Kapitalismen har varken som mål eller förmåga att uppfylla våra mänskliga behov, och detta återspeglas i vårt medvetande. När jag har snackat med personer i min närhet och på gatorna har jag märkt att många har starka känslor av misantropi, och ser mänskligheten som fördömd.
En klasskamrat sa nyligen till mig att hon aldrig skulle kunna bli organiserad för att hon inte skulle klara av att jobba så hårt för något som inte leder någonstans, att det skulle göra henne deprimerad. Hon var genuint förvånad över att jag inte höll med henne.
Jag får ofta intrycket av att de man snackar med om att organisera sig tror att man inte vet tillräckligt om världen för att förstå vad de förstår: att det är meningslöst att kämpa. Denna pessimistiska världssyn är förståelig, själv delade jag den innan jag blev organiserad. På den tiden ansåg jag det som en självklarhet att mänskligheten inte skulle gå att rädda.
Enligt Ungdomsbarometerns rapport från 2024 så är över 60 procent av 15-24-åringar stressade över sin ekonomi varje vecka. Dessutom har andelen unga som upplever livet som tryggt minskat från 71 till 58 procent mellan 2019 och 2023.
Andelen unga som är intresserade av samhällspolitik har minskat från 50 procent 2018 till 38 procent 2023. 13 procent tar helt eller delvis avstånd från påståendet ”Demokrati är i alla lägen det bästa systemet för att styra ett samhälle”. Den borgerliga “demokratin”, som vi i skolan har lärt oss innebär att allas röst är lika mycket värd, och att alla är med i styrandet av samhället, har i praktiken visat sig vara oduglig.
Detta är en återspegling av hur samhället håller på att utvecklas. Det handlar inte om ett avvisande av demokrati och politik i allmänhet utan om ett avvisande av den **rådande** politiken och den rådande (borgerliga) demokratin. Det har blivit tydligt för min generation, framtidens generation, att kapitalismen är oförmögen att erbjuda oss en bra framtid, att kapitalismen inte kan erbjuda samma levnadsstandard som för de som växte upp under efterkrigstiden och att det är lönlöst att försöka förändra det, genom de politiker, partier och den “demokrati” som dominerar idag.
Men det mänskliga medvetandet är inte statiskt. Tidigare revolutionära tider har vuxit fram ur samhällen i kris. I Tsarryssland återspeglades samma känslor i dåtidens litteratur, som någon som läst de ryska klassikerna av Dostojevskij med flera kan bekräfta. Det var under denna tid som termer som nihilism uppstod. Lenin beskrev åren efter den misslyckade revolutionen 1905 som en tid då “depression, demoralisering, splittringar, disharmoni, avhopp och pornografi ersatte politik”. Men trots åren av reaktion så lyckades de krossa kapitalismen, och börja byggandet mot socialismen, i och med revolutionen 1917.
Inte förrän jag fick en bra förståelse av marxismen och började förstå världshändelsernas utveckling, och se min plats i den, vändes min pessimistiska syn. Då lärde jag mig hur förändring faktiskt sker, och vad jag konkret kan göra för att bidra till en positiv sådan. Att vara organiserad kommunist kräver ansträngning, tid och pengar, men det vi får tillbaka är en ökad förståelse för hur världen faktiskt fungerar, och med det, framtidshopp.