När andra världskriget bröt ut i september 1939 var den italienska imperialismen helt oförberedd, både militärt och ekonomiskt. Benito Mussolinis fascistregim föredrog därför att låta sin starkare tyska allierade sköta striderna och avstod från att gå in i kriget.

Det tyska blixtkrigets snabba framfart genom Nederländerna, Belgien och norra Frankrike i maj 1940 fick dock Mussolini att plötsligt göra en helomvändning. Han trodde att kriget skulle vara ”över i september” och basunerade ut:

”Jag behöver några tusen döda så att jag kan delta i fredskonferensen som en man som har kämpat.”¹

Den 10 juni 1940 kastade han in Italien i kriget i hopp om att kunna köpa sig en plats vid ”segrarnas bankett”.

Detta visade sig vara en allvarlig felbedömning. Det totala antalet italienska förluster mellan 1940 och 1943 uppgick till nästan 500 000 soldater. Den ryska operationen var katastrofal. Den italienska armén, som illa utrustad skickades för att strida i den iskalla ryska vintern, förlorade 90 000 man av de cirka 220 000 utkommenderade.

Disciplinen bröts snabbt ner. Efter nederlaget på östfronten ropade soldater på tågen hem genom Alperna: ”Ner med Mussolini, mördare av Alpini!” (alptrupperna). Desertering blev allt mer utbrett.

Situationen på hemmaplan var inte mindre allvarlig. Mellan 1939 och 1942 hade priserna fördubblats. Men Mussolini beordrade att lönerna skulle frysas, eftersom han hävdade att löneökningar skulle få inflationen att skena. Ransoneringen nådde ohållbara nivåer: 1942 hade varje person rätt till endast 80 gram nötkött per vecka, ett ägg var femtonde dag, två kilo pasta och 1,8 kilo ris per månad.

Mussolinis fall

Missnöjet började växa. Arbetarrörelsen började äntligen visa tecken på att vakna till liv igen, efter nästan tjugo års dvala under det fascistiska förtrycket.

De första stridsåtgärderna ägde rum redan under andra halvåret 1942, framför allt i Turin, Milano och Genua. Men det var den 5 mars 1943 som en strejk, som startade vid Fiat-verkstäderna i Turin, spred sig som en löpeld — först till andra fabriker i Turin och sedan till andra städer i norr. Snart var över 150 000 arbetare indragna.

Arbetarnas krav var ”192 timmar” (utbetalning av en extra månadslön per år för att kompensera för de stigande levnadskostnaderna), glidande löneskala, frigivning av antifascistiska politiska fångar och avlägsnande av den fascistiska milisen från fabrikerna. ”Bandiera Rossa” (Röda fanan) sjöngs under kampen.

Som den fascistiske ledaren Roberto Farinacci skrev i ett meddelande till Mussolini:

”Om de säger till er att rörelsen har antagit en rent ekonomisk karaktär, så ljuger de. På spårvagnarna, på kaféerna, i teatrarna, på biograferna och i skyddsrummen rasar alla mot regimen.”²

Försöken till repression var verkningslösa. I början av april hade regeringen tvingats ge efter för samtliga av arbetarnas ekonomiska krav.

Den italienska borgarklassen började frukta för stabiliteten och ordningen och ifrågasatte sitt tjugoåriga band till fascismen. Som så många gånger förr i historien försökte den härskande klassen förhindra en revolution underifrån genom att genomföra förändringar uppifrån.

Det var arbetarklassen som till slut utdelade dödsstöten mot den fascistiska regimen.

När de angloamerikanska allierade landsteg på Sicilien i början av juli 1943 mötte de praktiskt taget inget motstånd. Det stod nu klart att regimens kollaps var nära förestående. Kort därefter avsattes Mussolini vid ett möte med Gran Consiglio del Fascismo (Fascismens stora råd) natten mellan den 24 och 25 juli och arresterades.

I denna veritabla palatskupp gav kungen, Victor Emmanuel III, mandat åt marskalk Pietro Badoglio att bilda en ny regering. Badoglio var Mussolinis stabschef fram till december 1940, och hade inte tvekat att använda kemiska vapen under invasionen av Abessinien (Etiopien) 1935-37.

Att avsätta Mussolini var det första steget mot att sluta fred med de allierade. En majoritet av den italienska borgarklassen ansåg det nödvändigt att ställa sig under amerikanskt och brittiskt beskydd för att bättre kunna tygla den ökande klasskampen. Den nya regeringen var i själva verket ett försök att upprätta en militärdiktatur, med det enda syftet att bevara den italienska kapitalismen.

För att ge sken av förändring upplöstes de mest hatade institutionerna, såsom Nationella fascistpartiet, Fascismens stora råd och Korporationskammaren. Men statsapparatens kontinuitet säkrades: makten övergick i militärens händer, den fascistiska specialdomstolen för politiska brott bytte bara namn och OVRA — den politiska polisen — fortsatte att verka.

Badoglio-regeringens omedelbara mål var att förhindra varje form av störande av ordningen i samhället. Därför infördes en rad repressiva åtgärder: belägringstillstånd, utegångsförbud, censur, förbud mot att återbilda politiska partier, förbud mot att publicera politiska motioner, brottsrubriceringen ”försök till uppror” för sammankomster med mer än tre personer, samt förbud mot att bära symboler som inte innehöll den italienska flaggan.

Den 26 juli, dagen efter Mussolinis fall, slog Carabinieri (en militariserad polisstyrka) och armén till med våld, vilket resulterade i 11 döda, cirka 80 skadade och nästan 500 arresteringar. Men inte ens den hårdaste repression kunde stoppa de enorma demonstrationer som firade fascismens fall.

Massornas återuppvaknande

Demonstrationernas upproriska karaktär beskrevs målande av den marxistiske teoretikern Ted Grant i en artikel som han skrev vid den här tiden:

”Masstrejker utbröt inom 24 timmar i alla industristäder; Milano, Turin, Genua och så vidare. Järnvägarna i hela norra Italien var lamslagna inom några dagar. Arbetare stormade fängelser och fritog politiska fångar. De fascistiska högkvarteren i de stora städerna har plundrats och fascisternas tryckpressar har beslagtagits av arbetarna i Milano och i andra områden. Den som bar fascismens insignier i Italien dagen efter Mussolinis fall riskerade att bli lynchad. Fascismen försvann över en natt. Det försenade dekretet om fascistpartiets upplösning var bara ett konstaterande av ett faktum som redan oåterkalleligen hade slagits fast av arbetarna och soldaterna själva. […] Försöket att använda soldaterna mot de demonstrerande folkmassorna i Milano resulterade i att soldaterna gick över till arbetarnas sida.”³

I fabrikerna hade styrkeförhållandena blivit de omvända. Arbetarna återupprättade de interna kommissionerna (kommittéer för fackligt förtroendevalda) och valde sina representanter på nytt. De återuppbyggde fackföreningarna och kastade ut fabriksinspektörer och förmän, de flesta medlemmar i fascistpartiet. Kort sagt återupptäckte de de revolutionära traditionerna från Biennio Rosso (”de två röda åren”) 1919–20.

Strejker i norr och landockupationer i söder präglade de 45 dagar som Badoglio-regeringen existerade. Badoglio såg hjälplöst på när de allierade intensifierade sina bombningar av städerna, vars huvudsyfte var att terrorisera massorna och försvaga arbetarnas mobilisering. Under tiden genomförde Hitler en massiv förstärkning av den militära närvaron på halvön och fördubblade truppstyrkan mellan juli och september.

