Första världskrigets början ledde till andra internationalens kollaps, och slutet av kriget ledde till en våg av revolutioner. Det var i detta sammanhang som Lenin framgångsrikt byggde upp den tredje (kommunistiska) internationalen, med starka sektioner i många länder. Målet var att skapa ett ledarskap som kunde föra världsrevolutionen till seger. I den här artikeln förklarar Fred Weston de processer genom vilka denna nya international formades, samt vilken roll Lenin och Trotskij spelade i att utbilda ett nytt lager av kommunister för de uppgifter som låg framför dem.
Kapitalismen är ett globalt system, och kampen för att störta det måste av nödvändighet vara global. Det förklarar varför marxister – revolutionära kommunister – ända sedan Marx och Engels dagar har organiserat sig på internationell nivå, från första internationalen till den andra, tredje och fjärde internationalen.
Idag står vi återigen inför ett kapitalistiskt system som befinner sig i djup global kris. Vart vi än vänder blicken ser vi krig, inbördeskrig, svält, klimatförändringar, stigande levnadskostnader, skuldsättning på aldrig tidigare skådade nivåer, politiska kriser i land efter land, med kraftiga svängningar åt både vänster och höger.
Som ett resultat av detta ser vi revolutionära utbrott bland massorna över hela världen, som i Sri Lanka förra året och i Kenya och Bangladesh i år. Världen rör sig snabbt mot sociala revolutioner överallt.
Precis som på Lenins tid uppstår behovet av en internationell organisation som kan ena revolutionära kommunister i alla länder. Det är därför vi har grundat Revolutionära kommunistiska internationalen (RKI) som en ledstjärna för alla seriösa arbetare och alla ungdomar som inser behovet av revolution.
Vårt mål är att bygga en revolutionär international för massorna, att erbjuda det ledarskap som krävs för att säkerställa att den kommande revolutionsvågen lyckas störta det kapitalistiska systemet istället för att sluta i nederlag för arbetarklassen, som den har gjort tidigare.
Den tredje kommunistiska internationalens (”Komintern”) tidiga år utgör en värdefull historisk lärdom för oss idag när vi fortsätter att bygga upp RKI:s sektioner. Hur ska vi omvandla de relativt små styrkor som vi har idag till mäktiga revolutionära kommunistpartier?
Behovet av en ny international
Första världskrigets utbrott i juli 1914 markerade en avgörande vändpunkt i världshistorien. Europas imperialistiska makter mobiliserade sina respektive arbetarklasser för att slakta varandra i syfte att uppnå sina krigsmål. Då behövdes ett tydligt internationalistiskt ledarskap mer än någonsin, för att bryta krigsfebern och förvandla det imperialistiska kriget till ett klasskrig. Men nästan alla ledare för Andra internationalens partier vek sig för trycket och gav stöd till ”sina” respektive kapitalister.
Grunden för detta svek låg i det faktum att Andra internationalen, som grundades 1889, utvecklades under en period av kapitalistiskt uppsving. Under denna period lyckades arbetarklassen vinna reformer genom klasskamp. Detta påverkade ledarnas perspektiv, de började tro att socialismen kunde uppnås genom ytterligare gradvisa reformer. Med tiden ersattes därför programmet för den socialistiska revolutionen med klassamarbete och reformism.
Även om en tydlig strid fördes mot dessa opportunistiska tendenser, skedde det ideologiska förfallet till stor del under ytan. I det dagliga arbetet hade många lokala företrädare inlett vad som de facto var klassamarbete. Tyska socialdemokratiska partiets (SPD) officiella ståndpunkt var emellertid fortfarande marxistisk. Därför blev Lenin så förvånad när han läste om SPD-ledarnas kapitulation vid krigsutbrottet. Han trodde att det nummer av partiets tidning som tillkännagav stödet för kriget var en förfalskning, skapad av den tyska generalstaben.
När omfattningen av förräderiet stod klart för Lenin, konstaterade han helt korrekt att Andra internationalen var död som en kraft för att leda den socialistiska världsrevolutionen till seger. Han proklamerade därför behovet av en tredje international redan i november 1914.
