Sudan förblöder. Sedan 2023 har åtminstone 150 000 människor dödats, medan 12 miljoner drivits på flykt. Inbördeskriget står mellan två kontrarevolutionära arméer, som båda begår övergrepp och som båda stöds av olika utländska makter, ivriga att få sin beskärda del av detta mineralrika och strategiskt viktiga afrikanska land.
År 2011 slets Sudan sönder efter årtionden av blodiga konflikter. Nu står landet inför att göra det ännu en gång i en bitter kamp mellan de ”officiella” sudanesiska väpnade styrkorna (SAF) under ledning av general Abdel Fattah al-Burhan och de paramilitära Rapid Support Forces (RSF) som leds av Muhammad Hamdan Dagalo Musa, även känd som Hemedti. Dessa två mördare, som tidigare samarbetade för att dränka den sudanesiska revolutionen i blod, kämpar nu mot varandra om bytet.
I skrivande stund är särskilt regionen Västra Darfur skådeplats för de mest otänkbara grymheterna. Milisgrupper mördar, våldtar och plundrar överallt där de rycker fram. Omfattningen av förstörelsen är bokstavligen synlig från rymden. Samtidigt bombar SAF (som i västerländska medier framställs som den mer ”respektabla” styrkan) urskillningslöst och svälter medvetet civilbefolkningen. Hur hamnade vi i denna mardröm?
Fasor utan slut
Denna katastrof kommer ur nederlaget för den sudanesiska revolutionen, som pågick från 2018 till 2021. Men ursprunget till den revolutionen och kontrarevolutionen är i sin tur kopplat till det som är Sudans stora synd – att det är ett resursrikt land. Beläget mellan Mellanöstern och Afrika söder om Sahara, med tillgång till både Röda havet och Nilen, ligger landet i centrum för olika konkurrerande kapitalistiska intressen.
Sudan var tidigare en brittisk och egyptisk koloni, där det förstnämnda landet använde sin typiska politik – att söndra och härska – för att behålla makten. Den brittiska imperialismen manade medvetet på spänningarna mellan Sudans 19 stora stamgrupper, 597 etniska undergrupper och mer än 100 språkgrupper. De stödde särskilt de muslimska araberna i norra delen av landet mot de kristna och animistiska svarta afrikanerna i söder.
Under större delen av tiden sedan landet formellt blev självständigt på 1950-talet har Sudan styrts av en klick militärledare som utnyttjat sina positioner för att berika sig själva och fortsatt den rasistiska demagogin som splittrar befolkningen. Den officiella armén SAF är intimt knuten till den sudanesiska kapitalismen. De är den största aktieägaren i centralbanken, har enorma mängder egendom och tentakler lindade runt olika affärsintressen som skördar enorma vinster från Sudans rika olje- och guldreserver.
Under 2000-talet ledde en kris i Darfur-regionen till att icke-arabiska rebeller reste sig mot regeringen i Khartoum. General Omar Al-Bashirs regim i Khartoum satte in Janjaweed-stammens miliser på regeringens sida. Dessa styrkor, som bestod av arabiserade nomader under befäl av Hemedti (själv från nomadgruppen Rezeigat), var ökända för sin brutalitet och utövade folkmordsliknande terror mot icke-araber. Dessa reaktionära legosoldater blev under Al-Bashir 2013 officiellt grundade som Rapid Support Forces (RSF).
Under de följande åren utnyttjade Hemedti sin position som ledare för den inflytelserika paramilitära organisationen för att skaffa sig stor politisk och ekonomisk makt. Hans inflytande i angränsande stamområden gjorde det möjligt för honom att lägga beslag på Sudans enorma guldreserver, av vilka uppskattningsvis 95 procent exporteras olagligt.
Han belönades också med kontroll över guldgruvorna i Jebel Amir i västra Sudan som ersättning för sitt blodiga arbete i Darfur. Han samlade på sig ännu större rikedom och inflytande genom att erbjuda sina styrkor till Förenade Arabemiraten för deras krig mot huthierna i Jemen efter 2018.
När den sudanesiska revolutionen bröt ut 2018 spelade Hemedti en ledande roll i kontrarevolutionen. Han förberedde marken genom att vinna stöd bland de reaktionära stam- och traditionsenliga ledarna i landet, som (med rätta) fruktade att deras positioner skulle hotas av de demokratiska mål revolutionen hade.
