I slutet av december 2021 så begick min systerson självmord, han var mer som ett syskon i min stora släkt, bara fyra år äldre än mig, och någon jag förstod mycket väl. Jag tror mitt liv hade sett väldigt annorlunda ut om jag inte hade stött på en kommunist med en tidning vid Slussen ett par månader tidigare.
Särskilt gäller det de första månaderna av 2022, när sorgen var som svårast, och jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Gruppmötena och organiseringen blev en av de enda sakerna jag orkade hålla mig kvar i regelbundet. Att känna att jag kan ha, ens någon liten påverkan på världen, gav mig hopp. Det skadade inte att dessa kommunister var så optimistiska för framtiden, och att vi tillsammans hade gemensamma mål att kämpa för.
Marxismen gav mig även verktyg för att förstå hur världen fungerar. Jag hade redan ilskan mot kapitalismen, det blev uppenbart för mig att kapitalismen har orsakat hans död. Under delar av hans begravning höll jag en knuten näve.
Det som är roligt med sorg är att det är en oundviklig del av att vara människa, ändå verkar vårt samhälle fortfarande ha svårt att hjälpa dem som bär mycket sorg. På grund av hur individualistiskt kapitalismen är, blir sorg någonting man ofta får hantera själv. Därför var det enormt mäktigt när jag började begripa marxistisk filosofi, dialektisk materialism. Det hjälpte mig att förstå alla de isolerade och förvirrande händelserna i mitt liv, som plötsligt fick ett sammanhang.
Jag använder sorg som ytterligare ett vapen för att avskaffa kapitalismen, en strid för alla de liv kapitalismen har kvävt.