Från en mycket liten grupp utan resurser utvecklades Militant till att bli den mest inflytelserika trotskistiska tendensen i Storbritannien sedan Trotskijs vänsteropposition. Tyvärr kom dess ledning senare att göra en ultravänsteristisk vändning som till sist förstörde tendensen. Rob Sewell, som var en del av oppositionen mot ledningens misstag, berättar hela historien i denna viktiga artikel, som ursprungligen publicerades 2005 och nu för första gången publiceras på svenska.
Under tendensens höjdpunkt i slutet av 1980-talet var Militant på allas läppar. Alla kände till Militant-tendensen, både i Storbritannien och internationellt. Vi kontrollerade Labours ungdomsförbund, vårt inflytande växte i Labourpartiet liksom i fackförbunden, vi hade över 50 ledamöter i olika kommunfullmäktige, tre parlamentsledamöter, en kamrat i Labourpartiets nationella ledning, samt en medlem i TUC:s styrelse (motsvarigheten till svenska LO). Vi ledde Liverpools kommunfullmäktige i kampen mot Toryregeringen samt i kampanjen mot den så kallade ”Poll Tax” (en fastighetsskatt), som skapade en massrörelse som till sist fällde Thatcher.
Detta var enastående bedrifter som leddes av vad som började som en mycket liten grupp. År 1988 hade Militant över 8000 anhängare, nationella såväl som regionala högkvarter, och 200 anställda – vilket till och med är fler än vad Labourpartiet hade. Journalisten Michael Crick beskrev Militant som Storbritanniens femte största politiska parti, och det var inte långt från sanningen.
Till följd av våra framgångar tilldrog vi oss en kraftig opposition, i form av den härskande klassen och dess högeragenter inom arbetarrörelsen, som påbörjade den största häxjakten på marxister sedan 1920-talet. Militants växande inflytande i Labour sågs av kapitalets strateger som en fara för det kapitalistiska systemet.
Den härskande klassen har aldrig brytt sig om, och gör det inte heller i dag, de sekteristiska splittringar som sker i utkanten av Labourpartiet – men detta kunde de inte ignorera. Men till sist förstördes Militant inifrån, till följd av de felaktiga perspektiv som en del av ledningen hade, och som kom att leda till att man bedrev en felaktig politik. Det är absolut nödvändigt att ta till sig lärdomarna av detta. Den som inte lär sig av historien är nämligen dömd att upprepa den.
En blygsam början
Militant hade haft en mycket blygsam början. När tidningen började ges ut månatligen hade vi bara några pund på banken, en skrivmaskin, ett kontor som vi delade med andra och inga anställda. Men vi hade någonting som var mycket viktigare än pengar och resurser. Vi hade idéer och politiska perspektiv, vilket gjorde att vi kunde utveckla korrekta metoder och till sist nå ut till arbetarklassens massorganisationer. För detta har vi till stor del att tacka Ted Grant, Militants grundare och arkitekten bakom alla tendensens framgångar.
Tidningen börjades ges ut på Ted Grants initiativ, tillsammans med Jimmy Deane, Arthur Deane och en liten grupp sympatisörer, som försvarat marxismen under de svåra åren under 1950-talet. Dessa kamrater hade en lång historia inom den trotskistiska rörelsen. Ted var grundare till och ledande teoretiker inom Worker’s International League och senare Revolutionary Communist Party. När RCP splittrades 1949 gick en mindre grupp med i Labourpartiet och började ge ut en tidning vid namn International Socialist, och senare Socialist Fight. Ted var redaktör för båda två. (Se History of British Trotskyism av Ted Grant.)
Den främsta uppgiften under dessa år var att försvara den genuina marxismens program, teori, traditioner och metoder, mot opportunism och ultravänsterism. Den ultravänsteristiska grupperingen Socialist Labour League, under ledning av Gerry Healy, hade splittrat från Labourpartiet 1959 för att bygga ett revolutionärt massparti. År 1960 insåg dock Labours ledning att de behövde ungdomar för att kunna vinna val och bildade ett nytt ungdomsförbund vid namn Young Socialists (YS). Healy såg då en öppning och riktade in sina krafter mot ungdomsförbundet – och tog över det.
Ultravänsteristernas agerande slutade med ett fullständigt misslyckande. Healys majoritet i YS sökte omedelbart konflikt med Labours ledning, vilket 1961 ledde till att deras tidning Keep Left förbjöds, samt en rad uteslutningar. Eftersom healyiterna saknade politiskt perspektiv såväl som förståelse för hur man bedriver arbete i Labour, ägnade de sig huvudsakligen åt otyglad ultravänsterism och huliganism i syfte att provocera fram konflikter och uteslutningar. Detta agerande spelade självklart Labourbyråkratin rakt i händerna, och fick arbetare i Labour att rynka på näsan åt ”trotskismen”.
Mötena med YS nationella ledning sköts upp. Av de elva medlemmarna i kommittén stöttade bara en – Peter McCallum från Swansea – Socialist Fight. Swansea, Merseyside, Brighton och London utgjorde de enda platser där Ted Grant hade en bas – vilken vid det här stadiet bestod av omkring 50–60 kamrater. Det var betydligt färre än vad hans politiska konkurrenter kunde räkna med, som Healys SLL eller Tony Cliffs grupp International Socialists (i dag Socialist Workers Party) som hade linjen att Ryssland var statskapitalistiskt.
Om sanningen ska fram var dessa år verkligen en lägsta punkt när det kommer till vår tendens framgångar. Gruppen hade inga pengar, ingen apparat, inget center, inga anställda och ingen tidning. Det enda som tendensen hade var marxismens idéer och metoder. Men som historien har visat både tidigare och senare är detta alltid den avgörande faktorn.
Militant lanseras
Det var till denna dystra situation som ledde till att man 1964 tog beslutet att inte återuppliva Socialist Fight, utan att i stället påbörja utgivningen av en ny tidning, riktad mot ungdomen inom Labour. Under ett litet kommittémöte i London 1964 beslutades att ”ge Ted Grant behörighet att förhandla om att få lokaler från Independent Labour Party (ILP)”. En månad senare fick de ”uppskattningar om kostnaderna” och bad om att få en kopia av hyreskontraktet. Det såg ut att bli en Labourregering, och planerna på att lagom till hösten börja ge ut en ny tidning, började ta form. Det enda som behövdes var pengar för att kunna ge ut åtminstone det första numret, vilket bitvis samlades in.
Som alltid vid en ny satsning, pågick en livlig debatt om namnet på den nya tidningen. Men det finns alltid ett begränsat antal lediga namn. Slutligen valdes namnet Militant, med undertiteln ”För arbetare och unga”. Första numret kom ut i oktober 1964.
Det första svartvita numret bestod av åtta sidor, vilket dock – av ekonomiska skäl – snabbt kom att minskas till fyra. Vi lyckades samla in 500 pund i kampfond till det första numret, men lyckades bara öka det med ytterligare 150 pund under det första året. ”Ut med Tories – men Labour måste föra en socialistisk politik” löd huvudrubriken på framsidan. Det kom att sätta tonen för Militant under de kommande åren. Den första ledaren förklarade:
”Uppgiften är att föra ut marxismens budskap i arbetarrörelsen, och att nå dess ungdom. I arbetarrörelsen finns det utrymme för alla tendenser – inklusive den revolutionära vänsterns.
Framförallt är uppgiften att samla de mest medvetna lagren av arbetarrörelsen, för att tålmodigt och med utgångspunkt i erfarenheter och händelser förklara behovet av revolutionär politik. Militant kommer att göra en seriös ansträngning för att samla den kunskap och de argument som behövs i kampen för att återuppbygga en stridbar arbetarrörelse. Vår vilja är att kunna presentera en nykter marxistisk analys, vare sig det rör fackliga konflikter, bostadskrisen, eller krisen i Kongo – bara för att ta några exempel – och erbjuda de lösningar som ligger i arbetarklassens intresse. Och framförallt vill vi berätta sanningen för arbetarklassen, i motsats till de lögner och halvsanningar som kapitalistklassen och Labourpartiets officiella representanter förser oss med.”
En kort tid senare tvingades Jimmy Deane lämna landet av svåra personliga, ekonomiska och arbetsrelaterade orsaker. Trots hans långa frånvaro förblev Jimmy fram tills sin död i början av 2000-talet en hängiven kamrat, en nära vän till Ted och en anhängare till Socialist Appeal.
Jimmys bortavaro gjorde det nödvändigt att plocka in någon ny för att hjälpa till med utgivningen av tidningen, och för att utveckla den organisatoriska sidan av arbetet. Valet föll på Peter Taaffe, som på den tiden var en lovande ungdom från Birkenhead. På sommaren 1965 kom han ner till London och började arbeta heltid.
