I februari 1917 störtade de ryska arbetarna och soldaterna den månghundraåriga tsarismen. I oktoberrevolutionen grep de makten.
Miljoner och åter miljoner människor, vana vid att med sänkt huvud underordna sig den härskande klassens nycker, blev för första gången herrar över sina egna liv. För världens krigströtta, desillusionerade och förbittrade folk kom oktoberrevolutionen som ett budskap om hopp, om inspiration och mod. Den visade vägen ut ur det blodiga kaos som kapitalismen kastat in samhället i.
I Tyskland satte novemberrevolutionen 1918 definitivt punkt för första världskriget, med sovjeter för arbetare, soldater, sjömän, bönder och till och med studenter. I Ungern grep arbetarna makten. I Italien spreds en enorm rörelse av fabriksockupationer under 1920, med potential att gripa makten. Hela Europa stod i brand, men likväl lyckades inte arbetarna segra.
Ledningen för socialdemokratin hade formats av hela den föregående perioden, där de gått allt närmare borgarklassen. Överallt räddade de nu kapitalismen.
I Sverige bröt den första revolutionära vågen fram under april–juni 1917 efter den ryska februarirevolutionen, för att sedan återupptas på en högre nivå efter den tyska novemberrevolutionen 1918. Den härskande klassen räddades av socialdemokratin, som krävde eftergifter för att kunna lugna situationen. Uppgörelsens klassinnehåll beskrevs av socialdemokraten Ernst Wigforss:
”Jag kan inte annat än bekänna, att det är synnerligen begripligt, om massor av arbetare uppfattar hela partiledningens taktik som medvetet bedrägeri.”
Kommunistiska internationalen grundades som världsrevolutionens organ, för att bygga upp en kedja av förenade socialistiska sovjetrepubliker som skulle kopplas samman med Sovjetunionen. Trotskij skrev det grundande manifestet **Till hela världens arbetare**, som den deltagande svenska sektionen omedelbart översatte och spred.
Om den första Internationalen förutsett den kommande utvecklingen och utstakat dess vägar, om den andra Internationalen samlat och organiserat miljoner proletärer, så är den tredje Internationalen den öppna massaktionens International, det revolutionära förverkligandets, handlingens International.
I Sverige hade man vunnit över socialdemokratins ungdomsförbund, liksom delar av partiet. Den tyska sektionen var det kommunistiska parti som grundats av Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht före de mördats. Men den revolutionära vågen drev även snart USPD, en splittring ur socialdemokratin, att ansluta sig. I Frankrike röstade en majoritet av Socialistpartiet för att ansluta sig.
Den nya internationalen vann snabbt massanslutning i flera länder, fyllda av revolutionär energi. Men de teoretiska förberedelser och de kadrer som man byggt över årtionden i Ryssland saknades. I land efter land gjorde man misstag som kom att stå arbetarklassen dyrt.
En av de mest smärtsamma nederlagen skedde i Tyskland, där man tidvis hade en majoritet av arbetarna bakom sig under krisen 1923. En segerrik revolution hade gett en kolossal impuls till revolutionen i resten av Europa, och gjort det möjligt att ansluta den avancerade tyska industrin och tekniken till Sovjetunionens väldiga naturresurser. Men på råd av bland annat Stalin höll man tillbaka. Möjligheten gick om intet.
I Sovjetunionen hade arbetarklassen vid den tidpunkten motstått invasion av 21 olika utländska arméer, som följdes av svält och industriell kollaps utan motstycke. Sovjetstaten överlevde, men 1920 hade antalet industriarbetare sjunkit från tre miljoner till 1,2 miljoner. Petrograds befolkning sjönk med 75 procent, när arbetare tvingades ut på landsbygden i jakt på mat.
Många av de bästa kommunisterna hade skickats ut till fronten, och de arbetare som fanns kvar jobbade 10-12 timmar per dag för att produktionen skulle gå runt. I den situationen var det omöjligt för arbetardemokratins organ, sovjeterna, att fungera, och de tynade gradvis bort. Arbetarnas kontroll underifrån ersattes allt mer av utnämningar från ovan.
Bristen på läs- och skrivkunnighet hade gjort att man tvingat luta sig på tsaristiska tjänstemän, som stod under arbetarnas kontroll. Men nu blev förhållandet allt mer omvänt. På en dryg miljon överarbetade och utsvultna industriarbetare 1920 gick det nästan sex miljoner statliga tjänstemän.
1922 beskrev Lenin för Kommunistiska internationalens fjärde kongress hur kommunisterna blev allt mer svalda av apparaten:
“Upptill har vi, jag vet inte hur många, men som jag tror i alla fall endast några tusen, maximum några tiotusental av våra egna. Men nertill har vi hundratusentals gamla tjänstemän, som vi övertagit från tsaren och från det borgerliga samhället och som dels medvetet, dels omedvetet, motarbetar oss.”
Kommunistiska internationalens första fyra kongresser var under Lenins och Trotskijs ledning en verklig skola i revolutionär strategi och taktik. Mot bakgrund av den revolutionära utveckling man fortlöpande kunde lära sig från, kunde diskussionerna föras på en högre nivå än någonsin tidigare.
