggandet av Internationella arbetarassociationen (Första internationalen). Detta upptog varje vaken stund men även detta arbete avbröts ofta av olika sjukdomar som orsakades av hans eländiga levnadsförhållanden, dåliga kost och utmattning.
Engels hade planerat att skriva den bok om filosofi som hans vän aldrig fick tillfälle till. Han lämnade efter sig ett värdefullt arv av skrifter om marxistisk filosofi, som Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut, Anti-Dühring och Naturens dialektik. Men av olika anledningar fick tyvärr inte heller Engels möjlighet att skriva något uttömmande verk om den marxistiska filosofin.
Framväxten av en opportunistisk trend inom det socialdemokratiska partiet i Tyskland tvingade honom att lägga sin forskning åt sidan för att skriva en polemik mot opportunismen. Detta blev den berömda Anti-Dühring, en av marxismens viktigaste klassiker, som bland annat innehåller ett mycket viktigt bidrag till den marxistiska filosofin.
Han återvände senare till sina studier i förberedelse för en omfattande bok om filosofi. Men när Marx gick bort den 14 mars 1883 blev han återigen tvungen att avbryta sina planer för att i stället prioritera det svåra arbetet med att redigera och färdigställa Kapitalets andra och tredje band som hade lämnats oavslutade.
Marx och Hegel
Den dialektiska filosofin nådde sin höjdpunkt med den tyske idealisten Friedrich Hegels filosofi. Hans stora bidrag var att återupptäcka dialektiken, som ursprungligen uppfunnits av grekerna, och ta den till nya höjder. Men han gjorde det på en idealistisk grundval. Engels beskrev det som ”ett kolossalt misslyckat försök”. När man läser Hegel får man känslan av att en verkligt stor idé kämpar för att göra sig fri från den mystifierande idealismens tvångströja. Där finns verkligt djupgående tankar och viktiga insikter men de har blivit begravda under ett berg av idealistiskt nonsens. Det är en mycket frustrerande upplevelse att läsa Hegel!
Gång på gång kom denne store tänkare frustrerande nära en materialistisk ståndpunkt. Men han drog sig alltid tillbaka i sista stund, av rädsla för konsekvenserna. Den hegelska filosofin blev därför bristfällig, motsägelsefull och inkomplett, trots hans stora geni. I stället blev det Marx och Engels uppgift att noggrant föra den hegelska filosofin till dess logiska slutsats och på detta sätt fullständigt negera den och ersätta den med något kvalitativt överlägset.
Hegel utvecklade den traditionella filosofin så långt som det var möjligt. För att kunna vidareutvecklas var den tvungen att gå utöver sina egna gränser, och på samma gång negera sig själv. Filosofin var tvungen att återvända från spekulationernas dunkla rike till den materiella verkligheten, till levande män och kvinnor, till den verkliga historien och kampen som den varit skild från så länge.
Problemet med Feuerbach, Moses Hess och andra vänsterhegelianer är att de bara avvisade Hegel och negerade hans filosofi genom att helt enkelt förneka den. Hess’ övergång till materialismen var mycket djärv. Detta krävde mod, särskilt med tanke på den statliga repressionen i Preussen och den förhärskande reaktionen i hela Europa, vilket inspirerade de unga Marx och Engels. Men det slutade med ett misslyckande.
Man kan negera ett vetekorn genom att krossa det under sin sko. Det dialektiska konceptet negation innebär däremot inte bara att förstöra: det är att förstöra och samtidigt bevara allt det som förtjänar att bevaras. Ett vetekorn kan också negeras genom att man låter det gro.
Hegel påpekade att ord inte har samma vikt om de sägs av en tonåring som om de sägs av en gammal man som har levt ett långt liv och därför har stor erfarenhet. Samma sak gäller inom filosofin. När filosofin återvänder till sin utgångspunkt upprepar den inte bara detta tidigare stadium. Den återvänder inte till barndomens naiva idéer på sin ålders höst, utan till de gamla joniska grekernas idéer, som berikats av 2000 år av historia och vetenskaplig och kulturell utveckling.
Detta är inte ett hjul som snurrar mekaniskt i en meningslös upprepning av tidigare stadier, som i den oändliga process av återfödelse som förekommer i vissa orientaliska religioner. Detta är negationens negation, som antar formen av en återgång till ett tidigare stadium i utvecklingen fast på en kvalitativt högre nivå. Det är både samma och annorlunda på samma gång.
Även om han drog flera viktiga och djupgående slutsatser, ibland närmast materialistiska (exempelvis i Filosofins historia), förblev Hegel en fånge i sin idealistiska världsåskådning. Han lyckades aldrig tillämpa sin dialektiska metod på ett riktigt sätt på naturen eller samhället, på den verkliga världen, eftersom den enda sanna utvecklingen för honom bestod i en utveckling av idéernas värld.
Marx filosofiska revolution
Av alla Marx teorier har ingen blivit så attackerad, förvrängd och smutskastad som den dialektiska materialismen. Detta är ingen slump, utan beror på att den utgör marxismens teoretiska grundval. Man kan säga att det är den vetenskapliga socialismens metod. Marxismen är mycket mer än ett politiskt program eller en ekonomisk teori. Det är en filosofi med en räckvidd som inte bara omfattar politik och klasskamp, utan hela naturvetenskapen, historien, ekonomin, samhället och vårt tänkande.
Den borgerliga ideologin befinner sig i upplösningstillstånd, inte bara på ekonomins och politikens område, utan också inom filosofin. Under dess uppgångsperiod kunde borgerligheten frambringa stora tänkare som Hegel och Kant. Men i sitt senila förfall frambringar den ingenting av värde. Det är omöjligt att läsa de torftiga verk som skrivs på universitetens filosofiska institutioner utan att känna både tristess och irritation.
Kampen mot den härskande klassens makt kan inte begränsa sig till fabrikerna, gatorna, kommunerna och riksdagen. Vi måste också utkämpa striden på ett ideologiskt plan, där borgarklassens inflytande – som de försöker dölja genom falsk opartiskhet och ytlig objektivism – är lika skadligt och farligt. Det är marxismens plikt att erbjuda ett utarbetat alternativ till deras gamla och misskrediterade schematiska idéer.
Den unge Marx var starkt influerad av den hegelska filosofi som vid den tiden dominerade på de tyska universiteten. Hela Hegels lära byggde på idén om ständig förändring och utveckling genom motsättningar. I det avseendet utgjorde den en verklig revolution inom filosofin. Det är denna dynamiska, revolutionära sida som inspirerade den unge Marx och är utgångspunkten för alla hans idéer.
Marx och Engels negerade Hegel och vände hans system av idéer till sin motsats. Men de gjorde det samtidigt som de bevarade allt av värde i hans filosofi. De baserade sig på idéernas ”rationella kärna” och utvecklade dem till en högre nivå genom att förverkliga deras inneboende potential.
I Hegels filosofi antar den verkliga kampen mellan historiska krafter den dunkla skepnaden av kampen mellan olika idéer. Men som Marx förklarar har idéer tagna för sig ingen historia eller verklig existens. I Hegels filosofi framstår därför verkligheten i en mystisk och främmande form. Hos Feuerbach är det inte mycket bättre, eftersom människan återigen framstår på ett ensidigt, idealistiskt och overkligt sätt. Den verkliga, historiska människan framträder först i och med den marxistiska filosofin.
Med Marx återvände filosofin äntligen till sina rötter. Den marxistiska filosofin är både dialektisk och materialistisk. Teorin och praktiken förenas återigen, i ömsesidigt utbyte. Filosofin lämnar sin mörka och kvava kammare för att njuta av solskenet och den friska luften. Den blir en del av livet. I stället för grumliga idéer utan innehåll har vi den materiella världens och samhällets motsättningar. I stället för något avlägset och obegripligt Absolut, har vi verkliga män och kvinnor som lever i ett verkligt samhälle, skapar verklig historia och utkämpar verkliga strider.
