Det som hände i Italien fredagen den 3 oktober har inte hänt många gånger i historien. Tänk på det. En politisk strejk. En politisk generalstrejk. En politisk generalstrejk för internationell solidaritet och mot imperialismen.
Miljontals människor deltog i fackliga aktioner, två miljoner deltog i massdemonstrationer och hundratusentals genomförde direkta aktioner under parollen ”blockera allt”. Följande dag, lördagen den 4 oktober, samlades över en miljon människor i Rom för en nationell demonstration mot folkmordet i Gaza. Dessa händelser är en del av en dramatisk vändning i världsläget, som inte är begränsad till Italien, utan även omfattar massrörelsen i Frankrike, massprotesterna i Spanien och de så kallade Generation Z-revolutionerna, som tillsammans skapade ett rött september. Det är viktigt att analysera dem, förstå deras huvudsakliga drag och konsekvenser.
Vilka är de viktigaste dragen i rörelsen i Italien?
Först och främst måste vi betona att denna rörelse har uppstått utanför de traditionella massorganisationerna. Ledarna för CGIL, Italiens största fackförbund, tvingades att kalla till demonstrationen efter att ha blivit omsprungna av massrörelsen med hundratusentals arbetare och ungdomar den 22 september under den generalstrejk för Palestina som det mindre fackförbundet USB hade kallat till.
Den andra slående egenskapen hos rörelsen är att de unga överallt stod i främsta ledet för mobiliseringen, deltog i masskala (till och med CGIL:s generalsekreterare Landini var tvungen att nämna detta faktum) och gick ut tillsammans med resten av arbetarklassen och befolkningen i allmänhet.
Ett tredje dominerande drag i de italienska händelserna under de senaste två veckorna är den starka känslan bland massorna att det inte räcker med att bara demonstrera, att något mer måste göras. Parollen för generalstrejken, ”Blockera allt”, som hämtats från rörelsen i Frankrike, representerar en sund instinkt, som erkänner att det inte leder någonvart att utöva moraliskt tryck på regeringarna och att direkta åtgärder behövs. Denna idé innehåller, i en embryonal form, fröet till revolution, när massorna tar saken i egna händer.
För det fjärde, och kanske ett av de viktigaste inslagen i rörelsen, är hamnarbetarnas direkta aktion att vägra hantera gods till och från Israel. Detta har åstadkommits genom strejkaktioner av hamnarbetarna själva (i Genua, Livorno och andra hamnar) med stöd av massmobilisering av externt stöd. Detta är oerhört betydelsefullt. Det har tidigare förekommit andra exempel på sådana åtgärder (i Marseille, Pireus), men de italienska hamnarbetarna har tagit detta till en högre nivå.
De italienska hamnarbetarnas initiativ måste spridas och samordnas på internationell nivå. Den europeiska hamnarbetarkonferensen i Genua var ett utmärkt första steg framåt. En arbetarbojkott av Israel skulle få en enorm inverkan, både ur praktisk och politisk synvinkel, eftersom den allvarligt skulle hindra den israeliska krigsmaskinen samtidigt som den tydligt skulle visa arbetarklassens makt i det kapitalistiska samhället.
För det femte är den enorma rörelsen bland italienska arbetare och ungdomar, i ett land som styrs av en demagogisk reaktionär högerregering, en örfil mot alla skeptiker, cyniker och demoraliserade element inom den så kallade vänstern, som har tillbringat hela året med att patetiskt gnälla om den så kallade vågen av fascism, reaktion och bonapartism.
Kollapsen av alla borgerliga institutioners legitimitet (som ett resultat av kapitalismens organiska kris) har gett upphov till en djup ilska mot etablissemanget. På grund av ”vänsterns” bankrutt har detta i många fall uttryckt sig i uppkomsten av högerdemagoger, som har kanaliserat denna stämning av ilska i en reaktionär riktning, genom att göra migranter till syndabockar och så vidare. Melonis regering är ett typexempel på detta.
Detta är inte ett oundvikligt resultat – ges det minsta tillfälle kommer samma stämning att uttryckas i en explosion av klasskamp, vilket också har skett. Det är det enda sättet att bekämpa högern och reaktionen: genom stridbar kamp längs klasslinjerna – inte kulturkrig, inte det abstrakta ”försvaret av demokratin” eller ”institutionerna” eller ”republiken” – utan klasskamp mot det kapitalistiska etablissemanget som helhet.
För det sjätte har den italienska explosionen ägt rum i samband med frågan om flottiljen och i opposition mot folkmordet i Gaza, men den har djupare rötter. Gaza har fungerat som en katalysator för en massiv proteströrelse som borde ha kommit för länge sedan.
