Trettio år efter att Hubbleteleskopet skickades upp har dess efterföljare, James Webb-teleskopet, satts i drift. Big bang-kosmologer förväntade sig att det skulle visa unga galaxer som bildats en kort tid efter universums ”begynnelse”. Men efter att ha skådat djupt in i kosmos skickar James Webb-teleskopet tillbaka bilder som utmanar den etablerade kosmologin. Datan vittnar om ett universum som är oändligt i tid och rum.
De bilder som skickats tillbaka från James Webb-teleskopet (James Webb Space Telescope, förkortat JWST) är häpnadsväckande. De är de skarpaste och mest vidsträckta bilderna av universum som människan någonsin lyckats ta. En jesuitisk astronom verksam vid Vatikanens egna observatorium beskrev – som man kan vänta sig – bilderna som ”Guds skapelse uppenbarad för oss, och i den kan vi se både hans storslagna makt och hans kärlek till skönhet.”[1]
Men snarare än att prisa Guds skapelse levererar JWST data som innebär allvarliga svårigheter för den moderna skapelseberättelsen: Big bang-teorin. I takt med att det skådar allt längre ut i rymden, utmanar det våra djupt rotade fördomar om universums begynnelse och utveckling och kastar nytt ljus över centrala vetenskapliga och filosofiska frågor.
Redan i december förra året skickades JWST upp till sin omloppsbana, 1,5 miljoner kilometer från jorden. Efter sex månader av kalibrering och enbart tolv timmar i full drift har teleskopet producerat makalösa bilder. Med sitt kraftfulla 25 kvadratmeter stora öga, vars kapacitet att mäta nivåer av infrarött ljus är hundra gånger högre än dess föregångare Hubbleteleskopet, har det potentialen att revolutionera vår förståelse av universum och vår roll i det.
Under en presskonferens släppte NASA fem häpnadsväckande bilder.
I en av dessa bilder framträder Carinanebulosan: en massa av gas och stoft där nya stjärnor föds, 7500 ljusår från jorden. Här kommer forskare i detalj att kunna studera hur stjärnor bildas. NASA-forskaren Amber Straughn förklarade att: ”Vi ser en otrolig mängd stjärnor, kosmiska klippor och ett oändligt hav av ljus. I Carinanebulosan kan vi se nyfödda stjärnor där ultraviolett strålning och stjärnvindar skapar kolossala murar av stoft och gas. Vi kan se hundratals nya stjärnor, flera bubblor och jets som skapats av nyfödda stjärnor, och bakom dem lurar ytterligare galaxer.”
Ytterligare en storartad bild föreställer den Södra ringnebulosan. Den visar en döende stjärna, ungefär 2500 ljusår från vår planet, omringad av ett gigantiskt, sfäriskt gasmoln. Det ser ut som en enorm amöba med en skinande stjärna i sitt hjärta, för evigt fångad i sitt lidande. I Carinanebulosan kan forskare observera hur stjärnor föds — och här i Södra ringnebulosan kan vi se hur de dör.
James Webb-teleskopets bild av Stepháns Kvintett, ungefär 300 miljoner ljusår från oss, är helt makalös. Bilden fångar fem galaxer, varav fyra ligger i varandras omloppsbanor – den första täta galaxhopen som någonsin har skådats. Dessa jättars kosmiska dans är tydligen kopplad till ett svart hål som avger gas med en energi som är 40 miljarder gånger starkare än solens ljusstyrka. Enligt ESA-astronomen Giovanna Giardino kan vi ”inte se det faktiska svarta hålet, men vi kan se hur det förtär den kringvirvlande materian.” Med hjälp av dessa observationer hoppas forskare kunna upptäcka hur galaxer interagerar med varandra, och förstå vilken roll deras kraftfulla rörelser spelar när kosmiska fenomen föds.
Bara 1150 ljusår från jorden ser vi en gigantisk gasplanet som kallas WASP-96b, som har ungefär halva Jupiters massa men är 1,2 gånger större. I dess atmosfär har man hittat bevis på vatten. Vattenånga, som är en grundförutsättning för utvecklingen av liv som vi känner det, kan vara vanligt förekommande i universum. Ungefär 5000 exoplaneter (planeter utanför vårt eget solsystem) har upptäckts sedan 1995. James Webb-teleskopet kommer hjälpa oss att undersöka dem noggrannare och avgöra huruvida några av dem har förutsättningar för liv.