Eftersom det fanns en viss sympati för revolutionen bland de vanliga soldaterna i den reguljära armén, fungerade Hemedtis RSF-milis som kontrarevolutionens svärd och massakrerade revolutionärernas läger utanför militärhögkvarteret i Khartoum 2019.
Hemedti är en hänsynslös mördare. Men han är också en ambitiös politiker som inte har fullt förtroende hos den militära klicken som anställde honom som sin attackhund. Efter att ha spelat en nyckelroll i kontrarevolutionen, och med uppskattningsvis 100 000 beväpnade soldater, kände sig Hemedti tillräckligt stark för att göra sitt drag mot sin tidigare allierade Al-Burhan.
Inbördeskriget
I april 2023 inledde RSF ett blixtangrepp och tog över större delen av Khartoum, beslagtog flygplatsen, attackerade militärbaser och tvingade Al-Burhan att dra sig tillbaka till Port Sudan. Hemedti inledde sedan en diplomatisk turné i Afrika, där han presenterade sig som landets nye härskare och försökte knyta allianser. En vapenvila som förhandlades fram av USA och Saudiarabien i Jeddah i maj bröts snart, och löften om att skydda civila kränktes upprepade gånger, med övergrepp från båda sidor.
SAF omgrupperade sig efter sina initiala förluster och återtog huvudstaden och stora delar av den omgivande delstaten Khartoum i mars 2025. Denna ”befrielse” var definitionen av en pyrrhusseger. Regeringsbyggnader, banker, kontorsbyggnader och sjukhus hade förstörts av luftangrepp och artillerield. Omfattningen av förstörelsen framgår tydligt av satellitbilder som liknar Gazaremsan efter IDF:s folkmordskrig.
RSF har nu riktat in sina ansträngningar på Darfur-regionen, som de nästan helt kontrollerar. Detta trots att SAF under hela kriget har genomfört tunga, urskillningslösa bombningar i Darfur, som har dödat ett stort antal civila. I april 2025 tog RSF kontroll över olika rebell- och stamgrupper och utropade en parallell regim (under den orwellska titeln: Regeringen för fred och enhet), som gjorde anspråk på hela landet.
Den 26 oktober föll El-Fasher, den största staden i västra Sudan och SAF:s sista fäste i regionen, i händerna på RSF-styrkorna. Civila som var instängda i staden hade lidit av svält och dagliga bombräder under en 18 månader lång belägring, med konstant rädsla för att RSF skulle genomföra en massaker om staden föll. Hemedtis styrkor hade redan genomfört etnisk rensning på masalitbefolkningen i staden Geneina i Darfur.
Och det blev som man befarat. När SAF slutligen gjorde kaotisk reträtt från El-Fasher, utsatte RSF de 200 000 civila som var instängda inom murarna för en orgie av mord, våldtäkt och plundring.
Minst 36 000 har flytt, och ytterligare tusentals saknas. Dussintals videor publicerades på sociala medier av RSF-milismännen själva, där de glatt mördar civila och riktar in sig på icke-araber. De som lyckades fly rapporterar att deras släktingar sköts framför ögonen på dem och att de beordrades att begrava kropparna med sina bara händer. Många av de överlevande hålls som gisslan.
Det närliggande flyktinglägret Zamzam är överbefolkat och under svältförhållanden, vilket förvärras av riktade attacker och plundring från RSF. Samtidigt har SAF-kontrollerade tjänstemän i Port Sudan försenat leveranser till RSF-kontrollerade områden, vilket förvärrar svälten i dessa regioner. Trots detta hävdade Sudans jordbruksminister Abubakr al-Bushra att det inte finns ”någon hungersnöd alls” (!).
Hemedtis nästa mål är El-Obeid, den oljerika huvudstaden i delstaten Norra Kordofan, där minst 137 000 människor har sökt skydd. Den 25 oktober meddelade RSF att man hade återtagit Bara, endast 59 kilometer därifrån, från vilket man inledde artilleri- och flyganfall mot staden. RSF förbereder en belägring av El-Obeid, som är en strategisk länk mellan Darfur och Khartoum. Om staden intas kommer SAF också att förlora den viktiga buffertzonen mellan Khartoum och RSF:s territorium, och ännu en massaker är oundviklig.