Badoglio kunde ha störtats i detta skede. Men en allians av alla antifascistiska partier, från liberalerna till det italienska kommunistpartiet (PCI), som skulle komma att kallas Kommittén för nationell befrielse (CLN), vägrade på liberalernas och kristdemokraternas uppmaning att inta denna ståndpunkt. Den reformistiske politikern och initiativtagaren till denna allians, Ivanoe Bonomi, hade för avsikt att skjuta upp inledningen av det väpnade motståndet mot nazisterna till dess att de allierade arméerna anlände till den italienska halvön. Under tiden höll de allierade på att återuppbygga statsapparaten på Sicilien med stöd av maffian och det katolska prästerskapet.

Ledarna för arbetarrörelsen vägrade att ge kampen en tydlig riktning, vilket gav Badoglio andrum och han kunde sluta fred med de allierade. Vapenvilan inleddes den 3 september 1943 men hölls hemligt fram till den 8 september. Så snart det offentliggjordes av amerikanerna inledde nazisterna en operation för att ta kontroll över Italien och avväpna den italienska militären.

Dagen därpå flydde kungen, hans arvinge, Badoglio och det militära överkommandot till Brindisi på sydöstra kusten, som nu kontrollerades av de allierade. Under tiden smälte statsapparaten bort som snö i solen, med början i armén.

Den härskande klassen glömde, under hotet om en proletär revolution, all sin retorik om ”försvaret av fosterlandet” och lämnade över kontrollen över en stor del av Italien till nazisterna. I flera städer vägrade höga officerare att lämna ifrån sig sina vapen till arbetarna, för att de skulle kunna slåss mot den tyska armén. I Rom såg de överlämnandet av staden till nazisterna som det mindre onda.

Nazisterna befriade Mussolini i mitten av september och placerade honom som ledare för sin marionettregering: den Italienska sociala republiken, mer känd som Salòrepubliken efter staden där den upprättades. Efter en inledande period av stor förvirring återupptog massorna sin kamp, denna gång mot både den nazistiska ockupationen och dess italienska medlöpare.

Ett tydligt exempel på potentialen för en proletär revolution var Quattro giornate di Napoli (De fyra dagarna i Neapel), mellan den 27 och 30 september 1943. Det beväpnade folket, med arbetarklassen i spetsen, befriade staden från den ockuperande armén genom ett spontant uppror, utan någon hjälp från de allierade och utan stöd från CLN. Neapel blev därmed den första europeiska stad som segrade över nazi-fascismen. Den visade vägen framåt för Europas förtryckta massor.

Salerno-vändningen

Hösten 1943 var Italien således delat och ockuperat, av de allierade i söder och av nazi-fascisterna i norr. Klasskampen var på uppgång: strejkerna återupptogs i norr, och i söder spred sig böndernas och lantarbetarnas jordockupationer.

I praktiken blev det tydligt att kampen mot fascismen var oupplösligt förknippad med kampen mot kapitalismen. Den politiska linje som föreslogs av Palmiro Togliatti, dåvarande generalsekreterare för PCI, erbjöd emellertid ingenting som kunde tillfredsställa massornas sociala krav.

Badoglio-regeringen hade inget stöd bland arbetare och bönder. Trots detta förklarade Togliatti redan den 10 september från Moskva att om Badoglio-regeringen ”öppet och utan att tveka greppade fanan för Italiens försvar mot Hitlers fega angrepp […] skulle folket ge den sitt stöd”.⁴

Togliatti underblåste därmed folkets illusioner om regeringen, med syftet att kväva det revolutionära upproret underifrån.

Den 12 januari 1944 utvecklade Togliatti, som fortfarande befann sig i Moskva, PCI:s linje ytterligare genom att förespråka en ny italiensk regering för ”nationell enhet”. Han föreslog:

”Att snabbt, till och med omgående, skapa en demokratisk nationell regering med deltagande av alla antifascistiska partier.”⁵

Enligt Kommunistiska internationalens tidigare generalsekreterare Georgi Dimitrovs dagbok, ägde ett möte mellan Togliatti och Stalin rum i Moskva den 3 mars. Dimitrov informerades senare av Togliatti att Stalin instruerat honom att gå in i Badoglios regering när han återvände till Italien och att inte kräva att kungen omedelbart skulle abdikera. Sovjetunionen erkände formellt Badoglio-regeringen den 10 mars, i väntan på detta drag.

Denna ståndpunkt upprepades vid ett möte med PCI:s ledning i de befriade regionerna, när Togliatti anlände till Italien i slutet av mars 1944. Det skulle bli känt som Salerno-vändningen, uppkallad efter staden Salerno strax söder om Neapel där den offentliggjordes.

”Folkfronter”

Denna vändning hade inte bara tillkännagivits långt i förväg av PCI:s generalsekreterare, utan var helt i linje med den stalinistiska politiken att bilda folkfronter, det vill säga allianser med partier från den så kallade ”demokratiska” borgarklassen för att stoppa fascismen.

Hitlers seger 1933 och krossandet av den tyska arbetarrörelsen som följde framkallade panik i Moskva, vilket resulterade i en dramatisk förändring av Kommunistiska internationalens politik.

Enligt den linje som antogs vid Internationalens sjunde kongress 1935 skulle revolutionen delas in i två klart åtskilda stadier. Först måste fascismen besegras och den kapitalistiska demokratin säkras. Endast efter att detta var genomfört kunde arbetarnas egna krav på socialism ens komma på tal. Varje försök från proletariatets sida att gå utöver kapitalismens gränser påstods vara prematurt och ödesdigert. Först senare skulle det socialistiska stadiet inledas.

Denna politik var identisk med den som mensjevikerna förde under den ryska revolutionen, som Lenin skarpt kritiserade. Den kommunistiska internationalens tillämpning av denna politik under 1930-talet hade redan fått katastrofala följder, vilket folkfronten i Spanien var ett exempel på. Kommunistpartiets ledare i Spanien gjorde allt för att stoppa massornas revolutionära rörelse, för att upprätthålla sin allians med den ”antifascistiska bourgeoisien”. Resultatet blev Francos seger 1939, vilket ytterligare isolerade Sovjetunionen och gjorde ett nytt världskrig oundvikligt.

För att förstå denna katastrofala politik måste man känna till att Kommunistiska internationalens ledning vid denna tidpunkt helt hade övergett kampen för världsrevolutionen, som den hade grundats på. Istället hade den förvandlats till ett verktyg för den stalinistiska byråkratins utrikespolitik.

Folkfrontspolitiken återspeglade Stalins nya prioriteringar, där han försökte normalisera relationerna med de ”demokratiska” imperialistmakterna. Detta krävde nödvändigtvis att revolutionerna i Europa begränsades och undertrycktes.

Den sovjetiska byråkratin försökte försvara sin makt och sina privilegier på hemmaplan med alla till buds stående medel. Följaktligen såg den varje genuin arbetarrevolution utanför sina gränser som ett dödligt hot mot sin egen ställning. En sådan revolutionär utveckling kunde ha blivit en alternativ referenspunkt inom den internationella arbetarrörelsen, ett exempel på verklig arbetardemokrati i motsats till den repressiva och byråkratiska regim som styrde Sovjetunionen, men som utgav sig för att vara socialismens och Oktoberrevolutionens arvtagare.