Under de nästkommande 35 åren kom Taaffe att energiskt jobba sida vid sida med Ted Grant. Han hade en god organisatorisk förmåga och spelade onekligen en viktig roll i byggandet av tendensen. Men även om han formellt sett var ansvarig utgivare för tidningen, var det alltid Ted som utformade den politiska linjen. Han var politiskt sett alltid vida överlägsen alla andra.
Det fanns aldrig någon fråga om vem som var Militants politiska ledare. Peter Taaffe skrev själv i januari 1988: ”Ted Grant, […] var vid den tiden – och är fortfarande – den teoretiska och huvudsakliga ledaren för den brittiska trotskismen” (min kursivering). Han kunde knappast ha skrivit något annat. Ingen som var aktiv i Militant hade några som helst tvivel kring att Ted Grant var den mest framträdande teoretikern och ledaren. Men bara tre år senare var det annat ljud i skällan från Taaffe.
Förutom att han alltid insisterade på behovet av skolning och att bygga kadrer, såg Ted till att tidningen skulle ha en inriktning mot massorganisationerna, och då framförallt Labourpartiet och fackföreningarna. Han betonade starkt att vi måste undvika att instämma i sekternas gnäll, och som marxister i stället nyktert förklara och hålla oss till ”fakta, siffror och argument”. Utan att göra avsteg från några politiska principer skulle tidningen förklara marxismens idéer på ett språk som skulle nå ut till medlemmar i Labourpartiet och fackföreningarna, och till ungdomar. Med Lenins ord, var vår paroll att ”tålmodigt förklara” de grundläggande idéerna och vilka uppgifter som arbetarrörelsen stod inför.
Ultravänsteristerna och Labour
Militant motsatte sig healyiternas äventyrspolitik, som i praktiken förstörde Labours officiella ungdomsförbund Young Socialists. Byråkratin stängde ned YS årsmöte 1965, samtidigt som healyiterna tog med sig så många de kunde ut ur Labour för att försöka bilda ett eget, självständigt YS. Dessa ultravänsteristiska upptåg förstörde helt Labours ungdomsorganisation och spelade högern och byråkratin rakt i händerna.
Labourbyråkratin omorganiserade ungdomsförbundet, tog ifrån det dess rättigheter och ändrade dess namn till Labour Party Young Socialists. Vid den här tiden genomförde Wilsonregeringen högerpolitik, vilket orsakade en växande avsky bland arbetarna, partiets gräsrötter och fackföreningarna. En del gruvfack talade öppet om att bryta med partiet. Det liknade på många sätt situationen i dag (alltså 2004, övers. anm.).
Inom några år hade flera andra vänstergrupper – som Cliffgruppen (numera SWP), och den lilla mandelitiska sekten IMG – också lämnat Labour på typiskt otåligt ultravänsteristiskt maner, och letade nu med ljus och lykta efter andra möjligheter att bygga ett massparti. Vi var den enda gruppen som stannade kvar i Labour. Trots svårigheterna behöll vi perspektivet om att situationen skulle förändras, och att en vänster skulle utvecklas inom partiet.
Sekterna anklagade oss naturligtvis för att ha kapitulerat för reformismen, för att ”sitta och vänta”, och så vidare. Men vi ignorerade dem och fortsatte vårt arbete. Vi besvarade faktiskt deras nonsens i förväg. I augusti 1966 skrev Ted en text vid namn ”Ett inlägg om ultravänsterismen”, där vi kan läsa följande:
”För dem [sekterna] räcker det med att ställa ultimatum till arbetarklassen, till fackföreningarna, till Labourpartiet, till Young Socialists… att utfärda order uppifrån till arbetarklassen. Och när den stridbara arbetarklassen helt ignorerar dem, deklarerar de högljutt att alla de som kämpar för ett konsekvent revolutionärt program och en politik baserad på Lenins principer, är centrister, strejkbrytare och ’pabloiter’.
Erfarenheten har lärt de brittiska kamraterna att de som i dag skriker allra högst om svek och anklagar andra för att vara ”sell-outs”, ”låtsasvänster”, och så vidare, i själva verket är de ”revolutionärer” som är de djupaste av djupentrister. Dagens ”anti-pabloiter” var i går de mest hysteriska pabloiterna. De som i det förflutna vägrade kritisera Nye Bevan eftersom det skulle ’störa våra relationer till Tribune’, är samma personer som nu anser att Tribune är den huvudsakliga fienden, och som nu riktar sina samlade krafter – inte mot kapitalisterna, inte mot Tories, eller ens högern inom Labours ledning – utan mot ’låtsasvänstern’ och ’pabloiterna’.
Marx sade att historien upprepar sig först som tragedi, och sedan som fars. Healys tredje perioden-politik, med sin teori om ’permanent förräderi’ har ingenting alls gemensamt med marxismen eller trotskismen, och inte heller med arbetarrörelsen.
Mycket har påståtts om den ’passiva marxismen’, att vi ’väntar på händelserna’, och så vidare. Men marxisters uppgift i dag är verkligen inte att vänta på historien, eller att försöka ’våldföra sig’ på historien. Vår uppgift är att praktiskt förbereda oss inför historien, och för de enastående historiska händelser som kommer att inträffa. Och detta gör vi inte genom abstrakt propaganda, varken i eller utanför Labour eller fackföreningarna. Det gör vi genom att på ett medvetet sätt delta i de strider som ligger framför oss.
Som vi har förklarat, är det verkliga perspektivet för massrörelserna att en vänsterflygel kommer växa fram. Det är vår rörelses uppgift att delta och förbereda för detta genom att komma med en positiv kritik, inte bara mot högerledarna, utan naturligtvis också mot den otillräcklighet och de oundvikliga svek, inte bara från den nämnda högern, utan också från ’vänstern’ (det vill säga Tribune, Cousins och så vidare). Men samtidigt som vi förklarat behovet av att förbereda kadrer, är det också viktigt att förstå att massorna på ett tidigt stadium först kommer att röra sig mot en förvirrad vänsterreformism och centrism. Genom att delta i rörelsen för att bryta med högerreformisterna, kommer vår tendens inte bara att kunna nå de mest stridbara arbetarna, utan också tusentals arbetare som kommer att gå åt vänster.”
Sussexgruppen
En av de viktigaste områdena för tendensen var Brighton, som snabbt blev det starkaste efter London och Merseyside. Sussexgruppen organiserades av Alan Woods, som gått med i tendensen i Swansea 1960 innan han började studera vid Sussex University 1963. Han rekryterade Bob Edwards och Roger Silverman och lyckades snabbt samla en grupp studenter omkring sig, och därifrån spreds tendensen in i själva staden.
Alan valdes snart till den nationella ledningen, där han spelade en nyckelroll tills dess att han skickades till Spanien 1976 för att bygga tendensen under svåra, underjordiska omständigheter. Kamraterna i Brighton spelade vid den här tiden en helt avgörande roll. Deras arbete gjorde verkligen att organisationen klarade dessa svåra år, och blev ett lysande exempel för resten av landet.
Ett år innan Militant publicerades för första gången, producerade de redan en tidning som kom ut varannan vecka – Perspectives – samt Socialist Societys teoretiska magasin Spark, som kom ut kvartalsvis och vid den tiden fungerade som tendensens nationella teoretiska magasin. Man gav också ut flera andra publikationer – däribland viktiga pamfletter som världsperspektiv, Mot strömmen, Den marxistiska teorin om staten och andra.
I en rapport som inkom till redaktionen i maj 1965 konstateras följande: ”Brighton har under den senaste perioden spelat en enorm roll både ekonomiskt och politiskt.” Alan lyckades skola ett lager studenter och arbetare som under den kommande perioden blev ledande kamrater i Militant. Inte minst lyckades man vinna flera från Young Communist League, där alla aktiva medlemmar faktiskt gick med i vår tendens i augusti 1966. De följdes senare av YCL:s före detta nationella ordförande Jim Brookshaw.
Framgångarna i Sussex gjorde det möjligt för tendensen att vinna inflytande också i andra områden. ”Brightonkamraterna kommer när semestern är slut att återvända till sina olika områden, men ett antal kamrater kommer att stanna kvar i området och gruppmötena kommer att fortsätta”, konstaterar en nationell rapport i juli 1966. ”Två kamrater förväntas vara baserade i Notts nästa år, medan andra kommer att åka till delar av landet där vi i dag inte har några kamrater. Även om vi inte har någon idé om att ’exportera revolutionen’ kommer detta att vara ett sätt att komma i kontakt med nya… Deras arbete med tidningsfonden borde sätta tempot för alla andra grupper.”
Arbetet i Sussex visade möjligheterna för att bedriva studentarbete på nationell skala, men spelade också en avgörande roll för arbetet i Labour. Ett resultat av vårt arbete där var att Brighton Kemptowns CLP blev ett fäste. De lyfte ständigt marxistiska resolutioner på Labours årsmöten, och skickade Ray Apps som delegat från lokalavdelningen. Till slut valdes Militantanhängaren Rod Fitch till att kandidera som parlamentsledamot, men han lyckades inte komma in.