Kort sagt är ingen av parterna villig att acceptera ett slut på konflikten i dess nuvarande form, och ingen av dem är heller stark nog att driva igenom sina egna villkor. Den 6 november gick RSF med på ett USA-lett eldupphör i tre månader för att möjliggöra humanitär hjälp, men SAF vägrade. RSF inledde då en drönarattack mot Khartoum dagen efter. Den sudanesiska befolkningen är fångad i ett dödligt utmattningskrig mellan två grupper mördande gangsters. Även när det tar slut är de garanterade en militärdiktatur.
FN rapporterar att en femtedel av landets befolkning har tvingats lämna sina hem och att hälften – cirka 21 miljoner människor – lider av livshotande livsmedelsbrist. Sudan upplever nu sitt tredje inbördeskrig och andra folkmord sedan självständigheten. Situationen är ett typexempel på fasor utan slut.
Rovgiriga makter
Katastrofen i Sudan sporras på av olika utländska makter. Hemedtis viktigaste allierade är Förenade Arabemiraten, som han har haft ett nära samarbete med sedan han skickade RSF-trupper för att stödja kriget i Jemen.
Förenade Arabemiraten har under den senaste tiden ökat sitt inflytande i Afrika stadigt. De är Afrikas fjärde största investerare när man tittar på utländska direktinvesteringar, efter USA, Kina och EU, och kontinentens största investerare när det gäller antalet nya affärsprojekt. Dessutom är Förenade Arabemiraten den överlägset största köparen av afrikanskt guld, inklusive guld som exporteras olagligt från gruvor ägda av reaktionära miliser som RSF.
Förenade Arabemiraten misstänks vara RSF:s huvudsakliga vapenleverantör via hemliga transporter som går via Tchad, Libyen och Sydsudan. Drönare tillverkade i Förenade Arabemiraten har hjälpt RSF att stå emot SAF:s överlägsenhet i luften och hota tidigare säkra fästen som Port Sudan.
Å andra sidan är SAF:s huvudsakliga stödjare Al-Sisis militärdiktatur i Egypten, som delar en viktig handelsväg med Sudan via Nilen. Kina har hållit sig relativt passivt, i allmänhet stöttat centralregeringen men försökt positionera sig som medlare. Sudan är en viktig del av Kinas Belt and Road Initiative och är skyldig kinesiska banker cirka 2,5 miljarder dollar, som ska återbetalas med oljetransporter. Därav Pekings önskan om en återgång till ”stabilitet”.
Saudiarabien har också stöttat Al-Burhan, liksom Turkiet och Iran, som har levererat drönare till SAF. Ryssland skickade tidigare sin paramilitära organisation Wagner för att träna med RSF i utbyte mot guld för att finansiera kriget i Ukraina. Men Putin bytte taktik 2024 och slöt ett avtal med Al-Burhan om att bygga en marinbas utanför Sudans Röda havet-kust. Detta bevarar Rysslands inflytande i regionen efter Assadregimens fall i Syrien.
Al-Burhans centralregering har tyst stöd av den amerikanska imperialismen och den så kallade ”internationella gemenskapen” som representant för ”ordning” och ”kontinuitet” i landet. Det är först nu som den västerländska pressen på allvar börjar uppmärksamma fasorna i Sudan, med fokus främst på RSF:s brott.
För det första bör vi vara tydliga med att Al-Burhan också begår krigsbrott och fram till nyligen samarbetade med Hemedti. För det andra är hela detta krig fullt av de västerländska så kallade demokratiernas blodiga fingeravtryck.
Den amerikanska imperialismen stödde aktivt Sydsudans utbrytning 2011 för att lägga beslag på landets oljereserver och motverka Kinas växande inflytande i regionen. Resultatet blev ett blodigt inbördeskrig i den nya staten och en ekonomisk kris på båda sidor om gränsen. USA och Storbritannien samarbetade också i kriget mot huthierna i Jemen, vilket gav RSF miljarder dollar.