Denna förrädiska politik upprätthölls under hela kriget. Som ett konkret tecken på välvilja gentemot sina imperialistiska allierade upplöste Stalin Kommunistiska internationalen den 15 maj 1943, utan att ens kalla till en kongress.

Vid en konferens mellan Sovjetunionens, USA:s och Storbritanniens utrikesministrar i Moskva i slutet av oktober 1943 diskuterades bland annat situationen i Italien. De godkände en gemensam deklaration om att kampen mot nazi-fascismen skulle föras av en italiensk regering bestående av ”de delar av det italienska folket som alltid har motsatt sig fascismen”⁶. Därmed förverkligades den klassamarbetspolitik som Stalin och Togliatti hade kommit överens om.

Demokratiska krav

Vilken ståndpunkt borde kommunisterna ha intagit under de förhållanden som rådde i Italien vid denna tid? Borde de ha ignorerat kampen för demokratiska krav när nazifascisterna ockuperade större delen av Italien och en militärdiktatur styrde i söder?

Redan 1930 tog Leo Trotskij upp frågan om den framtida italienska revolutionens karaktär och kommunisternas strategi i ett brev till tre ledande medlemmar av PCI, som alla brutit med stalinismen. Han förklarade att om arbetarna, i spetsen för de förtryckta massorna, revolutionärt störtade den fascistiska regimen, skulle kapitalisterna försöka bevara sitt klassherravälde genom att upprätta en parlamentarisk stat, samtidigt som de undertryckte arbetarklassens revolutionära rörelse i den ”demokratiska revolutionens” namn.

Men det faktum att den härskande klassen och dess agenter i arbetarrörelsen skulle försöka använda demokratiska krav för att lura massorna innebar inte att kommunister borde förkasta alla demokratiska paroller. Som Trotskij förklarade:

”Om den revolutionära krisen skulle bryta ut […] skulle bönderna och de arbetande massorna  säkerligen följa upp sina ekonomiska krav med demokratiska paroller (såsom mötesfrihet, pressfrihet, facklig organisationsfrihet, demokratisk representation i parlamentet och i kommunerna). Betyder detta att kommunistpartiet bör avvisa dessa krav? Tvärtom. Det måste ge dem en så djärv och bestämd karaktär som möjligt. För den proletära diktaturen kan inte påtvingas folkmassorna. Den kan bara förverkligas genom att föra en kamp – en fullständig kamp – i spetsen för massorna, för alla deras övergångskrav, villkor och behov.”⁷

Övergångsprogrammet, ett av Fjärde internationalens viktigaste dokument, som skrevs av Trotskij inför dess grundande kongress 1938, formulerar ännu tydligare kommunisternas uppgifter i de fascistiska länderna:

”[N]är den revolutionära vågen väl bryter fram i de fascistiska länderna, kommer den omedelbart att få en kolossal omfattning och under inga omständigheter nöja sig med att försöka återuppliva Weimarrepublikens lik. […] 

Detta innebär naturligtvis inte att Fjärde Internationalen förkastar demokratiska krav som ett sätt att mobilisera massorna mot fascismen. Tvärtom kan sådana krav spela en viktig roll vid vissa tillfällen. Men demokratins formler (pressfrihet, föreningsrätt, och så vidare) kan för oss bara vara tillfälliga eller episodiska paroller för den självständiga arbetarrörelsen och inte en demokratisk snara som bourgeoisins agenter fäster runt proletariatets hals (Spanien!). Så snart rörelsen i någon mån antar masskaraktär, kommer de demokratiska kraven att sammanflätas med övergångskraven; fabrikskommittéer kommer förmodligen att växa upp innan de gamla uvarna rusat ut ur sina kanslier för att organisera fackföreningar; sovjeter kommer att breda ut sig över Tyskland innan en ny konstituerande församling sammanträtt i Weimar. Detsamma gäller Italien och resten av de totalitära och halvtotalitära länderna.”⁸

Det är uppenbart att kommunisterna, som var de mest beslutsamma kämparna mot nazifascismen, behövde upprätthålla en fullständigt självständig klasståndpunkt gentemot borgarklassen. De borde naturligtvis ha försvarat grundläggande demokratiska krav, såsom avskaffandet av monarkin och återinförandet av demokratiska friheter som rätten att samlas, demonstrera och organisera sig i partier och fackföreningar. På landsbygden borde de ha kämpat för en verklig jordreform, med expropriering av godsägarnas mark.

Men dessa demokratiska krav borde ha kombinerats med krav som ställde frågan om arbetarmakt på sin spets, såsom expropriering av kapitalisterna, arbetarkontroll över fabrikerna och upprättandet av arbetarråd.

Från 1943 till slutet av 1940-talet utvecklades en omfattande massrörelse av fabrikskommittéer i städerna, samtidigt som en våg av landockupationer spred sig över hela landet.

Ett sådant program hade kunnat skapa en allians mellan arbetarklassen och de andra förtryckta skikten i det italienska samhället, särskilt bönderna, och vinna över dem till den revolutionära kampen för socialism.

Istället drev PCI under Togliattis ledning en politik för en ”progressiv demokrati” – en folkfrontsregim, det vill säga en borgerlig regim, som påstods kunna tillgodose massornas krav. Den konstituerande församlingen (det vill säga ett borgerligt parlament) framställdes som ”början på en djup och radikal förnyelse av hela landets liv”⁹.

I linje med denna politik anslöt sig PCI den 22 april 1944 till den andra Badoglio-regeringen – en koalition som inkluderade det italienska socialistpartiet (PSIUP, som det hette då), liberalerna, monarkisterna och kristdemokraterna, med Togliatti som vice premiärminister.

Denna regering stabiliserade beslutsamt kapitalismen i Italien, framför allt genom att återuppbygga den borgerliga staten. Inga genomgripande utrensningar av fascister genomfördes, krigsmaktens högsta befäl ställdes inte inför rätta, och statens repressiva organ, med Carabinieri i spetsen, stärktes. Från första början var detta en regering för borgerlig kontrarevolution – med en tunn ”demokratisk” fernissa.

Partisanrörelsen börjar

Parallellt med den borgerliga regeringen inrättades CLN omedelbart efter vapenstilleståndet. Detta organ fick ansvaret att leda partisanernas styrkor, med regionala och provinsiella strukturer.

Även här följde PCI folkfrontens mönster. De partier som ingick – PCI, PSIUP, kristdemokraterna och tre mindre borgerliga eller småborgerliga partier – fick lika representation. Detta gjorde de borgerliga partiernas inflytande oproportionerligt stort, trots att de utgjorde en liten minoritet i partisanbrigaderna och i samhället som helhet. CLN:s mekanism för enhälligt beslutsfattande gav PCI:s och PSIUP:s ledare en bekväm ursäkt att avstå från varje åtgärd som de borgerliga partierna ansåg vara ”för djärv”.

CLN var därför långt ifrån ett embryo till framtida sovjeter, det var snarare ett instrument för att hålla tillbaka de kämpande partisanerna. Detta väcker frågan: hur kunde PCI spela en så kontrarevolutionär roll?

