De entusiastiska uttalandena i väst efter Rysslands reträtt från de ockuperade områdena kring Kyiv, Sumy, Tjernihiv och Charkiv blir nu allt mer pessimistiska. Ryska styrkor har sakta men säkert trängt vidare in i Donbass. Sanktionerna har inte lyckats sänka Rysslands olje- och gasinkomster, men bidrar till att kasta in världen i en ny farlig recession.
Kriget har genomgått två distinkta faser. Under den första fasen inledde Ryssland en kombinerad offensiv på flera fronter – i norr, söder och öster – där de snabbt utplacerade trupper kring viktiga ukrainska städer och belägrade dem. Det huvudsakliga målet med denna chocktaktik var inte att erövra huvudstaden. Snarare hoppades man kunna förmå den ukrainska befälsordningen att kollapsa och tvinga den ukrainska regeringen att ge upp. Detta misslyckades.
Det ukrainska motståndet var starkare än förväntat och med hjälp av underrättelser från väst kunde ukrainska styrkor förbereda och försvara sig mot ryska angrepp, bland annat vid Hostomels flygplats. De ryska styrkornas försörjningsled sträcktes till bristningsgränsen och man hindrades från att avancera av den småskaliga gerillakrigföring som den ukrainska armén övat sig på.
I slutet av mars och början av april ledde detta till att den ryska armén förändrade sin taktik. De drog sig tillbaka från de områden de ockuperat i norr och flyttade sina styrkor österut, även om de bibehöll en liten styrka i gränsområdet norr om Charkiv. Nu var målet att ta över Donbass (fram till Luhansk- och Donetskregionernas gränser) samt konsolidera framgångarna i Cherson och Zaporizjzja.
USA-imperialismens proxykrig
Ukrainska regeringen och väst hävdade seger. ”Ryssarna har blivit besegrade”, sade de. Under krigets första dagar hade man trott att Ukrainas försvar skulle kollapsa, och därför hade brittiska och franska specialstyrkor planerat att få Zelenskyj ur landet, vilket Washington också själva rekommenderade. Men nu omvärderade USA-imperialismen sina krigsmål. Det var – som de nu öppet erkände – ett proxykrig för att allvarligt försvaga Ryssland. USA började överösa den ukrainska armén med materiel och stöd värt tiotals miljarder dollar och fick sina allierade att göra detsamma.
Men saker gick inte som man tänkt. Det är nu över en månad sedan USA antog ett stödpaket på 40 miljarder dollar för att beväpna Ukraina. USA-tillverkade M777 155mm haubits har använts på slagfältet i en månad, tillsammans med annat artilleri, drönare och så vidare, men det har fortfarande inte haft någon betydande effekt på krigets riktning. Rysslands har fortfarande överlägset artilleri. Kriget i Donbass går inte bra. Ryssland vinner.
Först kapitulerade Azovstal – det enorma stålverket där resterna av den nynazistiska Azovbataljonen (som är en del av det ukrainska nationalgardet) barrikaderade sig med några ukrainska marinsoldater. Trots alla uttalanden om att inte kapitulera, gjorde man just det efter flera veckor av belägring och utan tillgång till nya leveranser – även om västlig och ukrainsk media försökte beskriva det som en ”evakuering”. En ”evakuering” direkt in i ryska fångläger! Mer än två tusen krigshärdade och fanatiska soldater togs ur ekvationen. Detta var ett psykologiskt slag, som medias dimridåer kring kapitulationen försöker minimera.
Azovstals fall innebar att fler ryska soldater kunde skickas till offensiven i Donbass. Ryssarna tog två viktiga områden. En av dessa var Popasna, en liten by i Luhansk, som ligger på hög höjd och därför är en bra utgångspunkt för nya framryckningar längs vägen mellan Bachmut och Lysychansk. Målet var att omringa storstadsregionen Lysychansk–Sievjerodonetsk, vilket vid erövring skulle ge dem kontroll över hela Luhanskregionen. Den andra var Izjum, en viktig kommunikationsplats på vägen till Slovjansk och Kramatorsk, två viktiga tätorter i Donetsk.
Ett försök till att korsa floden Donets misslyckades dock och den ukrainska armén kunde förstöra ett stort antal pansarfordon och pontonbroar. Men detta stoppade inte den ryska framryckningen. Striden om Sievjerodonetsk fortsätter, men ryssarna har kontroll över större delen av staden.