I Hegels verk framstår dialektiken i en overklig och halvt mystisk skepnad. Den är så att säga ”upp och nedvänd”. Den beskriver inte naturens och samhällets verkliga processer utan bara deras bleka återspeglingar i människornas medvetande, och i synnerhet filosofernas.
Engels konstaterar att det bara var Marx som lyckades skala bort den hegelska logikens mystik och skilja ut dess dialektiska kärna. Detta var det verkliga filosofiska framsteget. Genom att återuppbygga den dialektiska metoden åstadkom Marx den enda verkliga utvecklingen av tänkandet som filosofin kunde erbjuda.
Medan Hegels filosofi bara tolkade saker utifrån sinnets och andens perspektiv (det vill säga från en idealistiskt synvinkel), visade Marx att idéernas utveckling bara är en återspegling av naturens och samhällets utveckling. Som han själv uttryckte det:
”Hegels dialektik är grunden för all dialektik, men bara efter att den avklätts sin mystiska skepnad, och det är just detta som urskiljer min metod.” (Brev till Kugelmann, 6 mars 1868)
Vad är dialektik?
I sin lysande artikel ”Den materialistiska dialektikens ABC” definierade Trotskij dialektiken på följande sätt:
”Dialektiken är varken en fiktion eller en mysticism, utan en vetenskap om vårt tänkandes former i den mån det inte är begränsat till livets vardagsproblem utan försöker uppnå en förståelse av mer komplicerade och utdragna processer. Den dialektiska och formella logiken står i ett liknande förhållande till varandra som den högre och lägre matematiken.”
Kombinationen av den dialektiska metoden och materialismen skapade ett kraftfullt analysverktyg. Men vad är dialektik? Av utrymmesskäl är det omöjligt att förklara alla dialektikens lagar, som utvecklades av Hegel och fulländades av Marx. Jag gjorde ett försök till det i boken Reason in Revolt: Marxist Philosophy and Modern Science, utgiven av Wellred Books. På några få rader kan jag bara ge en skissartad överblick.
I sin bok Anti-Dühring beskrev Engels det på följande sätt: ”Dialektiken är ingenting annat än vetenskapen om de allmänna rörelse- och utvecklingslagarna för naturen, det mänskliga samhället och tänkandet.” I Naturens dialektik ger Engels också en sammanfattning av dialektikens viktigaste lagar:
1. Lagen om kvantitetens övergång till kvalitet.
2. Lagen om motsatsernas ömsesidiga inträngande i och omvandling till varandra när de tas till sina extremer.
3. Lagen om utveckling genom motsättningar eller, med andra ord, negationens negation.
Trots att den är både fragmentarisk och oavslutad är Engels bok Naturens dialektik, tillsammans med Anti-Dühring, två av de viktigaste verken för den som studerar marxismen. Engels baserade sig på sin tids vetenskapliga upptäckter. Följaktligen är vissa delar främst av ett historiskt intresse. Men det överraskande med Naturens dialektik är inte de enstaka detaljer eller fakta som vederlagts av vetenskapens frammarsch. Det anmärkningsvärda är alla de idéer som Engels lade fram – som ofta stred mot de rådande teorierna – och som har bekräftats av den moderna vetenskapen.
Genom hela boken framhåller Engels idén om att materia och rörelse (det vi i dag skulle kalla energi) är oskiljaktiga. Rörelsen är materiens existensform – den existerar bara i rörelse. Denna dynamiska syn på materien, på universum, inrymmer en djup sanning som redan tidiga grekiska filosofer som Herakleitos insett, eller snarare gissat sig fram till. ”Allt är och är inte, då allt är i ständig förändring” som Herakleitos uttryckte det. Allting befinner sig i ständig förändring, uppstår och försvinner.
Vanligt sunt förnuft säger att rörelse inte förändrar ett objekts massa. En snurra har exempelvis samma vikt när den snurrar som när den ligger still. Massan sågs därför som konstant, oavsett hastighet. Senare upptäckte man att det var fel. Massan ökar med hastigheten, men det är först märkbart när hastigheten närmar sig ljusets hastighet. I vår vardag förutsätter vi därför att ett objekts massa är konstant oavsett dess hastighet. Detta påstående är dock felaktigt vid väldigt höga hastigheter, och ju högre hastigheten är desto mer felaktigt är det.
När professor Feynman skrev om denna lag påpekade han att ”… ur filosofisk synvinkel är denna ungefärliga lag [om konstant massa] helt felaktig. Hela vår världsbild måste förändras även om massan bara ändras lite. Detta är någonting mycket märkligt med den filosofi, eller de idéer, som ligger bakom dessa lagar. Även en mycket liten påverkan kräver ibland att våra idéer förändras i grunden…” (Richard Feynman, The Feynman Lectures on Physics)
Detta exempel visar tydligt den grundläggande skillnaden mellan den elementära mekaniken och avancerad modern fysik. På samma sätt är det stor skillnad på enkel matematik, som vi använder för vardagliga beräkningar, och högre matematik (differentialekvationer och integralkalkyler), vilket Engels diskuterar i Anti-Dühring och Naturens dialektik.
Samma skillnad finns mellan den formella logiken och dialektiken. I vardagslivet är den formella logiken mer än tillräcklig. Men den fungerar inte när det kommer till mer komplexa processer. Dess begränsade sanningar blir falska.
Kvantitet och kvalitet
Enligt den dialektiska materialismen har universum ingen början eller slut, utan består av materia (eller energi) som befinner sig i ständig rörelse. Detta är den marxistiska filosofins mest grundläggande idé och något som har bekräftats av den moderna vetenskapens upptäckter under de senaste hundra åren.
Ta vilket exempel som helst från vår vardag: ett fenomen som till synes verkar stabilt, och vi kommer att se hur det under ytan befinner sig i ett tillstånd av ständig förändring, även om denna förändring är osynlig vid en första anblick. Ta exempelvis ett glas vatten:
”För våra ögon, våra primitiva ögon, sker ingen förändring, men om vi kunde se det förstorat en miljard gånger, så skulle vi se hur det ur sin egen synvinkel ständigt förändras, hur molekyler lämnar ytan och andra återvänder.” (R. Feynman, Lectures on Physics)
Dessa ord kommer inte från Engels, utan från en framstående vetenskapsman, den framlidne professorn Richard P. Feynman, som undervisade i teoretisk fysik vid California Institute of Technology. Han återger även Engels kända exempel på lagen om kvantitetens omvandling till kvalitet.
Vatten består av väte- och syreatomer som befinner sig i ständig rörelse, men till följd av molekylernas ömsesidiga attraktion löser inte vattnet upp sig i sina beståndsdelar. Men om det hettas upp till 100° C vid vanligt atmosfärstryck når det en kritisk punkt där attraktionskraften mellan molekylerna är otillräcklig och de flyger plötsligt isär.
Detta exempel kan tyckas trivialt men det får oerhört viktiga konsekvenser för vetenskapen och den industriella produktionen. Det utgör en del av en väldigt viktig gren av den moderna fysiken, nämligen studiet av fasövergångar. Materia kan existera i fyra faser (eller stadier): fast, flytande, gas, och plasma, plus några andra extrema faser som kritiska vätskor och degenererade gaser.
När ett fast ämne hettas upp (eller när trycket minskar) övergår det i regel till flytande form, och slutligen till gas. Exempelvis smälter is till vatten när det värms upp. När vatten kokar avdunstar det och blir vattenånga. Om denna ånga däremot värms upp till en mycket hög temperatur sker ytterligare en fasövergång. Vid 12 000 K, det vill säga ungefär 11 727° C, övergår ångan till plasma.
Detta är vad marxister kallar övergången från kvantitet till kvalitet. Det vill säga, när ett stort antal väldigt små förändringar slutligen framkallar en kvalitativ förändring – en fasövergång. Det finns många exempel på detta: om man kyler ner ett ämne som bly eller niobium sker en gradvis minskning av dess elektriska resistans tills det når en kritisk temperatur (vanligtvis några grader över −273° C). Vid denna punkt upphör plötsligt all resistans. Det sker ett sorts ”kvantsprång”, en övergång från en liten resistans till ingen alls.