De nya bilderna visar på ett slående sätt hur otroligt varierat materia uppträder i olika stadier av sin utveckling. Universum uppenbaras som skådeplatsen för väldiga födelse- och förstörelseprocesser, för ofattbara spänningar som skapar stjärnor och galaxer där förutsättningarna för liv kan uppstå: fantastiska panoramabilder som visar materiens komplexitet i dess dialektiska utveckling.
Big bang
Den kanske mest häpnadsväckande bilden, som också har fått störst spridning, är Webb’s First Deep Field, som ger en makalös vy över avlägsna galaxer. NASA:s direktör Bill Nelson förklarar att bilden visar en liten bråkdel av universum, lika stor som ett sandkorn framför ditt synfält om du skulle hålla upp det mot himlen på en armlängds avstånd. I denna pyttelilla bit av natthimlen kan otaliga galaxer i alla möjliga former beskådas: utdragna, tillplattade, runda; vissa så ljusa att de överskuggar sina grannar. ”Universum är överväldigande,” sade Nelson. ”Vi saknar förmågan att förstå och föreställa oss dess ofantlighet. Blir den bättre av en bild? Det finns ingen bild som kan göra dess storhet rättvisa, men den här veckan har vi kommit så nära vi kan. Vi har under hela veckan betraktat James Webb-teleskopets första bild med starka känslor. Tänk vilket leende Carl Sagan skulle haft om han kunnat se den här bilden!”
De mest avlägsna galaxerna framstår som infraröda bågar på grund av så kallad rödförskjutning och gravitationslinser som förvränger deras skenbara form. De utstrålade ljus för över 13 miljarder år sedan, enligt preliminära beräkningar: bara några hundra miljoner år efter det ögonblick då hela universum för 13,8 miljarder år sedan ska ha skapats enligt Big bang-teorin. Att allt fler galaxer observerats vid en tid bara kort efter det att universum tydligen ska ha uppstått, väcker allvarliga frågor om Big Bang-teorins trovärdighet. Hur kan ljusa, fullt utvecklade galaxer existera vid en tidpunkt som ur kosmologisk synpunkt inte är mer än ett ögonblick efter det att universum uppstod? Det är som att se en fullvuxen människa liggandes i en spädbarnssäng. Enligt de mest etablerade modellerna för galaxbildning, bildas gigantiska galaxer genom att små, tunna moln gradvis smälter ihop genom kosmiska sammanslagningar. Det är en långsam process som tar flera miljarder år.
Under den tid som universum alltså ska ha varit i sin linda borde, enligt teorin, enbart svaga små dvärggalaxer finnas, så små att vi knappt borde vänta oss att se spår av dem. Större galaxer skulle bara kunna formas av kosmiska sammanslagningar långt senare. Trots det står vi, i de första bilderna som JWST skickat tillbaka, inför galaktiska giganter: jättar som helt enkelt inte kan ha hunnit skapas inom den tidsram som Big bang-teorin fastslagit.
Redan före JWST sattes i drift började vissa observationer få en del astronomer att tvivla. 2016 upptäcktes galaxen GN-z11. Enligt vedertagna teorier ska den ha börjat utstråla ljus för 13,4 miljarder år sedan, enbart 400 miljoner år efter universums förmodade skapelse. Med astronomiska mått mätt är 400 miljoner år inte mer än ett ögonblick. 2020 upptäcktes det äldsta observerade svarta hålet hittills, som är 12,8 miljarder år gammalt. Men hur kunde ett svart hål uppstå vid en tidpunkt då materia anses för löst sammanhängande för att ha kunnat orsaka gravitationskollaps? Svarta hål-specialisten och forskaren Becky Smethurst vid Oxfords universitet, förklarar:
”Låt oss anta att de allra första stjärnorna bildade svarta hål ungefär 200 miljoner år efter Big bang. Efter sin kollaps har det svarta hålet sedan ungefär tretton och en halv miljarder år på sig att växa sig flera miljarder gånger större och kraftfullare än vår sol. Det är för kort tid för att det ska bli så stort genom bara ackretion.”[2]
Så sent som år 2021 upptäcktes BRI 1335–0417, en ungefär 12,4 miljarder år gammal spiralgalax – ungefär en miljard år äldre än vad Big bang-teorin skulle möjliggöra för en så komplex galax . ”Vi har upptäckt ’mammutar’ i vårt universum vid en tidpunkt då deras existens inte borde vara möjlig. Nu behöver vi mer data för att förstå hur de hamnade där,” sade fysikern Guillermo Barro vid University of the Pacific.[3] James Webb-teleskopet kommer att kasta nytt ljus på dessa frågor, men vi förutspår att ny information enbart kommer innebära fler problem för Big bang-teorins förespråkare.
