Inflationen nådde 6,4 procent i april, den högsta siffran på över 30 år. För arbetare innebär det att man förlorar hundratals kronor i månaden. För regeringen innebär det en möjlighet att lova stora satsningar samtidigt som man i praktiken fortsätter nedskärningarna.
För att inte bli fattigare måste arbetare kräva löneförhöjningar på samma nivå som inflationen, alltså den takt som saker blir dyrare i. Annars kommer arbetsgivarna undan med att dölja vad som i praktiken är lönesänkningar: arbetaren blir fattigare än året innan trots att det finns fler kronor i lönekuvertet. Och ju högre inflation, desto större lönesänkning.
Samma princip gäller välfärden. Om staten inte tillför skola, vård och omsorg mer pengar än inflationen innebär det i praktiken nedskärningar. Och ju högre inflation, desto större nedskärningar.
När Mikael Damberg presenterade regeringens vårändringsbudget den 19 april kallade han den en ”vårbudget för att stärka Sverige”. Damberg stoltserade med satsningar på 35 miljarder på allt från sjukvård till pensioner, vilket motsvarar 2,4 procent mer pengar till offentlig sektor än 2021.
Det Damberg glömde att nämna i sin presskonferens var att regeringen samtidigt räknar med en inflation på 4,6 procent under 2022. Pengarnas värde förväntas alltså falla nästan dubbelt så mycket som de nya ”satsningarna”. För att bibehålla samma nivå som 2021 hade det alltså behövts ett tillskott på 4,6 procent eller 60 miljarder. Det är alltså inte frågan om 35 miljarder mer till offentlig sektor, utan det motsvarar en sänkning på minst 25 miljarder kronor.
Dessutom lär inflationen för 2022 bli en bra bit över 4,6 procent. Bakom de fina orden om ett starkare Sverige döljer sig stora nedskärningar och sparbeting.
Detta är inget nytt. På detta sätt har regeringen kunna skära ned med 20 miljarder varje år, samtidigt som man pratar om miljardsatsningar år in och år ut.
Resultatet av de dolda nedskärningarna har blivit att statens budgetutgifter minskat från 30 procent till 20 procent av BNP de senaste två decennierna. I kronor betyder det 500 miljarder mindre till offentlig sektor varje år, enligt den borgerlige ekonomen Andreas Cervenka. Man har heller inga planer på att ändra kurs. Fram till 2025 räknar regeringen med en inflation på 10,8 procent (återigen sannolikt en underskattning), vilket innebär att det under perioden skulle behövas tillskott på 1347 miljarder för att bibehålla den nuvarande nivån på välfärden. I stället tänker man sig ökade utgifter på 1210 miljarder, alltså planerade nedskärningar på 137 miljarder under de kommande tre åren.
Det finns en speciell grupp av människor som är glada åt att pengarna till skola, sjukvård och pensioner sakta men säkert minskar. Varje krona man kan spara in i budgeten bäddar nämligen för nya skattesänkningar. De senaste årtiondenas dolda besparingar har flyttat pengar från offentlig sektor ned i borgarklassens fickor. Detta är en del av den offensiv från kapitalet som gjort att Sverige under samma period varit det OECD-land där ojämlikheten ökat allra mest.
I perioder av kris ställs alltid frågan vem som ska betala. Dambergs budget talar sitt tydliga språk: det är arbetarklassen som ska betala genom skenande priser och nya nedskärningar.
Den enda vägen framåt för arbetare är att ta strid. Det är bara genom klasskamp som vi kan garantera att prishöjningarna följs av lönehöjningar, som vi kan ta tillbaka de senaste decenniernas nedskärningar. Frågan som arbetare och ungdomar måste ställa sig är om arbetarrörelsens nuvarande ledning, med Andersson, Gideonsson och Damberg i spetsen kan leda kampen?