Med tanke på omständigheterna under det imperialistiska kriget, med arbetarorganisationernas minskade inflytande, i kombination med de ”socialistiska” ledarnas svek, saknades förutsättningar för att grunda en sådan international. Faktum är att Lenin vid antikrigskonferensen i Zimmerwald 1915 anmärkte att världens verkliga internationalister skulle kunna få plats i bara några få tågvagnar. Senare historiska händelser, särskilt den ryska revolutionen 1917, krävdes för att en ny international skulle uppstå.
Teorins betydelse
Lenins främsta uppgift när det gällde att återupprätta en revolutionär international var att rädda den genuina marxismens metod och program från att förvanskas av opportunister.
Det är ingen slump att Lenin, efter första världskrigets utbrott 1914, tog sig tid att noggrant studera Hegel. Varför gjorde han det? För att det inte är möjligt att fullt ut förstå Marx metod utan att förstå Hegels dialektik.
Lenin använde skickligt den marxistiska metoden för att bekämpa de så kallade ”socialister” som felciterade delar av Marx för att rättfärdiga sitt stöd för sina egna härskande klasser under kriget. Lenins skrifter från denna tid är därför en skattkista full av marxistisk teori. Bland dem finns Andra internationalens sammanbrott (1915), hans pamflett Socialism och krig (1915), och hans berömda Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (skriven januari–juni 1916).
Lenins klargörande och försvar av marxismen var avgörande för bolsjevikernas förmåga att leda den ryska revolutionen till seger. Detta blir tydligt i hans Brev från fjärran (skrivna i mars 1917), följt av hans Aprilteser och hans banbrytande verk Staten och revolutionen (skrivna i augusti-september 1917), som alla var avgörande för att motverka vacklan inom bolsjevikledarskapet under revolutionens gång.
Bolsjevikpartiets historia är rik på lärdomar om hur man bygger ett revolutionärt parti. Partiet genomgick perioder av hemligt arbete, av små celler som opererade under extremt svåra förhållanden, men också perioder av massarbete, som under 1905 års ryska revolution.
Bolsjevikpartiets omfattande erfarenheter kom att utgöra den teoretiska grunden för Kommunistiska internationalen under dess fyra första kongresser, 1919-22. Allt detta framträder mycket tydligt i debatterna.
Om man granskar resolutionerna, dokumenten och talen från de fyra första kongresserna, blir Lenins och Trotskijs – två giganter inom marxistisk teori – centrala pedagogiska roll tydlig. De såg sin uppgift som att överföra sina samlade erfarenheter och idéer till en ny generation av revolutionära ledare som höll på att framträda. På så sätt kunde de hjälpa till att beväpna de nya kommunistpartierna runt om i världen med de rätta metoderna och den rätta taktiken för seger.
Den första kongressen – ett stridsrop
Stora händelser skapar revolutionära förutsättningar, och det är kapitalismens kris i sin tur som skapar dessa händelser. Den ryska revolutionen 1917 inledde en period strax efter första världskriget där en våg av revolutioner svepte över Europa. De objektiva förutsättningarna för revolution hade mognat, eller höll på att mogna, i land efter land.
I januari 1918 drabbades Österrike-Ungern av en generalstrejk av revolutionära dimensioner. I november samma år började den tyska revolutionen, som störtade kejsaren och avslutade kriget. SPD-ledarna tog plats i regeringen och gjorde allt för att återlämna makten till kapitalisterna. Revolutionen återvände sedan till Österrike, där även de österrikiska socialdemokraterna svek arbetarna.
Samtidigt hade Andra internationalen splittrats i tre fraktioner. Den första bestod av direkta chauvinister som varit öppna med sitt förräderi under kriget. Den andra var vad Lenin kallade ”centern” – med Kautsky i spetsen – som dolde sin opportunism bakom revolutionärt språk. Den tredje var den växande revolutionära flygeln, av vilka många bröt sig ur Andra internationalen för att bilda kommunistpartier i sina respektive länder.