Efter att ha deras framryckning blivit stoppad söder om Izjum, koncentrerade sig de ryska styrkorna på att erövra Lyman, ett annat viktigt kommunikationscenter nordost om Slovjansk (och som råkar vara den första staden som föll i de pro-ryska rebellernas händer 2014).
Samtidigt verkar Ukrainas motattacker ha slagits tillbaka av ryssarna; norr om Charkiv (Ternova, Rubizhe, Staryi Saltiv), vid frontlinjen i Cherson (Davydiv Brid) och nu senast i skogarna väst om Izjum. Målet med dessa attacker tycks snarare vara att driva bort från de ryska soldaterna från det huvudsakliga operationsområdet än att pressa tillbaka dem på något avgörande sätt.
”Vi är bara spelbrickor”
Attityden bland det ukrainska ledarskapet och imperialisterna i väst har helt klart förändrats. Det rapporteras om låg moral bland de ukrainska trupperna. Det ukrainska hemvärnet – de som tog värvning under invasionens första dagar för att försvara sitt land, men framförallt sina hem och familjer – är särskilt påverkade. De upplever att de skickas till fronten som kanonmat, utan tillräcklig utrustning eller utbildning, för att dö i ett krig som de inte kan vinna. Flera plutoner har spelat in och sänt ut protestvideor. Vissa har lämnat fronten helt och hållet.
The Economist beskriver situationen enligt följande:
”Om nyheterna tycks dystra för båda sidorna, är det värst för Ukraina. Återvändande soldater berättar om en kaosartad ledning och sinande ammunition. Oerfarna, unga soldater från frivilligkårer skickas till fronten för att ersätta fallna kamrater.”
The Independent citerar en rapport från ukrainsk och västerländsk säkerhetstjänst som ger en dyster bild:
”Ukrainska armén lider stora förluster eftersom det går 20 ryska artilleripjäser på en ukrainsk och 40 på 1 i ammunition … I en rapport från ukrainsk och västerländsk säkerhetstjänst avslöjas även att ukrainarna har mycket svårt att besvara rysk granateld då deras artilleri har en räckvidd på endast 25 kilometer, medan motståndaren har 12 gånger så lång räckvidd. För första gången sedan krigets början oroar man sig över desertering. Rapporten, som lästs av The Independent, menar att den allt försämrade situationen i Donbass, där upp till hundra soldater dör varje dag, har en ’allvarligt demoraliserande effekt på ukrainska styrkor liksom en mycket verklig materiell påverkan, då antalet desertörer stiger för varje vecka.'”
Den senaste statistiken från presidentens rådgivare Podoljak visar att 200 ukrainska soldater dör varje dag. Den ukrainska soldaten Nikita rasade mot sina överordnade i en CBC-artikel:
”’Du måste förstå att det finns två kast i det här landet’, sade han. ’Det finns det övre kastet och sedan finns vi – det nedre kastet. Vi är bara brickor. Inget mer. Det övre kastet får pengarna, och vi får höra ’Framåt!’ Det är så det alltid har varit här [i Ukraina]’, fortsatte han och betonade sedan att han inte förväntade sig att någon skulle tro honom.
’Ingen här vill höra sanningen’, sade Nikita. ’De vill bara ha den vackra historien om ett enat Ukraina. Men vi här, är körda.'”
Denna kontrast mot den ukrainska propaganda har uppmärksammats, även av visa ukrainska journalister som inte kan anklagas för några pro-ryska sympatier. Journalisten Yurij Butusnov anmärkte på de triumferande uttalandena från Luhansks borgmästare Haidai:
”I krig måste du förleda fienden, inte dina medborgare. I detta fall måste det ukrainska samhället få verklighetstrogen information, vi behöver verkliga segrar, inte uppdiktade sådana. Risken med självbedrägeri i krig är att lögner och orättfärdigt optimistiska uttalanden får soldater och människor att fatta olämpliga beslut. Sluta med dessa ordlekar, ni behöver inte göra detta … de sedvanliga uttalandena som består av önsketänkande snarare än verklighet orsakar oro. För att segra bör man inte skapa luftslott.”
Ukraina kräver därför mer från sina västliga allierade: fler stridsvagnar och mer ammunition. Precis före ett nytt möte med Nato-ministrar 15 juni i Bryssel, twittrade presidentens rådgivare Mychajlo en rad mycket specifika krav.
- 1000 haubits 155 mm;
- 300 MLRS;
- 500 stridsvagnar;
- 2000 pansarfordon;
- 1000 drönare.