År av åtstramningspolitik, nedskärningar i sociala utgifter, attacker mot sjukvård och utbildning, försämrad levnadsstandard (särskilt märkbart i Italien sedan 2008), intensifierad exploatering på arbetsplatsen, mer otrygga arbetsvillkor… alla dessa sociala och ekonomiska påfrestningar hade ansamlats och sökte desperat efter ett sätt att komma till uttryck.
Ledarna för fackföreningarna – som i praktiken har blivit totalt lierade med det kapitalistiska etablissemanget – var livrädda för att erbjuda en sådan kanal. Det samlade trycket kokade över i frågan om Palestina, men var i själva verket också en massproteströrelse mot den högerorienterade regeringen och hela systemet. Rörelsen släpper loss krafter som ledarna inte har en chans att kontrollera.
I Italien har rörelsen mot Israels folkmord i Gaza gått från klarhet till klarhet: från massrörelsen den 22 september till generalstrejken den 3 oktober och den enorma nationella demonstrationen i Rom. Vid någon tidpunkt kommer denna fas av rörelsen oundvikligen att avta, men dess inverkan kommer att vara långvarig och kommer att genljuda bortom frågan om solidaritet med Palestina och sprida sig till alla aspekter av arbetarnas och ungdomarnas kamp, inklusive den fackliga kampen för löner och arbetsvillkor.
Arbetarna och ungdomarna har fått en försmak av sin egen makt gentemot regeringen och arbetsgivarna. De är nu självsäkra och denna självsäkerhet kommer sannolikt att driva dem till offensiv på andra fronter. Som de italienska kamraterna i Partito Comunista Rivoluzionario (PCR) påpekar har ”dammen brustit”.
Rörelsen sprider sig över Europa
Detta är de viktigaste dragen i rörelsen i Italien, men de är inte unika för Italien. Under helgen ägde massiva demonstrationer i solidaritet med Palestina rum över hela Spanien, med totalt två miljoner deltagare.
Tendensen till direktaktioner finns också här, om än i svagare form, med försök att blockera motorvägar och hamnen i Barcelona. Fackföreningsledarna har tvingats utlysa en begränsad strejk den 15 oktober, och vissa fackföreningar har utlyst en 24-timmarsstrejk samma dag i Katalonien, Baskien och Galicien.
I Frankrike ledde rörelsen ”blockera allt” (bloquons tout) till två massiva aktionsdagar den 10 och 18 september riktade mot regeringen och mot Macron, som försöker genomföra massiva åtstramningsåtgärder. Detta har nu lett till att den franske premiärministern Lecornu avgått efter bara 27 dagar på posten och 24 timmar efter att han bildat sin regering.
I Spanien och Italien kom initiativet till dessa massiva mobiliseringar underifrån, inte från fackföreningsledarna eller de politiska partierna på vänsterkanten. I båda fallen spelade ungdomarna den mest dynamiska rollen.
I flera andra europeiska länder ägde oöverträffade mobiliseringar rum i solidaritet med Palestina och militanta demonstrationer mot Israels angrepp på flottiljen (Tyskland, Belgien, Irland, Portugal, Schweiz, Nederländerna med flera). Till detta måste vi lägga generalstrejken i Grekland (1 oktober) mot försämringen av arbetsrätten, som också är en fortsättning på de explosiva mobiliseringarna och generalstrejken mot mörkläggningen av Tempi-järnvägsolyckan.
Generation Z-revolutionens globala våg
Dessa händelser representerar inträdet av avancerade kapitalistiska länder i Europa och deras arbetarklass och ungdomar i ”Generation Z-revolutionens” globala våg, som har skakat land efter land under den senaste månaden (Indonesien, Nepal, Östtimor, Filippinerna, Madagaskar, Marocko, Paraguay, Ecuador, Peru …).
Över hela världen finns det en generation ungdomar som blev vuxna efter den kapitalistiska krisen 2008 och har vuxit upp i en värld präglad av åtstramningar, massrörelser och revolutioner, effekterna av covid-19-pandemin, miljökatastrofen, den växande klyftan mellan rika och fattiga, krig och militarism. Kombinationen av alla dessa faktorer har lett till att alla borgerliga institutioner och partier, de kapitalistiska massmedierna, parlamenten och så vidare har förlorat sin legitimitet.
Den uppdämda ilskan över den kapitalistiska krisen och dess olika yttringar har nu exploderat i en världsomspännande kedja av massrörelser, uppror och revolutioner. Detta innebär en dramatisk vändning i världsläget. Ungdomarna står i främsta ledet i denna rörelse och har en instinktivt internationalistisk inställning, där de lär av varandras rörelser och hämtar inspiration från dem. Detta återspeglas i användningen av samma slagord och banderoller, inklusive piratflaggan från Straw Hat Crew.
