Som den femte delen i vår serie om internationalerna uppmärksammar vi två viktiga jubileum i den revolutionära kampens kalender: För 60 år sedan, i oktober 1964, bildade en handfull kamrater i Storbritannien den marxistiska tidningen Militant. För 50 år sen tog de sig an uppgiften att återuppbygga en kommunistisk international – genom att bilda Kommittén för en arbetarinternational.
Militants grundare berättade senare att många tyckte att namnet var helt uppåt väggarna: ”Militant? Vi är inte militanta. Hur kan vi vara militanta? Ingen kommer att köpa eller läsa er tidning, bortskrämda av namnet.”
Kamraterna i Militant svarade kritikerna:
“Namnet är korrekt. Namnet beskriver politiken, namnet beskriver vår strömning. Namnet Militant kommer att få ett enormt stöd inom fackföreningarna, inom arbetarrörelsen, bland arbetarkvinnor, bland hemmafruar och inom alla delar av befolkningen.”
Historien gav dem rätt.
Vid sin höjdpunkt 20 år senare hade Militant blivit en central kraft inom den brittiska vänstern, med 8 000 medlemmar och 200 heltidsanställda. Man hade vunnit ledningen för Labour Party Young Socialists (LPYS), hade tre ledamöter i parlamentet och genom Labour ledde man Liverpools kommunfullmäktige i kampen mot Tory-regeringen. 1988 startade och ledde Militant den framgångsrika kampanjen mot poll tax, som också fällde Margaret Thatcher.
Revolutionärt program och perspektiv
Militant-tendensen hade sina rötter i den Fjärde internationalens brittiska sektion, och hade en blygsam början. År 1964 bestod den inte av mer än en handfull kamrater, en skrivmaskin och några få pund på banken. Utan kontor eller heltidsanställda gav de ut en liten svartvit fyrsidig månadstidning. Ingen kunde föreställa sig att de snart skulle bli den mest framgångsrika trotskistiska organisationen sedan Trotskijs vänsteropposition.
Nyckeln till framgångarna fanns i Militants politiska DNA. Militants grundare Ted Grant hade bevarat marxismens program och metoder i en tid då samtliga ledare för resterna av Fjärde internationalen övergav den revolutionära kommunismens grundläggande ståndpunkter. Andra världskriget lade grunden för det största och längsta uppsvinget i kapitalismens historia: i 25 år tvingades marxisterna att kämpa mot strömmen, reducerade till små isolerade sekter.
Grant beväpnade kamraterna i Militant med ett perspektiv om att allt detta skulle vändas till sin motsats: efterkrigstidens högkonjunktur skulle förr eller senare övergå i en oerhörd kris och en ny period av klasskamp och radikalisering i arbetarklassen, inklusive i dess massorganisationer.
Mot 60-talets slut började perspektivet förverkligas. Vi såg den internationella rörelsen mot Vietnamkriget, revolutionen i Frankrike 1968, protestvågen i Tjeckoslovakien samma år och en rad koloniala revolutioner i Asien, Afrika och Latinamerika.
Den ekonomiska krisen bröt ut 1973, och i många länder strömmade arbetare in i arbetarrörelsen för att ta kamp. De brittiska fackförbundens medlemsantal fördubblades, och stödet för Militant växte snabbt inom arbetarrörelsen, särskilt inom Labourpartiet och dess ungdomsförbund.
Man var på rätt plats vid rätt tillfälle. Tiden var inne att lägga grunden för en ny international.
Internationalism
Till en början var Militant internationalister utan en international. Man baserade sig stolt på lärdomarna från den första och andra internationalen, på den Kommunistiska internationalens fyra första kongresser och Fjärde internationalens grundade kongress. Men i takt med att organisationens inflytande växte började man också organisera folk i andra länder.
I Sverige kom man i kontakt med SSU-vänstern i Umeå under sommaren 1972. Inspirerade av Militant började den växande svenska gruppen ge ut tidningen Offensiv i september 1973.
År 1974 samlades 46 kamrater från 12 länder i London på Old Mother Redcap pub i Camden för att grunda Kommittén för en arbetarinternational (Committee for a Workers’ International, CWI). Liksom Militant började CWI som en samling obetydliga grupper: tre kamrater i Tyskland, tre i Belgien, sju i Sverige, 15 på Irland och så vidare. Men Militant hade visat hur snabbt man kunde bygga med marxismens idéer, ett korrekt perspektiv för klasskampens utveckling och ett program som svarade mot behoven.
