Huvuden har börjat rulla tack vare Panamadokumenten. Den isländska premiärministern var det första offret för de läckta uppgifterna från den Panamabaserade advokatbyrån Mossack Fonesca, som specialiserat sig på att gömma undan pengar i skatteparadis.
Under de senaste sju åren har den ena skandalen efter den andra skakat etablissemanget i olika länder. Från sexuella övergrepp inom kyrkan till mutorna inom Fifa, och från politikernas kostnadsersättningar i Storbritannien till Petrobrasskandalen i Brasilien.
Uppgifterna från Panamadokumenten kommer i detta avseende inte som någon större överraskning för någon, då vi alla mer eller mindre förutsatte att världens rikaste 1 procent undvek skatter och bedrog oss andra; de senaste avslöjandena bevisade bara vad vi redan visste.
Till skillnad från tidigare skandaler kan Panamaskandalen ha allvarliga politiska konsekvenser på en global nivå. Från Island till Peru, och från Kina till Storbritannien: överallt hotas politiska ledare och den härskande klassen.
Island
Det hittills mest uppmärksammade fallet är Islands premiärminister, Sigmundur Davíð Gunnlaugsson, som avslöjats ha ägt ett skalföretag, Wintris Inc., med sin fru sedan 2007 i skatteparadiset på Brittiska Jungfruöarna där han investerat miljontals dollar för att undvika att betala skatt. Företaget hade obligationer värda miljontals dollar i Islands tre största banker under krisen 2008.
Gunnlaugsson vägrade först kommentera uppgifterna och avbröt intervjun med SVT när de frågade honom om hans koppling till skalbolaget. Han hävdade senare att han inte hade gjort något fel eftersom det var hans fru, och inte han själv, som ägde företaget.
Han berättade senare för Reuters Television:
”Det kommer jag absolut inte [avgå], eftersom vad vi sett är faktumet att min fru alltid betalat sina skatter.
Vi har sett hur hon undvikit alla intressekonflikter genom att investera i isländska företag när jag arbetat inom politiken.Och slutligen har vi sett att jag har varit villig att sätta det isländska folkets intressen först, även när det är till nackdel för min egen familj.”
Allt detta är naturligtvis en lögn. Vad som gjorde isländarna särskilt rasande är att detta är samma premiärminister som kom till makten 2013 med löftet om att bekämpa korruption och skatteflykt. Hans eget parti, Framstegspartiet, gick framåt i valet efter att både Självständighetspartiet och socialdemokraterna misskrediterats.
Den tidigare koalitionen mellan Självständighetspartiet och Framstegspatiet störtades av en massrörelse 2009 efter bankkrisen. Socialdemokraterna röstades till makten tillsammans med Vänsterpartiet-de gröna i hopp om att de skulle sätta stopp för åtstramningspolitiken.
De gjorde istället raka motsatsen, likt många andra vänsterregeringar i Europa sedan dess. Den socialdemokratiskt ledda regeringen straffades i valet 2013 och föll från 29,8 procent till 12,9 procent och De gröna föll från 22 procent till 11.
Den isländska arbetarklassen har fått utstå hårda åtstramningar ända sedan finanskrisen 2008. En fallande valuta och sjunkande levnadsstandard, samt hög inflation och ökande återbetalningar för bostadslån, är ett recept för ökat missnöje mot regeringen.
Island används ofta som exempel av både högern och vänstern på hur man kan lösa kapitalismens kris med reformer. De konservativa betonar nedskärningarna, medan vänstern lyfter fram nationaliseringen av bankerna. Men vad Island i själva verket visar är att krisen inte kan lösas inom kapitalismens ramar, varken genom partiell nationalisering eller genom reformer.
Nedskärningar, åtstramningar, skatteflykt och korruption kommer att fortsätta så länge kapitalismen existerar. Och med en världsekonomi som står inför en ny och allvarlig kris kommer Island än en gång att drabbas av en nedgång i ekonomin med större attacker och ytterligare nedskärningar.