Kominterns första kongress hölls i Moskva mellan 2–6 mars 1919 för att försöka sammanföra de olika revolutionära internationella strömningarna. Endast 52 delegater deltog, dels på grund av de svåra förhållandena att resa till Moskva som inbördeskriget skapade, dels på grund av att radikaliseringsprocessen fortfarande var i ett tidigt skede. Kongressen var därför mer ett stridsrop, en referenspunkt för den framväxande revolutionära vänsterflygeln internationellt i takt med att världsrevolutionen mognade.
Kongressen utfärdade ett manifest – utarbetat av Leo Trotskij – som djärvt konstaterade:
Det är proletariatet som måste upprätta den verkliga ordningen, kommunismens ordning. Det måste göra slut på kapitalets herravälde, omöjliggöra krig, utplåna statsgränser, förvandla hela världen till ett kooperativt samvälde och skapa verkligt mänskligt broderskap och frihet.
Ett av kongressens huvudsyften var att dra en tydlig skiljelinje mellan sig själv och reformisterna i Andra internationalen, inklusive Kautskys ”center”. Mycket av diskussionerna kom därför att handla om erkännandet av ”proletariatets diktatur” och sovjetdemokrati – det vill säga arbetarmakt – vilket reformisterna motsatte sig.
Kongressen höjde därför bestämt världsrevolutionens fana för världens arbetare att följa. Den nya kommunistiska internationalen skulle bli en referenspunkt för miljontals människor under den turbulenta period av kamp som följde.
Snabb radikalisering
Klasskampen byggs upp över årtionden, men det finns perioder då vi ser en snabb utveckling av arbetarklassens medvetande. I Storbritannien uppgick antalet förlorade arbetsdagar på grund av strejk till 35 miljoner 1919 och 86 miljoner 1921. Antalet fackföreningsmedlemmar ökade från 4,1 miljoner 1914 till 8,3 miljoner 1920. Detta åtföljdes av en kraftig ökning av stödet för Labourpartiet.
I Tyskland uppgick antalet strejker till 3 682 år 1919 och ökade till 4 348 år 1922. Antalet medlemmar i de socialistiska fackföreningarna ökade från 1,8 miljoner 1918 till 5,5 miljoner 1919 – en ökning med nästan fyra miljoner arbetare på bara ett år. År 1920 hade alla fackföreningar – inte bara de socialistiska – totalt 10 miljoner medlemmar. Detta är ett statistiskt uttryck för den revolution som började 1918.
I Italien växte CGL – den socialdemokratiskt ledda fackliga centralorganisationen – från 250 000 medlemmar 1918 till 2,1 miljoner 1920. Under samma period mer än tredubblades medlemsantalet i det italienska socialistpartiet (PSI), från 60 000 år 1918 till 210 000 år 1920. Under dessa två år ägde en massiv strejkvåg rum, som kulminerade i fabriksockupationerna i september 1920.
Liknande siffror finns för många andra länder. Det räcker att säga att fackföreningarna expanderade exponentiellt överallt, och att arbetarklassens partier också växte avsevärt i styrka.
Samtidigt ser vi överallt att fackföreningsledarna spelar en konservativ roll och håller tillbaka arbetarna, på samma gång som det även förekommer öppna svek från arbetarklassens politiska ledare.
Det var denna erfarenhet som gav upphov till starka vänsterströmningar inom socialistpartierna. Ur dessa strömningar växte några av de största kommunistpartierna i Europa fram, i länder som Tyskland, Frankrike och Italien.
Det finns ingen universallösning för hur denna process utvecklades. I Frankrike, Italien och Tyskland kom kommunistpartiernas massrörelser från den gamla socialdemokratin.
På andra håll, som i Storbritannien, gick små revolutionära grupper samman för att bilda nationella sektioner av Kommunistiska internationalen. På ytterligare andra platser, i stora delar av Asien, Afrika och Latinamerika, byggdes kommunistpartierna upp av en handfull pionjärer, med Kina som det främsta exemplet.
Frankrike
Medlemmarna av det franska socialistpartiet (Franska sektionen av Arbetarinternationalen – SFIO) påverkades både av krisen i Frankrike och av den ryska revolutionen. Under 1920 höll partiet två kongresser: en i april, där en delegation utsågs för att besöka Sovjetryssland och sedan en andra i Tours, som hölls i slutet av december samma år.