Genom sin prestige och erfarenhet var det sovjetiska kommunistpartiet oundvikligen den dominerande kraften. Detta hade varit en styrka under de tidiga åren. Men den tilltagande byråkratiska urartningen i Sovjetunionen satte oundvikligen sin prägel på internationalen.
1924 förde Stalin för första gången fram den fullständigt utopiska och anti-leninistiska teorin om “socialism i ett land”. Detta uttryckte en skarp vändning åt höger.
Överallt föredrog byråkratin att göra överenskommelser med de reformistiska och nationalistiska ledarna, om det så var Chiang Kai-Shek i Kina eller brittiska fackföreningar, framför att vinna massorna till den socialistiska revolutionens program. Under täckmanteln av en kamp mot “trotskismen” svängde man mot nationalism och rehabiliterade mensjevikernas tvåstadieteori – stöd till den “progressiva borgarklassen” – fast nu under kommunismens fana.
Kominterns historia efter Lenins död 1924 är nära sammanbunden med de tvära kasten i den stalinistiska byråkratins politik. Internationalen rensades från sina bästa element, med en politik som ledde till nederlag efter nederlag: i Kina, Tyskland, Spanien, och så vidare.
Till försvar för den verkliga kommunismen, bildade Trotskij Vänsteroppositionen. Men den byråkratiska maskinens allt hårdare grepp gjorde en brytning oundviklig.
I Tyskland vände sig borgarklassen till nazisterna för att helt krossa arbetarrörelsen efter kraschen 1929. Vänsteroppositionen inledde en internationell kampanj för att Tysklands kommunistiska parti skulle inleda en enhetsfront med Socialdemokraterna för att stoppa Hitler. Tillsammans hade de hundratusentals väpnade arbetare i sina led.
Men Stalin och internationalen menade att socialdemokratin var arbetarklassens “huvudfiende”, “socialfascister” och att det inte fanns någon skillnad mellan demokrati och fascism. När Hitler organiserade en folkomröstning 1931 i Preussen för att fälla den socialdemokratiska regeringen röstade kommunisterna med nazisterna, mot Socialdemokraterna.
I januari 1933 kunde Hitler ta makten, utan något som helst organiserat motstånd i det land med den mest organiserade arbetarklassen och det starkaste kommunistpartiet utanför Ryssland. Men stalinisterna vägrade erkänna katastrofen. Istället bekräftade internationalen högtidligt att politiken varit korrekt.
Ett parti som inte kan lära sig är dött som revolutionärt verktyg. Som kraft för världssocialismen var Kommunistiska internationalen död långt före Stalin med ett penndrag signerade dess upplösning 1943. Den stalinistiska byråkratin hade fysiskt utrotat Lenins centralkommitté från 1917, och drivit ut Lenins idéer ur internationalen.
Det var upp till Trotskijs internationella vänsteropposition att ta kampen för en ny international, berikad av alla de lärdomar som kom ur Sovjetunionens utveckling och de otaliga revolutionerna under perioden. Förföljda såväl i de imperialistiska nationerna som av Stalins agenter, hade de en enorm uppgift framför sig.
De stod beväpnade med den vetenskapliga socialismens idéer och med det program som arbetarklassen behövde. De hade inga resurser, men de hade marxismens idéer. Och ingenting är så mäktigt som en idé vars tid är kommen.
Fakta: Kommunistiska internationalens första kongress 1919, Lenins avslutande tal:
När det lyckats oss att komma tillsammans, trots alla förföljelser och hinder från polisens sida, och när det lyckats oss att utan väsentliga meningsskiljaktigheter på kort tid fatta viktiga beslut i alla den nuvarande revolutionära epokens brännande frågor, så är det tack vare det faktum, att de proletära massorna i hela världen praktiskt satt alla dessa frågor på dagordningen genom sina aktioner samt börjat att förverkliga dem i praktiken.
Här behövde vi endast notera det, som massorna redan erövrat i sin revolutionära kamp.
Inte bara i de östeuropeiska utan även i de västeuropeiska länderna, inte bara i länder som lidit nederlag, utan även i segerländer – exempelvis i England – sprider sig rörelsen till förmån för sovjeterna allt vidare. Och denna rörelse är ingenting annat än en rörelse i syfte att bilda en ny, proletär demokrati – den är det betydelsefullaste steget framåt till proletariatets diktatur, till kommunismens fullständiga seger.Må hela världens bourgeoisie fortsätta att rasa, må den fördriva, inspärra i fängelserna och till och med mörda spartakisterna och bolsjevikerna – intet av detta hjälper den längre. Det tjänar endast till att upplysa massorna, till att befria dem från de gamla borgerligt-demokratiska fördomarna och till att härda dem i kampen. Den proletära revolutionens seger i hela världen är tryggad. Den internationella sovjetrepublikens bildande nalkas. (Stormande applåder.)
Fakta: Ryska revolutionens effekt på lantarbetare
Juan Díaz del Moral, om ryska revolutionens effekt på landsbygdens fattiga i spanska Andalusien:
När jag talade med arbetare märkte jag entusiasmen och förväntningarna. Alla samtal handlade om Ryssland. Om vi pratade om skörden, kom frågan: Vad sår man i Ryssland? Om vi pratade om vädret, avbröts vi plötsligt: Är Ryssland varmt eller kallt? Och av valfritt skäl: Var ligger Ryssland? Hur lång tid skulle det ta mig att ta mig dit till fots?