Under fascismen hade PCI, tack vare sin underjordiska organisation, lyckats hålla sig kvar i högre utsträckning än socialistpartiet. Efter Mussolinis fall hade det blivit det dominerande partiet inom arbetarklassen. Dess popularitet berodde på att det uppfattades som det parti som konsekvent kämpat mot fascismen, samt att det sågs som Sovjetunionens direkta representant.

Den överväldigande majoriteten av dess aktivister hade nyligen vaknat till politiskt medvetande. I början av 1943 uppskattas PCI ha haft cirka 6 000 medlemmar. Under 1944 steg antalet snabbt till 501 000, och vid slutet av 1945 hade det svällt till hela 1,77 miljoner.

Dessa arbetare och ungdomar var fyllda av en revolutionär entusiasm, men de saknade politisk erfarenhet.

När kritik och revolutionära initiativ växte fram underifrån, slog PCI:s ledning ibland tillbaka genom att anklaga avvikande åsikter för ”sekterism” eller ”trotskism”. Oftast fokuserade de dock på att vilseleda sina egna medlemmar om revolutionens verkliga perspektiv och uppgifter.

Mensjevikernas ”tvåstadieteori” användes för att rättfärdiga eftergifterna: dagens kompromisser var nödvändiga eftersom den verkliga uppgörelsen med kapitalisterna och fascisterna skulle komma i morgon.

Samtidigt odlades myten om Togliattis ”dubbelhet”. Alla opportunistiska eftergifter från PCI-ledningens sida framställdes som kloka strategiska drag. Den officiella, moderata linjen var en medveten bluff för att lura motståndarna, hette det, medan partiet i själva verket under denna täckmantel förberedde sig för att ta makten så snart förutsättningarna var rätt.

Men denna ”dubbelhet” riktades inte mot den härskande klassen utan mot arbetarna och partisanerna. Den bidrog till att dämpa oppositionen och hindra de växande tvivlen på PCI:s linje från att utvecklas till en medveten vänsteropposition.

Opposition mot PCI:s linje

Utöver den interna kritiken inom PCI fanns det även organisationer och rörelser utanför partiet som motsatte sig Togliattis klassamarbetslinje.

Förbudet mot PCI 1926 hade i viss mån brutit den kommunistiska rörelsens historiska kontinuitet i Italien. Många av de aktivister som kämpade i motståndsrörelsen, eller som anslöt sig till kommunismen under fascismens sista år, hade liten eller ingen kunskap om brytningen mellan Stalin och Trotskij eller om den fysiska utplåningen av hela det gamla bolsjevikiska gardet under moskvarättegångarna. När de drogs in i den politiska kampen återupptäckte dock många Gramsci och Bordigas idéer, partiets grundare, och deras oförsonliga klasståndpunkt.

Dessa skikt kritiserade PCI:s linje för dess klassamarbete, dess accepterande av monarkin och dess brist på internationalism. Många såg helt korrekt kampen mot nazi-fascismen som en del av den revolutionära kampen för att omvandla samhället.

Dessa grupper var inte obetydliga. Den Rom-baserade Italiens kommunistiska rörelse, mer känd under namnet på sin tidning Bandiera Rossa (Röda fanan), var lika stor som PCI under den underjordiska perioden och hade fortfarande 5 000 aktivister 1944. Stella Rossa (Röda stjärnan) i Turin samlade cirka 2 000 medlemmar. Vänsterfraktionen av italienska kommunister och socialister, där flera av ledarna för CGL Rossa (fackföreningen Röda CGL) ingick, hade sommaren 1944 omkring 10 000 aktivister i hela södra Italien, varav omkring 1 000 i Neapel.

Men vänsterfraktionens sekteristiska inställning hindrade dem från att växa. Till exempel förkastade de demokratiska paroller helt och hållet, vilket skar av dem från de bredare massor som genom kampen mot fascismen höll på att vakna till revolutionär aktivitet.

De andra organisationerna till vänster om PCI led av sin oförmåga att förstå Sovjetunionens verkliga natur. För dem drev Stalin en fortsättning på Lenins politik, och de såg det som att PCI-ledarna, inklusive Togliatti, förrådde Sovjetunionens direktiv, inte den italienska revolutionen.

När det stod utom allt tvivel att PCI:s politik helt överensstämde med Moskvas linje, hamnade många av dessa grupper i en återvändsgränd. Togliattis auktoritet var knutet till Sovjetunionen och till Röda arméns avgörande roll i att besegra nazismen i Europa. Att ifrågasätta PCI:s linje var otänkbart för många arbetare och ungdomar.

Det grundläggande problemet var att Bandiera Rossa, Stella Rossa, Vänsterfraktionen och de andra saknade ett klart, sammanhängande teoretiskt alternativ till stalinismen. De saknade en förståelse av vad en verkligt revolutionär strategi skulle innebära. Å andra sidan var de aktivister som identifierade sig med trotskismen få och isolerade.

Stalinismen kom därför att dominera den italienska arbetarrörelsen under en lång historisk period.

Mars 1944: Generalstrejken

I och med strejkerna i mars 1943 brast äntligen den fördämning som hållit tillbaka arbetarklassen, och arbetarnas kamp fortsatte sedan med oförminskad styrka. Men när produktionen återupptogs under tysk ockupation hösten 1943, i syfte att stödja Tredje rikets krigsansträngningar, utlöstes ett nytt skede i kampen.

Efter veckor av agitation och hemliga möten publicerade den Hemliga agitationskommittén för Piemonte, Lombardiet och Ligurien – ett organ som främjades av PCI och PSIUP – ett manifest som uppmanade till generalstrejk.

Klockan 10:00 den 1 mars 1944, på årsdagen av 1943 års strejker, lade 300 000 arbetare i Milano och 50 000 i Turin ner sina verktyg. Det var inte bara industriarbetare utan även transportarbetare och tryckeriarbetare som anslöt sig till aktionen. Strejken spred sig snabbt till många andra städer i norra Italien.

Det var den största strejk som organiserades i det nazistockuperade Europa. Uppskattningar tyder på att mellan 500 000 och 1 miljon arbetare deltog, trots arbetsgivarnas lockout och hoten från de nazi-fascistiska myndigheterna.

Strejken hade ett tydligt politiskt innehåll: huvudparollen var att störta nazi-fascismen. Men massorna förstod också att ansvaret för kriget och lidandet inte bara låg hos fascismen, utan också hos kapitalisterna, som hade använt nazisternas bajonetter för att bibehålla social fred i fabrikerna.

Under kampens gång förde arbetarna djärvt fram sina egna klasskrav och lyfte till och med fram frågan om arbetarkontroll. Till exempel innehöll en broschyr som distribuerades av Milanos strejkkommitté dagarna före strejken följande krav:

”Full ersättning för levnadsomkostnader; upphävande av alla uppsägningar; arbetstidsförkortning till 40 timmar; frisläppande av alla partisaner, oavsett om de är arbetare eller inte […]; inga fler deportationer av arbetare till Tyskland. […] Låt oss bilda strejkkommittéer i fabrikerna! Låt oss organisera försvarsmiliser bestående av arbetare mot fascistiskt och nazistiskt våld!”¹⁰

En generalstrejk under militär ockupation väckte oundvikligen frågan om uppror och behovet av att beväpna arbetarklassen. De strejkande utgick från att partisanrörelsen skulle stödja dem. Men ingripandet från de patriotiska aktionsgrupperna (Gruppi d’Azione Patriottica, GAP) – de partisanformationer som var aktiva i städerna – var ytterst begränsat.