Det finns ett oändligt antal liknande exempel inom alla naturvetenskaper. Den amerikanske vetenskapsmannen Marc Buchanan har skrivit en mycket intressant bok vid namn Ubiquity där han ger en lång rad exempel: hjärtattacker, skogsbränder, laviner, djurpopulationers tillväxt och utdöende, kriser på börsen, krig, och till och med förändringar i mode och olika konstskolor (jag skulle lägga till revolutioner till denna lista).
Dessa saker verkar inte ha något samband, men lyder likväl under samma lag, vilken kan uttryckas i en matematisk ekvation som kallas för en potenslag. Enligt den marxistiska terminologin är detta lagen om kvantitetens övergång till kvalitet. Och vad Buchanans bok visar är att denna lag förekommer överallt, på alla nivåer i universum. Det är, som Engels sade, en verkligt universell naturlag.
Dialektik eller empirism
”Ge oss alla fakta!” Denna uppmaning tycks utgöra kulmen för den praktiska realismen. Vad kan väl vara säkrare än fakta? Men det som framstår som realism visar sig vara raka motsatsen. De fakta som en gång verkade fastslagna för tid och evighet, kan visa sig vara felaktiga. Allt befinner sig i ständig förändring och förr eller senare förändras allting till sin motsats. Det till synes oföränderliga förändras.
Den dialektiska metoden gör att vi kan tränga in under ytan och upptäcka de underliggande processerna. Dialektiken är först och främst vetenskapen om att alla saker är sammanbundna med varandra. Den ger en allsidig och dynamisk syn på fenomen och processer. Den analyserar saker i deras sammanhang, inte enskilt; i deras rörelse, inte i vila; i deras levande process, inte som döda föremål.
Förståelse för dialektik ger en frihet från den slaviska dyrkan av så kallat vedertagen fakta, av att ta saker som de är, vilket är det främsta kännetecknet för ytligt empiriskt tänkande. Inom politiken är detta typiskt för reformismen, som försöker dölja sin konservatism, närsynthet och rädsla med pragmatismens filosofiska språk, ”det möjligas konst”, ”realism” och så vidare.
Dialektiken tillåter oss att gå bortom det ”givna”, det omedelbara, det vill säga världen så som den framstår, och blottlägga de dolda processer som äger rum under ytan. Vi inser att det under en yta av lugn och frånvaro av rörelse pågår en process av molekylär förändring, inte bara inom fysiken utan även i samhället och i massornas psykologi.
Det är inte så länge sedan som folk trodde att högkonjunkturen skulle vara för evigt. Det var, eller verkade vara, ett obestridligt faktum. De som ifrågasatte det betraktades som rena virrpannor. I dag har denna obestridbara sanning smulats i bitar. Sanningen har vänts till sin motsats. Det som verkade vara ett faktum visade sig vara en lögn. För att citera Hegel: Förnuft blir till dårskap.
Med denna metod kunde Friedrich Engels för mer än hundra år sedan i flera fall se längre än de flesta samtida vetenskapsmän och förutse många av den moderna vetenskapens upptäckter. Engels var ingen professionell vetenskapsman, men han hade en förhållandevis omfattande kunskap om dåtidens naturvetenskap.
Med en djup förståelse för den dialektiska analysmetoden kunde Engels i många fall bidra till den filosofiska tolkningen av den moderna vetenskapen, även om de flesta forskare förblivit ovetande om detta till denna dag.
Filosofin kan naturligtvis inte diktera naturvetenskapens lagar. Dessa lagar kan bara utarbetas på grundval av en seriös och noggrann analys av naturen. Vetenskapens utveckling kännetecknas av en rad approximationer (uppskattningar). Genom experiment och observationer kommer vi närmare och närmare sanningen, utan att någonsin kunna veta hela sanningen. Det är en ändlös process där vi kommer allt närmare materiens och universums alla hemligheter. Vetenskapliga teorier kan bara fastställas genom praktik, observationer och experiment, inte genom filosofiska påbud.
De flesta frågor som filosoferna brottats med genom historien har i dag besvarats av vetenskapen. Det skulle samtidigt vara ett allvarligt misstag att anta att filosofin inte har någon roll att spela inom vetenskapen. I dag återstår endast två grenar inom filosofin som fortfarande är giltiga och inte helt har tagits upp av den moderna vetenskapen: formell logik och dialektik.
Engels hävdade bestämt att ”dialektiken, utan mysticism, blir fullständigt oumbärlig” för vetenskapen. Dialektiken har naturligtvis inga magiska egenskaper som gör att den kan lösa den moderna fysikens problem. En omfattande och sammanhängande filosofi kan likväl vara till ovärderlig hjälp i att leda in vetenskapen på mer fruktbara spår och hindra den från att falla ned i diverse godtyckliga och mystiska hypoteser som inte leder någonstans. Många av de problem som vetenskapen står inför i dag uppstår just eftersom den saknar en stabil filosofisk grund.
Dialektik och vetenskap
Många vetenskapsmän behandlar filosofin med förakt. Vad den moderna filosofin beträffar är detta ett välförtjänt förakt. Under de senaste hundrafemtio åren har filosofin liknat en öde öken där man finner få spår av liv. Den kunskapstörst som kännetecknat filosofins historia, med stora framsteg och ögonblick av djupa insikter, verkar ha släckts. Det är inte bara vetenskapsmännen som får söka förgäves i denna ödemark efter något som kan kasta nytt ljus över saker.
Men vetenskapsmännens förakt för filosofin är vid närmare granskning inte välgrundad. Om vi undersöker den moderna vetenskapen – eller rättare sagt dess teoretiska underbyggnad och antaganden – ser vi att vetenskapen faktiskt aldrig frigjort sig från filosofin. Efter att filosofin bryskt slängts ut, har den smugit sig in igen genom bakdörren.
Vetenskapsmän som stoltserar med sin fullständiga likgiltighet inför filosofi gör i själva verket alla möjliga filosofiska antaganden. I själva verket är denna omedvetna och okritiska filosofi inte överlägsen den gamla filosofin – utan oändligt underlägsen. Dessutom ger den upphov till många misstag i praktiken.
Vetenskapens otroliga framsteg under det senaste århundradet verkar ha gjort filosofin helt överflödig. I en värld där vi kan förstå några av universums allra djupaste mysterier och kartlägga subatomära partiklars komplexa rörelser har vi löst de gåtor som förbryllade de gamla filosoferna. Filosofins roll har i motsvarande grad minskat. Men, återigen, finns det fortfarande två områden där filosofin är nödvändig: den formella logiken och dialektiken.
Ett stort framsteg för tillämpningen av den dialektiska metoden på vetenskapens historia var när Thomas S. Kuhns betydelsefulla bok De vetenskapliga revolutionernas struktur publicerades 1962. Den visade att det oundvikligen sker vetenskapliga revolutioner och de ungefärliga mekanismerna för hur de inträffar. Mottot ”allt som existerar förtjänar att gå under” gäller inte bara levande organismer utan också vetenskapliga teorier, även de teorier som vi för närvarande håller för absolut sanna.
Engels var i själva verket långt före sina samtida (inklusive de flesta vetenskapsmän) i sin inställning till naturvetenskapen. Han förklarade inte bara att rörelse (energi) inte kan skiljas från materia, utan också att skillnaden mellan olika vetenskaper bara ligger i studiet av energi i dess olika former och den dialektiska övergången från en form av energi till en annan. Det är detta som i dag kallas fasövergångar.
Hela den vetenskapliga utvecklingen under 1900-talet har motbevisat den gamla uppdelningen i olika vetenskaper, och erkänt den dialektiska övergången från en vetenskap till en annan. Marx och Engels upprörde många av sina motståndare när de påstod att skillnaden mellan organisk och oorganisk materia bara var relativ. De förklarade att organisk materia – de första levande organismerna – vid en given tidpunkt uppstod från oorganisk materia, vilket utgjorde ett kvalitativt språng i evolutionen. De förklarade att alla djur, inklusive människan och hennes medvetande, idéer och övertygelser, bara var materia organiserat på ett särskilt sätt.
