Sedan början av augusti har en våg av strejker spridits över Iran och involverat arbetare från alla sektorer inklusive nyckelsektorer som olja, kemikalier, gas, järnväg och elkraftverk. Strejkvågen kommer efter år av skenande inflation, en otyglad korruption i samhällets topp och en snabbt fallande levnadsstandard för massorna.
Redan 2019 var inflationen i Iran 40 procent, vilket återspeglade landets djupa ekonomiska kris. Regimen har tvingats erkänna att 57 av landets 82 miljoner invånare kommer att leva under fattigdomsgränsen vid årets slut. Efter coronapandemins utbrott har den Islamiska republiken blivit så desperat att de för första gången under sin sextioåriga existens tvingats söka lån från IMF – vilket dock blockerades av USA.
Antalet strejker och demonstrationer började öka redan i våras. I mars höll bland annat sjuksköterskor runt om i landet flera demonstrationer mot obetalda löner och otrygga anställningar.
Den 14 juni utlyste fackföreningen på Irans största sockerrörsföretag Haft Tappeh, med 4000 anställda, en ny strejk. Under flera år har arbetarna på Haft Tappeh kämpat emot obetalda löner och privatiseringen av företaget som gjordes 2015. Sedan privatiseringen har de haft flera ägare som alla har misskött och förskingrat pengar från företaget. Kraven som förs fram nu inkluderar bland annat:
- Fullt betald sjukförsäkring
- Återanställning för alla avskedade arbetare
- Åternationalisering av företaget
- Att deras strejkledare som fängslades 2018 ska släppas
- Att företagets nuvarande ägare ska arresteras och dömas till livstids fängelse
Den 15–16 juli var det även politiska demonstrationer i Teheran, Esfahan och Behbahan mot planerade avrättningar av personer som deltagit i förra årets demonstrationer. Men dessa blev snabbt tystade genom kravallpolisens repression.
Den nuvarande strejkvågen utlöstes då en arbetare på ett raffinaderi i Khuzestan dog av värmeslag den 2 augusti efter att ha tvingats arbeta i sommarens extrema hetta på över 50 °C. Arbetare från flera industrier anslöt sig snabbt och strejkerna spred sig till alla landets hörn. Under augusti har det till regimens stora skräck skett strejker och demonstrationer i 23 av Irans 30 provinser.
Regimens rädsla visas av att de sedan juli skickat in säkerhetsstyrkor för att patrullera gatorna i alla större städer, där de besvarar protester med hård repression. Representanter för Haft Tappehs stridbara fackförening har också utsatts för flera mordförsök. Verkligt fackligt arbete är illegalt i landet. Men strejkvågens omfattning har nu tvingat regimen att bjuda in en delegation från Haft Tappehs fackförening till ett förhandlingsmöte med parlamentsledamöter, i ett försök att leda in ilskan i säkra kanaler. De har också gått med på vissa av arbetarnas krav.
För den stora massan var bristningsgränsen redan nådd innan den senaste strejkvågen. Coronapandemin har drabbat landet hårt. Enligt läckta uppgifter från regimen har 42 000 dött, men denna siffra visar inte hela bilden. Få testas och sjukvården är undermålig. På grund av bristen på sjukvårdsmaterial är ett besök på sjukhuset förknippat med stor smittorisk, vilket gör att många inte vågar gå dit. Många arbetare har dessutom förlorat sin sjukvårdsförsäkring eftersom kapitalisterna vägrat att förnya försäkringen – mitt under en pandemi!
De iranska arbetarna och ungdomarna har visat en otrolig uthållighet och beslutsamhet, och har gång på gång gått ut i kamp mot regimen under de senaste åren. Förra årets rörelse kulminerade i november, i ett fem dagar långt uppror. Regimen fick sedan ett visst andrum efter Donald Trumps mord på general Qasem Soleimani i januari, som de kunde använda för att i viss utsträckning samla folket bakom sig mot den amerikanska imperialismen. Men detta var bara tillfälligt. Den iranska regimen är genomrutten och har ingenting att erbjuda massorna förutom fattigdom, lidande och död.
Arbetarklassen kan bara lita på sin egen styrka, men behöver ett ledarskap som är lika beslutsamt i kampen som arbetarna själva. De behöver självständiga organisationer. De strejkmöten som just nu organiseras bör utökas till nationella strejkkommittéer över alla delar av industrin. Bara en generalstrejk kan fälla regimen, och bara en socialistisk revolution kan göra slut på den iranska kapitalismens barbari.