Dessutom var Europeiska unionens ”Khartoum-process” ett av sätten som Hemedti kunde bygga upp sin styrka på. I ett årtionde bokstavligen finansierades och tränades hans styrka för att fungera som gränsvakter och hindra desperata flyktingar från att fly till Europa via Libyen. Detta initiativ avslutades först 2023 i början av inbördeskriget. Även mitt under det blodiga krossandet av den sudanesiska revolutionen fortsatte EU att upprätthålla sitt stöd till RSF.
Den kriminella roll som Sudans gamla kolonialherre, den brittiska imperialismen, spelade förtjänar ett särskilt omnämnande. Storbritannien är så kallad “penholder” för Sudan, vilket innebär att landet har fått det diplomatiska ansvaret för landet av FN. Men istället för att använda denna position för att främja Sudans intressen har den brittiska imperialismen gått över otaliga civilas lik för att bejaka sina egna intressen.
Hittills har den brittiska borgerliga pressen endast nämnt Sudan för att cyniskt attackera den påstådda ”dubbelmoralen” hos Palestinarörelsen. Till exempel skriver Lara Brown i en artikel i högertidningen Telegraph, med rubriken ”Varför är intifadagänget tyst om Sudan?”, att landet ”kanske går igenom ett verkligt folkmord”. Men hon konstaterar: ”När jag går längs Whitehall finns det nästan ingenting om Sudan. Trottoarerna utanför nr 10 domineras fortfarande av palestinska aktivister och studenter som bär keffiyeh.”
Hon fortsätter:
”Aktivister har i två år marscherat på gatorna varje lördag och klagat på ett påstått folkmord i Gaza. Och ändå har ett inbördeskrig rasat i Sudan i årtionden och ingen verkar bry sig […] Progressiva gillar också att göra utländska krig till ställföreträdande strider om brittisk politik.”
För det första är det inte ”progressiva” utan de brittiska imperialisterna som har ignorerat katastrofen som utspelar sig i Sudan. Som avslöjats av Guardian hade Storbritannien information om att ett folkmord var på väg att inträffa i El-Fasher sex månader in i belägringen, men valde den ”minst ambitiösa” planen för att skydda sudanesiska civila.
I själva verket vidtog Storbritannien inga verkliga åtgärder alls. Detta fick Shayna Lewis, Sudan-specialist vid den USA-baserade människorättsorganisationen Paema (Preventing and Ending Mass Atrocities), att beskriva den brittiska regeringen som ”medskyldig till det pågående folkmordet på folket i Darfur”.
För det andra har folkmorden i Gaza och Sudan allt att göra med brittisk politik, eftersom den brittiska regeringen beväpnar dem båda. Det är ingen hemlighet att Storbritannien skickar vapen och komponenter till Israels krigsmaskin. Men som journalister avslöjat säljer Storbritannien vapen till Förenade Arabemiraten med full vetskap om att dessa hamnar i händerna på RSF på Sudans dödsfält, i strid med internationell rätt.
Enligt dokument som FN:s säkerhetsråd har tagit del av har målsökande anordningar för vapen och motorer till bepansrade trupptransportfordon tillverkade i Storbrittanien hittats i konfliktzonen i Khartoum och dess tvillingstad Omdurman. Storbritannien har också fört hemliga förhandlingar med RSF och har enligt uppgift utövat påtryckningar på diplomater från allierade afrikanska nationer att inte öppet kritisera Förenade Arabemiraten under förhandlingarna om vapenvila.
Precis som Israel är en viktig geopolitisk allierad i Mellanöstern som imperialisterna inte kommer att överge – oavsett hur fruktansvärda dess brott är – har Storbritannien viktiga handelsmässiga och strategiska intressen knutna till Förenade Arabemiraten. År 2013 inrättade den dåvarande konservative premiärministern David Cameron en hemlig enhet i Whitehall specifikt för att värva investeringar från de oljerika shejkerna. Denna politik fortsätter plikttroget av Keir Starmers Labourparti.
Det sudanesiska folkets liv är ett lågt pris att betala för att skydda Storbritanniens kapitalistiska intressen. När någon Israel-försvarare i Storbritannien, eller någon annanstans, vågar utnyttja tragedin i Sudan för att avleda uppmärksamheten från IDF:s brott, måste vi avslöja deras sjuka cynism. Vi säger till dessa odjur: Håll det sudanesiska folket borta från era ljugande läppar!