Skillnaden mellan organisk och oorganisk materia, som Kant ansåg vara en oöverstiglig barriär, har nu undanröjts. Feynman förklarar att:
”Allt består av atomer. Detta är det viktigaste antagandet. Exempelvis är de viktigaste antagandena inom biologi att allt som djur utför, utförs av atomer. Det finns med andra ord ingenting levande organismer gör som inte kan förstås utifrån det faktum att de utgörs av atomer som agerar i enlighet med fysikens lagar.” (R. Feynman, Lectures on Physics)
Ur ett vetenskapligt perspektiv är människor en samling atomer ordnade på ett särskilt sätt. Men vi är mer än bara atomer. Den mänskliga kroppen är en oerhört komplex organism, i synnerhet hjärnan, vars struktur och funktioner vi först nu börjat förstå. Detta är något mycket vackrare och mer underbart än alla gamla religiösa myter och berättelser.
Samtidigt som Marx revolutionerade den politiska ekonomin, gjorde Darwin samma sak inom biologin. Darwins verk väckte en storm av ilska och oförståelse, men det är ingen slump att Marx och Engels omedelbart erkände det som ett dialektiskt mästerverk. Förklaringen till denna synbara paradox är att dialektikens lagar inte är någon godtycklig uppfinning, utan återspeglar naturens och samhällets verkliga processer.
Genetikens upptäckt har blottlagt de underliggande mekanismerna för utvecklingen från en art till en annan. Det mänskliga genomet har gett en ny dimension till Darwins verk, och visat att vi delar våra gener inte bara med den ringa bananflugan utan även med de enklaste livsformerna, bakterierna. Under de närmaste åren kommer forskarna kunna genomföra en skapelseakt i ett laboratorium – de kommer att kunna skapa en levande organism från död materia. Detta borde innebära slutet för varje tanke på en allsmäktig gud, som då definitivt blir helt överflödig.
Forskarna diskuterade länge huruvida uppkomsten av nya arter skedde genom en ansamling av små förändringar under lång tid eller genom en plötslig och våldsam förändring. Från en dialektisk synvinkel finns det ingen motsättning mellan dessa alternativ. En lång period av molekylära förändringar (kvantitativa förändringar) kommer att nå en kritisk punkt då de plötsligt ger upphov till det som i dag kallas ett kvantsprång.
Marx och Engels menade att evolutionsteorin var ett tydligt bevis på att naturen ytterst fungerar enligt dialektikens lagar, det vill säga utvecklas genom motsättningar. För trettio år sedan fick detta påstående stark uppbackning från en så prestigefylld institution som British Museum, där en häftig debatt bröt århundraden av nobel tystnad. Ett av de argument som anfördes mot försvararna av teorin om kvalitativa språng i den evolutionära utvecklingen var att British Museum hade infiltrerats av marxister!
Den moderna biologin har förstås inte haft något annat val än att korrigera den gamla idén om evolutionen som en gradvis, linjär, oavbruten process, utan plötsliga förändringar, och erkänna förekomsten av kvalitativa språng, som kännetecknas av massutdöende av vissa arter och uppkomsten av nya. Den 17 april 1982 publicerade tidningen The Economist en artikel till hundraårsminnet av Darwin där det stod:
”Det blir allt tydligare att relativt små mutationer som påverkar vad som händer vid ett avgörande utvecklingsstadium kan orsaka stora evolutionära förändringar (exempelvis kan små förändringar i hur gener fungerar leda till en betydande ökning av hjärnans storlek). Det finns också ett växande stöd för att många gener sakta men säkert genomgår mutationer. På detta sätt närmar sig forskarna lösningen på den pågående kontroversen om huruvida utvecklingen av arter sker långsamt och kontinuerligt under långa tidsperioder, eller om de förblir oförändrade under en lång tid för att sedan undergå en snabb utveckling. Förmodligen sker båda typerna av förändring.”
Den gamla evolutionsteorin hävdade att arter endast utvecklades gradvis i takt med att enskilda genetiska mutationer uppstår och selekteras. Men den nya teorin om ”avbruten jämvikt”, som fördes fram av Stephen Jay Gould och Niels Eldredge, förklarar hur genetiska förändringar kan ske genom plötsliga språng. Den framlidne Stephen Jay Gould påpekade för övrigt att om vetenskapsmännen hade tagit notis om vad Engels skrivit om människans ursprung, så hade de kunnat undvika hundra år av misstag.
Hela länder i konkurs
Den första fasen av den kris som började 2008 präglades av att stora banker gick i konkurs. Banksystemet i USA och resten av världen räddades bara av att staterna sköt in bidrag på många miljarder dollar och euro. Men frågan måste ställas: Vad hände med den gamla idén om att den fria marknaden kan lösa alla problem om den bara lämnas ifred? Och vad hände med idén om att staten inte ska lägga sig i ekonomin?
De enorma tillskotten av offentliga medel hjälpte inte. Krisen har inte blivit löst. Den har bara flyttats över till staten. I stället för ett enormt underskott i bankerna har vi i dag ett gapande hål i de offentliga finanserna. Och vem ska betala för det? Inte de välbärgade bankirer som, efter att ha ansvarat för att ödelägga världsekonomin, i lugn och ro fyllt sina fickor med surt förvärvade skattemedel och nu använder vinsterna till att ge sig själva frikostiga bonusar.
Nej! Det underskott som ekonomerna och politikerna klagar så mycket över ska betalas av samhällets fattigaste och mest utsatta. Det finns inga pengar till de gamla, de sjuka och de arbetslösa – men det finns alltid gott om pengar till bankirerna. Det innebär ständiga nedskärningar och försämringar. Men detta leder bara till nya motsättningar. Genom att de undergräver efterfrågan krymper marknaden ännu mer, vilket förvärrar överproduktionskrisen.
Nu förutspår ekonomerna en ny kollaps där valutor och regeringar kommer att gå under, vilket skulle hota det internationella finanssystemet i dess grundvalar. Trots politikernas prat om behovet av att minska underskotten har skulderna nu blivit så stora att de omöjligt kan betalas tillbaka. Grekland är ett talande exempel på detta faktum. Vad som väntar oss är djupare kriser, fallande levnadsstandard, smärtsamma nedskärningar, och växande fattigdom för majoriteten. Detta är ett recept för ytterligare omvälvningar och klasskamp på en allt högre nivå. Det är en världsomfattande kris för hela det kapitalistiska systemet.
Vissa sinnrika personer frågar: om socialismen är oundviklig, varför måste man då kämpa för att uppnå den? Det är i själva verket möjligt att vara både övertygad determinist och samtidigt spela en aktiv roll som hängiven revolutionär. På 1600-talet var kalvinisterna determinister av den mest kategoriska och ovillkorliga sorten. De var övertygade om att allt var förutbestämt, och att varje individs öde var bestämt innan födseln.
Denna järnhårda determinism stoppade likväl inte kalvinisterna från att spela en mycket revolutionär roll i kampen mot feodalismen och dess viktigaste ideologiska försvarare, den romersk-katolska kyrkan. Det var just eftersom de var övertygade om att deras sak var berättigad och deras seger oundviklig, som de kämpade desto tapprare för att påskynda segern.
Det gamla samhället är döende och ett nytt samhälle kämpar för att födas. Men de som har gjort sig enorma rikedomar kommer aldrig att acceptera systemets oundvikliga fall. Den härskande klassen drar hellre med sig hela samhället ned i avgrunden, än att se sitt välde störtas. Det kapitalistiska systemets utdragna dödskamp är en dödlig fara för den mänskliga kulturen och civilisationen. Vår uppgift är att hjälpa det nya samhället att födas, att se till att det sker så snabbt och smärtfritt som möjligt, till lägsta möjliga kostnad för mänskligheten.