Avsaknaden av väpnat stöd hindrade de strejkande, utom i vissa fall, från att gå ut på gatorna och öppet utmana ockupationsmakten. Moralen sjönk och strejken avslutades den 8 mars.

Klasskamp och partisankrig

Att de väpnade partisangrupperna inte stöttade strejken var ingen tillfällighet. CLN-koalitionen, inklusive PCI:s ledning, insisterade på att motståndet inte skulle baseras på klasskamp, utan enbart på nationell befrielse.

Konfliktens centrum skulle flyttas från städerna till bergen. Detta innebar att kadrer och partiaktivister skulle förflyttas till landsbygden, eller från fabrikerna till militära enheter.

I städerna begränsades partisanernas verksamhet till sabotage och individuella attacker. De var tvungna att operera under jord, vilket isolerade dem från massrörelsens strejker och demonstrationer.

Denna strategi kritiserades av erfarna PCI-kadrer. Arturo Colombi, verksam i Turin, beskrev frustrationen i en rapport den 27 november 1943:

”Våra politiska styrkor är förbannat små: vi saknar mellanliggande kadrer och det lokala ledarskapet har försvagats eftersom våra bästa kamrater skickats bort från Turin och resten har upptagits av militär verksamhet. Vi har bara en handfull män som är helt nya i sammanhanget eller som har varit borta i många år. Ingen av oss har någonsin lett stora strejker, redigerat en tidning och så vidare. Ni bombarderar oss med uppmaningar att satsa allt på det militära arbetet, men idag inser vi att vi borde ha gjort annorlunda – möjligheten att driva politiska masstrejker, och generalstrejken, visar att den politiska mobiliseringen av massorna i en storstad är avgörande för kampens utveckling.”¹¹

Under militär ockupation var partisanernas väpnade kamp absolut nödvändig. Men frågan som måste ställas är: vilken strategi behövdes för att leda den övergripande militära kampen?

Vad som krävdes var att arbetarnas kamp svetsades samman med de partisanstyrkor som opererade på landsbygden och i bergen. Arbetarklassen behövde erkännas som den ledande kraften i den antifascistiska kampen, med tanke på dess roll i produktionen.

De hemliga agitationskommittéerna borde ha förvandlats till embryon till arbetarråd, genom vilka arbetarklassen kunde leda strejker, organisera beväpnade arbetaravdelningar och ta över kontrollen av produktionen, i syfte att erövra den politiska makten.

Potentialen för att bygga upp sådana arbetarmiliser var enorm. Under veckorna som ledde fram till Roms befrielse uppmanade Bandiera Rossa till upprättandet av en ”röd armé” i huvudstaden. Mer än 40 000 ”kamrater från alla kommunistiska riktningar”, inklusive några höga arméofficerare, svarade på detta upprop, och 34 divisioner bildades. Men PCI, som var livrädda för ett sådant scenario, satte en oerhörd politisk och materiell press på ledarna för Bandiera Rossa, bland annat genom att hota med att strypa leveranserna från de allierade. Man lyckades tvinga dem att avstå från att genomföra initiativet.

”Nationell befrielse” kontra klasskrig

Våren 1944 gav en viktig impuls till partisanernas kamp. Repressionen efter strejken i mars 1944 tvingade många arbetare att ansluta sig till partisanbrigader för att undgå deportation till Tyskland, vilket gjorde att partisanernas led växte.

Likaså var Bando Graziani, den obligatoriska värnplikten för unga italienare till den återskapade fascistregimens armé i norr, en nyckelfaktor. Den som inte svarade på fascisternas uppmaning att ta till vapen skulle dömas till döden. Av 180 000 inkallade dök bara några tiotusentals upp. Alla andra deserterade, många flydde för att ansluta sig till de första partisanbrigaderna.

På så sätt växte partisanmilisen till nästan 100 000 soldater sommaren 1944. Den sociala sammansättningen var övervägande proletär, och medelåldern var mycket låg. Föreställningen om att man stod inför ett väpnat uppror var utbredd.

De kommunistledda Garibaldi-brigaderna var de mest talrika och utgjorde nästan 50 procent av partisanstyrkorna. Radikaliseringen åt vänster blev allt tydligare.

Vid denna tidpunkt använde PCI-ledningen all sin auktoritet för att begränsa mobiliseringen. Togliatti var mycket tydlig i ett av sina direktiv när han rekommenderade ”att aldrig glömma att det uppror vi vill ha inte har som mål att genomdriva sociala och politiska omvandlingar i socialistisk och kommunistisk mening, utan har nationell frigörelse och krossandet av fascismen som mål.”¹²

PCI kämpade för att hålla radikaliseringen i schack. Som historikern Claudio Pavone skrev var den röda färgen allmänt närvarande ”i symboliken hos huvuddukar, skjortor, stjärnor, hammare och skäror, hälsningar med knuten näve och sånger”.

Detta föll dock inte Garibaldi-brigadernas Valtellina-befäl i smaken, som gav följande order:

”Låt oss omedelbart avlägsna de röda stjärnorna. Inga andra märken än den fina trefärgade kokarden [en bandrosett eller knapp] ska tillåtas. Detsamma gäller sångerna, som inte får vara partisånger utan måste vara nationella till sin karaktär.”¹³

CLN:s underordning under de borgerliga partierna fick viktiga praktiska konsekvenser. En av dem var partisanernas misslyckande med att befria Rom. Den 4–5 juni 1944 befriades Rom i själva verket av allierade trupper. Det var den enda större italienska staden som inte befriades av partisanerna.

Motiveringen var tydlig. Om landets huvudstad hade befriats av beväpnade ungdomar och arbetare, vem skulle då ha kunnat stoppa ett folkligt uppror i resten av landet? Därför motsatte sig kristdemokraterna och liberalerna, på inrådan av de allierade och Vatikanen, PCI:s och PSIUP:s planer på att låta partisanerna befria ”den eviga staden”.

Trots den försonliga linje som den högsta ledningen intog växte kraven på ett väpnat uppror underifrån. Om PCI hade uppmanat till uppror mellan sommaren och hösten 1944 skulle de 100 000 partisanerna i bergen och på landsbygden ha fått sällskap av miljontals arbetare som bara väntade på signalen från partiet.

Väpnat motstånd mot nazi-fascismen var inte en företeelse isolerad till Italien. Partisanska massrörelser förekom i Grekland, Frankrike, Belgien och Nederländerna. Titos partisaner befriade Belgrad den 20 oktober 1944. Detta var det första steget mot befrielsen av hela Jugoslavien.

Den tyska armén pressades tillbaka på alla fronter och det förekom otaliga fall av desertering. Men det var just nu, med seger inom räckhåll, som de allierade arméerna plötsligt höll tillbaka och skar av leveranser till partisanerna i norr.

Den 9 oktober 1944 i Moskva hade Stalin försäkrat Churchill om att Italien skulle förbli i västvärldens intressesfär. Därmed fanns det inte längre något skäl för de allierade att rycka fram så snabbt som möjligt för att kväsa partisanernas eventuella revolutionära strävanden. Förvissade om att deras allierade Stalin skulle hålla tillbaka rörelsen vände de istället sin uppmärksamhet mot att förbereda för en stabilisering av det borgerliga styret.