SFIO:s generalsekreterare Ludovic-Oscar Frossard krävde tillsammans med Marcel Cachin, den nye redaktören för partitidningen L’Humanité, ovillkorligt medlemskap i Kommunistiska internationalen. Högerfalangen, ledd av den framstående ställföreträdaren Léon Blum, motsatte sig detta, medan en tredje position, framförd av Jean Longuet, förespråkade medlemskap men med ”vissa villkor”, det vill säga utan att fullt ut anta Kommunistiska internationalens program och principer.
Efter att ha lyssnat på de olika ståndpunkterna som uttrycktes på kongressen röstade en majoritet av delegaterna, 3 252 mot 1 022, för att ansluta sig till Kommunistiska internationalen. Partiets ungdomsorganisation hade redan några månader tidigare beslutat att ansluta sig till Kommunistiska ungdomsinternationalen.
Några månader senare antog de namnet Kommunistiska Partiet – Franska sektionen av Kommunistiska internationalen (PC-SFIC), med 110 000 medlemmar. Léon Blum bröt sig ur och bildade SFIO med endast 40 000 medlemmar.
Italien
I Italien anslöt sig PSI formellt till Tredje internationalen i mars 1919. Vid sin kongress i Bologna i oktober 1919 ledde man ett upprop för att sovjeter skulle upprättas i Italien och att den borgerliga demokratin skulle störtas. Men det var bara ord; i praktiken gjorde partiet inget konkret för att konsekvent följa upp dessa beslut.
Bolognakongressen reflekterade endast partiledningens verkliga önskningar, men dessa filtrerades genom reformistiska och centristiska ledare.
I september 1920 påskyndade reformisternas svekfulla agerande under fabriksockupationerna den interna splittringen – mellan partiets verkligt revolutionära flygel och de vacklande centristerna och reformisterna.
När partiet samlades till kongress i Livorno den 15 januari 1921, var frågan om medlemsvillkoren central (de ”21 villkoren” antogs av Kominterns andra kongress för att dra en skarp linje mot opportunisterna). Här togs den uttryckliga frågan om att utesluta partiets reformistiska flygel och dess ledare, särskilt Filippo Turati och Guiseppe Modigliani, upp.
Amadeo Bordiga – som senare skulle bli ledare för kommunistpartiet – förespråkade att de 21 villkoren skulle accepteras i sin helhet. Giacinto Serrati, ledaren för partiets centristiska majoritetsströmning, vägrade att acceptera detta.
Tre resolutioner lades fram för kongressen, där 100 000 partimedlemmar röstade på Serratis förslag, 15 000 röstade på högerflygelns och 58 000 på kommunisternas.
Efter detta lämnade kommunisterna kongressen, och sjungandes internationalen samlades de på Teatro San Marco för att grunda Partito Comunista d’Italia (PCd’I), den italienska sektionen av Kommunistiska internationalen.
Tyskland
I Tyskland var processen inte lika rak som i Frankrike och Italien. Men den följde en liknande utvecklingslinje: majoriteten av medlemmarna i det blivande tyska kommunistpartiet (KPD) kom från de breda leden av det gamla SPD, som hade vuxit kraftigt till följd av de revolutionära händelserna omedelbart efter krigsslutet.
Från början samlades de verkliga revolutionärerna kring ”Internationella gruppen”, som senare blev känd som ”Spartakisterna”, inom SPD. I april 1917 skedde en stor splittring inom socialdemokratin, vilket ledde till bildandet av de ”oberoende”, eller ”USPD”. Spartakisterna följde med USPD i splittringen, men efter att den tyska revolutionen bröt ut i november 1918 beslöt de sig för att bryta med USPD och grundade kommunistpartiet i slutet av 1918.