Tvärtemot vad våra fiender säger, förespråkar inte marxister våld. Däremot är vi realister. Om det är någonting som vi vet från de senaste 10 000 årens historia så är det att ingen härskande klass eller kast någonsin har överlämnat sina rikedomar, sin makt och sina privilegier utan strid, och det betyder oftast en strid på liv och död. Så är det än i dag.
Det är kapitalismens förfall som hotar att leda till det mest fruktansvärda våld. För att minska risken för våld, för att sätta stopp för krig och kaos, för att säkerställa den mest fredliga och ordnade övergången till socialismen, måste arbetarklassen mobiliseras till kamp och vara beredd att kämpa till slutet.
”Alla vägar bär till undergång”
I motsats till den trösterika bild som brukade målas upp av kapitalismen, som ett system som kan ge alla en trygg och välmående framtid, ser vi en verklighet där miljontals människor drabbas av fattigdom och svält medan de superrika bara blir rikare. Folk lever med en ständig oro för en framtid som inte avgörs av några rationella beslut utan av marknadens vilda svängningar.
Finanskriser, massarbetslöshet och återkommande sociala och politiska omvälvningar vänder upp och ned på många saker. Det som verkade vara stabilt och beständigt rasar över en natt och folk börjar ifrågasätta saker som de alltid tagit för givet. Detta tillstånd av ständig oro är det som rent psykologiskt bereder vägen för en revolution, vilket till slut blir det enda realistiska alternativ som folk kan tänka sig. För att se detta i praktiken behöver man bara se till dagens Grekland.
Alla vet att det kapitalistiska systemet befinner sig i kris. Men vad är medicinen mot denna kris? Om man håller med om att kapitalismen är ett anarkiskt och kaotiskt system som oundvikligen hamnar i kris, så måste man dra slutsatsen att systemet måste avskaffas för att avskaffa kriserna. Om man säger ”A”, måste man också säga ”B”, ”C” och ”D”. Men detta är just vad de borgerliga ekonomerna vägrar att göra.
Finns det inga sätt för borgerligheten att ta sig ur en överproduktionskris? Självklart finns det sätt! Ett är att sänka räntan för att på så sätt öka vinsterna och stimulera investeringar. Räntan är dock redan nära noll. Om man sänker den ytterligare skulle vi få en negativ ränta: bankerna skulle betala folk för att låna pengar. Det är total galenskap men ekonomerna diskuterar till och med detta. Det visar att de är desperata.
Det andra sättet är att öka statens investeringar, vilket är vad keynesianerna och reformisterna förespråkar. Detta avslöjar den fria marknadsekonomins sammanbrott. Den privata sektorn är så svag, så skröplig, så bankrutt i bokstavlig mening att den måste förlita sig på staten på samma sätt som en skadad person förlitar sig på sina kryckor. Men inte heller det alternativet erbjuder någon utväg.
Det är tydligt att bankerna och de stora monopolen är beroende av staten för sin överlevnad. Så fort de fick problem sprang dessa personer – som tidigare bestämt hävdat att staten skulle hålla sig borta från ekonomin – till regeringarna i de olika länderna med utsträckta händer och krävde enorma summor pengar. Och regeringarna gav dem omedelbart hur mycket pengar de ville. Tusentals miljarder av offentliga medel har getts till bankerna – sammanlagt cirka 14 000 miljarder dollar. Men krisen blir bara djupare.
Det enda de har åstadkommit är att förvandla ett svart hål i bankernas kassaböcker till ett svart hål i staternas budgetar. Alla förväntas göra uppoffringar för att rädda bankerna, men ingen kräver att bankirerna och kapitalisterna ska göra några uppoffringar. De ger varandra enorma bonusar som betalas med skattebetalarnas pengar. Det är som en omvänd Robin Hood.
På grund av de enorma statliga underskotten faller den keynesianska tanken om att öka statens utgifter på sin egen orimlighet. Hur kan staten spendera pengar den inte har? En väg som fortfarande ligger öppen är att börja trycka pengar, eller som det kallas med en förskönande omskrivning: kvantitativa lättnader. I längden kommer ingenting att lösas av att man injicerar stora mängder fiktivt kapital i ekonomin. Det kan liknas vid en missbrukare som måste ta allt större doser för att få samma effekt. Samtidigt blir hela systemet förgiftat och dess hälsa undermineras.
Detta är en mycket desperat åtgärd som förr eller senare kommer att leda till att inflationen ökar. På detta sätt bereder de vägen för en ännu djupare lågkonjunktur under de kommande åren. Detta är den oundvikliga konsekvensen av att det kapitalistiska systemet under den föregående perioden gick utöver sina gränser. För att skjuta upp den ekonomiska nedgången använde de just de medel som de skulle ha behövt för lösa den nuvarande krisen. Detta är anledningen till att krisen är så djup och svår att lösa. Som Marx förklarade, kan borgarklassen bara lösa krisen ”därigenom att den förbereder ännu mångsidigare och våldsammare kriser och minskar medlen för att förebygga kriserna” (Kommunistiska manifestet).
Förr i tiden brukade kyrkan säga att ”alla vägar bär till Rom”. I dag har borgarklassen ett nytt motto: Alla vägar bär till undergång. Det är otänkbart att en kris som drar ned hela världen i kaos, som dömer miljontals människor till arbetslöshet, fattigdom och hopplöshet, som berövar ungdomen dess framtid och förstör vår välfärd och kultur – att allt detta kan ske utan att det också kommer att leda till en social och politisk kris. Kapitalismens kris banar väg för revolution överallt.
Detta är inte längre ett teoretiskt resonemang. Det är ett faktum. Ta bara de senaste tolv månaderna – vad ser vi? Revolutionära rörelser har brutit ut i land efter land: Tunisien, Egypten, Grekland, Spanien. Till och med i USA har vi sett Occupy-rörelsen och, innan dess, massprotesterna i Wisconsin.
Dessa dramatiska händelser visar tydligt att den kapitalistiska krisen utlöst en massiv global motreaktion och att fler och fler har börjat dra revolutionära slutsatser. Så länge som en liten minoritet äger all jord, alla banker och storföretag kommer den fortsätta att ta alla de avgörande beslut som påverkar miljontals människors liv och framtid.
Den växande klyftan mellan rika och fattiga blir alltmer outhärdlig och sliter på den sociala sammanhållningen. Grundvalen för den gamla socialdemokratiska drömmen om klassfred och socialt samförstånd har oåterkalleligen försvunnit. Detta faktum sammanfattades i Occupy Wall Streets paroll: ”Det som vi har gemensamt är att vi är de 99 procent som inte längre kommer att acceptera den rikaste 1 procentens girighet och korruption.”
Problemet är att den nuvarande proteströrelsen har förvirrade målsättningar. Den saknar ett sammanhängande program och ett modigt ledarskap. Men den uttrycker en utbredd ilska som sjuder under ytan och som förr eller senare måste få utlopp. Dessa rörelser är likväl definitivt antikapitalistiska och förr eller senare kommer, i ett eller annat land, frågan om ett revolutionärt avskaffande av kapitalismen att sättas på dagordningen.
Under kapitalismen har produktivkrafterna, som Marx förklarade, genomgått den mest häpnadsväckande utveckling som vi sett i historien. Likväl har den härskande klassens idéer, också under dess mest revolutionära period, släpat långt efter framstegen inom produktionen, tekniken och vetenskapen.
Ett hot mot kulturen?
Motsättningen mellan teknologins och vetenskapens snabba framsteg, och den otroliga ideologiska eftersläpningen, framträder allra tydligast i världens mest utvecklade kapitalistiska land: USA. Detta är det land där vetenskapen har genomfört sina mest uppseendeväckande bedrifter. Teknologins utveckling är en förutsättning för människans slutliga frigörelse, för att avskaffa fattigdom, analfabetism, okunnighet och sjukdomar, samt för människans dominans över naturen genom en medveten planering av ekonomin. Vägen ligger inte bara öppen för att vi ska kunna erövra jorden, utan även rymden. Men i detta teknologiskt mycket avancerade land härskar likväl den mest primitiva vidskeplighet. Nio av tio amerikaner tror att det existerar någon slags högre makt, och sju av tio tror på ett liv efter döden.