Det är fortfarande för tidigt att säga något säkert och det krävs mycket mer noggranna analyser för att kunna bekräfta de första observationerna, men vissa anser att JWST redan har fotat de hittills äldsta galaxerna som någonsin upptäckts: GLASS z-11 och GLASS z-13, som har fått smeknamnet ”Glassy”.[4] Enligt preliminära analyser bildades dessa bara 300 miljoner år efter Big Bang. För att sätta det i perspektiv så är vår planet 4,5 miljarder år gammal och det tar vår galax Vintergatan 200 miljoner år att snurra ett enda varv! Den vedertagna teorin om hur galaxer bildas kan inte förklara hur dessa galaxer kan ha bildats på så kort tid. Och detta är bara början. I andra förpublicerade forskningsartiklar hävdar man att ännu äldre galaxer har identifierats. I en vetenskapsjournalists ord:
”Astrofysiker har redan upptäckt att universum i sitt tidiga stadie kan ha varit mycket mer aktivt än de väntat sig. Stjärnor kan ha börjat formas mycket snabbare än vad vissa modeller förutsagt. Hur samlades materia för att forma dessa galaxer så tidigt? Det vet vi inte ännu. Men Webb tycks redan skriva om det vi trodde att vi visste om begynnelsen av, ja, allt.”[5]
Artikeln fortsätter med att diskutera Glassy: ”astronomer är lyriska över de möjligheter som upptäckten av Glassy innebär. Utöver att eventuellt vara rekordgamla är de mycket märkligare än vad forskare hade föreställt sig. Astronomer har alltid tänkt att galaxer inte kunde växa sig så stora så tidigt i universums historia, och att de skulle börja anhopa stjärnor ungefär 500 miljoner år efter Big bang. Men Glassy skiner så starkt att de tycks vara fyllda av stjärnor som tillsammans är en miljard gånger starkare än vår sol.”[6]
Det är inte bara dessa galaxers storlek som utgör ett problem för den vedertagna teorin, även deras sammansättning är svårbegriplig. Materialet som de består av tyder vanligtvis på att de cirkulerat under lång tid, genom flera generationer av stjärnbildning. Big bang-teoretiker har beräknat att allt som fanns efter den ursprungliga explosionen som skapade universum borde ha varit väte, helium och små mängder av tyngre grundämnen. Men vi har redan börjat hitta en förvånansvärt stor mängd tyngre grundämnen och stoft som har skapats i tidigare stjärnor i dessa tidiga galaxer. År 2020 förklarade en forskare som undersökte sådana tidiga galaxer följande:
”Från tidigare studier fick vi uppfattningen om att så pass unga galaxer hade lite stoft. Vi ser dock att ungefär 20 procent av de galaxer som skapades i detta tidiga skede redan var rika på stoft och att en betydande andel av den ultravioletta strålningen från nyfödda stjärnor döljs under detta stoft.”[7]
Frågan om hur galaxer bildas – enorma ansamlingar av kringvirvlande gas, stoft och stjärnor – är bara toppen av isberget. Observationell astronomi har funnit mycket, mycket större formationer som fullständigt förbryllar Big bang-kosmologer. Enligt de antaganden som ligger till grund för Big bang-kosmologin kan ingen kosmisk struktur vara bredare än 250 miljoner ljusår.[8] Trots det hittar astronomer varje år allt större megastrukturer som är miljarder ljusår breda.