Folket är trötta på en regering som bara gynnar de rika, bankerna och storföretagen, och Framstegspartiets populistiska prat om hårda åtgärder mot bankerna visade att vissa hoppades på förändring. Men det står nu klart att den här regeringen bara tjänar sina egna intressen och de rika, medan vanliga islänningar får utstå fortsatta nedskärningar och sämre levnadsstandard.
Inom drygt ett dygn hade 29 000 undertecknat ett upprop som krävde premiärministerns avgång. Den 4 april samlades tusentals utanför Alltinget, det isländska parlamentet, och den 5 april gick tusentals ut i demonstration. I ett land med bara 330 000 invånare var detta enorma demonstrationer. Islänningarna har om och om igen visat deras envishet i att störta regeringar och den härskande klassen insåg snabbt att spelet var över. Premiärministern var utan tvekan tillsagd att avgå.
Men detta löser ingenting för den härskande klassen. Gunlaugsson försökte först lösa upp parlamentet och utlysa nyval. Men presidenten vägrade bifalla denna begäran, antagligen för att han förmodade att regeringskoalitionen – där inte bara Gunlaugsson utan även ledaren för koalitionspartiet, Självständighetspartiet, omnämnts i Panamadokumenten – under pressen från en valrörelse skulle kollapsa i opinionsmätningarna till följd av skandalen.
En fjärdedel av de som röstade i det senaste valet 2013 röstade inte på något av de fyra traditionella partierna, och det i ett val med det lägsta valdeltagandet sedan landet blev självständigt. Nu, redan innan den senaste skandalen, är det nästan femtio procent som deklarerat att de tänker rösta för andra partier. Om valet skulle hållas under dessa förhållanden skulle troligen Piratpartiet komma till makten med 40-50 procent av rösterna.
Under dessa omständigheter är den härskande klassen i Island orolig att ett nyval skulle ge ännu mer makt åt antietablissemangspartier. De kommer gå försiktigt fram, särskilt nu när massorna, efter att ha störtat ännu en premiärminister, har stort självförtroende.
Peru
Men det är inte bara på Island som politikerna har problem att hantera följderna av avslöjandena i Panamadokumenten. Den 10 april kommer Peru att hålla den första omgången i ett presidentval där den ledande kandidaten, Keiko Fujimori, är inblandad i Panamaskandalen. Hennes far Alberto Fujimori var en diktatorisk president för Peru åren 1990-2000, och avtjänar för tillfället 25 år i fängelse för korruption och brott mot mänskliga rättigheter.
En av hennes främsta finansiärer, Jorge Yoshiyama Sasaki, har kopplingar till ett offshorebolag på Brittiska Jungfruöarna. Sasaki och hans farbror, en tidigare minister under Alberto Fujimori har tillsammans gett 120 000 dollar till Keiko Fujimoris kampanj. Med andra ord verkar det som att den ledande kandidatens kampanj finansierats av offshore-pengar.
Andrafavoriten i presidentvalet är samtidigt Pedro Pablo Kuczynski, en tidigare minister under Alejandro Toledo. Under hans tid som minister 2006 skrev han ett rekommendationsbrev åt en vän för att på så sätt använda hans ministerpost för att sätta upp ett offshorekonto genom Mossack Fonseca.
Allt detta kommer underblåsa vad som redan är ett turbulent presidentval i Peru. Den 5 april protesterade 30 000 personer i Lima mot Fujimori och hennes kampanj, medan flera mindre protester tog plats utanför huvudstaden. Samtidigt kommer antagligen Veronika Mendoza gynnas av situationen – en vänster- och anti-etablissemangskandidat som lovat att ta makten från landets ekonomiska och politiska elit.
I en tv-debatt söndagen den 3 april (samma dag som Panamadokumenten offenliggjordes) sade hon att ”det första [vi kommer att göra] är att sätta stopp för korruptionen”. Det är ett budskap som blir mer relevant för varje timme som går, och det bara några dagar innan första omröstningen.
