Rapporteringen i svenska medier om Gazakriget har “bidragit till att legitimera det som av de flesta folkmords- och även Förintelseexperter nu beskrivs som just det: ett pågående folkmord.” Detta säger ett upprop som över 500 journalister undertecknat.
Den skarpa kritik som uppropet riktar mot de stora mediehusen kan för en utomstående verka som en blixt från klar himmel. För trots åtskilliga fällningar i Granskningsnämnden, som när SVT lät en israelisk bosättare breda ut sig utan att ställa några kritiska frågor – trots att redaktörer och chefer “tar till sig av kritiken” – har det bara fortsatt. Vecka efter vecka, utan några kritiska granskningar av regeringens vapenavtal och stödet till Israel.
Men bakom den bild av fullkomlig enhet i fråga om ”Israels rätt att försvara sig” som redaktionerna projicerat, har det grott ett växande missnöje bland flera reportrar, vilket återspeglar stämningarna i samhället.
Flera tunga namn som Cecilia Uddén, Johan Mathias Sommarström, Göran Rosenberg och Terese Cristiansson har undertecknat uppropet, som har satt igång en debatt om medias neutralitet och objektivitet. Det krävdes några (inte så få) starka röster, däribland initiativtagarna till uppropet, Magda Gad och Edgar Mannheimer, som rakryggat ställde sig upp och sa ifrån, för att denna interna kritik skulle komma i öppen dager.
“Israeliskt perspektiv”
Magda Gad beskriver i ett inslag i Sveriges Radio hur medierna, för att upprätthålla en illusion av objektivitet, ibland låter båda sidor komma till tals, men i en sorts “falsk balans”. Den israeliska krigsmaskinen IDF presenteras närmast som en nyhetsbyrå, medan palestinska källor alltid nämns i samma andetag som “Hamaskontrollerad” eller “terrorklassad”.
På det sättet har de kunnat påstå att rapporteringen präglats av journalistiska ideal som “saklighet” och “allsidighet” – samtidigt som de drivit imperialismens linje.
Redan i augusti förra året publicerades ett upprop där 18 journalister skrev att många svenska nyhetsredaktioner “skildrar händelserna utifrån ett israeliskt perspektiv.” I samma upprop skriver de: “Vi har kontaktat ett fyrtiotal journalister för detta upprop. Flera instämmer i kritiken men vågar ej skriva under.”
Andra journalister som Alexandra Urisman Otto på Dagens Nyheter, har sagt upp sig eftersom de anser att etablerade medier ger en “skev” och “felaktig” bild av verkligheten.
Piska och morot
Av de många vittnesmålen inifrån redaktionerna framträder en bild av en hård regim. Lisa Röstlund, som nyligen lämnade Dagens Nyheter eftersom “det har varit svårt att göra journalistik om Gaza”, berättar för Sveriges Radio:
”Vi är flera personer som har försökt göra relevant journalistik ända sedan 7 oktober 2023, med granskningar och försök att ställa politiker till svars om den svenska hållningen. Men de som har varit engagerade för att den här journalistiken ska göras har inte fått göra det eller blivit starkt motarbetade.”
Enligt Sveriges Radio har de pratat med “flera medarbetare på DN som vill vara anonyma, som säger att de upplevt ett liknande motstånd som Lisa Röstlund när de velat göra fördjupande journalistik om kriget i Gaza.”
Är man för intresserad, för angelägen om att gräva, finns en överhängande risk att man blockeras från att skriva om frågan med hänvisning till att man är “aktivistisk” och därmed inte opartisk. Medias skenbara strävan efter att förbli “opartisk” används alltså cyniskt för att desto mer effektivt ta vapenlobbyns, regeringens och Israels parti.
– I andra stora händelser så har det snabbt avsatts människor och nya resurser i ett särskilt nav, till exempel kring Ukrainakriget eller pandemin, förklarar en anonym DN-journalist för Sveriges Radio.
– Här [Gazakriget] var det ingenting sådant, det har varit en helt annan approach till detta, fortsätter journalisten.
Och om inget annat biter återstår helt enkelt för chefen att bryskt sätta ned foten. Ett konkret exempel som Lisa Röstlund ger handlar om en granskning hon ville göra av den svenska försvarsmaktens miljardavtal med Elbit Systems. Till en början möttes hon bara av tystnad, och när hon på nytt lyfte idén under våren 2024 fick hon höra att det inte var prioriterat.
– En nyhetschef sa: ‘Israel har enligt folkrätten rätt att försvara sig.’ Att stoppa en granskning på den nivån med det svaret – jag har aldrig varit med om det tidigare, berättar Röstlund i inslaget.
Samtidigt som granskningar som dessa stoppas, uppmuntras reportage av slaget där Greta Thunberg framställs som Hamas-vurmare eller där Palestina-rörelsens ledare misstänkliggörs.
Vad kan uppropet bidra till?
Bläcket hade knappt hunnit torka innan fördömandet av de som skrivit under uppropet tog fart. I kontrast till det stora stödet från vanliga människor som synts på sociala medier, har artikel efter artikel publicerats som hävdar att uppropet skadar förtroendet för medierna.
Men detta är naturligtvis sant – och positivt. Ju fler som ser imperialisternas propaganda för vad det är, desto bättre.
SVT, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har beslutat att stänga av de som undertecknat uppropet från att rapportera om Gaza, på grund av att de inte längre kan ses som “opartiska”. Detta säger allt man behöver veta om vad denna “opartiskhet” förväntas innebära: att man är “opartisk” till förmån för den svenska imperialismens allierade.
Det är värt att notera att den begränsade förändring som faktiskt skett den senaste tiden i rapporteringen från Gaza också följer den svenska imperialismens linje. Regeringen har tvingats anslå en mer kritisk ton gentemot Israel – naturligtvis inte av humanitära skäl, utan i rädsla för de politiska konsekvenserna av den pågående svältkatastrofen.
Uppropet visar många av de mekanismer som borgarklassen använder för att dess media ska stå på borgarklassens sida i klasskampen. Detta kommer inte att förändras för att några enskilda rakryggade journalister nu går emot strömmen och öppet säger: Vi har ljugit om Gaza.
Arbetarklassen behöver sanningen. Därför behöver den sin egen media, på samma sätt som den behöver sina egna partier och ledare.