År 2021 fann astronomer en struktur som de döpte till ”den gigantiska bågen”. Trots att den inte går att se med blotta ögat täcker den en så stor del av skyn att den motsvarar tjugo fullmånar i bredd. Ändå ligger detta enorma band av galaxer ofattbart nog nio miljarder ljusår bort och är 3,3 miljarder ljusår långt. Det råder inga tvivel om att JWST kommer fortsätta att hitta liknande enorma strukturer, kanske till och med några som är större än den gigantiska bågen.[9]
Det skulle ta ljuset flera miljarder år att korsa en sådan struktur. Materiens egen kollaps under gravitationen skulle ha tagit en ofattbar tid.
Tyngden av dessa upptäckter får Big bang-teorin att svaja. Det finns en gräns för hur länge teorins försvarare kan skjuta problemen framför sig genom sina decennielånga försök att tvinga in observationerna i de ramar som bildas av deras förutfattade meningar.
När teorier utarbetas för att förklara observationer bidrar det till utvecklingen av faktisk vetenskap. När antalet observationer som inte kan förklaras av en teori når en viss gräns måste teorin revideras. Det råder förvisso en bekymrad stämning bland astronomer. Rubriken på en för-publicerad artikel är ”Panik!”.[10] ”Just nu ligger jag vaken klockan tre på morgonen och undrar om allt jag har gjort är fel,” twittrade Alison Kirkpatrick vid University of Kansas.
Forskarelitens mentalitet är dock väldigt konservativ. Snarare än att ifrågasätta den grundläggande teorin – teorin bakom Big bang-kosmologin – förnekar de i stället galaxernas barndom. Eftersom det upptäckts galaxer som är nästintill jämnåriga med universum, antar Big bang-teorins förespråkare att tidiga galaxer måste ha formats snabbare än man först trodde.
Det finns all anledning att tro att vårt universums historia stundtals har sett perioder av plötsliga förändringar. Det kan mycket väl ha funnits en eller flera perioder av explosiv galaxbildning. Universum är fyllt av plötsliga dialektiska processer. Men försöken att justera hur snabbt galaxer växer bidrar inte till vår faktiska förståelse av hur galaxer bildas och utvecklas, utan är snarare ett försök att rädda en teori som blir alltmer ifrågasatt i ljuset av nya upptäckter.
Dopplereffekten
Det är inte första gången i historien som Big bang-kosmologin ”justeras”. Denna kosmologiska teori baserar sig på den kanske mest långsökta extrapoleringen i vetenskapens historia. Under 1920-talet upptäckte astronomen Edwin Hubble att ju längre bort en galax befinner sig från oss, desto rödare ser den ut att vara. Denna rödförskjutning kan förklaras av dopplereffekten, som förklarar att ljusspektrat hos föremål som rör sig bort från oss ser rödare ut. Baserat på detta har astronomer konstaterat att det observerbara universum verkar expandera. Men utifrån detta drog de en absurd slutsats: om alla objekt i universum rör sig längre bort ifrån varandra, måste all materia vid något tillfälle i universums historia ha varit samlat i en och samma punkt – det som förespråkare av Big bang-teorin kallar en ”singularitet”. Vid den tidpunkten ska inte bara materia och energi ha skapats, utan också tid och rum.
Men dopplereffekten är i bästa fall ett bevis för att en viss del av universum expanderar. Det är inget bevis för att all tid och rum har en unik och absolut början. Här har vi ett olyckligt exempel på absurt långtgående slutsatser utifrån enstaka fakta, i ett bokstavligen kosmiskt tankesprång. Big bang är inte en fråga om vetenskapliga fakta, utan en filosofisk tolkning av faktan. Att en del av universum inom vår smala horisont tycks expandera innebär inte att vi kan slå fast att hela universum gör det. Och än mindre kan vi från detta påstå att expansionen härrör från en singularitetspunkt där tid och rum på ett mystiskt sätt uppstod.