Förutseende och förvåning
Trotskij skrev att teori handlar om förmågan att förutse, i stället för att förvånas. De ultravänsteristiska grupper som lämnade Labour hade varken teori eller perspektiv, vilket innebar att de stod som fågelholkar varje gång situationen förändrades – vilket vi visste skulle hända.
På ytan såg situationen dyster ut. Vi sysslade huvudsakligen med ungdomsarbete, och det gick ganska dåligt. Efter det kaos som ultravänsteristerna orsakat 1965 minskade Young Socialists medlemsantal kraftigt. Dessutom beslutades att YS nationella styrelse skulle tillsättas av Labours regionala ledningar.
Diskussionerna begränsades till att handla om ungdomsfrågor. En lustigkurre lade till exempel fram en motion om att ”denna kongress uttrycker sin solidaritet med alla vietnamesiska frihetskämpar under 25 års ålder”. Den antogs självklart inte! Kontakten mellan YS-grupper omöjliggjordes då distriktsorganisationerna avskaffades. Men vi hade perspektivet att situationen skulle komma att förändras – och det gjorde den.
1968 föreslog den så kallade Simpson-kommittén att YS skulle återetableras med vissa rättigheter. Ett år senare, när ungdomskommittén inom Labours partistyrelse hade vänsterns Joan Lestor som ordförande, garanterades LPYS en egen tidning, egna regionala och nationella styrelser, och en ledamot i Labourpartiets ledning. I valet till den nationella styrelsen vann Militants anhängare en jordskredsseger. YS ordförande, Peter Doyle – som fortfarande är aktiv i vår tendens i dag – valdes som första Militantanhängare till Labours partistyrelse.
Den 19–20 april 1969, ovanför en pub i södra London, anordnade Militant en konferens bestående av 41 delegater. Diskussionerna behandlade världsperspektivet, brittiska perspektiv och nya organisatoriska mål antogs: 1) att en ny fastighet samt en ny tryckpress skulle införskaffas inom sex månader, 2) att de inom sex månader skulle anställa två till och börja ge ut en tidning med en utgivningstakt på varannan vecka. Detta innebar förvisso att man skulle fördubbla antalet anställda, men det var fortfarande en mycket blygsam apparat. Konferensen avslutades med att man skickade hälsningar och stöd till ”revolutionära marxister världen över”.
Allt hårt och tålmodigt arbete började nu ge resultat. Sakta men säkert byggdes Militants styrkor upp. Med en majoritet inom LPYS ledning 1970 var det nu möjligt att systematiskt börja bygga en ungdomsorganisation. Detta sammanföll med att Ted Heaths nya Toryregering kom till makten, och en massiv radikalisering inom arbetarklassen i en utsträckning som man inte hade sett sedan 1926.
Trots de mål vi antog på konferensen 1969 lyckades man inte skaffa en fastighet eller en tryckpress förrän 1970–71. Det utgjorde likväl ett enormt språng framåt. Under 1970 kunde vi, tack vare frivilliga insatser från hela landet, renovera vår skrangliga gamla byggnad i Bethnal Green. Kamrater lade till och med nya grundmurar. 1971 köpte vi en gammal tryckpress, en kamera och framkallningsutrustning som installerades i ett skjul bakom byggnaden. Från och med september samma år kunde vi börja publicera Militant – med sin nya röda logga – varannan vecka.
Vid detta tillfälle hade vi 217 anhängare utspridda över landet. Utvecklingen gick fort och inom de kommande fem månaderna kunde vi börja ge ut Militant som en fyrasidig veckotidning. Det sammanföll dessutom med den nationella gruvstrejken 1972. I september hade tidningen utvecklats till åtta sidor, och vi hade 354 kamrater. Vi riktade LPYS arbete mot de stora kamputbrott inom industrin som ägde rum, och började med skeppbyggarnas sittstrejk i Upper Clyde.
Facken börjar förändras
Som alltid i Storbritannien inleddes omvandlingen i arbetarrörelsen av en omvandling i fackföreningarna. Det bör nämnas att många ultravänsterister förnekade möjligheten att fackförbund som TGWU eller General Municipal and Boilermaker’s Union någonsin skulle kunna förändras. Man ansåg det till och med rätt att forma ”vänsterfack”, som i hamnen i Liverpool och glasarbetarna i Pilkington. Men som alltid kom händelsernas utveckling att motbevisa dem.
Ett skifte vänsterut i fackföreningarna ledde till att Jack Jones och Hugh Scanlon valdes till generalsekreterare i TGWU och AEU respektive. Pressen underifrån tvingade TUC att ställa sig i opposition mot Heathregeringen, särskilt i frågan om dess antifackliga lagstiftning. Kampen mot regeringen nådde sin kulmen under 1972, när fem hamnarbetare arresterades och TUC hotade med en 24 timmars generalstrejk.
Som vi förklarade många gånger utvecklas inte massorganisationerna i en rak linje, utan dialektiskt. Den organiska kopplingen mellan fackföreningarna och Labourpartiet, som Gaitskell och Blair försökt krossa, ledde till att de radikaliserades när massorna började röra på sig. Den växande fackliga stridbarheten började smitta av sig inom fackförbunden och partiet, vilket ledde till ett tydligt skifte vänsterut i Labour – hela vägen upp i partiledningen. Inget av detta hade förutsetts av de så kallade marxister som lämnat partiet och dödförklarat det.
Skiftet åt vänster i fackförbunden följdes av ett skifte vänsterut också i Labourpartiet. Tony Benn, som tidigare i bästa fall kunde sägas befinna sig något höger om partiets mitten under Wilsonregeringen, klev nu fram som ledare för vänstern. Detta var ingen slump, utan ett resultat av det tryck underifrån som drev på förändringarna.
Vi kan också tillägga att vår kamrat i Labours partistyrelse spelade en viktig roll i att stärka vänsterns självförtroende. Under vårt inflytande presenterade Labours partistyrelse 1973 ett program som innefattade nationalisering av de 25 största monopolen. Man måste naturligtvis inse att detta program hade sina begränsningar, men det visade tydligt hur kraftigt Labour svängt åt vänster, liksom hur vårt inflytande hade växt.
Man kunde se de första tecknen på en återhämtning inom ungdomen. Labours ungdomsförbund hade befunnit sig i ett tillstånd av total ebb, men även det förändrades nu drastiskt. LPYS och Militant började vid det här laget få kött på benen. Den snabba utvecklingen var ingen slump utan ett resultat av många år och årtionden av tålmodigt arbete och ett korrekt program, korrekta perspektiv och korrekta metoder. LPYS kongresser, som under det sena 1960-talet samlade omkring 200 deltagare, började nu närma sig 1000 deltagare. Våra möten med Militant i anslutning till kongressen började också dra till sig en större publik.
Vi bibehöll alltid en fast internationalistisk politik. När Labourregeringen i augusti 1969 beordrade att militär skulle sättas in i Nordirland motsatte sig Militant detta – tillsammans med Derry Labour Party – trots att nästan hela vänstern, inklusive Cliffs grupp (SWP) och kommunistpartiet gav stöd till det.
På Labours kongress i oktober lade två kamrater från sydöstra Bristol och Brighton Kemptown – Ray Apps och Brian Beckingham – fram vår ”Emergency Resolution Two” som gav ”stöd till de delar av den irländska arbetarrörelsen, särskilt Derry Labour Party, som försökt ena både protestantiska och katolska arbetare mot deras gemensamma fiende: kapitalistklassen, vare sig den är grön eller orange, och uppmanar de irländska fackföreningarna att stävja den sekteristiska terrorn genom att bilda enade försvarskommittéer som omfattar både protestantiska och katolska arbetare.”
Under vår ledning tog LPYS upp kampen mot arbetslöshet och rasism, och för internationell solidaritet. Kampanjer drogs igång runt Irland, Chile, Spanien och andra frågor. De spanska ungsocialisternas försvarskampanj var en stor framgång, och byggde solidaritet med den underjordiska motståndsrörelsen mot Franco. Alan Woods valdes till att leda detta arbete och kom därför att flytta till Spanien med sin familj i början av 1976.
I början av 1974 lyckades den andra landsomfattande gruvstrejken, för första gången, med att fälla en regering. Våra kamrater, särskilt under LPYS fana, spelade en viktig roll i att få en ny Labourregering vald. I synnerhet såg vi till att säkra valet av Tony Benn i Bristol, där ett stort antal LPYS-medlemmar genomförde en stor valkampanj över hela valkretsen. Jag minns att vi tog med oss två busslaster gruvarbetare från södra Wales. Detta var omfattningen på det inflytande vi hade byggt upp.