Som en reaktion mot SPD:s reformism och Kautskys övriga USPD-ledares opportunism, föddes KPD med en betydande påverkan av ultravänsteristiska idéer. De bojkottade till exempel fackföreningarna och vägrade delta i valet till den konstituerande församlingen som utlystes i januari 1919. Partiet uppvisade också en äventyrlig sida, såsom det förhastade ”spartakistupproret” i januari 1919. Efter att dess två främsta ledare – Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht – hade mördats i efterdyningarna av upproret, fanns det få erfarna ledare kvar för att kontrollera partiets ultravänsteristiska tendenser.
USPD – Tysklands oberoende socialistiska parti – framstod som en betydande kraft med 300 000 medlemmar i mars 1919, och en snabb tillväxt till 800 000 i april 1920.
De ”oberoende” blev en kanal för massiv radikalisering av arbetarklassen. Som ett resultat av detta accepterade majoriteten av USPD de ”21 villkoren” och röstade för att ansluta sig till Kommunistiska internationalen vid kongressen i oktober 1920. De slog sig också samman med KPD. I denna process splittrades USPD på mitten och förlorade sin högerflygel. På så sätt bildades det största kommunistpartiet utanför Sovjetryssland, med 500 000 medlemmar.
Storbritannien
I Frankrike, Italien och Tyskland har vi tydliga exempel på kommunistiska masspartier som uppstår ur den gamla socialdemokratins vänsterflygel. I Storbritannien bildades emellertid partiet 1920 genom en sammanslagning av flera mindre marxistiska grupper, inklusive British Socialist Party, Communist Unity Group of the Socialist Labour Party, samt South Wales Socialist Society. Ett år senare anslöt sig även Scottish Communist Labour Party.
Som i Tyskland och Italien var partiet till en början influerat av ultravänsteristiska tendenser. Vissa ansåg att parlamentariskt arbete skulle förkastas och att partiet inte borde ha något samröre med Labourpartiet.
Men det gick inte att undvika att majoriteten av arbetarna i Storbritannien såg Labourpartiet som sin politiska referenspunkt. Därför ägnade Lenin en del av sin text ”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom åt att utbilda och omorientera de brittiska kommunisterna, så att de kunde arbeta inom och runt Labourpartiet. En hel session på Kommunistiska internationalens andra kongress ägnades åt att diskutera denna fråga i detalj.
Den andra kongressen
Den växande radikaliseringen av ett skikt av arbetarklassen världen över återspeglades i sammansättningen och uppgifterna för Kominterns andra kongress, som hölls mellan den 19 juli och 7 augusti 1920. Medan den första kongressen var mer av en uppmaning för att samla små kommunistiska trender och grupper, anslöt 218 delegater från 54 partier och organisationer över hela världen till den andra kongressen för att fastställa den nya internationalens program och taktik.
Eftersom en stor del av medlemmarna i många socialistpartier var angelägna om att ansluta sig till Komintern, fanns det en risk att många reformistiska ledare och partifunktionärer skulle följa med för att försöka bevara sin relevans och sina positioner.
Det italienska socialistpartiet, PSI, hade till exempel anslutit sig till Kommunistiska internationalen som en man på grund av påtryckningar från partiets gräsrötter, vilka hade dragit revolutionära slutsatser av den intensiva klasskampen under perioden 1918–20 i Italien. Den reformistiska falangen, med Turati och Modigliani i spetsen, fanns dock fortfarande kvar i partiet och arbetade mot internationalens revolutionära idéer.
Denna fara uppmärksammades av den andra kongressen redan från början. Ett antal diskussioner hölls, bland annat om kommunistpartiernas roll, om sovjeterna och om arbetsmetoder, för att tydligt skilja kommunisternas program från reformisternas. Diskussionerna sammanfattades i ”Villkoren för inträde i Kommunistiska internationalen”, eller ”De 21 villkoren” som de ofta kallas, vilka utarbetades av Lenin själv.
Lenin påpekade:
Till Kommunistiska internationalen vänder sig nu allt oftare partier och grupper, som ännu helt nyligen tillhörde Andra internationalen och som nu vill gå med i Tredje internationalen, även om de inte blivit verkligt kommunistiska. Andra internationalen har slutgiltigt slagits sönder. Medvetna om att Andra internationalen är utom allt hopp, försöker mellanliggande ”centristiska” partier och grupper luta sig mot den allt starkare Kommunistiska internationalen, varvid de dock samtidigt hoppas kunna bevara en ”autonomi”, som skulle ge dem möjlighet att driva den tidigare opportunistiska eller ”centristiska” politiken. Kommunistiska internationalen håller i viss mån på att bli på modet.
