Spektaklet kring firandet av den nya amerikanska ambassaden i Jerusalem måndagen den 14 maj stod i stark kontrast till det blodbad som samtidigt skedde i Gaza. Massakern kostade 59 palestinska demonstranter livet och över 2 700 skadades av israeliska prickskyttar. Den palestinska massrörelsen, som kämpat mot blockaden och ockupationen, har växt sig större trots den israeliska arméns hårda förtryck som tidigare rapporterats på Marxist.com.
Trumps beslut om att flytta den amerikanska ambassaden och erkänna Jerusalem som Israels huvudstad har radikaliserat rörelsen ytterligare. Det var en medveten provokation mot den palestinska befrielsekampens viktigaste krav. Datumet valdes dessutom avsiktligt för att sammanfalla med firandet av 70-årsdagen av Israels självständighetsförklaring år 1948, som innebar en fördrivning av mer än 700 000 palestinier från sina hem – ett datum som palestinierna minns som Nakba (katastrofen).
Jared Kushner och Ivanka Trump var värdar för firandet som representanter för Vita huset. De fotograferades leende tillsammans med Netanyahu och toppskiktet i den israeliska härskande klassen. Detta bekräftade den amerikanska regeringens ställning i konflikten. Jared Kushners uttalande ”de som hetsar till våld är en del av problemet och inte en del av lösningen”, när dussintals fredliga demonstranter samtidigt mördades i Gaza, visar bara på USA-imperialismens vidriga hyckleri.
Redan massakerns omfattning krossar den bild som presenterades av den israeliska regeringen. Det vill säga att dessa dödsfall skulle ha varit resultatet av en palestinsk aggression och försök att ta sig in i Israel, allt orkestrerat av Hamas: den ondskefulla armén av terrorister som utger sig för att vara fredliga demonstranter. Denna bild spreds hänsynslöst även av den amerikanska och brittiska regeringen och i internationella medier.
Men den blodigaste attacken mot Palestina sedan Israels anfall mot Gaza 2014 berättar en helt annan historia.
Trots den blodiga repressionen hade protesterna en förhållandevis fredlig karaktär, vilket vittnar om en förnyad vilja att kämpa genom massprotester. Detta är det enda sättet att stoppa den israeliska ockupationen av Gaza och Västbanken.
Det fanns inget allvarligt hot om att demonstranterna skulle kunna ta sig in i Israel och har inte heller funnits under den senaste månadens protester. Gränsen mot Gaza har byggts upp med hjälp av den mest avancerade tekniken och övervakas och försvaras ständigt av en oerhörd militärstyrka. Bilder och videofilmer visar fredliga protester där familjer grillar och har picknick längs gränsen, men som sen förvandlas till ett blodbad genom ett regn av eld och tårgas. Det är tydligt att palestinska ungdomar är beredda att trotsa de mest avancerade vapen i händerna på utbildade prickskyttar, genom att flyga drakar över taggtrådsstängslet, försöka slå tillbaka tårgasgranater med tennisracketar eller helt enkelt genom att visa att de inte låter sig skrämmas av kulor, inte ens när de protesterar med livet som insats.
Det har blivit alltmer uppenbart för alla som inte har ett starkt intresse av att sprida den israeliska statens propaganda, att det finns ett växande och allt modigare motstånd bland palestinska ungdomar mot de oacceptabla förhållanden de tvingas leva under. Protesterna längs gränsen som pågått varje dag under den senaste månaden har varit fredliga, trots att den israeliska armén använt dödligt våld. Inga israeliska medborgare eller soldater har dödats, medan antalet döda palestinier i Gaza sedan den 30 mars nu är långt fler än 100 (en siffra som växer) och fler än 12 000 personer har skadats allvarligt när de skjutit skarpt mot eller när tårgasgranater regnat över de fredliga demonstranterna.
De har också gjort journalister eller fotografer till måltavlor, som varit där för att dokumentera massakern och har fördömt den systematiska användningen av expanderande kulor – som syftar till att orsaka maximal skada. För att inte tala om de av läkare och ambulanspersonal som själva blivit beskjutna trots att de burit tydliga arbetsvästar när de försökt hjälpa de skadade.
Det palestinska ledarskapets och ”tvåstatslösningens” kris
Efter årtionden av förhandlingar och tomma löften från de palestinska ledarnas olika fraktioner, har hundratusentals palestinier dragit slutsatsen att endast en massmotståndsrörelse kan lösa deras situation och upphäva förtrycket. Denna övertygelse är särskilt stark bland ungdomar, som förnekas en framtid under de ohållbara och förtryckande förhållanden som nu råder.
De palestinska myndigheterna, under ledning av Abbas och Fatah, har under de senaste två decennierna visat att försöket att bygga en oberoende palestinsk stat under Oslo- och Madrid-avtalens imperialistiska beskydd bara var en reaktionär utopi. Dessa avtal lämnade den strategiska kontrollen över ekonomin i händerna på den israeliska härskande klassen.
Den palestinska elitens omfattande korruption och deras vilja att fortsätta samarbeta med den israeliska staten för att kontrollera det palestinska folket (ett samarbete Abbas kallat ”heligt”), i kombination med att den palestinska ekonomin långsamt kvävts och Israels stöd till illegala judiska bosättningar på Västbanken, har fullständigt underminerat Fatahs politik och dess ledarskaps moraliska och politiska auktoritet.
Samtidigt är det uppenbart att Hamas försöker rädda sitt dalande stöd genom att låtsas utmana Israel – en taktik som de har tillämpat många gånger tidigare. Men de pågående massprotesterna vid Gazas gräns visar en annan situation som inte alls är under Hamas kontroll. Det finns en växande insikt om att den taktik som Hamas ledning använt, som innebär att utmana den israeliska militärens fullständigt överlägsna styrkor, endast gjort saken värre och att bara en revolution kan bryta Gazas 12 år långa blockad.
Både Fatah och Hamas har lett den palestinska befrielsekampen in i en återvändsgränd. Det massiva motståndet där tiotusentals palestinska män, kvinnor och ungdomar avslöjar det brutala förtryck de utsätts för av den israeliska staten. Det öppnar också upp för ett nytt kapitel för det palestinska folkets kamp, trots alla oerhörda hinder. De förtjänar helhjärtad solidaritet från den internationella arbetarrörelsen.