Kontrareformer
Ställd inför en massiv facklig kamp föll Edward Heaths Toryregering 1974, och ersattes med en nybildad Labourregering. Men på grund av krisen i världsekonomin vände Wilsonregeringen från reformer till kontrareformer. Fackföreningsledningarna gick med på en lönepolitik som började underminera levnadsstandarden. Under 1977, när även den första strejken bland brandmännen inleddes, började fördämningarna att brista. Oppositionen mot lönepolitiken började bubbla upp inom facken och i Labour. Wilson demoraliserades och avgick, och Jim Callaghan blev ny ledare.
Miljontals lågavlönade arbetare gick med i facken och bedrev en hård kamp för höjda löner. De kunde inte vänta längre! Nu började en vinter av missnöje och Callaghanregeringens fall. År 1978 lade Terry Duffy, en kamrat från Liverpool Wavertree CLP, med framgång fram en jämkad motion på Labours kongress, som motsatte sig regeringens lönerestriktioner. Det var slutet på lönepolitiken.
Krisen i Wilson-Callaghan-regeringen under 1974–79 gjorde att tendensen att kunde nå ut till ett brett lager av radikaliserade arbetare som aldrig förr. 1975 var vi i stånd att skaffa en större fabrikslokal i Mentmore Terrace i Hackney. 1976 hade vi över tusen medlemmar. Militants inflytande fortsatte att växa. Tidningen utökades till 16 sidor och kom ut varje vecka.
Vid det här laget började våra framgångar dra till sig uppmärksamhet. Varningsklockorna hade börjat ringa – inte bara inom Labourbyråkratin, utan hos den härskande klassen. Kapitalets strateger oroade sig över det skifte vänsterut som skett i Labour och såg oss som en av anledningarna bakom detta. För första gången hade den brittiska trotskismen börjat bli en seriös faktor i statsapparatens beräkningar.
Så tidigt som 1976 hade en häxjakt mot oss börjat med ett ”avslöjande” i tidningen The Observer. Det innefattade material som samlats in av Labourpartiets nationella organisatör Reg Underhill, i den så kallade Underhill-rapporten. Syftet var att bevisa att det fanns en ”konspiration” och hetsa till en utrensning av marxisterna. När Andy Bevan ett år senare valdes till nationell ordförande i LPYS, brakade helvetet lös i pressen gällande Militant. När man lyckades avsätta parlamentsledamoten Reg Prentice (som senare gick med i Torypartiet) som kandidat för Labourpartiet i Newham, var det som att hälla bensin på elden i häxjakten på tendensen.
Häxjakten misslyckades emellertid med att uppnå sina mål. Den var i själva verket kontraproduktiv. Ju mer uppmärksamhet Militant fick, desto mer stöd fick vi från ungdomar och fackliga aktivister. Under valet 1979 hade vi åtminstone 1500 aktiva kamrater i Storbritannien och var välkända inom arbetarrörelsen, där vår verkliga periferi var mycket större och hela tiden växte.
Den härskande klassen oroad
Callaghans nederlag och Margaret Thatchers seger blev som en kalldusch för hela rörelsen. Detta tvingade Labour att ta ytterligare steg till vänster. Under Tony Benns och Eric Heffners ledning blev vänsterreformism den ledande inriktningen inom Labour vid denna tidpunkt. Partihögern var tillbakapressade till och med i Labours parlamentsgrupp. Högerns kandidat i partiledarvalet Denis Healey vann över Tony Benn med mindre än en procent! Under dessa förhållanden växte tendensen så det knakade, och tog sig över 2500 medlemmar.
Den härskande klassen började nu bli orolig på allvar. De kunde inte tillåta att Labourpartiet skulle kontrolleras av vänstern, och absolut inte att det skulle kontrolleras av marxister. De organiserade en splittring där en viktig del av partihögern i stället bildade SDP (Social Democratic Party), i ett försök att hugga partiet i ryggen. Men det slog slint. SDP-splittringen lyckades stoppa Labour från att komma in i regeringen, men de stoppade inte partiets vänstersväng. Tvärtom gick partiet ännu längre åt vänster, eftersom man nu blivit av med partiets mest korrupta högerledare.
Alla den rådande ordningens styrkor mobiliserades nu för att krossa vänstern, och först på listan stod Militant. De insåg att vi spelade en roll i att få de vänsterreformistiska ledarna att få råg i ryggen, och inledde därmed sin offensiv mot vänstern med ett vildsint angrepp mot Militant. De borgerliga tidningarna förfasades över ”marxistiska revolutionärer som bestämt sig för att ta över Labourpartiet”.
Dag in och dag ut publicerades en störtflod av lögner om ”cancersvulsten Militant”. Man krävde att vi skulle uteslutas ur partiet tillsammans med partivänstern under ledning av Tony Benn. Dessutom skulle det senare visa sig att utöver den offentliga häxjakten, hade underrättelsetjänsten också planterat ut 30 hemliga agenter i våra led för att förhindra ”marxistisk omstörtning”. Detta var den verkliga konspirationen mot Labour – och den bestod inte av vänstern och Militant, utan av den borgerliga statens hantlangare inom partiet, som försökte manövrera för att ta över det och förvandla det till ett lydigt redskap för storkapitalet.
Den kapitalistiska motoffensiven gjöt mod i högern inom Labour och fackföreningarna. Den så kallade Underhill-rapporten hade stoppats flera gånger av vänstermajoriteten i partistyrelsen sedan den första gången lyftes i november 1975. Men när Michael Foot kom till makten och partistyrelsen svängde tillbaka åt höger 1981, började man förbereda en utrensning.
Under obarmhärtig press från borgerlig media, krävde högern nu handling i fråga om Underhill-rapporten och att Militant skulle uteslutas. Trots alla protestresolutioner som skickades till partistyrelsen kapitulerade den ”mjuka vänstern”, och tendensen sattes efter en omröstning på 10 röster mot 9 under ”utredning”. Haywood-Hughes-rapporten, som den skulle komma att kallas, presenterades på Labours partikongress 1982, och man upprättade ett register över grupper som ansågs ”acceptabla”. Militant utlämnades avsiktligen från den listan.
Kampen mot häxjakten
Det har alltid funnits marxister inom Labourpartiet, ända sedan det en gång bildades. Därför var attacken mot marxisterna i själva verket en attack mot partiets interndemokrati. Kapitalistklassen ville återfå kontrollen över Labour genom att attackera vänstern och installera sina egna, pålitliga agenter i partiets ledning. Det de i själva verket motsatte sig var att Militant hade varit så framgångsrika och konsekvent vunnit över partihögern. Detta var anledningen till att de attackerade oss så hårt.
Argumentet att vi var organiserade var bara en rökridå, eftersom högern alltid varit organiserad som ett parti inom partiet. Det gäller SPD innan de förrådde Labour genom att splittra partiet, och det stämmer lika mycket in på Blairs klick som kidnappade partiet – ivrigt påhejade av samma borgerliga tidningar som bedrev häxjakt mot Militant likt blodhundar.
Naturligtvis försvarade vi oss mot dessa attacker. För att bekämpa partihögern, som inte bara hade Labours partiapparat utan hela den borgerliga statens samlade resurser bakom sig, behövde vi självklart vara organiserade! Vi arrangerade en lyckad konferens på Wembley Conference Centre för den del av arbetarrörelsen som motsatte sig häxjakten, där 2000 delegater deltog. Massmöten med över tusen deltagare organiserades i större städer såsom Manchester, Liverpool, Newcastle och Glasgow.
Stödet för Militant ökade massivt. 1982 hade vi nästan 3500 medlemmar. Fler och fler drogs till våra idéer om en socialistisk politik i arbetarklassens intressen, och för vår kamp inom Labourpartiet. Trots att en stor del av Labours medlemmar var emot uteslutningar lyckades exekutivkommittén i februari 1983 utesluta fem medlemmar i Militants redaktion, samma kväll som fyllnadsvalet i Bermondsey.
De sade att om man hugger av huvudet, så kommer också kroppen att vittra bort. Men det blev inte så. Vid det här laget hade Militant tusentals aktiva medlemmar och tiotusentals sympatisörer. För att driva ut Militant ur Labourpartiet hade de behövt förstöra partiorganisationer över hela landet, orsaka stor skada och demoralisera aktivisterna. Då hade en seger för Labour i valet varit utesluten för en lång tid framöver. Detta blev exakt vad som hände.
Michael Foots nederlag i valet 1983, och valet av Kinnock som ny partiledare, utgjorde ett skifte högerut inom partiets ledning. Under Kinnocks ledning fortsatte häxjakten: den nya partiledaren var helt besatt av kampen mot Militant och bedrev den med fanatisk nit – trots att det åsamkade partiet oerhörd skada. Denna enfaldige uppkomling följde slaviskt det som Torypressen dikterade för honom. Följden blev att väljarna demoraliserades och att Labour misslyckades med att besegra Torypartiet i valet.