De allierade överlämnade i praktiken partisanerna till nazisterna. Det var under hösten och den tidiga vintern 1944 som nazi-fascisterna släppte lös sina hårdaste repressalier: massakrerna på civila i Marzabotto, i Bolognas Apenniner, med upp till 1 830 döda, och i Sant’Anna di Stazzema, i norra Toscana, med 560 döda.

Under tiden undertecknade CLN:s ledning sin totala kapitulation inför imperialismen i december 1944. Avtalet, som föreslogs av det allierade kommandot och som undertecknades av Pajetta för PCI, garanterade att partisanerna skulle avväpnas när så krävdes. Dessutom fastslogs att ledarna för de antifascistiska partierna skulle uteslutas från CLN:s militärkommando och ersättas av Cadorna, en före detta fascistisk general.

25 april 1945: Befrielsedagen

De allierade försökte upprepa strategin från Roms befrielse i hela Italien, men trycket underifrån, från arbetarklassens och böndernas led, var för stort.

Våren 1945 bestod partisanerna av 240 000 man. Med risk för att bli överväldigade av massornas revolutionära glöd försökte PCI hålla upproret inom förutbestämda ramar. De utfärdade därför uppmaningen att inleda upproret.

CLN hade skickat ut ett kodat telegram med den order som senare skulle bli berömd: ”Aldo dice 26×1” (Aldo säger 26×1). Klockslaget för upproret skulle vara kl. 01.00 den 26 april. Men ”i praktiken”, skriver Pietro Secchia, en av PCI-ledarna i Garibaldi-brigadernas högsta ledning, ”reste sig partisanerna nästan överallt före den utsatta tiden.”¹⁴

Eftersom Togliatti ville ge upproret en rent ”nationell” karaktär, föreställde han sig inte att arbetarklassen skulle spela någon avgörande roll, och partisanerna skulle bara fungera som stödtrupper till de framryckande allierade trupperna.

De arbetande massorna kom emellertid att spela en central roll. Den 18 april inleddes strejken i Turin. Sedan, mellan den 21 och 23 april, gjorde Modena, Bologna, Ferrara, Reggio Emilia och La Spezia uppror. Genua befriades mellan den 23:e och 26:e och Milano den 25:e.

Med anledning av Milanos betydelse som huvudstad i norra Italien antogs senare denna dag, den 25 april, som det symboliska datum då befrielsen från nazifascismen firas.

Mussolini flydde från Milano samma kväll och begav sig norrut för att lämna landet. Han och 50 andra framstående fascister anslöt sig till en kolonn från tyska Luftwaffe som retirerade mot den schweiziska gränsen. Även om de efterföljande händelserna är omtvistade, är det en allmän uppfattning att de tillfångatogs av kommunistiska partisaner den 27:e och avrättades dagen därpå.

I regionen Piemonte utfärdades ordern att göra uppror först den 26:e. Men Turin, dess viktigaste stad, befriades av arbetarna redan innan partisanerna anlände.

Historikern Guido Quazza, som vid den tiden var medlem i Partito d’Azione, ett småborgerligt antifascistiskt parti, beskriver den situation av dubbelmakt som uppstod i april 1945:

”Under 10 dagar före den 25 april utövade folkmassorna den verkliga makten i norra Italien. De allierade trupperna var fortfarande långt borta, och under en tid hade man fortfarande det entusiastiska stödet av majoriteten av befolkningen, kontroll över fabrikerna och en stor bonderevolt i många områden.”¹⁵

Med andra ord, även om den formella makten låg i händerna på militären, de allierade eller nazi-fascisterna, så låg den verkliga makten i händerna på massorna.

Alla städer i norr befriades av partisanerna och de arbetande massorna innan de allierade arméerna anlände. För många av dem var befrielsen från nazi-fascismen bara den första akten, som skulle följas av den andra – den kommunistiska revolutionen. Man väntade med spänning på uppmaningen att gripa makten. Arbetarna i städerna och bönderna och lantarbetarna på landsbygden hade upprättat en lista över chefer och godsägare som skulle ställas till svars.

Stämningen sammanfattades av en PCI-medlem i Bologna:

”Men vi ville förstöra den privata egendomen, vi ville att arbetet skulle delas mellan alla. Vi längtade efter ett samhälle utan utsugare och utsugna, och jag tror att vi fortfarande är mycket långt ifrån detta.”

Liknande minnen från en metallarbetare från Emilia-Romagna:

”På den tiden handlade diskussionen alltid om utvecklingen av ett socialistiskt samhälle med Sovjetunionen som förebild. Vi var övertygade om att vi skulle nå dit på kort tid, att vi skulle bygga den nya människan: engagerad, hårt arbetande, kapabel att bygga en värld utan utsugare och utsugna.”¹⁶

Det är här viktigt att komma ihåg att detta ”nästa steg” var vad PCI:s och PSIUP:s ledare hade utlovat. Det var därför som de ”tillfälliga kompromisserna” hade accepterats. Det var detta som så många partisaner – män, kvinnor och ungdomar – hade gett sina liv för (officiella siffror för motståndsrörelsen rapporterar 44 700 döda och 22 000 sårade).

Kontrarevolution i demokratisk form

Borgarklassen och dess partier var för svaga för att själva kunna krossa detta revolutionära uppsving hos massorna. De förlitade sig därför på den CLN-regering som installerades i april 1945 – och de andra koalitionsregeringar som följde fram till 1947 – som en nödvändig övergångsfas för att återställa ordningen, samtidigt som arbetarrörelsens ledare misskrediterades. Under tiden använde de detta andrum för att bygga upp ett ”moderat alternativ” kring det nybildade kristdemokratiska partiet (DC).

Som så ofta är fallet med dessa folkfrontsallianser föredrar företrädarna för den härskande klassen att inte framträda öppet i en revolutionär situation. De skickar in arbetarklassens erkända ledare för att göra smutsjobbet åt dem, samtidigt som de styr politiken bakom kulisserna.

CLN-koalitionen som installerades efter befrielsen hade enorm auktoritet i massornas ögon. Med Ferruccio Parri, en av de mest välkända av partisanernas befälhavare, som premiärminister verkade det för många som om motståndsrörelsen hade kommit till makten.

Faktum är att ”vänstern” hade de mest prestigefyllda positionerna i den nya regeringen. Parri var dessutom inrikesminister, socialisten Nenni var vice premiärminister med ansvar för utrensningen av fascisterna, medan PCI hade Togliatti som justitieminister, Gullo som jordbruksminister och Scoccimarro som finansminister.

CLN-regeringen tycktes befinna sig i ett verkligt gynnsamt läge för att inleda radikala förändringar: fabrikerna var under arbetarnas kontroll och marken ockuperades av bönder och jordbruksarbetare. Borgarklassen befann sig i fullständig reträtt.

Men de kommunistiska och socialistiska ledarna hade inte för avsikt att genomföra en revolution. I stället tog de rollen som brandmän inför en skogsbrand.

Före den 25 april kände sig Garibaldi-brigadernas generalkommando tvungna att påminna sina soldater om att de ”inte genomför expropriationer mot någon som inte är pro-nazist”. Men det var extremt svårt att hitta en kapitalist i Italien 1945 som fortfarande kallade sig fascist!

