“En gång fördes en grupp på nästan ett hundra personer, främst bestående av trotskister, iväg för att bli skjutna. När de marscherade iväg sjöng de dömda Internationalen, och hundratals fångar som var kvar i lägret stämde in i sången.” (Ur Trotskisterna i fånglägret Vorkuta)
I Stalins arbetsläger Vorkuta var trotskisterna de enda som öppet vågade ta strid. När Moskvarättegångarna 1936 började producera sina första framtorterade erkännanden, inledde man en fyra månader lång hungersstrejk. I mars 1938 avrättades man med knutna nävar som kommunister.
Under 1930-talets utrensningar arresterades 18 miljoner människor för påhittade anklagelser och skickades till arbetsläger i fientliga och extrema miljöer. Där dog omkring fem miljoner från svält, sjukdom eller genom avrättning. Under de två år som följde den sjunde partikongressen 1934 hade 110 av de 139 medlemmar som valts till centralkommittén arresterats.
Leopold Trepper var under perioden ledare för de som arbetade för Sovjet som hemliga agenter i Europa, Röda kapellet. I sin självbiografi förklarade han teorins betydelse i denna situation.
”Trotskisterna har i dag rätt att anklaga dem som ropade med vargarna i går. Men de får likväl inte glömma, att de i motsats till oss hade den enorma fördelen av ett sammanhängande politiskt system som skulle kunnat ersätta stalinismen, vilket de kunde klamra sig fast vid i sin djupa förtvivlan över att revolutionens tanke blivit förrådd. De ’erkände’ inte, eftersom de visste att detta varken skulle gagna partiet eller socialismen.”
Leopold Trepper, Röda Kapellet
De stalinistiska utrensningarnas brutalitet berodde inte på styrka, utan tvärtom på att byråkratin – och inte minst Stalin själv – kände sig hotad av det växande missnöjet i det sovjetiska samhället. Därför var de tvungna att fysiskt eliminera alla de som försvarade och förkroppsligade bolsjevismens och världsrevolutionens idéer, alla som potentiellt sett skulle kunna ha blivit en knutpunkt i kampen.
Att bryta isoleringen
Den politik som företräddes av Trotskijs vänsteropposition i Ryssland vann över medlemmar i världens mest betydelsefulla kommunistpartier. Det uppstod oppositionsgrupper i Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Spanien, USA, Sydafrika och andra länder, som samtliga snabbt uteslöts så snart de lyfte kritik.
Under sin första tid uppfattade Vänsteroppositionen sig som en sektion av kommunistiska internationalen, om än uteslutna, och stod för att reformera internationalen. Men när Moskvarättegångarna inleddes 1936 hade händelserna sedan länge visat att det var omöjligt.
Precis som efter Andra internationalens sammanbrott, kvarstod de revolutionära internationalisterna som små och isolerade grupper. I Vänsteroppositionens hundår kan man få en känsla för de uppoffringar som präglade den trotskistiska rörelsens första tid.
“Vi hade en ”vandrande hyresfond” som sista utväg i våra desperata finansmanipulationer. En kamrat med en hyra på – låt oss säga 30 eller 40 dollar, vilket skulle betalas den femtonde – kunde den tionde samma månad låna oss pengarna så att en eller annan viktig räkning kunde klaras. Sedan hade vi fem dagar på oss att få någon annan kamrat att ställa upp med sina hyrespengar, så att vi kunde betala tillbaks till den förste och han därmed kunde hålla sin hyresvärd nöjd. Sedan fick den andre kamraten uppehålla sin hyresvärd, tills vi ordnat en ny överenskommelse med någon ny, lånat hyran av en tredje för att betala tillbaks till den andre. Så höll det på hela tiden. Det gav oss lite flytande kapital att ta genvägar med.
Det var en svår och grym tid. Vi överlevde det hela därför att vi trodde på vårt program och för att vi fick hjälp av kamrat Trotskij och vår internationella organisation. Kamrat Trotskij började sitt stora arbete för tredje gången i exil. Hans skrifter och korrespondens inspirerade oss och öppnade ett fönster till en ny värld av teori och politisk förståelse. Internationella sekretariatets ingripanden var till avgörande hjälp för oss att lösa våra svårigheter. Vi sökte deras råd och var förnuftiga nog att ta dem i akt när de kom. Utan internationellt samarbete – det är vad ”internationalism” betyder – är det i vår tid omöjligt för en politisk grupp att överleva och utvecklas i revolutionär väg. Detta samarbete gav oss kraft att stå ut och överleva, att hålla rörelsen samman och stå redo då vår tid kom.”
De objektiva förutsättningarna var svåra, men kapitalismens kris innebar en snabb radikalisering inom arbetarklassen i många länder. För att bryta marxisternas isolering använde Trotskij all sin auktoritet för att vända marxisterna till arbetarklassens massorganisationer.
