De skånska sjuksköterskorna revolterade under 2016 mot alltmer ohållbara arbetsscheman. Medan Vårdförbundet i Skåne väntade på att de centrala förhandlingarna skulle bli klara tog sjuksköterskorna i Skåne saken i sina egna händer.
Under det senaste året har missnöjet med arbetssituationen gjort att massuppsägningar bland sjuksköterskor spridit sig som en löpeld i Skåne. Sjuksköterskornas scheman har inte gett tillräckligt med tid för återhämtning mellan passen, vilket i kombination med återkommande inbeordringar har gjort att sjuksköterskorna är konstant uttröttade. Sjukhusen är dessutom underbemannade och har för få patientplatser.
Arbetar på bristningsgränsen
Det var på narkosavdelningen på Helsingborgs lasarett som massuppsägningarna började. Efter en längre tid med problem hade sjuksköterskorna nått bristningsgränsen. ”Vi är slutkörda och vi orkar inte längre bedriva den vård som vi önskar göra,” förklarade sjuksköterskan Anders Lundius för Sveriges Radio.
I april gick de ut med ett öppet brev och ett hot om uppsägningar, och lyckades pressa den lokala ledningen att gå med på förkortad arbetstid. En tredjedel av sköterskorna drog tillbaka sina uppsägningar, men resten pekade på att avtalet öppnade för att arbetsgivaren kunde ändra tillbaka arbetstidskvoterna när som helst utan förvarning och höll därför fast vid uppsägningarna och slutade på lasarettet.
Det faktum att man fick eftergifter i Helsingborg ledde till att sjuksköterskor i hela Skåne tog efter. Massuppsägningar följde i Malmö, Kristianstad och andra avdelningar i Helsingborg. I några av fallen fick sköterskorna gehör, men inte i så stor utsträckning eller i de frågor som man önskat. En stor andel av sköterskorna har därför gjort allvar av sina uppsägningshot, vilket gör att Region Skåne nu står inför stora problem med personalbrist.
Henrik Fritzson (S), regionstyrelsens ordförande i Skåne, har kallat massuppsägningarna för ett ”orimligt sätt att agera på arbetsmarknaden”. Han tillhör den skara verklighetsfrånvända politiker och sjukhuschefer som med en dåres envishet upprepat mantrat ”patientsäkerheten är inte hotad” – tills nu, när sjuksköterskorna sagt ifrån och han kan skylla kaoset på dem. Att patientsäkerheten inte är hotad har blivit ett svart skämt bland sjukvårdspersonal runt om i landet. Det är Fritzon och hans politikerkollegor som har ansvaret för denna situation, och hans attacker på sjuksköterskorna är därför både ironiska och skamliga.
Nya avtal centralt och lokalt
I december 2016 slöt Vårdförbundet ett nytt avtal med SKL för de som arbetar natt. Avtalet innebar 34 timmar och 20 minuters arbetsvecka för de som arbetar heltid natt. Detta var sämre än utgångskravet på att 1 timmes nattarbete skulle motsvara 1,4 timmar på dagen, och uppenbart otillräckligt eftersom bättre lokala avtal redan existerar på många platser. Vårdförbundets ledning erkände själva att ”lokala bättre lösningar kommer att krävas”. Nyheten om avtalet möttes av hundratals arga kommentarer på Facebook-sidan ”Stöd våra sjuksköterskor”.
I Skåne följde ett lokalt avtal några dagar senare. Tack vare massuppsägningarna, och därmed Region Skånes desperata behov av att inte förlora fler sjuksköterskor, gav avtalet en 32 timmars arbetsvecka för nattarbetande. Dessutom skulle avtalet träda i kraft redan 1 januari 2017, till skillnad från det centrala som ska börja gälla först i april 2018.
Fackledningen för Vårdförbundet Skåne kände sig antagligen pressade av att 20 procent röstade för att avsätta dem på det regionala årsmötet. Även om de vann en klar majoritet och fick sitta kvar, är hot om att avsätta ledningar långt ifrån vanligt i fackföreningsrörelsen, och visar ilskan bland medlemmarna.
Hårt mot hårt – för ett kämpande Vårdförbund
Efter de avslutade förhandlingarna sa Vårdförbundets ledning att de har fått ”en motpart som vill prata hälsosamma arbetstider och som har insett att detta är en av de viktigaste frågorna för att klara bemanningen i vården”. Liknande tacksamhet och hoppfullhet kunde höras från de lokala representanterna i Skåne.
Denna attityd visar en oerhörd naivitet, som om man nu lyckats få politikerna och sjukhuscheferna att förstå situationen. Det är positivt att facket har fått igenom förbättringar vad gäller schemaläggning och tid till återhämtning, men det är bara en del av lösningen. Den ständiga underbemanningen och överbeläggningen på de större sjukhusen kan i längden bara lösas genom mer resurser.
Kapitalismen befinner sig i kris, vilket innebär att budgetutrymmet för en säker vård och rimliga arbetsvillkor bara kommer att minska. Kampen kommer i sista hand behöva rikta sig mot hela det kapitalistiska systemet. Det kräver en facklig ledning som är beredd att ta den striden och sammanlänka sin kamp med annan klasskamp runt om i landet. Massuppsägningarna visar att det finns en växande stridsvilja bland medlemmarna. Att organisera och byggas vidare på detta kommer inte att ske uppifrån, och sjuksköterskorna kan i sista hand bara lita till sin egen styrka.