Trots allt ledde dock valet till att två kamrater från Militant, Terry Fields och Dave Nellist, kunde ta plats i parlamentet. Militant kunde för första gången göra sin röst hörd i parlamentet. Tyvärr led Pat Walls nederlag i Bradford North, då SDP splittrade väljarna. Revanschen kom dock i valet 1987, då han valdes in. För första gången satt det trotskistiska ledamöter i det brittiska underhuset. Här ser vi ytterligare ett bevis för vårt korrekta tillvägagångssätt.
Liverpools stadsfullmäktige
Samma år hamnade Militant på löpsedlarna över hela landet till följd av sin roll i Liverpools stadsfullmäktige. I maj 1983 valdes ett antal Militantanhängare till ledamöter för Labour. Labour vann en jordskredsseger i kommunalvalet och erövrade tolv mandat från liberalerna samt ett från SDP – och förbättrade sitt valresultat med 40 procent. ”Jag är besviken på staden. Många medlemmar i Militant-tendensen har valts,” beklagade sig liberalernas ledare Sir Trevor Jones.
Militants framgångar i Liverpool föll inte från himlen, utan var ett resultat av det ihärdiga arbete i Labour som Jimmy Deane och familjen Deane, Tommy Birchall, Pat Wall med flera lagt ned under flera årtionden. Det var på deras axlar vi stod. De kämpade mot en partiapparat som under ledning av Braddock styrt Liverpool med järnhand, och hyste en orubblig tilltro till att händelserna skulle komma att förändra situationen – vilket de också gjorde till slut. I synnerhet var partiorganisationen i Walton tendensens starkaste fäste i flera decennier. Den nominerade till och med Ted Grant till parlamentskandidat i mitten av 1950-talet. 1964 vann Eric Heffer slutligen ett mandat för Labour.
Militantanhängaren Derek Hatton valdes till vice ordförande för stadsfullmäktige. Med en majoritet med tre rösters övervikt och en svår ekonomisk situation ställdes Labour i Liverpool inför ett tydligt val: man måste antingen göra nedskärningar eller kämpa. Om man höll sig inom liberalernas och Torypartiets budget skulle man behöva överge sitt program, som innefattade att skapa tusen nya jobb, sänka hyrorna med två pund i veckan, höja minimilönen och införa en 35 timmars arbetsvecka för kommunanställda.
Vi bestämde oss naturligtvis för att ta kampen. Vi drog igång en massiv kampanj, som innefattade demonstrationer, torgmöten, demonstrationer och strejker: allt för att vinna stöd för vårt program, och kämpa mot begränsningarna i Torypartiets budget. Slutligen lade fullmäktige fram en underskottsbudget, och krävde att Toryregeringen skulle skjuta till mellanskillnaden.
Trots motstånd och vacklan från Labours nationella ledning, anslöt sig Liverpools arbetarklass till kampen. Detta syntes tydligt under exempelvis lokalvalet i maj 1984, då Labours majoritet ökade med ytterligare 17 mandat. Under Militants ledning lyckades stadsfullmäktige till sist tvinga igenom stora eftergifter från Tories – vilket ledde till att man kunde genomföra sitt program.
”I dag har kommunal stridbarhet vunnit upprättelse i Liverpool”, skrev The Times (11 juli 1984). ”… en tredje rangens lokalpolitiker, en självutnämnd revolutionär … Mr Derek Hatton har tvingat regeringen att backa … Mr Hatton och hans kollegor hotade med att att vidta störande kampåtgärder. Belöningen blev upphävandet av de ekonomiska mål som 400 lokala myndigheter tidigare har fått höra var orubbliga … allt för att göra Militant nöjda.”
Kamraterna i Militant var de kommande tre åren ledande i försvaret av arbetarklassen i Liverpool, tills dess att de ställdes inför rätta och avlägsnades från stadsfullmäktige av ovalda domare. Innan dess hade de vunnit varje val. På Labourpartiets kongress 1985 gjorde Kinnock ett bittert utspel mot Militant och Liverpools stadsfullmäktige, vilket föranledde ännu en utrensning av Militantanhängare. I november blev Liverpools partidistrikt avstängt. ”Jag vill ha ut dem ur Labourpartiet”, brummade Kinnock.
Kamraterna i Liverpool kämpade oerhört hårt med stöd från Militant nationellt, men i sista hand kunde de inte vinna över den samlade kraften från Thatcherregeringen, den borgerliga pressen, fackföreningsbyråkratin och, framför allt, Kinnock och partihögern i Labour som bestämt sig för att de skulle besegras och slängas till vargarna.
Så kallade vänsterpersoner, som ”Red” Ken Livingstone och Blunkett spelade också en fördärvlig roll. Trots alla sina demagogiska tal och gester, lämnade de Liverpool i sticket, isolerade och därför dömda till nederlag. Slutligen blev Kinnock den som stack kniven i ryggen. Sexton kamrater från Liverpool, däribland Hatton, anklagades i mars 1986 för att ha ”handlat på ett sätt som varit skadligt för partiet”, och uteslöts ur Labour i en skenprocess.
Trots detta lät vi oss inte nedslås. Vi fick ett enormt stöd och sympati från Labours väljare. Samtidigt som Kinnock uteslöt Liverpoolkamraterna organiserade vi ett stormöte för att fira Militants 21 års-jubileum som samlade 5000 personer på Royal Albert Hall i London, och samlade in massiva 27 000 pund till Militants kampfond.
Framgångar i facken och bland unga
1966 träffade jag Ted Grant första gången. Det var på YS sommarskola i Swansea. Kort därefter gick jag med i tendensen, 14 år gammal. Under det tidiga 1970-talet valdes jag in i LPYS förbundsledning, och därefter också till Militants ledning. Jag jobbade heltid för Militant i västra Wales fram till slutet av 1982, när jag började jobba på det nationella centret.
I slutet av 1983 blev jag tendensens nationella organisatör. Jag blev ansvarig för att koordinera vårt försvar mot häxjakten, och för att planera byggandet av tendensen inom olika arbetsfält. Vid tillfället hade vi omkring 200 heltidsanställda, fördelade mellan centret och ute i distrikten. Det var en väldigt stor apparat, och den växte hela tiden. Vid den här tiden gick Militant starkt framåt. Vi kunde köpa en stor fabrik på Hepscott Road i Londons East End, där åtminstone 100 heltidare arbetade.
Samtidigt som kampen i Liverpool pågick hade Storbritannien skakats om av gruvstrejken. Tendensen skickade ut ett antal anställda till kolfälten för att bistå strejken, vilket ledde till att vår auktoritet hos gruvarbetarna snabbt ökade och omkring 500 gruvarbetare gick faktiskt med i Militant – även om nederlaget och nedläggningarna som följde oundvikligen ledde till att många droppade av. Vi visste att vi hade underrättelsetjänstens ögon på oss och hade lagt upp handlingsplaner i händelse av att vårt nationella center skulle utsättas för en razzia, om vår tryckpress skulle beslagtas och om våra kamrater skulle arresteras.
Ungdomsarbetet hade gått väldigt bra, och parallellt med det hade också det fackliga arbetet utvecklats. Åtta eller nio kamrater arbetade heltid på den fackliga avdelningen med att koordinera våra interventioner i de olika fackförbunden. Vi hade hundratals fackliga ombud och sammankallande på vår sida i flera olika branscher, men vår starkaste bas hade vi i statstjänstemannafacket CPSA. För att utöka vårt inflytande byggde vi BLOC (Broad Left Organizing Committee), som i början av 1984 hade växt till att bli den största vänsterkraften i facken. Vi organiserade också en konferens där 2500 representanter deltog från dussintals olika fackförbund.
Denna period sammanföll också med framgångar i byggandet av LPYS, som också engagerade sig med kraft i gruvstrejken och kampen i Liverpool. Under 1985 fanns 573 LPYS-grupper med 10 000–15 000 medlemmar, det högsta antalet sedan organisationens grundande 1960. Den första svarta personen som satt i Labours partistyrelse var Militantanhängaren Linda Douglas från YS. Trots anklagelserna från våra motståndare om att vi inte tog kvinnokampen på allvar – eftersom vi avvisade den borgerliga feminismen – var majoriteten av LPYS nationella ledning kvinnor. Under ett marxistiskt ledarskap blev ungdomsarbetet en enastående framgång.
Det var därför som Labours partihöger, med Kinnock i spetsen, bestämde sig för att på ett eller annat sätt göra sig av med Labour Youth. Tom Sawyer (numera Lord Sawyer), ordföranden för partistyrelsens ungdomskommitté, drev igenom ett förslag om att sänka åldersgränsen från 26 till 21 år, vilket omedelbart minskade antalet medlemmar med en tredjedel och förhindrade många unga fackaktivister från att utöva inflytande. Ungdomstidningen lades ner, och ungdomskonferensen (som tidigare dragit omkring 2000 unga) gjordes om till en betydelselös konferens med riggat valsystem. Det var som att kastas tillbaka till perioden 1965–69. Tendensen agerade med flexibilitet och drog igång en kampanj för unga fackligt aktivas rättigheter, Youth Trade Union Rights Campaign (YTURC), för att kunna kringgå byråkratins restriktioner. I april 1985 ledde YTURC en skolstrejk där 300 000 unga deltog.