Vissa förnekar att Big bang skulle innebära tidens begynnelse. De menar att Big bang-kosmologin enbart förklarar att universum måste ha existerat i en tät och het fas i ett tidigare skede. Men framträdande moderna astronomer argumenterar faktiskt för att tiden skulle ha en början. ”Universum har inte alltid existerat,” menade Stephen Hawking. ”Universum, samt tiden, hade sin begynnelse i Big bang… Tidens början skulle ha utgjort en singularitet, där fysikens lagar bröt samman.”[11] Alternativa versioner av Big bang-teorin försöker undvika singulariteten (de talar i stället om en ”Big bounce”, membran som kolliderar och så vidare), men är inte mindre spekulativa eller absurda än föreställningen om en singularitet.
Den astronom som först formulerade Big bang-hypotesen på 1920-talet var Georges Lemaître. Han hade uppenbarligen inga problem med att hävda att kosmisk rödförskjutning skulle vara ett bevis på att universum skapades ex nihilo (ur intet). Som vigd präst var det en självklarhet för honom att ett universum kunde skapas ur intet: det är Guds skapelse. Vatikanen prisade glatt Lemaître för hans bidrag till den kristna tron.
Det kan verka imponerande att en teori som lanserades på 1920-talet har lyckats överleva ett helt sekel av nya astronomiska upptäckter. Men Lemaîtres hypotes blev ständigt misskrediterad av nya observationer, och därför finns det bara en ytlig likhet mellan Lemaîtres ursprungliga teori och Big bang-teorin i dag.
Den enda observationella ”framgången” för Big bang-kosmologin under det senaste seklet gjordes 1965. Då upptäcktes den så kallade kosmiska bakgrundsstrålningen – svartkroppsstrålning som genomsyrar rymden med en temperatur på 2,7 kelvin.
Men inte ens denna upptäckt överensstämde med forskarnas prognoser. Om det är så att universum expanderar, innebär det att det ljus som når oss från en del av himlen kommer från en källa som omöjligt kan ha haft någon kontakt med det område som utstrålar ljus i den motsatta delen av skyn. Trots det har de båda på något sätt samma temperatur. För att ta hänsyn till detta och andra oförklarade observationer, skapades inflationshypotesen: en period i universums tidiga historia där utveckling skedde i en rasande fart. Det finns ingen känd mekanism som kan förklara för en sådan period av mirakulös expansion. Det uppfanns helt enkelt för att rädda teorin. Det är en i raden av flera olika rent matematiska konstruktioner som kosmologer har uppfunnit för att rädda teorin, men som saknar fysiska belägg. Andra exempel är mörk materia och mörk energi, som forskare aldrig har iakttagit. Likväl påstås det utgöra 95 procent av universum. Den senaste osannolika historien om galaxernas förkortade tillväxtperiod är bara det senaste matematiska tillägget till en teori som börjar knaka under tyngden av sina motsägelser.
Idén om att tid, rymd, materia och energi kan uppstå från ingenting är helt oförenlig med en materialistisk syn på naturen.
Hela mänsklighetens erfarenhet visar att materia varken kan skapas eller förstöras. Materian är sin egen orsak: det dras samman, sprids och dras åter samman, i all evighet. Att hävda att universum en gång ska ha skapats väcker frågan: vad var orsaken? Om universums skapelse inte har någon materiell orsak (vilket det omöjligt kan ha enligt Big bang-teorin, eftersom materia först uppstod i samband med Big bang) så måste det finnas en immateriell skapare: Gud.
Skapelsedagen må skjutits bak, från 6000 år sedan till 13,8 miljarder år sedan — men skapelseberättelsen är fortfarande inget annat än en berättelse. Som materialister avfärdar vi alla påståenden om att materia kan skapas ur intet. Det materiella universumet är oändligt och i ständig utveckling. Detta innebär förvisso nya frågor: per definition kommer ett oändligt universum alltid att innehålla mer att upptäcka. När gamla frågor får sin förklaring, uppstår nya och svårare. Men precis som Första Mosebokens skapelseberättelse enbart gav intryck av att ”lösa” mysteriet kring hur jorden blev till – ett mysterium som förblev omöjligt att lösa fram tills jordens kosmiska ursprung upptäcktes på 1700-talet – ger Big bang-teorins skapelse av universum på samma sätt bara intryck av att ”lösa” frågor såsom dopplereffekten och den kosmiska bakgrundsstrålningen.