Med början i Independent Labour Party i Storbritannien utarbetades entrismen, där man gick med i större organisationer som snabbt rörde sig åt vänster. Med en revolutionär kris under uppsegling i Frankrike gick de där in i Socialistpartiet. Även i USA gick man in i Socialistpartiet.
Där man snabbt och beslutsamt genomförde de taktiska vändningarna, växte man fort. Men det var en också fråga om att vinna erfarenhet och förståelse, att bekämpa både sekterism och opportunism i den egna organisationen. Det var ett sätt att utveckla ett flexibelt angreppssätt och förbereda kadrerna för de annalkande stora händelserna.
Övergångsprogrammet
Trotskijs perspektiv var om ett nytt världskrig som i sin tur skulle provocera fram revolutioner, precis som första världskriget. De turbulenta händelserna skulle provocera fram en kris i de reformistiska och stalinistiska organisationerna, liksom i Sovjetunionen självt. Som verktyg för att ingripa i de enorma händelser som stod för dörren, tog han strid för att grunda Fjärde internationalen.
År 1938 sammankallades den grundande konferensen och antog Kapitalismens dödskamp och Fjärde Internationalens uppgifter, även kallat Övergångsprogrammet. Det visar hur marxisterna måste hitta en bro till arbetarklassens massor.
”Den strategiska uppgiften under den närmaste perioden – en förrevolutionär period för agitation, propaganda och organisering – består av att övervinna motsättningen mellan de objektiva revolutionära förutsättningarnas mognad och proletariatets och dess avantgardes omognad (den äldre generationens förvirring och besvikelse, den yngre generationens oerfarenhet). Under den dagliga kampens gång måste vi hjälpa massorna att finna bron mellan de nuvarande kraven och revolutionens socialistiska program. Denna bro bör innefatta ett system av övergångskrav, som utgår från dagens förhållanden och dagens medvetande bland breda skikt av arbetarklassen och som undantagslöst leder till den avgörande slutsatsen: proletariatets makterövring.”
Målet var att omvandla den Fjärde internationalens små och oerfarna styrkor till den avgörande revolutionära kraften på planeten. Men 1940 mördades Trotskij slutligen av en av Stalins agenter, vilket lämnade den unga internationalens ledarskap till personer utan hans teoretiska förmåga och förutseende.
Att bevara marxismen
Stalins förtroende för pakten med Hitler och utrensningarna i Röda armén – där den stora majoriteten av befälhavarna avrättades – innebar katastrofala förluster för Sovjetunionen under andra världskrigets början. Men planekonomins styrka och den sovjetiska befolkningens enorma uppoffringar gjorde det möjligt för Sovjetunionen att återhämta sig och vid en viss punkt snabbt börja avancera.
Andra världskriget följdes, som Trotskij förutspått, av en stor revolutionär våg. Men i de europeiska länder där kommunisterna spelat huvudrollen i motståndet mot nazisterna slöt sig massorna till kommunistpartiet och i många länder även till socialdemokratin. Mot slutet av kriget blev det tydligt att de, ihop med borgarklassen, skulle klara av att stabilisera den politiska situationen. Samtidigt hade kriget lagt grunden för ett nytt ekonomiskt uppsving.
I ett dokument från internationalens brittiska sektion 1944 talade man om att en period av kontrarevolution i demokratisk form stod för dörren. Men i ledande sektioner som den amerikanska, menade man istället att den enda styrelseform borgerligheten kunde upprätthålla i Europa var militärdiktatur och bonapartism. På samma sätt missbedömde de varenda steg som de nya stalinistiska regimerna i öst skulle ta. Som en grammofonskiva upprepade de Trotskijs villkorliga prognoser, utan att förstå hans metod.
Andra världskriget inledde ett kapitalistiskt uppsving som innebar att illusionerna växte i kapitalismen i väst. Ledarnas misstag – och vägran att erkänna dem – demoraliserade och förvirrade den unga internationalens styrkor.
Men en liten grupp kring Ted Grant i den brittiska sektionen tog strid för ett annat perspektiv. Lärdomarna från de olika internationalerna, mellankrigsperioden, de taktiska vändningarna och så vidare gick inte förlorade. De enorma uppoffringarna som trotskisterna gjort för att bevara marxismens metoder och idéer gick inte förlorade. På denna grundval var det möjligt att bygga efterkrigstidens starkaste marxistiska tendens i något av de avancerade kapitalistiska länderna: Militant.
LÄS MER:
Internationalens program – Revolution (marxist.se)
TIDSLINJE:
1917: Ryska revolutionen
1918: Kommunistiska internationalen grundas
1924: Lenin dör
1927: Vänsteroppositionen utesluts i Sovjetunionen
1933: Hitler griper makten
1936: Moskvarättegångarna inleds
1938: Fjärde internationalen grundas
1940: Trotskij mördas