Regeringen har gjort en överenskommelse med Vänsterpartiet om vinsterna i välfärden. Jonas Sjöstedt presenterar uppgörelsen som ”en stor framgång”, men det faktiska resultatet av överenskommelsen innebär inte ett verkligt steg framåt i kampen mot vinsterna i välfärden. Att Vänsterpartiet hyllar det som ”en framgång” representerar ytterligare ett steg åt höger för Vänsterpartiets ledning och ett svek mot de som kämpat för dem och röstat på dem i hopp om förändring.
Uppgörelsens effekter
Uppgörelsen bestod i en utredning från januari 2015 till mars 2016, som ska ”överväga” ett antal saker. Detta inkluderar en ”syftesparagraf” för alla skolor där företagen måste säga att ”verksamheten är syftet”, ett krav på en viss grundbemanning inom verksamheterna och att överskotten från verksamheten ”som huvudregel” ska återinvesteras.
Borgerligheten har markerat tydligt mot uppgörelsen, men samtidigt sagt lite med verklig substans. Vårdföretagarna hotar i ett pressmeddelande att det inte kommer ”fattas beslut” om ”långsiktiga investeringar”. Bra försök, men alla vet att de inte gjort några långsiktiga investeringar från första början. Enligt en granskning i DN är företagens andel av investeringarna i vården bara några få procent. Och detta kompenserar de rikligt för i vilket fall genom sina vinster, på i snitt 4,5 miljarder kr per år sedan 2006 i välfärden som helhet.
Borgarna vill göra pengar på gamla och unga, utan att behöva bli granskade. Den ekonomiska krisen, som begränsar deras möjligheter att göra vinst på industriell produktion, gör att de söker desperat efter nya marknader – och välfärden är en av deras bästa guldkalvar. Men förslaget är egentligen bara ett mycket blekt hot. Det enda man faktiskt tagit beslut om att föreslå i riksdagen, är att landstingen får lov att säga nej till etablerandet av nya vårdcentraler, vilket naturligtvis knappast är ett hot mot de som redan finns där.
Ta kampen vidare
Det är inte nödvändigtvis fel att Vänsterpartiet röstar för förslaget i riksdagen, men ett grundläggande villkor hade varit att man sade sanningen. Förslaget är en parlamentarisk manöver för att passivisera arbetare och radikala ungdomar genom en falsk känsla av att ”det händer något”, vilket Vänsterpartiet hade behövt förklara. Men ledningen för Vänsterpartiet gör raka motsatsen. Sjöstedt säger att: ”Denna uppgörelse innebär verklig förändring för barnen i skolan, de äldre i omsorgen och de sjuka i vården. Nu kan vi få bort vinstslöseriet och bygga en välfärd att lita på.”
Sjöstedts uttalande är direkt felaktiga. Inte ens om utredningens utfall skulle bli maximalt fördelaktigt, så skulle vinstslöseriet försvinna. Företagen skulle fortfarande kunna gå med vinst. Cheferna skulle fortfarande kunna ta ut hutlösa löner. Arbetarnas villkor skulle fortsätta pressas, och man skulle fortsatt behöva ha en enorm byråkrati som försöker säkerställa att alla företag följer regelverket.
Men Vänsterpartiets ledning kommer nu sannolikt lämna sitt stöd till regeringens övriga politik, eftersom deras villkor varit att man skulle nå en ”bra uppgörelse” i frågan om vinster i välfärden. Detta innebär ett bakslag för klasskampen, eftersom Socialdemokraterna och Miljöpartiet knappast kommer föreslå några större positiva förändringar för arbetare. Det innebär att radikala arbetare och ungdomar får söka förgäves efter ordentliga protester mot nedskärningarna i riksdagen.
Turen har nu gått över till radikala ungdomar och arbetare, som inte bara måste kämpa mot borgarna, utan också ta kamp inom arbetarrörelsen för att den ska representera våra intressen. Det innebär att som ett första steg kämpa för att våra organisationer inte bara ska vara emot vinsterna och nedskärningarna i välfärden på pappret, utan också konsekvent bygga en rörelse mot det.
Varje verkligt stopp för vinster i välfärden, måste kopplas till ett fullständigt slut på privatiseringarna och ett omedelbart återtagande av de verksamheter som sålts ut. Vi kämpar för kvalitet i välfärden, och därför måste vi förklara att detta bara skulle vara första början – vi måste ta kamp mot nedskärningarna och för ett socialistiskt samhälle, där människors behov får styra på alla samhällets områden istället för företagens ändlösa vinstjakt.