På juldagen 1968, när den första människan som flög runt månen skulle välja ett meddelande till det amerikanska folket från sitt rymdskepp, valde han – av hela den samlade världslitteraturens skatter – att citera Första Moseboken. Medan han slungades genom rymden i en farkost fylld av tekniskt avancerade apparater sade han: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Det är över 130 år sedan Darwin dog. Ändå finns det fortfarande många amerikaner som tror att allt som står i Bibeln bokstavligt talat är sant och tycker att skolan ska lära ut människans skapelseberättelse sådan den står skriven i Bibeln hellre än evolutionsteorin och naturligt urval. I ett försök att göra kreationismen mer rumsren har dess förespråkare döpt om den till ”intelligent design”. Omedelbart dyker frågan upp: vem designade den intelligente designern? De har inget svar på denna helt rimliga fråga. Inte heller kan de förklara varför denne ”intelligenta designer” klantade till det så fullständigt när han skapade världen.
Varför skapa en värld med sådant som cancer, böldpest, aids, menstruation och migrän? Varför skapa vampyrfladdermöss, blodiglar och börsmäklare? Och varför verkar det förresten som att de flesta av våra gener består av skräp som inte är till någon nytta? När allt kommer omkring visar det sig att vår intelligente designer inte är fullt så intelligent. För att citera Alfons den vise, kung av Kastilien (1221–84): ”Om jag hade varit närvarande vid Skapelsen, skulle jag ha givit ett och annat användbart tips om hur universum kunnat ordnas bättre.” En normalbegåvad elvaåring skulle antagligen ha gjort ett bättre jobb.
Det är sant att kyrkans auktoritet minskar i alla västländer. Antalet praktiserande troende sjunker. I länder som Spanien och Irland har kyrkan svårt att rekrytera nya präster. Närvaron vid mässor har minskat drastiskt under den senaste tiden, särskilt bland ungdomar. Kyrkans förfall har dock öppnat dörren för en verklig flodvåg av de mest underliga religiösa sekter och ett uppsving för alla former av mysticism och vidskepelse. Astrologi, en kvarleva från medeltiden, har kommit på modet igen. Det görs mängder av filmer, tv-program och böcker som sprider den mest ohämmade mysticism och vidskepelse.
Detta är tecken på att samhällssystemet har överlevt sig självt, inte längre är historiskt progressivt, och står i motsättning till produktivkrafternas fortsatta utveckling. Arbetarklassens kamp för att avsluta det borgerliga samhällets dödskamp är på detta sätt också knuten till kampen för att försvara vetenskapens och kulturens framsteg mot det inträngande barbariet.
Mänskligheten måste välja mellan två tydliga alternativ: antingen samhällets socialistiska omvandling, avskaffandet av borgarklassens politiska och ekonomiska makt och början på en ny fas i den mänskliga civilisationens utveckling – eller civilisationens undergång, och kanske till och med ett slut för livet självt. Ekologer och liberala miljövänner jämrar sig ideligen om miljöförstöringen och varnar för de risker som det innebär för mänskligheten. De har helt rätt. Men de liknar en oerfaren läkare som bara pekar ut symtom, utan att varken kunna diagnostisera sjukdomen eller erbjuda något botemedel.
Systemets förfall tar sig uttryck på alla nivåer i samhället, inte bara på det ekonomiska, utan även på det moraliska, kulturella, konstnärliga och filosofiska området. Kapitalismens existens förlängs på bekostnad av produktivkrafternas ödeläggelse, men det undergräver även kulturen, leder till demoralisering och utslagning av ett helt skikt i samhället, med katastrofala följder för framtiden. Kapitalismens fortsatta existens kommer i slutändan att komma i konflikt med arbetarklassens demokratiska och fackliga rättigheter.
Växande brottslighet och våld, pornografi, borgerlig egoism och likgiltighet inför andras lidande, sadism, familjens upplösning, moralens förfall, missbruk och alkoholism – allt som reaktionärerna hycklande ondgör sig över – är bara symtom på kapitalismens förfall. På samma sätt växte liknande fenomen fram under det romerska slavsamhällets förfall.
Det kapitalistiska systemet, som sätter profit före allt annat, förgiftar luften vi andas, vattnet vi dricker och maten vi äter. Skandalen med okontrollerat hästkött var bara toppen av ett isberg. Om storbankerna och monopolen tillåts härska i ytterligare fem årtionden eller mer är det fullt möjligt att miljöförstöringen har nått en punkt utan återvändo, vilket skulle hota mänsklighetens framtida existens. Kampen för att förändra samhället är därför en fråga om liv och död.
Behovet av en planerad ekonomi
De senaste tjugo åren har ekonomerna matat oss med propaganda om att idén om en planerad ekonomi var död, och att ”marknaden”, om den lämnas ifred, skulle komma till rätta med arbetslösheten och skapa en värld präglad av fred och välstånd.
I dag, efter kraschen 2008, blir det allt tydligare för folk att det rådande systemet är oförmöget att tillgodose ens de mest grundläggande mänskliga behoven – ett jobb, en lön som går att leva på, en bostad, en utbildning och tillgång till sjukvård, en anständig pension, en trygg miljö, ren luft och rent vatten. Och detta inte bara i tredje världen, utan för den överväldigande majoriteten av mänskligheten.
Ett sådant system måste rimligtvis underkännas av alla tänkande människor som inte lurats av den flod av falska argument som hela tiden sköljer över oss i syfte att försvara den härskande klassens egenintressen och inte kan eller vill inse att systemet inte kommer att vara för evigt.
Huvudpoängen i Kommunistiska manifestet är just – och häri ligger dess revolutionära budskap – att det kapitalistiska systemet inte kommer att vara för evigt. Det är detta som det nuvarande systemets försvarare har svårast att acceptera. Naturligtvis! Varje socioekonomiskt system i historien har levt under villfarelsen att det utgör det sista steget i den sociala utvecklingen. Det krävs dock inte mer än sunt förnuft för att förstå att en sådan uppfattning är behäftad med uppenbara brister. Om vi accepterar att allt i naturen är föränderligt, varför skulle då samhället vara annorlunda?
Dessa fakta visar att det kapitalistiska systemet redan har uttömt sin progressiva potential. Varje intelligent person inser att produktivkrafternas fria utveckling kräver att alla världens ekonomier enas under en gemensam plan, vilket skulle göra det möjligt att utnyttja vår planets resurser i harmoni med naturen och till förmån för alla.
Detta är så uppenbart att det också erkänns av vetenskapsmän och experter som inte är socialister men som upprörs över de mardrömslika förhållanden som två tredjedelar av mänskligheten lever under, och oroas av miljöförstöringens effekter. Deras välmenande rekommendationer faller tyvärr för döva öron, eftersom de står i motsättning till de stora multinationella företagens intressen, som dominerar världsekonomin och varken tar hänsyn till mänsklighetens välfärd eller planetens framtid, utan sätter sin egen girighet och sina profiter framför allt annat.
Till och med borgarklassen själva inser att ekonomisk planering är överlägsen den kapitalistiska anarkin, även om de inte kan erkänna det. Vad gjorde de 1940, när Hitlers armé hade krossat Frankrike, och Storbritannien var inträngt i ett hörn? Sade de: ”Låt marknadskrafterna bestämma”? Nej! De centraliserade ekonomin, nationaliserade viktiga industrier och införde statlig kontroll, ekonomiskt påtvingad värnplikt och ransonering. Varför valde de centralisering och planering? Av den enkla anledningen att det ger bättre resultat.