Brasilien
På annat håll i Latinamerika har Panamadokumenten inneburit ytterligare en vända av skandaler för det brasilianska etablissemanget. Det statliga oljebolaget Petrobras har redan varit en källa till mutor och anklagelser om penningtvätt, gripandet av den förre presidenten Luiz Inácio Lula da Silva och anklagelser mot den nuvarande presidenten Dilma Rousseff.
Nu har 57 politiker och företag, som redan är under utredning för mutor och penningtvätt, också omnämnts i Panamadokumenten för att ha öppnat totalt 107 offshorebolag, vilket är ytterligare en i raden av skandaler inom Brasiliens politiska etablissemang.
Som om det inte räckte kommer de dussintals politiker som omnämns i läckan från sju olika partier. Detta tyder på att det är ett problem som trängt in i varje vrå av det brasilianska politiska systemet – även om det bör noteras att ingen av de nuvarande politikerna från Dilma Rousseffs PT finns med på listan.
De brasilianska avslöjandena är ett exempel på det spektakulära hyckleri som utgör de borgerliga politikernas själva livsnerv. Flera politiker i Brasiliens största parti PMDB, som bröt sig ur Dilmas koalition förra veckan, har nu avslöjats för skattefusk. Det inkluderar Eduardo Cunha, talman för underhuset i den lagstiftande församlingen i Brasilien, som nu leder åtalskampanjen mot Dilma.
Han har anklagats för att ha tagit mutor med kopplingar till offshorebolag som omnämns i Panamadokumenten, och som är under granskning som en del i Petrobras-utredningen. Han som mest högljutt kräver att presidenten ska hållas till svars för korrupt beteende är med andra ord själv insyltad i denna värld av skatteflykt och skumma affärer.
Detta vämjeliga hyckleri kan bara ytterligare misskreditera den härskande klassen i massornas ögon. Det har potentialen att helt vända kampanjen mot korruption som riktats mot arbetarpartiet PT, och göra borgerligheten och högern till måltavla för massornas ilska.
Frankrike
I Frankrike har Marine Le Pen från Front National lyckats få en viss popularitet tack vare hennes konstgjorda och falska framtoning av att vara mot etablissemanget. Denna lögn har nu avslöjats av hur hennes närmaste allierade har agerat: affärsmannen Frédéric Chatillon och revisorn Nicolas Crochet, som båda har pekats ut i Panamadokumenten som centrala figurer i det komplexa nätverk av brevlådeföretag som sträcker sig från Hong Kong till de Brittiska Jungfruöarna till Singapore.
Utöver dessa anklagelser pågår en utredning mot de båda männen, som gäller en misstänkt illegal finansiering av Front Nationals kampanjer. Jean-Marie Le Pen, Maries far och grundare av Front National, verkar dessutom ha gömt undan 2,2 miljoner euro i kontanter, egendom och guld på de Brittisk Jungfruöarna genom ett skalbolag i hans butler Gerald Grins namn.
Det är uppenbart att ledarna för det så kallade ”antietablissemangs-partiet” inte skiljer sig särskilt mycket från resten av de korrupta, borgerliga politikerna trots allt.
Kina
Panamadokumentens avslöjanden har undertryckts så mycket som möjligt i Kina. Detta antagligen eftersom ett antal kinesiska topptjänstemän har direkta eller indirekta kopplingar till Mossack Fonseca – däribland Kinas tidigare premiärminister, Li Peng, vars dotter har gömt undan rikedomar i skatteparadis.
Detta är pinsamma avslöjanden för tjänstemän som tillhör ett så kallat ”kommunistiskt” parti, och farligt vid en tid där stämningen inom den kinesiska arbetarklassen blir allt mer kampvillig, och antalet strejker har fördubblats från år till år under de senaste åren.
Men dessa avslöjanden innebär också särskilt stora problem för president Xi Jinping, som har lett en massiv kampanj för att ”stävja korruption”, under vilken han har rensat ut många medlemmar ur den kinesiska regeringen och borgarklassen från sina positioner inom byråkratin och/eller i industrin. Det är därför ett hårt slag mot Xi att hans svåger har funnits med i dokumenten, tillsammans med en hel rad andra medlemmar av Politbyrån.
