Avanti! har intervjuat Alejandro Martinez, asylrättsaktivist i Göteborg.
Innan privategendomen uppstod tillhörde jorden och dess resurser alla på lika villkor. Alla människor hade rätt att röra sig fritt och bosätta sig var som helst i världen. Men i och med att jorden började ägas måste den delas upp mellan de som styrde och gränser var tvungna att dras, nationer uppstod som krigade sinsemellan om rätten till geografiska områden och naturresurser. Staterna och deras lagar var nödvändiga för att utveckla och upprätthålla kapitalismen som system.
Gränser är inget som uppstått naturligt utan är en produkt av kapitalismen och imperialismen. Det är inget annat än politiska konstruktioner som inte tillför arbetarklassen något utan snarare splittrar den och ställer olika länders arbetarklass mot varandra i krig och internationella konflikter. Man använder också in- och utvandringen för att underminera lönenivåer och sociala skyddsnät inom en stats gränser, exempelvis genom att nyligen invandrade tvingas arbeta i landet under sämre villkor och få lägre lön än den övriga befolkningen.
Det naturliga vore att jorden var till för alla och inte något vissa kan äga eller styra över. Bara för att en människa är född på en plats har man inte mer rätt till den än någon annan. Samtidigt som individer inte skall kunna begränsas i rörelser över nationsgränser. Rätten till fri rörlighet är oskiljbar från rätten att delta i samhällslivet under jämlika förhållanden. Men man kan inte stanna i drömmen om hur en bättre, mer human värld skulle se ut. Till dess att nationsgränserna har avskaffats måste vi kämpa för att alla människor som befinner sig inom en stats gränser ska ha samma sociala, politiska och ekonomiska rättigheter samt skyldigheter.
Verkligheten idag är att på vissa platser i världen tvingas människor att fly till följd av krig eller förföljelse. Ofta som ett resultat av imperialistiska krig. En del av dessa flyktingar kommer till Sverige för att söka asyl, en mänsklig rättighet. Många av dem är irakier, barn eller gamla och flera har starka skäl till att de anser sig inte kunna återvända till sina hemland. Säkerhetsläget i Irak är också mycket instabilt, framförallt för minoritetsgrupper, och det är vanligt att de irakier som deporteras tillhör dessa och flera hävdar att det är samma sak som att skicka dem direkt i döden. Ändå får de till följd av Sveriges migrationspolitik avslag på sina asylansökningar och utvisas trots avrådan från bland annat UNHCR (FN:s flyktingorgan), Amnesty International, Röda Korset, etc. Än en gång har statens lagar och byråkrati visat sig inte bry sig om de svaga och utsatta utan krossar hänsynslöst människoliv och splittrar familjer.
I Göteborg hålls flyktingarna på förvaret i Kållered medan de väntar på att tvångsdeporteras av polis till flygplatsen där de sätts på chartrade plan till sitt hemland. Ungefär en gång i månaden lyfter ett plan till Bagdad, fyllda av de människor som Migrationsverket kallar ”illegala” flyktingar. För att man inte ska hinna mobilisera något motstånd om man ska deporteras sker det ofta mitt i natten. Det är också vanligt att polisen använder tvång, våld, droger, bojor och andra redskap för fastlåsning för att kunna få in någon i flygplanet.
Ute vid förvaret i Kållered i Göteborg har det därför vid upprepade tillfällen den senaste tiden arrangerats blockader av aktivister. Dessa ickevåldsaktioner har syftet att hindra transporten av irakierna mellan förvaret och Landvetter. Aktivisterna har haft en bred bas med folk från många olika organisationer men bland annat har många ung vänstrare varit med. En av dessa är Alejandro Martinez som Avanti har intervjuat.
Hur många av blockaderna har du varit på?
– Jag har bara varit på 2 blockader hittills, de första i januari respektive februari. Det är faktiskt kul på blockaderna, moralen är hög, stämningen god och alltid någon/några som tar med sin polare.
Känner du att de skiljer sig åt? Blir det mer folk? Hur många brukar det vara där ungefär?
– Jag märkte redan i februari att första aktionen faktiskt gett resultat. Det var definitivt fler människor, ungefär 50% nya. Totalt ungefär 150 personer på den andra. Bland annat så mobiliserade UV lite folk och sympatisörer och inte bara RS, SUF och Aktion mot Deportation nätverket.
– Till morgonaktionen (tredje) som var för ungefär 1 månad sen var det kanske ett 50-tal, men av det jag förstått så var det lite olika samhällsskit som sökt sig dit, bl.a. föräldrar.
Varför är du med på blockaderna? Varför känner du att det är viktigt?
– Jag tror att jag är med för att jag är Socialist och jag kan förstå mig på vad dessa människor rymmer från/skickas tillbaka till. Jag känner solidaritet helt enkelt. Har jag dessutom chansen att faktiskt kunna påverka till det bättre, även om lite, så tar jag den.
– Jag kom till Sverige på liknande grunder och kan inte ens föreställa mig vad som blivit av mitt liv jag nekats asyl.
Vad tror du att man kommer uppnå med blockaderna?
– Jag tror inte det är en omöjlig kamp, Sverige ihop med Storbritannien, Danmark och Norge är de enda länderna i Europa som deporterar till konfliktdrabbade länder, kan man lyfta upp det i debatten tror jag att man kan hänvisa till samma internationella konventioner som Sverige så duktigt gillar att lyda, stödja och hänvisa till.
– Så även om blockaderna bara kan resultera i fysiska nederlag (dock med minst 1 undantag detta år) så är jag övertygad om att det kan översättas till politisk vinst.
– Hur pass långt man kan nå beror helt enkelt på nätverkets organisatoriska förmåga. Mediautrymme är nästan alltid garanterat och blir större för varje blockad.
Hur har polisen agerat?
– Sen januari har polisen visat tecken på fraternisering när det gäller just utvisningsaktioner. Vid den gången polisen häktade mig i 6 timmar märkte man skillnad på gris och gris – vissa var välvilliga medan andra uppenbarligen sedan en tid tillbaka utgör en del av de “speciella förband av beväpnade människor”.
– Jag tror inte det är helt omöjligt att vädja till polisfacket. Polisen har oftast varit relativt lugn vid blockaderna och mest riktat in repression mot dom de tror har en framträdande roll. Men polis är polis, så man kan inte heller säga att de varit trevliga mot oss, men jämförelsevis så har de det, ja.