Det är föga troligt att han skulle få ens en bråkdel av det han efterfrågar. Många europeiska länder har endast en bråkdel av de MLRS som efterfrågas (Tyskland 38, Frankrike 13, Storbritannien 44) och om USA skulle skicka 300 till Ukraina skulle det vara en fjärdedel av deras totala lager! I fråga om stridsvagnar, har till exempel Storbritannien totalt 227, Tyskland 226 och så vidare. Dessutom kräver många av dessa avancerade vapensystem månader av träning, inte bara för artillerister utan för hela armén, för att kunna arbeta tillsammans med dem.
Sinnesstämningen i Washington är allt mer pessimistisk. USA-imperialismens språkrör Washington Post, hade rubriken ”Ukrainas ammunition sinar samtidigt som utsikterna ser dystra ut på slagfältet. Hoppet om att Ukraina ska kunna återta ryska erövringar bleknar inför överlägsen eldkraft”. En del av dessa uttalanden syftar till att sätta press på regeringarna att leverera fler vapen och måste tas med en nypa salt, men överlag överensstämmer de med situationen på slagfälten. Ryssland är på frammarsch och det artilleri och de vapen som väst levererat har inte någon avgörande effekt. Vid det här laget lär till och med några av de imperialistiska strategerna i väst fundera på om det är värt att pumpa miljarder dollar in i ett krig som de inte tror sig kunna vinna.
Ett allt mer kostsamt krig
Med ständiga ryska framryckningar i det utdragna kriget, börjar påverkan på världsekonomin väga tyngre i USA-imperialismens beräkningar och samtidigt skapa en klyfta mellan Washington och några av dess europeiska allierade (Frankrike, Tyskland men även Italien). Pressen på att ta sig ur detta allt mer kostsamma krig ökar. Italien har föreslagit ett fredsfördrag. Macron har gång på gång bedyrat att ”Putin inte får bli förnedrad”. Tvivlet inom den tyska härskande klassen kring hela situationen är påtaglig, trots den gröna utrikesministerns höga svansföring.
Reuters erfar:
”Källor inom den tyska regeringen oroar sig för att vissa i väst uppmuntrar Ukraina till orealistiska krigsmål, däribland att återta Krimhalvön som Ryssland annekterade 2014, vilket skulle kunna dra ut på konflikten.”
USA pressas från olika håll. Å ena sidan ser man ett tillfälle att skada Ryssland och kan använda ukrainska soldater som kanonmat för just detta ändamål. Å andra sidan är man begränsad i vilken typ artilleri man kan skicka till Kiev, liksom vilken räckvidd det kan ha, för att inte provocera fram ett svar från Ryssland (som trots allt är en kärnvapenmakt). Därför har vi sett dem vela i flera veckor kring leveransen av det mobila raketartillerisystemet HIMARS. Först utlovades de, sedan inte, och till slut skulle de leveras, men bara fyra stycken och bara med en sorts ammunition som bara klarar en viss räckvidd. Om ryskt territorium skadas, har Ryssland meddelat att de kommer att se detta som en aggressionshandling och kommer att kräva hämnd på ”beslutsfattande centrum som inte ligger i Kyiv”.
Samtidigt har inte sanktionerna haft önskat effekt och kommer verkligen inte tvinga Putin att byta riktning i fråga om Ukraina. ”Ryssland vinner det ekonomiska kriget”, anmärkte Larry Elliot i The Guardian. Sanktionerna mot Ryssland har visserligen utan tvekan haft en negativ påverkan på dess ekonomi, som spås backa med 8,5 procent i år. Men resultatet är att priset på olja och gas stigit, vilket gjort att Rysslands intäkter från energiexporten faktiskt ökat!
Reuters rapporterade:
”Ryssland kan få större intäkter från export av fossila bränslen än precis innan invasionen av Ukraina eftersom ökningen av världsmarknadspriset uppväger försöken från väst att begränsa dess försäljning, berättade Amos Hochstein, företrädare för den amerikanska elsäkerhetsverket, för lagstiftarna.”
Även det mycket omtalade NATO-medlemskapet för Sverige och Finlands tycks kört fast då Turkiets Erdogan använder vetorättens makt för att få till betydande eftergifter. Han vill att Sverige mer eller mindre ska hjälpa honom straffa sina politiska motståndare, häva vapenexportförbudet till Turkiet (ja, neutrala och fredsälskande Sverige är en stor vapenexportör), att NATO ska sluta stödja syriska kurder, och kanske att USA ska låta honom köpa F-35 stridsplan som en del av uppgörelsen (som USA avslutade när Turkiet köpte det ryska S-400 luftvärnsrobotsystenet).