Detta kommer vid den sämsta möjliga tidpunkten för den kinesiska regimen, då den kämpar med att klara av avmattningen i ekonomin. Den tillför bränsle till en redan inflammerad situation, med skandaler, strejker och protester, varav de senaste har försatt regeringen i konflikt med de statligt kontrollerade medierna. Regimen är på väg in i en djup kris, och det är bara en tidsfråga innan massrörelser exploderar över hela Kina.
USA
Trots det något misstänkta faktumet att inga amerikanska kapitalister eller politiker har kunnat kopplas till Mossack Fonseca, kan läckan få stora konsekvenser i USA, särskilt i kampen om den demokratiska nomineringen.
Mellan 2009 och 2011, då Hillary Clinton var statssekreterare för Obama, tryckte hon på för att få fram ett frihandelsavtal med Panama, en insats som lyckades 2011, trots varningar från skatteexperter som menade att det kunde främja skatteflykt.
Samtidigt motsatte sig Clintons demokratiska vänsterrival Bernie Sanders affären högljutt, med motiveringen att den skulle begränsa den amerikanska regeringens förmåga att stoppa tvivelaktig eller illegal aktivitet, såsom att inrätta brevlådeföretag- och bankkonton.
Utöver detta betraktas Clinton redan som etablissemangets kandidat i detta val, och finansierar sin kampanj genom donationer från Wall Street och storföretagen. Sanders å andra sidan, ses som ett alternativ som står utanför etablissemanget, vars kampanjpengar främst kommer från små donationer från miljontals människor.
Med en växande avsky mot den skattesmitande globala eliten, som är intimt sammankopplade med korrupta politiker, är det Sanders som verkar vara på rätt sida av historien. Han kommer att dra nytta av Panamadokumenten, även om de amerikanska namnen aldrig avslöjas, eftersom de har bekräftat för de flesta människor att det inte bara handlar om enskilda rötägg – hela borgarklassen är rutten rakt igenom. Clinton ses som en del av den klassen, medan många ser Sanders som någon som slåss mot den.
Storbritannien
I Storbritannien har David Cameron varit under granskning på grund av avslöjandena om att hans far undvek att betala skatt, genom att använda sig av Mossack Fonseca, under en så lång tid som 30 år. När Cameron ombads att förtydliga till vilken utsträckning han hade gynnats av fonder i skatteparadis, misslyckades den brittiske premiärministern upprepade gånger med att ge ett rakt svar.
[Sedan artikeln skrevs har det avslöjats att Cameron tjänat ekonomiskt på brevlådeföretag i Panama, vilket förtjänat honom titeln ”Dodgy Dave”, och föranlett en demonstration i London som krävde hans avgång där 100 000 deltog.]
Jeremy Corbyn, som är ledare för Labour-partiet, har krävt en fullständig och oberoende utredning av de skatteangelägenheter som angår alla de brittiska människor som nämnts vid namn i Panamadokumenten, vilket hittills har involverat sex medlemmar av överhuset (House of Lords), tre före detta konservativa parlamentsledamöter och dussintals donatorer till olika brittiska politiska partier. Skattesmitning är en fråga som tidigare har tagits upp av Corbyn och hans ”skuggkansler” John McDonnell, och som utan tvekan nu kommer att användas av Corbyns Labour för att gå på offensiven mot de konservativa.
Dessa avslöjanden kunde inte ha kommit vid en sämre tidpunkt för Cameron, som är mitt i ett inbördeskrig med sitt eget parti över den kommande folkomröstningen om det brittiska medlemskapet i den europeiska unionen. Som ett resultat av inre stridigheter och svek inom det konservativa partiet ser Camerons ställning i partiet – såväl som hans nära allierades, George Osbourne, finansminister – alltmer prekär ut.