Till följd av häxjakten mot Militant översvämmades media av rapporter om oss. Jag fick kopior på allt som skrivits varje morgon: hela rummet fylldes av lådor. Vi använde detta för att växa, och organiserade möten över hela landet där vi bemötte attackerna, och vann många nya anhängare genom detta. 1987 hade antalet medlemmar i Militant nått över 8000.
Var dessa siffror överdrivna? Det enda jag kan säga är att samma år deltog en bra bit över 7000 personer på vårt massmöte på Alexandra Palace i London. Vi hade Trotskijs barnbarn Esteban Volkov med på direktlänk. Detta var det sista stora nationella massmötet innan Militant splittrades och organisationen förstördes.
Trots häxjakten, där omkring 220 personer uteslutits ur Labour och flera andra hade stängts av, förblev tendensen huvudsakligen intakt och fast förankrad inom Labour. Naturligtvis skulle man skicka blodhundarna efter oss, det visste vi hela tiden. Det gällde bara att hålla huvudet kallt. Tyvärr var det just detta som en del av ledningen misslyckades med.
Poll Tax
Tories seger 1987 medförde nya utmaningar. Thatcher hade lovat att införa en ny kommunalskatt – eller ”Poll Tax” som den kallades när den blev allmänt känd och hatad. Planen var att den skulle införas i Skottland under ett första år, och därefter i England och Wales. När skottarna väl hade kuvats skulle de andra lägga sig platt.
Under en mötesturné strax efter valet lade Ted Grant fram tendensens perspektiv för den kommande perioden, där han för första gången också lade fram idén om en masskampanj för att vägra betala skatten ”precis som under hyresstrejken i Glasgow 1915”. Han lade också fram perspektivet att detta skulle leda till massrörelser. Nu började tendensen förbereda sig på att ta kampen mot Toryregeringen.
När folk började inse hur oerhört mycket de skulle betala, började en pyrande ilska breda ut sig över Skottland. Vi påbörjade massarbetet med att organisera kvartersmöten och därefter bilda anti-Poll Tax-kommittéer bestående av lokala representanter. Inom ett år vägrade en miljon människor i Skottland att betala skatten. Tommy Sheridan, som vi valt till ansvarig för kampanjen, blev ordförande för den skotska Anti-Poll Tax Federation.
Labours ledning höll sig på långt avstånd från allting som involverade att bryta lagen. ”Masskampanjen för att vägra betala leds av anhängare till Militant, i stor utsträckning på grund av det politiska vakuum som skapats av partiledningen”, påpekade Scotland on Sunday. ”Det stora gensvaret på kampanjen har blivit mer än lite besvärande för Labours ledning” (2 juli 1989).
Som huvudansvarig för organisationsavdelningen på Militants högkvarter sattes jag nu som ansvarig för att koordinera masskampanjen över hela landet. Tendensen gav ut två pamfletter om Poll Tax, båda skrivna av mig, som såldes i tusentals exemplar. Den första pamfletten sammanfattade lärdomarna från den skotska anti-Poll Tax-kampanjen, och den andra tog upp den kamp som börjat utvecklas i England och Wales.
Dagen då skatten infördes i England och Wales genomförde Anti-Poll Tax Federation under Militants ledning en demonstration som drog 250 000 deltagare i London och 50 000 i Glasgow. Kinnock tog typiskt nog avstånd från de 31 parlamentsledamöter från Labour som vägrade betala denna skatt. I slutet av 1990 vägrade 18 miljoner människor att betala skatten och Thatcher, som nu var misskrediterad, tvingades avgå. Skatten avskaffades i praktiken helt.
Interna problem
Trots dessa otroliga framgångar hade allvarliga problem börjat utvecklas inom tendensen. Vårt massarbete mot Poll Tax hade lagt en enorm press på kamraterna, särskilt utanför London, och den växande arbetsbördan föll på färre och färre personers axlar. Vi var på väg att falla offer för enfrågepolitikens begränsningar och arbetet blev mer och mer obalanserat. Detta fick väldigt negativa konsekvenser.
Det fanns mycket frustration vid den här tiden. På ett riksmöte för regionala representanter i september 1990 larmades exempelvis om att tendensen var helt uppbundna av kampanjen mot Poll Tax, och att det inte fanns tid för något annat. Våra heltidare hade blivit Anti-Poll Tax-heltidare, och våra kamrater hade börjat sätta sig själva i arbetarklassens ställe (substitutionalism). Organisationsavdelningen blev allt mer av en avdelning för kampanjen mot Poll Tax. Vi var överansträngda och riskerade att köra hela tendensen i botten.
Vi hade i själva verket målat in oss i ett hörn. Pressen växte från alla håll. Tendensen verkade hela tiden stå på krigsfot, och kastades från den ena aktionen till den andra, från det ena rättsfallet till det andra och från den ena konflikten med skattemyndigheterna till den andra. Och våra framgångar i kampanjen mot Poll Tax hade stigit en del kamrater åt huvudet. För att låna ett uttryck från Stalin var de ”yra av framgång”.
Detta gällde i synnerhet i Skottland och Liverpool: två områden som stod under Peter Taaffes direkta kontroll. Det fanns en utbredd frustration och otålighet. I grunden återspeglade detta en låg politisk nivå, en brist på perspektiv och ett bristande sinne för proportioner. Man hade behövt förklara för kamraterna att det fanns begränsningar i kampanjen mot Poll Tax, och nödvändigheten av ett utarbetat perspektiv för hur tendensen skulle kunna utvecklas – inte bara i dag, utan i morgon och i framtiden.
Tyvärr gjordes inga försöka att skola kamraterna i denna anda. Tvärtom göddes och stärktes otåligheten av det nationella centret. De unga och oerfarna heltidarna uppmuntrades att sätta press på kamraterna för att springa omkring och åstadkomma omedelbara resultat. En konsekvens av detta blev att många äldre kamrater blev utbrända och försvann. Detta ledde till en politisk urvattning av tendensen och att den politiska nivån sänktes ytterligare.
Tendensens politiska kapital slösades bort för att uppnå illusionen av kortsiktiga framgångar. När heltidarna inte lyckades nå de ambitiösa mål som centret krävde, började de rapportera påhittade resultat som skickades till centret. Gapet mellan teori och praktik blev bara större och större. Vi sprang snabbare och snabbare, men kom ingen vart. Samtidigt förvärrades substitutionalismen, då heltidarna försökte ersätta medlemmarna med sig själva, och medlemmarna i sin tur försökte ersätta arbetarklassen. Det ena ledde till det andra och vi kom in i en nedåtgående spiral. Men den ledande gruppen ägnade ingen uppmärksamhet åt detta.
Gruppen runt Peter Taaffe hade tappat allt sinne för proportioner. Vid den här tidpunkten hade Taaffe blivit besatt av sin egen betydelse. Privat avslöjade han till exempel att den brittiska revolutionens öde enbart vilade på hans axlar! Arrogansen inom ledningen smittade av sig på medlemmarna genom heltidarna, som saknade den nödvändiga teoretiska nivå som det äldre lagret hade haft. Detta stötte bort både andra delar av vänstern och vanliga Labourarbetare. Detta var dock inte någonting som bekymrade gruppen runt Peter Taaffe. De trodde på allvar att vi skulle kunna kringgå Labourpartiet, att vi kunde göra allting själva.
Taaffe hade ett stort problem: Ted Grants oerhörda politiska auktoritet, som hade hållit tendensen samman under de allra svåraste omständigheter. Det var Ted som utarbetade våra perspektiv. Han tolererade inte äventyrspolitik, billiga trick eller ultravänsterism. Politiskt sett nådde Taaffe inte ens upp till fotknölarna på Ted, och det var han väl medveten om. Han blev alltid överskuggad av Teds politiska auktoritet, och detta gnagde i honom.
Peter Taaffe var utan tvekan kapabel, men hans förmågor var av rent organisatorisk och agitatorisk karaktär. Han var aldrig någon teoretiker. Däremot var han extremt ambitiös och kände aldrig att hans ”geni” fick det erkännande det förtjänade. Eftersom han inte kunde rå på Ted i en öppen politisk diskussion, försökte han i stället att isolera honom från resten av ledningen. I detta blev han ivrigt påhejad av de ja-sägare han samlat runt sig. De senare hade fått sina positioner tack vare honom och eggade honom konstant till att försöka skjuta Ted åt sidan.
Tendensen, som alltid haft en stabil teoretisk grund att stå på, började nu fastna i en spiral av ändlös aktivism. Det fanns knappt tid att hämta andan, och absolut ingen tid för att politiskt skola medlemmarna i marxismens grunder. Vi byggde på en ohälsosam grundval. Hela organisationen hade blivit topptung. Detta kom att få synnerligen allvarliga konsekvenser.