Vi är inte kosmologer. Vi påstår inte att vi har fullständiga lösningar på dessa problem. Men vi är övertygade om att nya upptäckter och observationer — likt de som kommer från JWST — kommer att bekräfta den materialistiska synen på universum och omkullkasta den moderna skapelseberättelsen.
En kopernikansk revolution
När vi tar ett steg tillbaka och blickar ut över det skick som den moderna kosmologin befinner sig i, dras tankarna till den kris som kullkastade 1400-talets geocentriska kosmologi med jorden i centrum. Liksom dagens Big bang-teori hade den geocentriska världsbilden varit rådande under en lång tid – betydligt längre än Big bang-teorin! Anaximander förde fram en sådan teori under 500-talet f.v.t. och Aristoteles gav den en mer utarbetad form kring 350 f.v.t. Han tänkte sig att solen, månen, alla stjärnor och planeter kretsade kring jorden i cirkulära banor. Men det var den alexandrinska astronomen Ptolemaios som fulländade teorin kring 100-talet e.v.t.
I det ptolemaiska universumet var solen, månen och alla stjärnor fästa på kristallklara klot som kretsade kring jorden. Förklaringen av planeternas rörelsemönster var lite mer fantasifull. För att förklara deras retrograda rörelse sade man att de himmelska kloten rörde sig längs cirkulära banor, så kallade epicykler, som i sin tur också färdades i en cirkel kring jorden, längs en så kallade deferent. Även om vissa delar av förklaringen var rätt krystade, stämde den förhållandevis väl överens med de observationer av himlavalvet som man hade gjort dittills. Under de nästkommande århundradena gjordes dock fler nya och mer korrekta observationer. Grunden som den grundliga astronomiska forskningen var uppbyggd på var uråldrig och förlegad och att få nya observationer att stämma överens med den gamla teorin blev en kamp.
I stället för att förkasta den gamla teorin så uppfann astronomerna nya sfärer inuti och utanför de gamla. Excentriker, epicykler och deferenter mångdubblades ad absurdum för att nya fakta skulle stämma överens med den gamla teorin, likt dagens inflation, mörk materia och mörk energi. På 1400-talet befann sig den gamla teorin i kris och väntade på nådastöten, som levererades av Copernicus när han på sin dödsbädd år 1543 släppte sitt opus De revolutionibus orbium coelestium (”Om himlakropparnas kretslopp”).
Enligt Copernicus är inte jorden universums mittpunkt, utan rör sig i stället i en näst intill cirkulär omloppsbana kring solen tillsammans med de andra planeterna i vårt solsystem. Detta var en grundlig omskakning av den rådande astronomin och blev startpunkten för den moderna vetenskapen i Europa. Men att den gamla teorin förkastades innebar inte att den försvann helt och hållet. I själva verket var Copernicus teori inte alls matematiskt olik det gamla ptolemaiska perspektivet, vilket den danska astronomen Tycho Brahe sedan visade i sin kamp mot den kopernikanska skolan. När en vetenskaplig teori ersätter en äldre teori kommer den alltid att behålla de mest rationella delarna av den tidigare teorin: en dialektisk negationsprocess. Det innebär att det gamla aldrig förintas helt och hållet för att ge plats åt det nya.
Det gamla förlegade ptolemaiska perspektivet vägrade också dö ut av sig själv och hade många betydelsefulla förespråkare långt efter Copernicus död. Att jorden (och människan) utgjorde kronan i Guds skapelse, omgiven av perfekta himmelska sfärer, hade blivit en integrerad del av kyrkans doktrin. I dessa sfärers himlavalv fanns en hel hierarki av änglar, ärkeänglar och, givetvis – i den högst upphöjda sfären bortom stjärnorna – Gud. Den gamla kyrkomakten bekämpade den nya teorin med sin inkvisition, som tystade Galileo och dömde Giordano Bruno till att brännas på bål.