Naturligtvis är det omöjligt att ha en verklig plan för produktionen under kapitalismen. Men den statskapitalistiska planering som infördes av Churchills koalition under kriget var likväl nödvändig för att besegra Hitler. Ett ännu mer slående exempel var Sovjetunionen. I Europa var andra världskriget i själva verket en enorm kamp mellan Hitlers Tyskland, med hela den europeiska kontinentens samlade resurser bakom sig, och Sovjetunionen.
Det var Sovjetunionen som besegrade Hitlers arméer. Kapitalismens försvarare kan omöjligt erkänna anledningen till att de kunde vinna denna exceptionella seger. Det är emellertid helt uppenbart att den nationaliserade planerade ekonomin gav Sovjetunionen ett enormt övertag i kriget. Trots Stalins kriminella politik, som nästan innebar att Sovjetunionen kollapsade i början av kriget, kunde man snabbt återhämta sig och återuppbygga sin industriella och militära kapacitet.
Ryssarna kunde avveckla alla sina industrier i väst – 1500 fabriker och 1 000 000 arbetare – och skicka dem med tåg öster om Uralbergen, där de var utom räckhåll för tyskarna. Inom loppet av bara några månader producerade Sovjetunionen mer stridsvagnar, vapen och flygplan än Tyskland. Detta visar bortom alla tvivel den nationaliserade planerade ekonomins enorma överlägsenhet, till och med under Stalins byråkratiska regim.
Sovjetunionen förlorade 27 miljoner människor i andra världskriget – hälften av det totala antalet döda i kriget. Landets industrier och jordbruk var helt förstörda. Men inom tio år var allt återuppbyggt, och detta utan de stora mängder utländskt kapital som USA slussade in i Västeuropa genom Marshallhjälpen. Det är detta, och inte Tyskland eller Japan, som är det verkliga ekonomiska underverket under efterkrigstiden.
Naturligtvis måste verklig socialism baseras på demokrati – inte den lögnaktiga formella demokrati som finns i Storbritannien, USA och Sverige, där man får säga vad man vill så länge det är storbankerna och monopolen som bestämmer – utan en verklig demokrati som bygger på att arbetarklassen själva styr och administrerar samhället.
Det finns ingenting utopiskt med denna idé. Den bygger på saker som redan existerar. Låt oss ta ett exempel. Det slutar aldrig förvåna mig hur en mataffär som Tesco kan räkna ut precis hur mycket socker, bröd och mjölk som behövs i en hel stadsdel i London med tiotusentals invånare. De åstadkommer detta genom vetenskaplig planering och det slår aldrig fel. Om mataffärer kan planera på denna nivå, varför skulle inte samma metod kunna tillämpas på samhället som helhet?
Socialism och internationalism
Om man läser Kommunistiska manifestet inser man att Marx och Engels förutsåg denna situation för mer än 150 år sedan. De förklarade att kapitalismen måste utvecklas till ett världssystem. I dag har deras analys bekräftats av verkligheten. Ingen kan förneka världsmarknadens överväldigande dominans i dagens värld. Detta är i själva verket vår tids mest avgörande kännetecken.
Men när manifestet först skrevs fanns det praktiskt taget inga empiriska data som stödde en sådan hypotes. Den enda verkligt utvecklade kapitalistiska ekonomin var England. De nyetablerade industrierna i Frankrike och Tyskland (det senare var inte ens ett enat land) gömde sig fortfarande bakom höga tullmurar – ett faktum som bekvämt nog glömts bort i dag när västerländska regeringar och ekonomer försöker läxa upp resten av världen om att de måste öppna upp sina ekonomier.
Under de senaste åren har ekonomerna talat en hel del om ”globaliseringen”, som om den vore någon sorts universalmedel som kunde avskaffa konjunkturcyklerna. Dessa drömmar krossades av kollapsen 2008.
Detta har allvarliga konsekvenser för resten av världen. Det visar ”globaliseringens” baksida. I samma omfattning som det kapitalistiska systemet utvecklar världsekonomin bereder den också vägen för en förödande global ekonomisk nedgång. En kris i en del av världsekonomin sprider sig snabbt över världen. I stället för att avskaffa kriserna har globaliseringen gjort dem mer krampartade och allmänna än någonsin tidigare.
Det grundläggande problemet är systemet självt. För att citera Marx: ”Det verkliga hindret för den kapitalistiska produktionen är kapitalet självt” (Kapitalet, band 3, kap. 15). De ekonomiska förståsigpåare som hävdade att Marx hade fel och att kapitalistiska kriser tillhörde det förgångna (”det nya ekonomiska paradigmet”) har själva blivit motbevisade. Den nuvarande högkonjunkturen kännetecknas av samma problem som den konjunkturcykel som Marx beskrev för länge sedan. Kapitalkoncentrationen har nått svindlande proportioner. Företag köps upp till höger och vänster, och monopoliseringen tilltar hela tiden. Till skillnad från tidigare leder det inte till någon utveckling av produktivkrafterna. Tvärtom stängs fabriker på löpande band och tusentals människor kastas ut i arbetslöshet.
Monetarismens ekonomiska teorier – nyliberalismens bibel – sammanfattades av John Kenneth Galbraith på följande sätt: ”de fattiga har för mycket pengar, och de rika har inte tillräckligt.” Rekordhöga vinster åtföljs av rekordhög ojämlikhet. The Economist påpekade att ”den enda verkligt oavbrutna trenden under de senaste 25 åren har varit en växande koncentration av inkomsterna i samhällets yttersta topp”.
En liten minoritet har obscena rikedomar, medan arbetarnas del av nationalinkomsten hela tiden minskar och de som har det sämst ställt dras allt djupare ned i fattigdom. Orkanen Katrina visade världen att det finns en hel underklass av fattiga amerikanska medborgare som lever under villkor som liknar dem i tredje världen.
I USA producerar arbetare i dag 30 procent mer än för tio år sedan, men lönerna har i princip stått stilla. Detta sliter på den sociala stabiliteten. Det finns växande spänningar i samhället, till och med i det rikaste landet i världen. Detta bereder vägen för en ännu större explosion i klasskampen.
Detta gäller inte bara USA. Över hela världen åtföljs högkonjunkturen av hög arbetslöshet. Reformer och eftergifter tas tillbaka. För att vara konkurrenskraftiga på världsmarknaden skulle Italien behöva avskeda 500 000 arbetare och resterande skulle behöva acceptera en lönesänkning på 30 procent.
Kapitalismen lyckades tillfälligt övervinna sina motsättningar genom att öka världshandeln (globalisering). Hela världen har nu för första gången i historien dragits in i världsmarknaden. Kapitalisterna hittade nya marknader och investeringsmöjligheter i Kina och andra länder. Men nu har detta nått sina gränser.
De europeiska och amerikanska kapitalisterna är plötsligt inte lika entusiastiska inför globaliseringen och frihandeln, ställda inför den flod av kinesiska varor som strömmar in över gränserna. I USA:s senat har det börjat höjas krav på protektionism som blivit alltmer ihärdiga. Doharundans förhandlingar om världshandeln har skjutits upp och motsättningarna är så stora att det är omöjligt att nå en överenskommelse.
Dagens osäkra tillväxt håller redan på att tappa fart. Konsumentmarknadens tillväxt i USA bygger på låga räntor och en stor ökning av lån och skulder. Dessa faktorer kommer att vändas till sin motsats. En ny global kris är under uppsegling. Globaliseringen uttrycker sig som en global kris för kapitalismen.
Finns det inget alternativ?
Borgerliga ekonomer är så inskränkta och trångsynta att de klamrar sig fast vid det förlegade kapitalistiska systemet, till och med när de tvingas erkänna att det är dödligt sjukt och dömt att gå under. Det är rent ut sagt en förolämpning mot mänskligheten att tro att vi inte skulle kunna komma på ett alternativ till detta ruttna, korrupta och degenererade system.
