Brinnande tält, människor som gråter och skriker i desperation efter ännu en massaker. De israeliska attackerna visar vår härskande klass verkliga ansikte.
Det tältläger som bombades natten till den 27 maj låg i en del av Rafah som den israeliska armén klassat som “säker”. Men när syftet är att terrorisera och fördriva ett helt folk, är sådana garantier inte värda pappret de står skrivna på.
Den israeliska regeringen fortsätter att kalla denna massaker på män, kvinnor och barn i ett tältläger för en “precisionsattack”. Men vågen av ilskan världen över har tvingat Netanyahu att lägga till ett antal meningslösa fraser i stil med att man gjort “sitt bästa för att inte skada”, att det var ett “tragiskt misstag” och så vidare, medan IDF å sin sida som vanligt lovar att tillsätta en utredning.
Israel har bombat flyktingläger om och om igen ända sedan krigets början. Vid de tillfällen – såsom när man massakrerade 100 flyktingar under julnatten – då detta blir allmänt känt, så beklagar man sig, tillsätter en utredning och gör sedan samma sak igen. Mycket riktigt angrep den israeliska armén flyktinglägren i Rafah på nytt under natten till den 28 maj.
De mest välkända dåden har i allmänhet följts av att en eller annan politiker i väst uttalar sin oro och betonar att dödandet borde ske i enlighet med “internationell lag”. Men denna gång är orden från Washington, Paris och Stockholm hårdare. Macron twittrar om att “dessa operationer måste upphöra”, medan USA hotar med att sluta leverera vissa vapentyper. Orsaken är enkel: kriget håller på att väcka arbetarklassen i hela världen.
I länder som Jordanien, Egypten, Kuwait och Saudiarabien blir de kapitalistiska diktatorerna grundligt avslöjade av kriget. Samtidigt som de talar storslaget om sina “muslimska bröder”, gör de ingenting för att hjälpa dem. Egypten fungerar som gränsvakter för att stänga inne palestinierna, medan Jordanien hjälper Israel att skydda sig från Hizbollahs raketer. För varje nytt israeliskt illdåd stiger pressen på regimerna, som använder polis och militär för att kuva protesterna. Situationen har potentialen att utlösa en ny arabisk revolution, på en högre nivå än 2011.
I väst har massdemonstrationer och protester pågått vecka efter vecka i sju månader. Genom tältockupationer på oräkneliga universitet runtom i världen har rörelsen visat att den är redo att ta nästa steg. I Sverige visade en undersökning i mars att halva befolkningen både skulle stödja ett förbud av vapenhandel med Israel och ett åtal mot israeliska tjänstemän för krigsbrott.
Genom att distansera sig från Netanyahus värsta övergrepp försöker politikerna rädda sitt eget skinn och förhindra en ytterligare eskalering som skulle kunna hota deras investeringar. Kampen för att befria Palestina har blivit en fackla för världens alla folk i kampen mot kapitalismens eviga krig, fattigdom, instabilitet och orättvisa.
Vid krigets början hade USA levererat 158 miljarder dollar i militärt stöd till Israel sedan statens bildande 1948, och sedan dess har man skickat betydligt mer. Mindre än en vecka efter att Biden hotat med att minska vapenleveranserna om Israel invaderade Rafah, sålde man exempelvis vapen för ytterligare en miljard dollar till Netanyahu.
Även den svenska regeringen har kraftigt trappat upp vapenhandeln med Israel sedan krigets början. Från Tyskland, Frankrike och Storbritannien fortsätter vapnen att flöda. I deras villkorslösa jakt på vinster är det våra imperialister, våra förtryckare i väst som möjliggör folkmordet på palestinierna.
I en rapport konstaterar Wallenbergsledda Saab nöjt att det just nu världen över sker de största militära investeringarna på 30 år, inte minst i Europa. Företagets börsvärde har tredubblats på två år. I Sverige är det undersköterskor, patienter, busschaufförer, lärare med flera som betalar med brutala nedskärningar när den svenska militärbudgeten drivs upp till 2,6 procent av BNP till stöd för den svenska imperialismen.
Ju mer effektivt våra kapitalister och regeringar förtrycker oss, desto mer effektivt kan de förtrycka världens folk. Överallt känner arbetare en instinktiv solidaritet med palestinierna.
Hamnarbetare i länder som Belgien och Spanien visar vägen när de blockerar vapenleveranserna till Israel. I många länder, inklusive Sverige, visar stöduttalanden från universitetsanställda under tältockupationerna på potentialen för att samla arbetare i kampen mot folkmordet. Att arbetarrörelsens ledning vägrar göra något, betyder bara att vi måste organisera oss desto mer effektivt.
Sjuksköterskornas kamp är en av många chanser för Palestinarörelsen att knyta an till arbetare och visa våra gemensamma intressen. Bara en koordinerad kampanj av blockader och strejker, riktad mot särskilda industriella grenar och transport, skulle kunna isolera den israeliska krigsmaskinen. Det krävs revolutionär kamp för att befria palestinierna från denna mardröm och göra slut på det kapitalistiska system som är grundvalen för alla de fasor mänskligheten står inför. Det finns ingen tid att förlora.