Endast den officiella vänsterns totala bankrutt hindrar dessa rörelser från att gå ännu längre, eller också, när de når nivån att revolutionärt störta en regering eller en regim, avleds de tillbaka till kosmetiska förändringar i toppen så att ingenting förändras i grunden.
Massorna har gång på gång visat enorm beslutsamhet och mod att kämpa när de fått möjlighet, ibland på ett helt spontant sätt och mot alla odds. Det som påfallande saknats överallt är ett revolutionärt ledarskap värdigt namnet, som kan leda rörelsen till en avgörande seger. Uppgiften att bygga ett sådant revolutionärt kommunistiskt ledarskap är mer angelägen än någonsin.
Hur kan Palestina befrias?
Den italienska generalstrejken representerar höjdpunkten i solidaritetsrörelsen för Palestina och är en inspiration för arbetare och ungdomar över hela världen. I Italien självt har det enorma trycket från massmobiliseringen, från massorna av arbetare och ungdomar i handling, helt förändrat maktbalansen. Den högerorienterade regeringen är på defensiven.
Ledarna för CGIL och PD (Demokratiska partiet) tvingas svänga åt vänster av rädsla för att bli åsidosatta. Initiativet ligger på massrörelsens sida. Det är dags att gå vidare och gå längre. Rörelsen bör anta en rad specifika krav (fullständigt embargo mot Israel, att man bryter alla diplomatiska förbindelser och så vidare) och hota med en 48-timmarsstrejk om kraven inte uppfylls inom en viss tidsperiod.
Den italienska generalstrejken visar vägen framåt för solidaritetsrörelsen för Palestina överallt: strejker, massiva direkta aktioner, blockering av allt, arbetarbojkott. Det är dessa metoder som måste antas.
Konferensen för hamnarbetare i Genua utfärdade en uppmaning till en europeisk och Medelhavsövergripande aktionsdag för hamnarbetare mot folkmordet. Det är ett utmärkt initiativ som bör tjäna som grund för en internationell arbetarbojkott av Israel som involverar hamnarbetare och andra transportarbetare, samt arbetare inom vapenindustrin.
Det finns olika faktorer som har lett Trump till att försöka driva igenom ett ”fredsavtal” i Gaza, mot Netanyahus vilja. Det är inte ämnet för detta uttalande. Det räcker med att säga att explosionen av massrörelsen mot folkmordet , i synnerhet den italienska explosionen, uppenbarligen har spelat en roll.
Både Marco Rubio och Trump själv medgav detta när de sa att ”Israels internationella isolering var en av anledningarna till att kriget i Gaza måste upphöra”. USA-imperialismen och Israels allierade och sponsorer i Europa är livrädda för de revolutionära konsekvenserna av massakern i Gaza för de reaktionära arabiska regimer som de stöder i regionen, men också för den radikaliserande inverkan den har på hemmaplan.
Låt oss vara tydliga: Trumps Gaza-plan är en fälla.
Det han erbjuder palestinierna är ett dödligt val mellan folkmord och etnisk rensning å ena sidan och en enklav under kolonialt mandat som styrs direkt av Trump och Blair å andra sidan. Det är en andra, ännu grymmare upplaga av de misslyckade Osloavtalen, första gången som tragedi, andra gången som fars.
Palestina kan bara befrias med revolutionära medel, med början i att störta de reaktionära arabiska och muslimska regimer som agerar som nödvändiga medbrottslingar i förtrycket av Palestina. Massorna av arbetare, ungdomar och fattiga människor i Egypten, Jordanien, Libanon, Turkiet och Saudiarabien måste hämta inspiration från den italienska generalstrejken och följa dess exempel.
Kampen för Palestina kan inte ses isolerat. I väst är det först och främst en kamp mot våra egna imperialistiska regeringar, som är medskyldiga till det israeliska folkmordet i Gaza. Det är samma regeringar som påtvingar arbetare och ungdomar brutala åtstramningsåtgärder, samtidigt som de kräver massiva ökningar av militärutgifterna. Kampen mot folkmordet i Gaza måste kopplas till kampen mot åtstramningarna hemma. De italienska kampmetoderna är inte bara den enda vägen framåt för solidaritetsrörelsen för Palestina, utan också för arbetarnas och ungdomarnas rörelse i allmänhet, när det gäller löner och arbetsvillkor, bostäder, mot militärutgifter och för hälso- och sjukvård och utbildning.
Den italienska generalstrejken den 3 oktober, och mer generellt hela Röda september 2025, är en källa till enorm inspiration. Det är vår plikt att dra alla nödvändiga lärdomar och generalisera dem.
London, 6 oktober 2025