PCI:s paroll om ”progressiv demokrati” var central för partiets “nya linje”. Detta skulle vara en demokrati där de förtryckta massorna skulle spela en ledande roll och förskjuta styrkeförhållandena till förmån för arbetarnas intressen. Denna formel förblev kärnan i partiets politik under de följande decennierna.

Fatalt nog skulle det kapitalistiska ägandet av produktionsmedlen lämnas intakt, i ett borgerligt demokratiskt system. Men klassamhällets hela historia visar att det inte är möjligt för två härskande klasser att existera på samma gång. Den ena kommer alltid att segra över den andra, och ingen klass kan härska utan att tillskansa sig den ekonomiska och den politiska makten.

Borgarklassens mål uppnåddes till fullo, och kommunisterna spelade en avgörande roll i återuppbyggnaden av den borgerliga statsapparaten efter Mussolinis fall och befrielsen från nazi-fascismen.

PCI:s ledare firade skamligt nog denna period som en framgångsrik övergång från fascism till ”demokrati”. Detta var just den ”kontrarevolution med ett demokratiskt ansikte” som Trotskij hade förutspått 1930. Och ändå vidhöll Fjärde internationalens ledning efter mordet på Trotskij 1940 mekaniskt att det skulle vara omöjligt att återupprätta borgerligt demokratiska regimer i hela Europa under denna period.

Endast Ted Grant analyserade på ett korrekt sätt processens natur när den utvecklades. Som han förklarade vid den tiden:

”[Kapitalisterna] finner i form av de socialdemokratiska och stalinistiska organisationerna ett villigt verktyg för att leda in massornas revolutionära rörelse i klasssamarbetets säkra och ofarliga kanaler, genom en ännu mer degenererad form av folkfront än vad som existerat tidigare. De kommer att kombinera förtryck med illusoriska reformer. De krossar embryon till arbetarstyre och avväpnar massorna, samtidigt som de proklamerar sin önskan om ”representation” i regeringen och ”demokratiska” friheter. […] Det är sant att kapitalets kontrarevolution i sina tidiga stadier, efter en kort period av militärt styre, kommer att anta en ’demokratisk’ form.”¹⁷

Den förrådda revolutionen

Den allmänna amnesti som utfärdades för fascisterna, undertecknad av Togliatti i egenskap av justitieminister, gjorde att tusentals fascister slapp bli bestraffade för sina brott. 1946 återfördes statsapparaten under den härskande klassens kontroll genom att alla prefekter och polischefer som kom från motståndsrörelsen hade avlägsnats.

Skamligt nog beordrade PCI att partisanbrigaderna skulle avväpnas och att de ockuperade fabrikerna skulle återlämnas till sina ”rättmätiga” ägare.

Giorgio Amendola, parlamentsledamot för PCI från 1948 till sin död 1980, och en nyckelperson inom det italienska kommunistpartiets högerflygel, förklarade 1962 vad PCI-ledarnas mål var i detta avgörande ögonblick:

”Under upproret hade cheferna […] övergivit sina poster. Arbetarna, teknikerna och tjänstemännen som samlats kring de nationella befrielsekommittéerna i företagen [CLNA], hade tagit över ledningen av fabrikerna.” 

Han förklarade dock att detta inte var ”för att upprätta en klassregim med eliminering av ägarna, utan för att säkerställa fabrikernas förvaltning i nationens intresse.”

Vad menade Amendola med detta? Han förklarade att syftet var att ”få ägarna att återvända till fabrikerna så att de skulle ta sitt ansvar” och återinvestera sitt ”dolda kapital i företagen och acceptera förvaltningsrådens kontroll”¹⁸.

”Förvaltningsråd” hade uppstått i många av de övergivna fabrikerna. Men PCI-ledarna insisterade på att dessa bara skulle ha en ”rådgivande roll”, och underlätta kapitalisternas återkomst. Vad Amendola inte går in på är det faktum att när dessa chefer väl kom tillbaka för att ”ta sitt ansvar”, avskedade de mycket snabbt de arbetare som hade spelat en nyckelroll i att skydda fabrikerna från de retirerande naziststyrkorna.

I början av 1946 godkände PCI att man skulle häva stoppet för avskedanden, samtidigt som inflationen sköt i höjden. Jordreformen genomfördes knappt, trots att den blivit lag.

I valet till den konstituerande församlingen i juni 1946 (som sammanföll med folkomröstningen om monarkins framtid) blev kristdemokraterna störst. PSIUP var det ledande vänsterpartiet i Milano och Turin och fick 21 procent i hela landet. Det följdes tätt av PCI på tredje plats med 19 procent av rösterna. ”Vänstern” hade hävdat sig i städerna och i norr, men fick betala för sitt samarbete med regeringen.

En ”nationell enhetsregering” bildades för att leda den nya italienska republiken. Detta varade tills premiärminister De Gasperi, en kristdemokrat, gjorde en resa till USA i januari 1947. Washington garanterade honom sitt fulla stöd, inklusive ekonomiskt bistånd inom ramen för den så kallade Marshallplanen, under förutsättning att PCI och PSIUP uteslöts ur regeringen – vilket skedde i maj.

Samma process ägde rum i hela Europa. De koalitioner som föddes ur motståndsrörelsen upphörde när kommunister och socialister avsattes. Eftersom klasskampen hade kulminerat och börjat ebba ut hade de spelat ut sin roll för borgarklassen.

1948: en sista möjlighet

Den långa revolutionära perioden tog slut 1948. Vänstern förlorade valet den 18 april, då PCI-PSIUP:s koalition fick 31 procent, medan kristdemokraterna fick 48 procent.

Trots detta bakslag uppstod en ny revolutionär möjlighet. På morgonen den 14 juli blev Togliatti allvarligt skadad av en antikommunistisk fanatiker. Hela Italien stod stilla. Det fanns knappt en arbetare, bonde eller lantarbetare som inte anslöt sig till protesterna.

I Turin ockuperades alla fabriker och patrullerades av beväpnade arbetare. I Genua ockuperade arbetarna gator och torg och reste barrikader. De segrade lätt i sammandrabbningarna med polisen, och man tog över radiostationer och tidningar.

I Milano samlades hundratusentals arbetare på Piazza del Duomo. Alla fabriker ockuperades. Sesto San Giovanni, den viktigaste industristaden i Lombardiet, var i arbetarnas händer. Liknande situationer utspelade sig i städer över hela Italien, bland annat i Bologna, Florens, Venedig och Neapel. I Rom förekom sammanstötningar med polisen överallt på gatorna.

Än en gång förrådde PCI massornas revolutionära strävan. ”Inga eftergifter för upproriska idéer”, förkunnade partiledningen.

Under den tre dagar långa generalstrejk som följde visade arbetarklassen ändå att den var fast besluten att gå hela vägen. Småbourgeoisin sympatiserade med arbetarna och borgarklassen var maktlös, åtminstone under de två första dagarna. Polisen var överväldigad.

Allt som saknades var ett genuint kommunistparti, ett revolutionärt avantgarde som kunde leda dem till makten. Men detta var tragiskt nog den faktor som saknades under hela denna extraordinära period.

Borgarklassen släppte sin rädsla, höjde huvudet och släppte lös en hänsynslös repression, med tusentals arresterade och tiotusentals avskedade.