Utöver detta föll regeringens senaste budget bara ett par dagar efter den presenterats för parlamentet av Cameron och Osbourne, eftersom den gav skattelättnader åt de rika samtidigt som den skar ned på välfärdsstödet för funktionshindrade – en åtgärd som till och med en del konservativa sade sig inte kunna stödja. Detta fiasko bland de konservativa kommer att bli en fars nästa månad, då Cameron är värd för ett internationellt toppmöte om bekämpning av skatteflykten i London.
Corbyn ses av många som en av ett fåtal ärliga personer i parlamentet. I kölvattnet av Panamadokumentens avslöjanden verkar en sådan ärlighet hos politiker vara något ovanligt i dagens värld. Han har också varit konsekvent i frågan om skatteflykt, och har tidigare uppmanat Storbritannien att ta hårdare tag mot de territorier under dess administrativa kontroll som fungerar som skatteparadis, såsom de Brittiska Jungfruöarna.
Corbyn måste använda denna möjlighet – när Cameron med flera desperat försöker släcka bränder överallt – för att ta striden mot de konservativa och förklara att kapitalism är korruption, och lägga fram ett djärvt socialistiskt program med nationalisering och arbetarkontroll som det enda alternativet till denna värld av brevlådeföretag och skumma politiker.
Systemet är trasigt!
Denna skandal har avslöjat – kanske mer än någonsin tidigare i många människors medvetande – i vilken utsträckning politiska motsättningar och lojaliteter knappt betyder någonting för borgarklassen och dess representanter i jämförelse med den vikt de lägger vid sina egna privata förmögenheter.
David Camerons far och Syriens president Assad (mannen som David Cameron utan framgång försökte bomba bort från makten) förenades i sin önskan att lura resten av oss på så mycket skattepengar som de kunde. Detsamma kan sägas om Putin i Ryssland och Porosjenko i Ukraina. Panamadokumentens avslöjanden har visat att det i slutändan är samhällets uppdelning i klasser som är viktigast.
Dessa avslöjanden kommer också sju år efter den globala ekonomiska kollapsen och uppkomsten av den globala åtstramningens tidsålder. Arbetarklassen över hela världen får höra att det inte finns några pengar och att vi inte längre har råd med sjukvården, skolan och välfärdsstaten, medan arbetare tvingas att acceptera nedskärningar och uppsägningar för att hjälpa kapitalisterna att bibehålla sina vinster.
Och att mitt i allt detta få reda på att samma politiker som läxar upp oss andra om hur vi inte ska ”leva över våra tillgångar” helt skenheligt gömmer undan sina egna stora personliga förmögenheter i brevlådeföretagskonton, är något som förståeligt gör miljontals människor mycket arga.
Det sammanlagda resultatet av denna läcka skulle kunna bli enorm, och utlösa en dominoeffekt som kommer att avsätta en hel rad politiska ledare efter en våg av offentlig ilska mot borgarklassen och den globala eliten i allmänhet. Vad som än händer, kommer radikaliseringen som detta har skapat att uttryckas förr eller senare.
Panamaskandalen är bara toppen av ett isberg när det kommer till korruptionen inom kapitalismen. Kapitalisterna är skyldiga till ett mycket större brott – det cyniska utnyttjandet och rånandet av de miljarder arbetare som finns i världen. Som en omvänd Robin Hood stjäl den rikaste procenten från de fattiga för att tillägna sig själva, de rika och förmögna.
Det är arbetarna världen över som producerar all rikedom i samhället, och sedan ser hur kapitalisterna först tillägnar sig själva dessa rikedomar, och sedan gömmer undan dem i brevlådeföretag och skär ner på vår sjukvård och utbildning, sparkar oss från våra jobb och anklagar oss för att vara för lata för att arbeta. Det är så kapitalismen fungerar.
Medan vi marxister håller med Jeremy Corbyn i Storbritannien och Veronika Mendoza i Peru om att något måste göras åt de superrika och deras skatteflykt, menar vi av dessa anledningar att det inte räcker. Den grundläggande orsaken till problemet är kapitalismen självt, som i grunden bygger på exploatering och korruption. Vi måste kämpa mot detta system och den ruttna borgarklass som försvarar det.
7 april 2016.