Den amerikanska imperialismen har också blundat för Förenade Arabemiratens roll i att underblåsa konflikten, eftersom den är beroende av emiratierna som en motvikt till Kinas inflytande i regionen. Både Storbritannien och USA spelar i grunden för båda sidor.
FN är fortfarande lika bankrutt som alltid. Internationella domstolen har avböjt att bestämma huruvida RSF begår folkmord, eftersom Sudan inte faller under dess jurisdiktion. Även en symbolisk juridisk gest ligger alltså utanför den högsta internationella rättsinstansens befogenheter.
Från revolution till kontrarevolution
Redan före kriget var Sudan, trots sina enorma naturresurser, ett av världens fattigaste länder. År 2022 levde 46 miljoner av dess invånare på en genomsnittlig årsinkomst på 750 dollar (8000 kronor).
Inbördeskriget har förvärrat situationen avsevärt. Förra året uppgav Sudans finansminister att statens intäkter hade minskat med 80 procent. Ekonomin som helhet har kollapsat med 40 procent. Denna ekonomiska nöd kan läggas till de fruktansvärda kostnaderna i människoliv kriget för med sig.
Det sudanesiska folkets lidande idag står i proportion till styrkan i deras revolution. Mer än en gång var makten inom räckhåll. Deras generalstrejker 2019 följdes av nästan hela befolkningen i huvudstaden och lamslog landet. Genom sina lokala motståndskommittéer utvecklade de embryot till arbetarmakt. Allt som hade krävts var att revolutionen skulle utropa sig till den nya regeringen, arrestera generalerna och organisera förbrödring mellan revolutionen och bottenskikten i militären för att rusta massorna för en slutlig strid.
Men som Trotskij varnade för i början av den spanska revolutionen kan även de mest lovande förutsättningarna för seger omintetgöras av dåligt ledarskap. De sudanesiska massorna leddes inte av ett bolsjevikparti med en vision om att ta makten och bygga socialism, utan av en sammansättning av liberaler, pacifister och nationalister, många av dem under inflytande av västerländska icke-statliga organisationer, som begränsade sig till att ”förhandla” med generalerna om en demokratisk övergång. Generalerna väntade helt enkelt på rätt tillfälle att gå till motattack.
De sudanesiska massorna lämnades försvarslösa inför den skoningslösa reaktionen. I sitt försök att undvika ett inbördeskrig mellan revolution och kontrarevolution, underlättade det liberala ledarskapet ett inbördeskrig inom kontrarevolutionen, medan revolutionen likviderades, tillsammans med alla arbetarnas och ungdomarnas organisationer. Detta har dömt Sudan till en period av barbari. Vi kan inte säga hur länge den kommer pågå. Ett eventuellt återuppvaknande för revolutionen idag skulle nästan säkert komma som ett resultat av impulser från utanför landet. Här spelar den egyptiska arbetarklassen (som den mest avancerade i regionen) en särskilt viktig roll.
Trots de nuvarande mörka reaktionära förhållandena visar de sudanesiska massornas heroiska kamp den enorma revolutionära potential som finns över hela världen. Vi ser ännu en gång bevis på denna potential i den våg av uppror som i skrivande stund sveper över Asien och Afrika. För denna nya generation av klasskämpar utgör Sudan en tydlig varning: man kan inte genomföra en halv revolution.
De liberaler som kastades in i den sudanesiska revolutionens ledning visade sig fullständigt oförmögna att vinna demokratiskt styre och förrådde massorna. Den enda kraft som då, liksom nu, var kapabel att vinna demokrati och en värdig tillvaro för det sudanesiska folket var arbetarna, ungdomarna och de fattiga som organiserat sig i motståndskommittéerna.
Allt som saknades 2018–2021 var ett parti som lyssnade på massorna och var villigt att fullfölja revolutionen. Detta skulle ha varit en enorm inspiration för massorna i hela Afrika och Mellanöstern och blivit gnistan till en bredare revolutionär rörelse för att utrota kapitalismen i hela regionen.
För att citera Trotskij än en gång: förutsättningarna för en framtida revolutions seger är tre:ett parti, ännu en gång ett parti, återigen ett parti!