Både Ted och Alan Woods försökte lyfta problemet med den låga politiska nivån och bristen på kadrer. Ted hade återupprepade gånger varnat för bristen på teoretisk skolning av de nya kamraterna, men blivit ignorerad. Faktum var att gruppen runt Taaffe inte var intresserade av teori, som sågs som en onödig börda eller i bästa fall som en ren dekoration. Även om de ännu inte vågade attackera Ted öppet, hade de börjat behandla honom med ren förakt.
Ett annat problem för dem var Alan Woods som stod fast bakom Ted och själv hade ett stort stöd, särskilt inom tendensen internationellt. Omedelbart efter att han kom tillbaka från Spanien hade Alan återupplivat det då nästan försvunna teoretiska magasinet Militant International Review (MIR). Detta var mycket populärt bland medlemmarna och heltidarna, som kände ett akut behov av teori. Men magasinet fick inget stöd av ledningen, som ströp resurserna till den. MIR diskuterades inte ens en enda gång i den ledande kommittén.
Till sist lyckades Taaffe göra sig av med Alan från magasinet genom att hävda att han var ”för upptagen” med det internationella arbetet. Detta var ett rent påhitt. Alan hade förvisso stora internationella åtaganden, men trots detta drev han magasinet väldigt framgångsrikt. Faktum var att den nu kom ut regelbundet, vilket den aldrig gjort förut, och den var populär bland kamraterna. Det var just detta som Taaffe inte stod ut med. Han ville att varje aspekt av arbetet skulle skötas av personer han litade på, oavsett deras personliga eller politiska förmågor (eller bristen på dem).
Den ”skotska vändningen”
Otålighet spelar en förödande roll i revolutionär politik. Somliga, framförallt i Liverpool och Glasgow, hade börjat leta efter en genväg till framgång. I april 1991 övertygade de Taaffe att han skulle lansera en ”ny vändning” i Skottland. Syftet påstods vara att tackla den skotska nationalismen, och att skörda frukterna från kampanjen mot Poll Tax. Detta såldes in till ledningen som en ”tillfällig avstickare”, och inget utöver det vanliga. Detta var naturligtvis inte fallet, vilket händelseutvecklingen snart skulle visa.
Spänningarna inom ledningen hade växt under en lång tid. Efter en rent sekundär händelse i början av 1991 brakade allting plötsligt loss. Ett högljutt bråk bröt ut över Taaffes försök att främja sina anhängare på ett flagrant sätt. Ted Grant och Alan Woods anklagade honom för klickbildning och kotteri. Detta var helt och hållet sant och uppenbart för alla som jobbade på centret (det nationella högkvarteret). Detta ledde till att relationerna inom ledningen snabbt försämrades.
Det blev snart uppenbart att Taaffegruppen hade förberett sig för detta under en lång tid. De mobiliserade omedelbart organisationens apparat av anställda för att krossa den ”illojala oppositionen”. De upprättade en slags lojalitetsed för att isolera sina kritiker, som hamnade under en extremt hård press. Man organiserade möten som inte syftade till diskussion, utan till gemensamma fördömanden av Ted och Alan. Ingen talade ens med den handfull av oppositionsanhängare som arbetade på centret – de fick inte ens ett ”god morgon”. Alla möjliga typer av småaktiga åtgärder sattes in. Det gick till och med så långt att folk inte fick lämna byggnaden utan att ha fått sina väskor genomsökta.
När jag såg vad som hände blev jag chockerad. Dessa metoder hade ingenting gemensamt med Militants fläckfria demokratiska traditioner, som vi alla hade varit så stolta över. Alla möjliga typer av påtryckningar utövades mot mig för att få mig att falla in i ledet, men jag vägrade. Taaffe föreslog till och med att jag skulle ta en ”lång semester”! Men det var helt omöjligt att ha överseende med vad de höll på att göra i Militants namn. Vi var tvungna att ta ställning även om vi befann oss i minoritet – vilket vi förstås gjorde.
Äventyrspolitik i Walton
Kort därpå kom händelserna att ta ytterligare en vändning. När Militantmedlemmen och parlamentsledamoten Eric Heffner dog, förde Leslie Mahmood fram sig själv som ny kandidat, men hennes kandidatur manipulerades bort. Gruppen runt Taaffe föreslog att man skulle ställa upp med en självständig kandidat i Walton, mot Labours kandidat. På ett på förhand regisserat nationellt möte som hölls i Liverpool medan Alan var bortrest, var det bara jag och Ted som talade och röstade emot förslaget. Taaffe och hans anhängare presenterade ”Waltonvändningen” som en genväg. Ted svarade träffande att det var en ”genväg nedför ett stup”. Händelseutvecklingen visade hur rätt han hade.
Vid den tidpunkten fanns det mycket tvivel, särskilt bland de mer erfarna kamraterna. Men det fanns ingen återvändo. Ledningen hade nu bestämt sig för ett ultravänsteristiskt äventyr, något som följer sin egen logik. De beslutade sig helt ansvarslöst för att offra våra parlamentsledamöter och provocera fram uteslutningar. När Dave Nellist frågade under Waltonkampanjen om han skulle stödja Labours officiella kandidat – vilket alla Labourledamöter måste göra om de inte ska bli föremål för uteslutning – löd Taaffes svar: ”under inga omständigheter”. Detta besked från Generalsekreteraren beseglade i praktiken hans öde.
Ledningen på Hepscott Road drog igång en kampanj som spred helt falska förhoppningar om våra möjligheter att lyckas. Kamrater från hela landet och till och med utomlands kallades in till Walton. Men trots allt skryt och alla överdrivna rapporter kom Leslie Mahmood på tredje plats med bara 2613 röster – jämfört med Labours 21 317. Walton hade blivit en fullständig fars. Men inte ens det kunde man erkänna, eftersom ledningen var tvungen att visa sig ofelbar. Följaktligen basunerade man ut på Militants förstasida att detta katastrofala resultat var ”2613 röster för socialism”!
Naturligtvis kan alla göra misstag. Det är inga problem så länge man ärligt erkänner det, inte gör om det igen och drar de nödvändiga lärdomarna av det. Detta var alltid Lenin och Trotskijs metod, och det är det som Ted alltid har lärt oss. För en seriös marxistisk ledning är det bara en del av läroprocessen att erkänna misstag. För en ledning som saknar den nödvändiga politiska och moraliska auktoriteten är det däremot omöjligt att erkänna några misstag. I sådana organisationer kan ledarna aldrig erkänna misstag, eftersom de känner på sig att det skulle underminera deras prestige. Till följd av detta upprepar man samma misstag om och om igen. Då slutar också misstaget att vara ett misstag, och blir en tendens.
Nederlaget i Walton orsakade bestörtning bland medlemmarna, som ju hade blivit ledda till att tro att vi skulle vinna mandatet. I ett desperat försök att höja moralen och tända kämpaglöden hos kamraterna bestämde sig därför den ledande gruppen för att helt enkelt kalla nederlaget för en seger. Helt ogenerat förklarade de att: ”Dessa framgångar borde göras om i andra delar av landet!”
Waltonepisoden var ett stort misstag, men det hade inte behövt innebära en katastrof. Det kunde ha korrigerats. Men Taaffe och hans grupp var oförmögna att göra detta. Den viktigaste avvägningen i allt detta var att försvara ledningens prestige. Allt annat var underordnat. Genom att vägra erkänna sitt misstag, vände de nederlaget till en oordnad reträtt som ledde till att Militant och fyrtio års arbete förstördes.
Den omedelbara följden av Waltonäventyret var att man gav partihögern inom Labour ovärderlig ammunition, som de naturligtvis använde för att intensifiera häxjakten. De som drabbades hårdast av detta var våra två parlamentsledamöter Dave Nellist och Terry Fields. (Pat Wall hade tragiskt nog gått bort.) Ledningens oansvariga politik hade mer eller mindre själv knutit snaran runt deras halsar, och det var bara för högerflygeln att sparka undan stolen:
”Baserat på fotografier och andra verifierbara bevis på att medlemmar i Labour kampanjat för Mahmood i fyllnadsvalet, har partistyrelsens organisationskommitté beslutat att stänga av 147 misstänka Militantsympatisörer. Detta är den största riktade attacken mot organisationen någonsin”, skrev George Drower. ”Utelutningsärenden har inletts mot de påstådda Militantanhängarna bland Labours parlamentsledamöter, alltså Dave Nellist och Terry Fields.”
Det hade tagit oss årtionden att erövra dessa positioner, men vi förlorade dem på bara några månader. Det enda motivet bakom detta var att ledningen ville bibehålla sin egen prestige. Den var likgiltig inför alla konsekvenser av sitt handlande. Varje dåraktig vändning ansågs vara hundra procent korrekt, och all kritik sågs närmast som förräderi.
