Friskolorna har varit ämne för en het debatt de senaste åren i Sverige. Debatten har på ett tydligt sätt uttryckt två olika ideologier, två olika grundläggande ståndpunkter i frågan. För oss socialister är det fundamentalt att skolor ska drivas offentligt för att ge alla elever en god och likvärdig utbildning. På motsatt sätt betraktar borgarklassen skolor och annan offentlig verksamhet som en typ av vara på marknaden. Elever och föräldrar blir i deras värld konsumenter, som genom sina ”frivilliga val” ser till att endast ”de bästa” skolorna gynnas och gör profit på elevernas utbildning. Men vi frågar oss – är det inte betydligt lättare att bara upprätthålla en hög standard på alla skolor från början, och garantera det genom demokratisk kontroll?
Införandet av friskolor på 1990-talet betydde att Sverige skapade ett av de mest generösa systemen för offentliga bidrag till privata företag i världen. Argumentet var att säkra medborgarnas inflytande genom den så kallade ”valfriheten” – vilket är en borgerlig idé om att sättet för vanliga medborgare att påverka är att göra val som konsumenter, snarare än att kämpa för att arbetarklassen och ungdomarna ska få styra över samhället och då själva kunna bestämma hur skolorna ska bedrivas. Resultatet av detta är de många miljarder som varje år går direkt ner i riskkapitalisternas fickor. Precis som vilket kapitalistiskt företag som helst så kommer en privatskola att sätta vinsten i högsätet och inte utbildningen.
Förra året gick 13 procent av alla grundskolans elever i fristående skolor. Motsvarande siffra för gymnasiet var det dubbla. Nästan 40 procent av alla gymnasieskolor var fristående, vilket beror på att de fristående ofta är mindre än de kommunala. Man kan inte förneka att vissa friskolorna har rönt en viss popularitet under en lång period, men på senaste tiden har denna dalat betydligt. Orsaken till det är dels ett antal konkurser som ställt många elever utan skola men också avslöjanden om enorma vinstuttag, särskilt från de riskkapitalägda friskolorna. Detta rimmar illa med det faktum att man samtidigt pressar arbetare inom samtliga sektorer av välfärden till att arbeta hårdare, med argumentet att man måste ”hålla budgeten”.
Dessutom har det avslöjats att vissa av friskolorna gallrar mellan eleverna och därmed skapar ännu större segregation. Det fria skolvalet gör att de ”duktigaste” eleverna tenderar att söka sig till samma skola medan de med lägre betyg samlas i allt större grupper, vilket båda får lida av i längden. I ett klassrum behövs en blandning av elever som är olika och med hjälp av olika kvalitéer kan komplettera och lära varandra, precis som i samhället.
Vänsterpartiet har sedan länge drivit ett krav om vinstförbud i välfärden, men kritiken mot friskolorna har växt också inom Socialdemokraterna. Gräsrötterna och vänstern har krävt förbud mot vinstutdelning. På senaste S-kongressen var det en lång debatt om detta som slutade med en kompromiss där vänstern nöjde sig med ett kommunalt veto, det vill säga att kommunerna kan stoppa etableringen av nya friskolor. Partiledningen lyckades undvika kravet på vinstförbud, för att istället fokusera på ”ökade kvalitetskrav”.
Frågan är bara hur man egentligen ska kontrollera om kvalitéten höjs, i företag som alltid kommer leta efter minsta lilla utrymme till besparing och ökad vinst? Det är svårt att säga vad sluthållningen inom Socialdemokraterna kommer bli. Dock är kritiken mot friskolornas vinst omfattande, inte bara inom arbetarrörelsen utan också bland folk i allmänhet. Till och med inom de borgerliga partierna finns ett visst motstånd mot detta. S-ledningen kommer alltså vara under press underifrån att ta ett mer radikalt ställningstagande.
Som socialister kräver vi att alla skolor ska drivas i offentlig regi och att alternativa pedagogiska inriktningar ska få utrymme inom den allmänna skolan. Vi kräver också en demokratisering av skolan, genom att framförallt lärare, men också forskare, föräldrar och elever styr över den gemensamt.
Staten ska garantera kvalitén i skolan genom riktade stadsbidrag till skolorna, som finansierar bibliotek i varje skola, specialpedagoger och mindre klasser. Segregation i skolan fanns redan innan införandet av friskolor men har nu ökat. För socialister är det A och O att arbetarbarn ska ha lika tillgång till god utbildning som de rikas barn.
I ett kapitalistiskt samhälle kan detta naturligtvis bara delvis genomföras. Arbetarklassen måste kämpa för sina rättigheter på detta område precis som på alla andra områden. Denna kamp kommer i slutändan handla om att skapa ett nytt socialistiskt samhälle, eftersom det bara är där vi kan garantera en verkligt likvärdig utbildning där varje individ kan förverkliga sig själv och sina drömmar.