Det skulle dröja ända till den “heta hösten” 1969 innan den italienska arbetarrörelsen återhämtade sig från detta historiska nederlag.

I dag, 80 år efter befrielsen från nazi-fascismen, finns det explosiva motsättningar i Italien, liksom i resten av världen, som bereder marken för en ny revolutionär situation. Den här gången finns emellertid inget starkt kommunistparti som utövar en nästan total kontroll över de arbetande massorna.

Det finns fortfarande ett behov av att bygga ett kommunistiskt parti, ett parti med ett revolutionärt program, som tillgodogör sig lärdomarna från denna förrådda revolution och gör dem tillgängliga för ungdomar och arbetare. Om ett sådant parti byggs i Italien kommer landets arbetarklass att segra under nästa revolutionära period och sopa bort kapitalismen för gott.

Återupprättandet av ordningen i fabrikerna

Fred Weston

Kapitalistklassen hade öppet stöttat och samarbetat med fascistregimen, och med nazisterna efter ockupationen av Italien. När regimen slutligen besegrades och partisanerna intog alla större städer i norr flydde cheferna av rädsla för vad som skulle kunna hända dem i händerna på en rasande arbetarklass.

Fabrikerna hamnade de facto under arbetarnas kontroll. Kapitalistklassen insåg den verkliga faran med att bli exproprierad av en arbetarklass som kom till makten. Detta var inte vad PCI-ledarna arbetade för. Tvärtom var deras mål att normalisera relationerna med cheferna.

Stämningen inom PCI:s arbetarled var sådan att även dess lokala Turinfederation genomsyrades av denna anda av arbetarmakt. Detta så till den grad att Togliatti och Di Vittorio (generalsekreteraren för det ombildade CGIL) personligen ingrep för att stävja denna ”arbetarism” som infekterade partiet i Turin.

Medan arbetarna utsattes för påtryckningar från partitoppen kunde Fiats VD Valletta återta kontrollen över fabriken tillsammans med ägaren Giovanni Agnelli.

Detta upprepades i flera fabriker, där cheferna kunde återfå kontrollen endast tack vare den linje som PCI-ledarna drev. I flera fall vädjade cheferna öppet till de kommunistiska ledarna i CLN om hjälp.

Efter en konflikt om hur mycket makt arbetarna skulle ha på Magneti Marelli-fabriken i Milano, utfärdade CLN i Lombardiet ett cirkulär till företagets CLNA:er som tydligt angav att:

”CLNA:erna måste till varje pris arbeta inom företaget i regeringens och nationens intresse. […] De arbetar inte, och får inte arbeta, för arbetarnas specifika intressen i det specifika företaget. I alla frågor måste CLN alltid inta hållningen hos ett regeringsorgan och ett organ för nationell rättvisa, inte hos ett klassorgan eller ett demagogiskt organ. […] Om CLN vid något tillfälle blir tvunget att ta ställning och ta initiativ som strider mot arbetarnas uppenbara omedelbara intressen, måste det ha modet att göra det. Det behöver inte oroa sig för att förlora sin popularitet, inte ens genom att fatta beslut som så att säga är impopulära.”¹⁹

Men ett sådant tillvägagångssätt var verkligen ”impopulärt”, och kommittéerna tillämpade i många fall arbetarkontroll, vilket cheferna inte var beredda att tolerera.

Händelserna vid Fiats berömda Mirafiori-fabrik i Turin – som hade över 20.000 anställda – illustrerar hur arbetarna hölls tillbaka. När det hölls val till fabrukskommittén var sex av sju ledamöter medlemmar i PCI.

Partiet tvingade de valda ledamöterna i kommittén att avgå. Sedan föreslog partiet att representanter för arbetare och tjänstemän skulle väljas separat, för att garantera tre representanter för tjänstemän och fyra för arbetare.

Den överenskomna listan ledde till att två från PCI, två från PSIUP, en kristdemokrat, en från Aktionspartiet och en opolitisk kommittéledamot valdes. Syftet var helt klart att avlägsna den kommunistiska majoriteten, som valts av den arbetande massan, för att stilla arbetsgivarnas rädsla.²⁰

Liknande manövrer ägde rum i alla de stora fabrikerna i norr. Det var den konkreta tillämpningen av en ”kontrarevolution i demokratisk form” på varje arbetsplats. Makten återfördes till cheferna, och detta följdes inte långt därefter av en brutal motoffensiv mot alla de arbetare som hade vågat utmana chefernas styre på arbetsplatserna.

---

1. P Badoglio, Italy in the Second World War, Oxford University Press, 1948, s. 15, vår översättning. ↩︎
2. P Spriano, Storia del Partito Comunista Italiano, Vol. 4, Einaudi, 1973, s. 186, vår översättning. ↩︎
3. T Grant, ”The Italian revolution and the tasks of British workers”, Workers’ International News, vol. 5, nr 12, augusti 1943, s. 2-3, vår översättning ↩︎
4. P Togliatti, Da Radio Milano Libertà, Editori Riuniti, 1974, s. 113, vår översättning ↩︎
5. ibid, s. 124, vår översättning ↩︎
6. The Moscow Declarations, citerade i: US Congress State Committee on Foreign Relations (red.), A Decade of American Foreign Policy, Greenwood Press, 1968, s. 12 ↩︎
7. L Trotskij, ”A Letter on the Italian Revolution”, New International, vol. 10, nr 7, juli 1944, s 217-218, vår översättning. ↩︎
8. L Trotskij, Övergångsprogrammet, Bokförlaget Röd Oktober, 2024, s. 69–70 ↩︎
9. Citerad i Il comunismo italiano nella seconda guerra mondiale, Editori riuniti, 1963, s. 107, vår översättning. ↩︎
10. Istituto Milanese per la Storia della Resistenza e del Movimento Operaio (red.), Città e fabbrica nella Resistenza. Sesto San Giovanni 1943 – 1945. Documenti, 1995, vår översättning ↩︎
11. P Spriano, Storia del Partito Comunista Italiano, Vol. 5, Einaudi, 1975, s. 227, vår översättning ↩︎
12. P Secchia, Storia della Resistenza, Editori Riuniti, 1965, s. 509, vår översättning och kursivering. ↩︎
13. C Pavone, A Civil War: A History of the Italian Resistance, Verso, 2014 s. 472, vår översättning. ↩︎
14. P Secchia, Storia della Resistenza, Editori Riuniti, 1965, s. 1009, vår översättning ↩︎
15. Resistenza e storia d’Italia, s. 331, 1976 ↩︎
16. C Pavone, A Civil War: A History of the Italian Resistance, Verso, 2014 s. *CHECK PAGE* ↩︎
17. T Grant, ”The Changed Relationship of Forces in Europe and the Role of the Fourth International (March 1945)”, Ted Grant Writings, Vol. 2, Wellred Books, 2012, s. 176, vår översättning ↩︎
18. G. Amendola, Lotta di classe e sviluppo economico, Editori Riuniti 1962, s. 30-32, vår översättning och kursivering ↩︎
19. Citerat i Il Triangolo industriale tra ricostruzione e lotta di classe,1945-48, av Salvatore Vento, Fabio Levi, Paride Rugafiori, Feltrinelli 1974, s. 131, vår översättning. ↩︎
20. L. Lanzardo, Classe operaia e partito comunista alla FIAT – 1945-49, Einaudi 1971, s. 242 ↩︎