Är det sant att det inte finns något alternativ till kapitalismen? Nej, det är inte sant. Alternativet är ett system som bygger på produktion för majoritetens behov och inte för minoritetens profiter, som ersätter kaos och anarki med harmonisk planering, som ersätter den parasitära minoritetens herravälde med ett styre som bygger på den majoritet av befolkningen som producerar alla samhällets rikedomar. Detta alternativ kallas för socialism.
Man kan käbbla om ord, men detta system kallas för socialism – inte den byråkratiska totalitära karikatyr som existerade i stalinismens Ryssland, utan en verklig demokrati baserad på att arbetarklassen äger, styr och administrerar produktivkrafterna. Varför är denna tanke så svår att förstå? Är det verkligen utopiskt att påstå att mänskligheten kan ta kontrollen över sitt eget öde och styra samhället på grundval av en demokratisk plan för produktionen?
Behovet av en planerad ekonomi är inte Marx eller någon annan tänkares uppfinning. Det följer av den objektiva nödvändigheten. Möjligheten till att upprätta socialism i hela världen följer av de förhållanden som redan finns i dagens kapitalism. Det enda som krävs är att arbetarklassen, som utgör den överväldigande majoriteten i samhället, tar makten över samhället, exproprierar bankerna och de stora monopolen och använder den enorma outnyttjade produktiva potentialen för att lösa samhällets problem.
Marx skrev: ”En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum.” Kapitalismens utveckling har skapat de objektiva förutsättningarna för ett nytt och högre form av samhälle. De senaste 200 åren har industrin, jordbruket, vetenskapen och teknologin utvecklats med en hastighet och styrka som saknar motstycke i historien:
”Bourgeoisin kan inte existera utan att oavbrutet revolutionera produktionsinstrumenten, det vill säga produktionsförhållandena, alltså samtliga samhällsförhållanden. Oförändrat bibehållande av det gamla produktionssättet var däremot den första existensbetingelsen för alla tidigare industriella klasser. Produktionens omvälvning, det oavbrutna omskakandet av alla samhällsförhållanden, den eviga osäkerheten och rörelsen kännetecknar bourgeoisins epok gentemot alla andra.” (Marx och Engels, Kommunistiska manifestet, kapitel I. Borgare och proletärer)
Hur sanna är inte dessa ord och hur väl stämmer de inte in på vår tid! Lösningen på de problem vi står inför existerar redan. Under de senaste 200 åren har kapitalismen byggt upp enorma produktivkrafter. Men den är oförmögen att utnyttja deras fulla potential. Den nuvarande krisen visar bara att industrin, vetenskapen och teknologin har utvecklats till den grad att de inte längre kan rymmas inom privategendomens och nationalstatens snäva ramar.
Produktivkrafternas utveckling, särskilt sedan andra världskriget, saknar motstycke i historien. Kärnkraft, mikroelektronik, telekommunikation, datorer, industrirobotar och så vidare, har inneburit att arbetets produktivitet har ökat dramatiskt och nått en mycket högre nivå än vad någon kunde föreställa sig på Marx tid. Detta ger oss en försmak av vad man skulle kunna åstadkomma i ett framtida socialistiskt samhälle, baserat på en världsomfattande planerad ekonomi. Den nuvarande krisen är bara ett uttryck för produktivkrafternas revolt mot dessa kvävande ramar. Så snart industrin, jordbruket, vetenskapen och teknologin har frigjort sig från kapitalismens begränsningar skulle produktivkrafterna utan problem omgående kunna tillgodose alla mänskliga behov. För första gången i historien skulle mänskligheten bli fri att förverkliga sin fulla potential. En allmän sänkning av arbetstiden skulle erbjuda den materiella grunden för en djupgående kulturell revolution. Kulturen, konsten, musiken, litteraturen och vetenskapen skulle nå oanade höjder.
Den enda vägen
För tjugo år sedan talade Francis Fukuyama om historiens slut. Men historien har inte upphört. Människans verkliga historia kommer i själva verket att inledas när vi avskaffat klassamhällets slaveri och börjat ta kontrollen över våra liv och öden. Det är detta som socialismen verkligen innebär: mänsklighetens språng från nödvändighetens rike till frihetens rike.
Under 2000-talets andra årtionde står mänskligheten inför ett vägskäl. Den moderna vetenskapens och teknologins framsteg har å ena sidan gjort det möjligt för oss att lösa alla de problem som vi kämpat med genom historien. Vi kan utrota sjukdomar, analfabetism och hemlöshet och göra öknar till trädgårdar.
Å andra sidan verkar dessa drömmar vara långt ifrån den verkliga situationen. De vetenskapliga upptäckterna används för att producera allt mer fruktansvärda massförstörelsevapen. Överallt finns det fattigdom, hunger, analfabetism och sjukdomar. Det finns ett massivt mänskligt lidande. Obscena rikedomar frodas sida vid sida med elände. Vi kan skicka människor till månen, men varje år dör åtta miljoner människor bara för att de inte har nog med pengar för att överleva. Hundra miljoner barn föds, lever och dör på gatan, och de vet inte ens hur det är att ha ett tak över huvudet.
Det mest slående med den nuvarande perioden är det kaos och den oro som präglar hela världen. Det råder instabilitet på alla nivåer: ekonomiskt, socialt, politiskt, diplomatiskt och militärt.
De flesta människor ser med avsky på det här barbariet. Det verkar som om hela världen har blivit galen. Men denna reaktion är lönlös och kontraproduktiv. Marxismen lär oss att historien inte är meningslös. Den nuvarande situationen är inte ett uttryck för människans galenskap eller inneboende ondska. Den store filosofen Spinoza sade en gång: ”Gråt inte, bli inte arg. Förstå.” Det är ett mycket bra råd. Om vi inte förstår den värld vi lever i så kan vi omöjligt förändra den.
Marx och Engels var bara 29 och 27 år gamla när de skrev Kommunistiska manifestet. De skrev i en tid präglad av svart reaktion. Arbetarklassen var till synes helt passiv. Manifestet skrevs i Bryssel, dit dess författare hade tvingats fly som politiska flyktingar. Men när Kommunistiska manifestet såg dagens ljus i februari 1848 hade revolutionen redan brutit ut på Paris gator, och under de kommande månaderna spred den sig som en löpeld över så gott som hela Europa.
Efter Sovjetunionens fall jublade den gamla ordningens försvarare. De talade om socialismens slut, och till och med historiens slut. De lovade oss en ny era av fred, välstånd och demokrati, tack vare den fria marknadsekonomins alla under. I dag ligger dessa drömmar i ruiner. Ingenting återstår av dessa illusioner.
Vad betyder allt detta? Vi bevittnar ett samhällssystems dödskamp – ett system som inte förtjänar att leva men som vägrar att dö. Det är den verkliga förklaringen till krigen, terrorismen – allt våld och dödande – som kännetecknar den epok vi lever i.
Men vi bevittnar också ett nytt samhälle som kämpar för att födas – ett nytt och rättvist samhälle, en värld där människor kan leva. Ur dessa smärtsamma händelser, i land efter land, föds en ny kraft – arbetare, bönder och ungdomars revolutionära kraft. Venezuelas förra president Hugo Chávez varnade i FN för att ”världen vaknar. Och folk reser sig”.
Dessa ord uttrycker en djup sanning. Miljontals människor har börjat göra motstånd. Miljontals människor kom ut på gatorna i de enorma demonstrationerna mot Irakkriget. Det var de första tecknen på ett uppvaknande. Men rörelsen saknade ett sammanhängande program för att förändra samhället. Det var dess stora svaghet.
Cynikernas och skeptikernas tid är förbi. Det är dags att skjuta dem åt sidan och föra kampen framåt. Den nya generationen är beredd att kämpa för sin frigörelse. De letar efter en fana, en idé och ett program som kan inspirera dem och leda dem till seger. Detta kan bara vara kampen för internationell socialism. Karl Marx hade rätt: det val som mänskligheten står inför är socialism eller barbari.
Beställ Vad är marxism? från Bokförlaget Stormklockan: www.stormklockan.nu.