Bara fyra dagar efter att CWI grundats fällde massorna den fascistiska diktaturen i Portugal. Några månader senare gick den grekiska juntan samma öde till mötes. När general Franco dog i november 1975 hade CWI sex kamrater i Spanien. 18 månader senare var man 350 kamrater, organiserade runt tidningen Nuevo Claridad.
Kampen för marxismens teori
Under andra halvan av 1980-talet började klasskampen att avta. Den stora gruvstrejken i Storbritannien slutade i nederlag. Runt om i världen led arbetarklassen nederlag efter nederlag. Sovjetunionens kollaps i början på 90-talet förvärrade situationen ytterligare. Hela världens borgare firade vad de såg som kapitalismens slutgiltiga seger över kommunismen.
Ted Grant förklarade att “en bra general vet när han ska retirera, en dålig general förvandlar en reträtt till en flykt“. Men en majoritet av Militants ledare hade låtit framgångarna stiga dem åt huvudet. Baserat på ett felaktigt perspektiv om det ”röda 90-talet”, trodde de på snabb tillväxt genom att lämna Labour och allt hårdare driva organisationen från en kampanj till en annan.
Gradvis förvandlades organisationen till en aktivistgrupp, där inspiration och politiska diskussioner ersattes med kommandon ovanifrån. Studierna i marxistisk teori övergavs och den politiska nivån rasade. En minoritet tog strid till försvar för de idéer och metoder som byggt Militant och CWI.
1991 uteslöts minoriteten runt Ted Grant och Alan Woods, vilket öppnade upp ett nytt kapitel. Kamraterna förstod att stora revolutionära händelser tornade upp sig vid horisonten och tog sig återigen an uppgiften att lägga grunden för framtiden. De bildade Internationella marxistiska tendensen, Revolutionära kommunistiska internationalens föregångare.
Brittiska säkerhetstjänsten: Militant ett betydande hot
“Militant Tendency förändrade i grunden hur de brittiska underrättelsetjänsterna uppfattade trotskismen. För första gången på nästan ett halvt sekel av att undersöka den trotskistiska rörelsen kom Secret Services att anse att en trotskistisk grupp hade potential att utgöra ett betydande samhällsomstörtande hot mot Storbritannien.
Militant skilde sig från andra trotskistiska grupper delvis därför att den kunnat skaffa sig en betydande maktbas tack vare Labourpartiets milda disciplinära förfaranden, som tidigare hade hindrat den yttersta vänstern från att komma in i partiet. Till skillnad från tidigare trotskistiska rörelser upprätthöll Militant disciplin och enighet – en nyckel till dess framgång.
… MI5:s definition av samhällsomstörtande verksamhet, som antogs 1972, var: ”aktiviteter som hotar statens säkerhet eller välbefinnande och som syftar till att undergräva eller störta den parlamentariska demokratin med politiska, fackliga eller våldsamma medel”. Under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet var Militant den första och hittills enda trotskistiska organisation som både passade in på denna definition och som ansågs utgöra ett verkligt hot mot säkerheten.”
– ”A new and disturbing form of subversion”: Militant Tendency, MI5 and the threat of Trotskyism in Britain, 1937-1987
Vilka är de tre viktigaste egenskaperna för dig som revolutionär? Ted Grant fick frågan och antecknade följande på en lapp:
- Teori
- En känsla för proportioner
- Ett sinne för humor
Vi kanske inte kan hjälpa dig med nummer 3, men besök stormklockan.nu för att tillgodose dina behov av marxistisk teori!
Tidslinje:
1964 – Militant bildas i Storbritannien.
1973 – Oljekrisen avbryter det globala kapitalistiska uppsvinget som varat sedan andra världskriget. – Offensiv bildas i Umeå.
1974 – CWI grundas i London.
1975 – Franco dör i Spanien, vilket utlöser en revolution. CWI-sektionen växer snabbt.
1984 – Den stora gruvstrejken i Storbritannien.
1988 – Kampanjen mot Thatchers Poll-tax startas av Militant
1990 – Margaret Thatcher avgår som premiärminister.
1991 – Minoriteten i Militant utesluts.
För 60 år sedan bildades Militant, som skulle bli den mest framgångsrika trotskistiska organisationen sedan Trotskijs vänsteropposition.