I ledningen motsatte sig Ted, Alan och jag den nya ultravänsteristiska riktningen, som i full fart ledde i samma riktning som healyiterna gått trettio år tidigare – och som Militant alltid hade motsatt sig. Den så kallade debatten om ”vändningen” var en ren fars som inte hade någonting gemensamt med våra demokratiska traditioner. Oppositionen utsattes för en hätsk kampanj fylld av snedvridningar, lögner och förtal som regisserades på Hepscott Road. De hävdade att vi ansåg att våra ledamöter borde ha betalat Poll Tax, att vi var motståndare till att agera och bara ville ”passivt invänta händelserna”, att vi bara ville framleva ett stilla liv i Labourpartiet, och så vidare, och så vidare.
Ingenting av detta var sant. Men vanliga medlemmar hade ingen möjlighet att känna till den verkliga situationen. Den ledande gruppen kontrollerade organisationens apparat av anställda och använde den utan skrupler för att försöka underminera vårt förtroende. Anledningen till detta var att de inte kunde bemöta oss politiskt. Vi behandlades inte som kamrater som begått misstag och skulle kunna vinnas över genom diskussion – vilket tidigare varit vår inställning till personer i opposition – utan som fiender. I den hysteriska stämning som skapades sparkades vi från våra jobb och uteslöts, tillsammans med resten av oppositionen.
Det arv vi avsäger oss…
Under det årtionde som gått sedan splittringen har Taaffe och hans anhängare haft gott om tillfällen på sig att bevisa riktigheten i deras perspektiv, politik och metoder. När vi uteslöts hävdade majoriteten att det enda som stod i vägen för vår framgång var tendensens koppling till Labour. Om vi bara genomförde den nödvändiga brytningen med Labour skulle vi ”växa med stormsteg”.
Detta förklarade man (med exakt de orden) på möte efter möte. Men som gamle Engels brukade säga: ”the proof of the pudding is in the eating” (först när man prövat en sak vet man vad den går för). Vi har rätt att ställa frågan: hur har det gått? Vad har uppnåtts under det senaste decenniet? Det är ju trots allt en inte helt oansenlig mängd tid. Har Militant ”vuxit med stormsteg”? Det blir nog svårt att hävda! Tvärtom har de endast lyckats med en enda sak – att fullständigt förstöra Militant.
Efter att oppositionen uteslöts gick Militanttendensen in i en snabb nedgång. Från de 8000 kamrater vi hade som mest krympte tendensen till en obetydlig kvarleva på några hundra personer. De har genomgått splittring efter splittring – en oundviklig följd av de organisatoriska åtgärder som först riktades mot oppositionen, men sedan kom att användas mot alla som inte stöttade ledningen tillräckligt entusiastiskt.
Kamraterna i Liverpool – Militants ”kronjuvel” – hamnade själva senare i konflikt med ledningen, och blev först avstängda och sedan uteslutna. Detta inkluderar Taffes främste anhängare i Merseyside Dave Coterrill, som han brukade ösa oerhörda mängder beröm över. Den organisation som ledde kampen 1983–87 förstördes fullständigt. I Skottland – som vi förutsåg – har Tommy Sheridan och praktiskt taget hela organisationen övergett Taaffe, och har nu rört sig bort från marxismen i en vänsternationalistisk riktning.
I sin ultravänsteristiska drömvärld trodde Taaffegruppen faktiskt att de skulle kunna ersätta Labour. De lanserade det så kallade ”Socialist Party” (ett av ungefär tjugo stycken man kan välja bland) som har blivit en fullständig flopp. De ställer upp i valet med jämna mellanrum och får löjeväckande resultat, som de själva utropar som stora segrar för socialismen.
Efter splittringen hade de enormt bråttom att göra sig av med alla de tidigare idéer, metoder och traditioner som faktiskt visat sig framgångsrika – inte i demagogiska tal, utan i verkligheten. Nu senast har de i sin sekteristiska galenskap utropat att Labour är ett borgerligt parti och att facken borde bryta sina kopplingar till partiet. Detta har ingenting gemensamt med Militants metoder och traditioner, utan liknar snarare en karikatyr av stalinismens politik under den så kallade tredje perioden. Precis som alla andra ultravänsteristiska äventyr kommer det aldrig att leda någonvart.
För att lösa sina ekonomiska problem har de tvingats sälja det stora huvudkontoret på Hepscott Road – en enorm erövring som alla kamrater bidrog till, men som de lyckats tappa helt på egen hand. Pengarna de tjänade på försäljningen kommer nog att hålla dem vid liv ett tag till, men kommer inte att räcka för evigt. I vilket fall som helst kan ingen mängd pengar i världen ersätta en brist på korrekta idéer, perspektiv, politik och metoder.
Som en sista skymf gjorde de sig till sist också av med namnet Militant. Det var ren idioti. Namnet Militant var välkänt inte bara i Storbritannien, utan över hela världen. Men ingen har hört talas om den tidning som ges ut av ”Socialist Party”. Till och med borgare kan förstå att man inte överger ett framgångsrikt varumärke.
Därigenom finns det inte ett spår kvar av det vi byggde. Steg efter steg har de slängt bort alla de erövringar som vi hade gjort med blod, svett och tårar. Inte ens de mest optimistiska av våra fiender hade vågat föreställa sig en sådan utgång. Den som inte kan försvara det som man byggt upp kommer aldrig att kunna leda vägen till framtida framgångar. Peter Taaffe har förtjänat sin plats i historieböckerna, men inte på det sätt som han hade hoppats. Han kommer att bli ihågkommen som den man som förstörde Militant.
Och det arv vi försvarar
Våra framgångar i Storbritannien var ett historiskt genombrott. Det finns inga liknande exempel i rörelsens historia. Därför är det nödvändigt att i dag förstå bakgrunden till dessa enorma framgångar så att den nya generationen kan lära sig av dem och dra nytta av dem. Det som var grunden till Militants enorma framgångar var dels den noggranna inställningen till marxismens teori och idéer, men också det faktum att vi inte förföll till ultravänsterism utan i stället byggde en stark bas inom arbetarrörelsen.
Vi stannade inom Labourpartiet när alla andra gav sig ut i ödemarkerna, där de stagnerade och tynade bort. Militant växte faktiskt med stormsteg tack vare vår korrekta politik. Vår orientering till massorganisationerna – och särskilt Labourpartiet – var en avgörande faktor bakom våra framgångar. Ett av de tydligaste bevisen för våra oerhörda framgångar var den härskande klassens motreaktion mot oss.
Attacken mot Militant var i själva verket det första steget i en ihållande och systematisk offensiv mot vänstern inom Labour. Det var ett försök från den härskande klassen att återerövra kontrollen över Labours ledning för att kunna använda partiet som ett verktyg som tjänar dem själva. Detta har slutat i den tillfälliga segern för den avart som kallas blairismen och det så kallade ”New Labour”. Men kampen om Labourpartiet är inte på något sätt avslutad. I själva verket har den knappt ens börjat.
Blairhögern är nu på defensiven. Bland medlemmarna växer motståndet. Människor letar efter ett alternativ, men inte utanför Labourpartiet. Om vi hade lyckats hålla samman våra styrkor och bygga vidare på våra tidigare erövringar hade vi i dag kunnat befinna oss i en mycket bättre position för att kunna använda de stora möjligheter som kommer att öppna upp sig under den kommande perioden, då Blair tvingats ut och kampen om Labour på riktigt tar sin början.
Vi hade naturligtvis befunnit oss i en mycket bättre situation om inte de positioner som vi erövrat kastats bort, och många duktiga kadrer därigenom förstörts. Men kampen fortsätter oavsett. Den grundläggande kärnan av marxismens styrkor har förblivit intakt och fortsätter att arbeta, kämpa, vinna nya vänner och anhängare, och göra framsteg. Faktum är att vi inte har försvagats utan stärkts genom att lämna de sekteristiska och ultravänsteristiska elementen bakom oss.
Påståendet att Militants fall berodde på svåra objektiva förhållanden är i grunden felaktigt. Ted brukade alltid påpeka att det är viktigare med en bra ledning under en reträtt än när man går framåt. Skillnaden är att med duktiga generaler kan man göra en ordnad reträtt, bibehålla sina styrkor och förbereda för att ta nya steg framåt när tiden är mogen. Med dåliga generaler kommer en reträtt alltid att leda till ett sammanbrott. Det var detta som hände med Militant.
Det är nu 40 år sedan Militant lanserades. Vi bör uppmärksamma alla de enastående bedrifter vi lyckades med. Vi är stolta över Militants traditioner, ett arv som vi fortsätter att föra vidare. Militants verkliga arvtagare är den marxistiska tendens som i dag kämpar för socialism i Storbritannien och internationellt – Ted Grants tendens, vilken representeras av brittiska Socialist Appeal och Internationella Marxistiska Tendensen. Vi har visat hur en framgångsrik marxistisk tendens kan byggas genom att kombinera marxismens idéer med arbetarklassens massorganisationer, och vi kommer att göra det igen.