Under dessa förutsättningar är Ryssland uppenbarligen inte villiga att återvända till förhandlingsbordet, än så länge, och förbereder sig för att helt inlemma republikerna i Donetsk och Luhansk (där man bytt ut ledarskapet) samt Cherson och Zaporizjzja i den ryska federationen. Detta skulle innebära att en attack på området i framtiden skulle vara en attack på Ryssland, vilket borde fungera som en avskräckande faktor. Framtida fredsförhandlingar kommer inte längre utgå från att återgå till gränserna före den 24 februari, utan snarare den nuvarande situationen på fältet.
På grund av den ökande motviljan till ingripande från väst och svårigheten som det möter, kommer bara Ryssland att vara redo för förhandlingar om vapenvila eller fred efter att de erövrat Donetsk och Luhansk, något som skulle kunna ta veckor eller månader. Genom att uppehålla ryssarna länge nog hoppas samtidigt Zelenskyj att mer artilleri och vapen från väst ska hinna anlända och ge Ukraina underlag för en motoffensiv nu eller på medellång sikt.
Men i takt med att förlusterna stiger vid fronten, kommer Zelenskyj att möta mer kritik på hemmaplan, vilket redan börjat ske.
Krig är en komplicerad algebraisk ekvation. Å ena sidan har Putin och Rysslands regionala imperialistiska mål. Efter att han inlett kriget kan han inte lämna det utan att ha uppnått några eller samtliga krigsmål. Ett försvagat Ukraina som står utanför NATO är hans huvudsakliga mål, vilket han räknar med att uppnå genom krigets förstörelse och att Ukraina skärs av från Svarta Havet. Detta skulle samtidigt ge Ryssland ett landområde som försvarar Krim, där Svartahavsflottan har sin bas. På samma sätt, beroende på hur krigets nuvarande fas artar sig, kan han vidga sina planer genom att erövra Mykolaiv och Odessa och därmed slutföra landvägen till Transnistrien och befästa kontrollen över Ukrainas svartahavskust.
Å andra sidan har vi USA-imperialismen, den mäktigaste kraften på planeten, som blivit relativt försvagad och hotas av Kinas växande makt. Den kan inte tillåta sig själv att besegras av Ryssland. Detta skulle innebära ytterligare förnedring och försvaga dess internationella rykte.
I mitten finner vi Ukraina, krigets skådeplats, där imperialistmakternas konflikt orsakar civila och militära dödsfall och förstör infrastruktur. Landet har sedan 2014 styrts av en rad olika reaktionära regeringar av oligarker som sammanbundit sig på ett avgörande sätt med imperialismen i väst. Detta hindrade inte den ryska invasionen och väst har varit mycket tveksamma till att erbjuda EU-medlemskap. Förr eller senare kommer denna strategi att leda till en revolt.
Imperialistiskt krig till klasskrig
Slutligen finns ännu en variabel i ekvationen, som vanligtvis inte tas upp av militärstrateger eller borgerliga kommentatorer: klasskampen. Arbetares ståndpunkt är också en variabel. Krigets och sanktionernas ekonomiska följder förbereder redan en våg av facklig kamp i utvecklade kapitalistiska länder, där arbetare kämpar för att återställa och bibehålla sina löners köpkraft mitt i den skenande inflationen. Detta kommer att undergräva den förmåga som europeiska regeringar och USA har att fortsätta detta proxykrig mot Ryssland.
I fattigare, mer underutvecklade kapitalistiska länder, kommer följderna bli ännu svårare och leder redan nu till sociala explosioner som kan utvecklas till uppror. Detta kommer att ytterligare destabilisera världsrelationerna. I Ryssland kommer arbetarna, när väl krigets dimma skingras (vilket den förr eller senare måste), att göra upp med sin egen reaktionära kapitaliska regering och dess tsaristiska storhetsvansinne. Detta kan ta något längre tid. Så länge Ryssland tycks vinna kriget kommer den allmänna opinionen inte att förändras.
Krig föder ofta revolutioner. I själva verket är den socialistiska revolutionen det enda sättet att sätta stopp för krig. Krig är det oundvikliga resultatet av imperialism, och vi kan endast få ett stopp på det genom att störta hela det ruttna kapitaliska systemet.