Hösten 2020 lades hyllade Asta-mottagningen i Umeå ned, en av få specialistmottagningar i Sverige som behandlade sexuella och fysiska trauman. Patienterna skickas istället till en mer allmän psykiatrimottagning som ska behandla såväl ångest som trauma, med sämre vård och större lidande som följd.
Till Asta-mottagningen kom personer med bestående men efter att ha utsatts för sexuella övergrepp, våld i en nära relation, hedersvåld eller övergrepp i barndomen. Mottagningen har uppmärksammats nationellt och internationellt. Trots det beslutades år 2019 att Asta-mottagningen skulle slås ihop med Ångestmottagningen som en del av en omorganisering. Psykiatrins verksamhetschef och regionens socialdemokratiska ledning hävdade att patienternas framtid var säkrad. Personalen och patienterna själva sa att detta i praktiken innebar att mottagningen läggs ner, likt nedläggningen av Psykoterapimottagningen 2018.
Att slå samman specialiserade enheter med varandra riskerar att urvattna kompetensen. I fallet med Asta riskerar det även att leda till att patienter stöter på sin förövare i väntrummet. På grund av bristen av specialistmottagningar som behandlar den här gruppen slussas patienter ofta runt utan vård, med enormt lidande och ibland självmord som följd. Det är 26 gånger vanligare att flickor som varit utsatta för sexuella övergrepp försöker ta sitt liv. Regionens och sjukhusledningens beslut att lägga ner mottagningen väckte starkt motstånd från patienter och personal. En Facebook-grupp skapades, på drygt en dag samlades 700 underskrifter in för namninsamlingen ”Stäng inte Asta!” Det var även protester vid Regionens hus i Umeå och manifestationer utanför Asta-mottagningen anordnades. Men sammanslagningen genomfördes ändå.
Enligt Västerbottens-Kuriren planerade region Västerbotten 2019 att skära ner minst 193 miljoner i vården under åren 2020-2022. Detta var innan utbrottet av COVID-19, och pandemin och den ekonomiska krisen har pressat psykvården och patienter enormt. I efterdyningarna av sammanslagningen skrev tidigare medarbetare att precis som de varnat för har Asta:s struktur liksom kunskaps- och erfarenhetsbas slagits sönder. Men det är inte för sent att rädda Asta-mottagningen, inte heller att utvidga och bygga upp fler mottagningar i Asta:s exempel.
I slutändan är avvecklingen av Asta och nedskärningarna i psykiatrin en konsekvens av ett system som överlever genom attacker på de mest utsatta. Därför måste en kamp för psykiatrin även vara en kamp för en grundläggande förändring av samhället. Det är tydligt att varken sjukhusledning eller regionspolitiker kommer att lösa vårdkrisen. Vi måste kämpa mot nedskärningarna i psykvården, för ett samhälle som inte styrs av sparkrav utan av patienters behov!