Dagens katolska kyrkomakt är konstigt nog en trogen allierad till det vetenskapliga etablissemanget som förespråkar Big bang-kosmologin. Visst är det fint att de kan se förbi sina skiljaktigheter? Tack och lov så behöver inte kättare mot Big bang frukta häxbålen. Däremot står de inför kanske ännu större hinder. Akademisk vetenskap är en stor marknad – miljardbelopp investeras i teorier och institutioner. En förlegad teori kan fortsätta leva långt efter sitt utgångsdatum om den stöttas av miljontals dollar. Under den vetenskapliga revolutionen spelade kapitalismen en revolutionär roll. I dag håller den tillbaka vetenskapliga framsteg. Big bang-teorin lever vidare för att den är ”för stor för att misslyckas”.
Det finns en mängd kompetenta forskare som har gjort alla möjliga sofistikerade bidrag till Big bang-teorin. Vi ifrågasätter inte deras kompetens, utan deras filosofiska tolkningar av fakta. De flesta forskare har ingen egen medveten filosofi. Detta innebär oundvikligen att de kommer anpassa sig till det spridda stoff av filosofi som breder ut sig i samhället, som återspeglar den ruttnande härskande klassens intressen, som i sin förfallsperiod har återupplivat forna dagars mysticism.
Den akademiska världen tenderar till en idealistisk tolkning av världen, ledda av en härskarklass som klänger sig fast vid ”Guds hand” och av en akademisk aristokrati som våldsamt försvarar sina intressen, prestige, budgetar och stipendier. Forskningsvärlden är inget undantag. Idealismens logiska slutsats är skapelseberättelsen: materia som uppstår ur blotta intet. Den idén har smugit sig in i akademins respektingivande salar i form av Big bang-teorin.
Men detta utgör enbart en tendens. Det finns många forskare som motsätter sig den mystiska och idealistiska tendensen inom forskningsvärlden. En av dessa är Eric Lerner som har blivit utfryst ur forskningsvärlden på grund av sitt modiga motstånd mot Big bang-teorin. Vi rekommenderar starkt hans artikel The Big bang didn’t happen om James Webb-teleskopets upptäckter.
Marxister förstår att kampen mot kapitalismen inte enbart är politisk och ekonomisk, utan även en ideologisk kamp. Som Lenin förklarade måste marxister i den kampen lära sig att leta efter allierade bland ”de representanter för den moderna naturvetenskapen som lutar åt materialismen och inte är rädda att försvara den och propagera mot de moderna filosofiska svängningarna i riktning mot idealism och skepticism som dominerar i de så kallade bildade kretsarna. ”.[12]
[Not. Denna artikel skrevs före James Webb-teleskopets kalibreringsproblem uppmärksammades och korrigerades. Dessa kalibreringar har eliminerat några galaxkandidater med hög rödförskjutning, men långt ifrån alla dessa objekt, som fortsätter att förvirra den etablerade kosmologin].
[1] Catholic News Service, Jesuit astronomer on Webb telescope photo: ’This is God’s creation being revealed to us.’, America: the Jesuit Review, 14 juli 2022
[2] P Barss, The mysterious origins of Universe’s biggest black holes, BBC, 23 augusti 2021
[3] Editorial, Hallados los ’mamuts’ galácticos del universo joven, La Vanguardia, 14 maj 2019
[4] R P Naidu et al., Two Remarkably Luminous Galaxy Candidates at z≈11−13 Revealed by JWST, Cornell University, Preprint, 19 juli 2022
[5] J Ryan, The Webb Space Telescope Might Have Already Smashed Its Own Record, Cnet, juli 26 2022
[6] ibid.
[7] Editorial, Galaxies in the Infant Universe Were Surprisingly Mature, National Radio Astronomy Observatory, 27 october 2020
[8] J K Yadav; J S Bagla; N Khandai, ”Fractal dimension as a measure of the scale of homogeneity”, Monthly Notices of the Royal Astronomical Society, 405 (3), 25 februari 2010
[9] C Wood, Cosmologists Parry Attacks on the Vaunted Cosmological Principle, Quanta Magazine, 13 december 2021
[10] L Ferreira et al., Panic! At the Disks: First Rest-frame Optical Observations of Galaxy Structure at z>3 with JWST in the SMACS 0723 Field, Cornell University, 19 July 2022
[11] S Hawking, The Beginning of Time, föreläsning, 1996
[12] V I Lenin, ”Om den stridbara materialismens betydelse”, Samlade skrifter, 5:e ry uppl, b 45, s 23-33