Mitt första riktiga jobb var på MatHems lager i Stockholm. Jag pluggade på gymnasiet, och även om det sved lite grann att behöva ge upp så mycket fritid för att få ekonomin att gå ihop, var jag ändå stolt över att ta mina första steg in i arbetslivet. Men den stoltheten varade inte så länge. På helgerna fick jag gå upp fyra på morgonen, för att sedan slita i en grådaskig lagerlokal i åtta timmar, och det enda sällskapet jag hade var en kall, robotliknande röst i mitt headset som sade åt mig vilka varor jag skulle plocka och i vilken låda de skulle ligga. I slutet av varje runda jag gick i lagret, stirrade jag på en enorm datorskärm som visade hur många beställningar vi hade kvar innan dagen var över. Jag räknade minuter, försökte hålla igång takten och distrahera mig själv med dagdrömmar för att få tiden att gå. Ibland pausade jag mitt headset för att prata med en kollega, men vi uppmuntrades att inte göra det eftersom varje minut vi stod stilla skulle dra ner på vår kvot.
Ju fler beställningar vi plockade per timme, desto bättre belöningar fick vi. Biobiljetter, godis, sånt där trams som verkligen var absolut minimum för att man skulle känna sig belönad. Men helst av allt ville vi bara undvika att det blev något kvar i slutet av dagen, för det innebar att det skulle bli ännu stressigare dagen efter. En gång såg jag en kille stå mitt i gången, och upprepa ett kommando till sitt headset, gång på gång. Röstigenkänningen fungerade inte, och han kunde inte gå vidare. ”Fyra två!” skrek han för att få den där korkade roboten att förstå att han hade kommit till rätt hylla. Han blev allt mer frustrerad, och det bildades en kö bakom honom. Det blev trafikstopp där i kylavdelningen, och vi hade mer än hälften kvar med bara tre timmar på klockan. Jag avskydde det där jobbet. Skulle jag göra det här resten av mitt liv? De flesta av mina kollegor var unga, men det fanns några som var femtio eller till och med sextio år gamla. Hur länge hade inte de kastats från ett jobb till ett annat, för att sedan hamna här, i den här dystra fängelsehålan?
Jag skyllde mest på mig själv då. Jag hade ju ingen riktig utbildning. Så jag bestämde mig för att sikta på mitt drömjobb som spelutvecklare. Ville jag inte slita i ett lagerhus resten av livet, behövde jag anstränga mig lite för att få en chans att jobba med något roligare. Så jag pluggade till att bli 3D-grafiker, och kom in på en av Sveriges mest omtalade utbildningar för spelutvecklare i Stockholm. Jag hade hört att spelbranschen inte var den bästa, men jag tänkte att i Sverige måste det ändå vara annorlunda. Hade man tur, var det kanske det. Men jag hade inte tur. De flesta av oss hade inte tur. Precis innan vi skulle ta examen gick en av Stockholms största spelutvecklare i konkurs, och två hundra seniora utvecklare kastades in i arbetsmarknaden i jakt på nya jobb, och där stod vi, nyexaminerade, med ett berg av CSN-skulder.
Plötsligt fick jag konkurrera med mina klasskamrater och bästa vänner om chansen att spendera åtta timmar om dagen på ett kontor så att vi kunde sätta mat på bordet. Jag var livrädd för att gå in på en arbetsintervju och se någon jag kände där. En av oss skulle kanske få jobbet. Den andre skulle behöva leta vidare. Pressen var enorm. En av mina klasskamrater tog livet av sig. Jag fick jobb på en liten indie-studio där vi jobbade övertid i flera månader för att få klart spelet, trots att vi alla visste att det inte skulle bli klart. Chefen verkade leva i en annan värld. Han insisterade på att vi snart var klara, men alla kunde se att det inte var fallet. Och den här människan avgör om jag får ha ett jobb eller ej. De första månaderna jobbade jag till och med gratis, vilket tydligen var standard.
Hatet mot kapitalismen fanns där redan då. Jag hade inte klart för mig ”vad jag var” än, men någon sorts anarkist var vad jag sade till folk. Jag hade klart för mig att systemet var problemet, men jag visste inte riktigt hur. Allt jag visste var att så här vid slutet av min utbildning, när jag äntligen hade fått mitt drömjobb, kände jag mig bara så otroligt bitter. På vilket sätt var detta bättre än mitt lagerjobb? Åtta timmar av tristess och stress inne i ett litet kontor var knappast bättre än åtta timmar av tristess och stress på lagret. Hur man än vrider och vänder på det, stod jag inför ett solklart faktum: min tid är inte min egen, och kommer inte vara det förrän jag är för gammal och trött att verkligen njuta av den. Men var var alternativet? Jag fortsatte hålla huvudet kallt och ta varje dag för sig.
En dag fick jag reda på att det skulle vara en stor demonstration för klimatet inne i stan. Jag hade följt Greta Thunbergs klimatstrejker med stort intresse, och ville gärna se den här rörelsen med egna ögon. Jag bad chefen om lov att ta ledigt ett par timmar för att gå dit. ”Du kommer väl jobba igen den tiden efteråt?” frågade han. Enligt kontraktet var det min skyldighet att göra det, men det bar emot. För vad spelade det för roll? Spelet skulle ändå inte bli klart. Jag tvekade. Han ställde sig upp, kastade vattenflaskan i väggen och röt ”Skit i det då!” och stormade ut. Jag gick till demonstrationen.
Det var ett hav av folk på en skala jag aldrig hade sett förut. Folk sjöng och ropade ramsor, spelade musik och höll tal på Medborgarplatsens torg. Jag följde med i tåget, och i massan av gröna flaggor såg jag en stor röd fana, med texten ”Systemet är problemet! Krossa kapitalismen!” på. En av personerna som gick under den fanan hade en tidning med ”Revolution” i stora svarta bokstäver på framsidan. ”Klart som fan” tänkte jag, och gick fram och ropade ”Jag håller med er!”
Ett par möten med kamraterna i RKP senare hade jag gått med, och har tillbringat de senaste fem åren med att bygga det revolutionära partiet. För varje år som går ser jag bara misären runt omkring mig bli djupare och mer akut. Flera av mina bästa vänner är fattiga, trots att de jobbar mer än åtta timmar per dag. En av dem måste stjäla mat åt sin familj och återgå till prostitution för det inte finns några jobb hon kan ta. Varje dag är jag så förbannad och förtvivlad. Men själv har jag ett bekvämt kontorsjobb i Malmö, jag har tak över huvudet och jag har min goda hälsa i behåll. Jag har hört det sägas att jag ska vara tacksam. För vadå? För att jag har råd att köpa kläder gjorda av slavar? För att jag kan äta god mat, odlad av bönder som knappt har råd att leva själva? För att jag kan köpa underhållning i världsklass, så att jag kan stänga av hjärnan och låtsas om att vår planet inte brinner? Jag är inte tacksam. Jag vill inte leva i den här världen. Men jag vill inte heller dö här innan jag har en chans att göra skillnad. Jag är rasande. Och det raseriet skulle äta upp mig inifrån om jag inte riktade det mot något produktivt – att bygga det revolutionära partiet som kan störta det här ruttna systemet en gång för alla. Det ägnar jag mitt liv åt, och därför är jag kommunist. För det är den enda kampen som är värd att ägna livet åt.