Under 2023 var det 10 kvinnor i Sverige som blev mördade av en nuvarande eller före detta partner. I mars 2024 var det så många som tre kvinnor under en vecka. Men kvinnomord är bara toppen på isberget.
Varje år anmäls omkring 30 000 fall av misshandel mot kvinnor, men mörkertalet är stort. Brå räknar med att så mycket som 80 procent av våldet inte polisanmäls. Att lämna en våldsam relation är ofta en lång och utdragen process, en process som blir allt svårare i tider av kris.
Fattigdom och bostadsbrist gör att många känner sig tvungna att stanna kvar i våldsamma relationer, och kvinnor är särskilt drabbade.
Mellan 1991 och 2020 ökade andelen ensamstående mammor som lever med låg ekonomisk standard med 25 procentenheter. Enligt Hyresgästföreningens undersökningar skulle ungefär 30 procent av kvinnor som bor i hyresrätt inte ha råd att bo kvar efter en separation.
Samtidigt uppger 148 kommuner att de har brist på bostäder. Det råder även platsbrist på skyddade boenden på grund av underfinansiering. Våldsutsatta har ofta ingenstans att ta vägen och tvingas därför tillbaka till sina förövare.
Det är inte bara i hemmet som kvinnor kan känna sig otrygga. Under 2024 uppgav var sjunde kvinna att hon blivit utsatt för sexuella trakasserier på sin arbetsplats, men bara en av fyra rapporterade detta till en representant för arbetsgivaren eller facket.
Unga kvinnor och kvinnor med tidsbegränsade anställningar är överrepresenterade i denna statistik. Det är svårt för en kvinna som har en utsatt position på arbetsplatsen att larma om sexuella trakasserier då hon riskerar att förlora jobbet. Hon blir därför en lätt måltavla som utnyttjas av män med makt.
Risk för ökat våld
Det var så sent som 1921, efter revolutionsåren som följt på första världskriget, som den gifta kvinnan började ses som myndig i den svenska lagens ögon. Innan dess stod hon under sin mans målsmanskap.
Först år 1965 blev våldtäkt inom äktenskapet ett brott. Vid den punkten hade det ekonomiska uppsvinget efter andra världskriget dragit in kvinnor i arbetslivet i stor skala. Arbetarnas kamp pressade Socialdemokraterna att bygga ut välfärden – däribland äldreomsorg, moderna bostäder, avgiftsfri skolmat med mera, vilket minskade hemarbetet.
Kvinnor kunde börja bryta sin isolering i hemmet och bli ekonomiskt självständiga från männen. Relationen mellan män och kvinnor började förändras.
Under 1970-talets klasskamp vann man friare skilsmässolagstiftning, aborträtt, arbetstidsförkortning, början på en stor utbyggnad av daghemmen, med mera. I hela samhället skedde ett stort skifte, vilket lade grunden för att det dödliga partnervåldet skulle minska redan mellan 1970-talet och 1990-talet. Sedan 1990-talet har det minskat med ytterligare 20 procent.
Idag går utvecklingen i motsatt riktning.
75 000 kvinnor utsätts för våld av en närstående, varje år. Med typiskt politikersnack lovar Kristersson-regeringen att de ska “kraftsamla” för att förebygga våldet mot kvinnor, men underminerar samtidigt alla de framsteg som gjorts av kvinnor sedan efterkrigstiden.
De sänker skatten för rika och pumpar ut miljarder till militären, medan lågavlönade kvinnor i välfärden får betala med sina brutna ryggar och sönderslitna kroppar. Det är ingen slump att kvinnor toppar statistiken för sjukskrivningar.
En rad regeringar har försämrat anställningstryggheten, medan bostadsbristen förvärrats och kvinnojourerna blivit allt mer underfinansierade. Allt detta gör det svårare för kvinnor att lämna våldsamma män. På kulturens område vill samtidigt demagoger som Jordan Peterson skicka tillbaka kvinnan in i hemmets isolering och beroende av mannen.
Hela situationen bäddar för att våldet mot kvinnor ska öka.
Vägen framåt
Våldet är inte en del av mannens natur – våld är en del av klassamhällets natur, oavsett om våldet syftar till att piska slavarna till att jobba hårdare, att hålla strejkande arbetare i schack eller för att hålla kvinnorna på sin plats i hemmet.
Vi behöver ta strid för verkliga samhällsreformer, såsom rätt till heltid och trygga anställningar med rimliga villkor, att bygga bort bostadsbristen, en massiv upprustning av välfärden och så vidare.
Men ett mångtusenårigt förtryck sitter djupt rotat i alla människor, vilket inte ens de mest radikala statliga reformer omedelbart kan lösa. Faktum är att detta är en del av den socialistiska revolutionens uppgift: att väcka arbetarklassen till politiskt medvetande och förändra det sätt som människor ser på och förhåller sig till varandra.
Denna process har man kunnat se i embryoform i exempelvis egyptiska revolutionen 2011 – ett land med brutalt kvinnoförtryck där kvinnor utgjorde upp till hälften av demonstranterna på Tahrirtorget, som var centrum för revolutionen.
– Vi har fått känna smaken av tårgas, men vi är inte rädda. De kvinnor som är rädda för att lämna huset, även de ser oss och får mod, berättade en 25-årig kvinna, mitt i revolutionens hetta.
En annan kvinna förklarade att de sexuella trakasserierna var helt frånvarande på torget.
– På torget fanns människor från olika klasser, både män och kvinnor, som blandade sig, pratade och debatterade. De [männen] såg att kvinnor är starka, att de kan ta hand om sig själva. De såg kvinnor arbeta hårt för revolutionen, leda protester, och deras svar [att inte tafsa] är deras sätt att säga: ”Jag respekterar dig”.
Samma sak berättades om revolutionen i Sudan 2019 – ett land där kvinnoförtrycket är ännu värre. Men under revolutionen började kvinnor spela en ledande roll, klev upp på biltaken och skrek slagord, och många talade om förändringen i relationen mellan män och kvinnor som revolutionens mest påtagliga erövring.
Men om man inte avskaffar kapitalismen löser en revolution ingenting. Situationen för kvinnor i såväl Egypten som Sudan är idag mycket värre än den var tidigare. När den härskande klassen och deras kontrarevolution gått på offensiven, har de attackerat kvinnor först.
I de rikare länderna står allt vi vunnit under efterkrigstiden under hot. Kapitalismens kris drabbar de mest utsatta hårdast.
Om mänskligheten ska kunna bygga sina relationer på kärlek och ömsesidig respekt, måste vi avskaffa det här systemet en gång för alla.