Vissa ledande ”center” gruppers önskan att nu gå med i Tredje internationalen är en indirekt bekräftelse på att Kommunistiska internationalen har tillvunnit sig sympatier bland de väldiga flertalet medvetna arbetare i hela världen och för varje dag blir en alt starkare kraft.
Under vissa omständigheter kan Kommunistiska internationalen löpa risk att uttunnas av vacklande och halvhjärtade grupper, som ännu inte gjort sig av med Andra internationalens ideologi.
För att skydda den nya internationalen från sådan påverkan, specificerade punkt sju uttryckligen att: ”Kommunistiska internationalen kan inte finna sig i att öppna reformister som Turati, Modigliani och andra skall ha rätt att räkna sig som medlemmar av Tredje internationalen.” Detta var särskilt riktat mot notoriska klassförrädare, mot de öppet reformistiska klasskollaboratörer som hade blivit medlemmar i några av Kommunistiska internationalens sektioner.
Program och metoder
På den andra kongressen hölls djupgående diskussioner om flera viktiga frågor.
Lenin varnade till exempel för idén om ”kapitalismens nära förestående sammanbrott” som ett ultravänsteristiskt misstag som behövde korrigeras. Han uppmanade kongressdelegaterna att inse att även om en revolutionär kris var uppenbar i många länder, fanns det fortfarande en möjlighet för kapitalisterna att hitta en väg ur krisen, så länge de lyckades behålla makten. Utgången berodde på det revolutionära partiets agerande i varje land. Det fanns ingen förutbestämd garanti för en framgångsrik revolution.
Lenin ägnade också stor uppmärksamhet åt andra viktiga teoretiska frågor. Han skrev (och justerade) ”Utkast till teser om den nationella och koloniala frågan” inför den andra kongressen. Teserna innebar en klar brytning med de ofta tvetydiga ståndpunkter som intogs av Andra internationalens partier, där högerreformisterna såg kolonialismen som en ”europeisk civilisationsuppgift” och därmed stödde sina egna nationella bourgeoisiers imperialistiska ambitioner.
Kommunistiska internationalen ställde sig fullt och fast på de förtryckta folkens sida i kolonierna och uppmanade arbetarklassen i de avancerade länderna att stödja dessa folks antiimperialistiska kamp. Man gjorde en tydlig åtskillnad mellan förtryckta och förtryckande nationer. Utan en sådan principfast hållning mot kolonialismen hade det varit omöjligt att bygga sektioner av internationalen i de koloniala länderna. Återigen ser vi hur idéer är nyckeln till att bygga en organisation.
Exempelvis i Kina, som vid den tiden var ett semikolonialt land, hade dessa idéer en djupgående inverkan när det gällde att samla de första krafterna inom kommunistpartiet. De första kadrerna började som en marxistisk studiegrupp vid Pekings universitet, där en professor – Chen Duxiu – spelade en nyckelroll.
Inledningsvis bestod gruppen av akademiker, som grundade Kinas kommunistiska parti i juli 1921. Tolv delegater samlades vid den grundande kongressen och representerade totalt 59 medlemmar.
Trots det skrala antalet medlemmar kallade de sig ett parti, vilket bokstavligen byggdes från grunden. Denna lilla grupp lyckades växa till tusen medlemmar – mestadels universitetsstudenter och intellektuella – i maj 1925.
Sedan kom en betydande historisk händelse, den kinesiska revolutionen 1925–27, som innebar enorma möjligheter för partiet, i och med att tiotusentals arbetare anslöt sig till dess led. På två år ökade antalet partimedlemmar till nästan 60 000.
Den ryska revolutionen hade en global påverkan. Kommunistiska partier och grupper började växa fram i många andra länder runt om i världen, som i Mellanöstern och Latinamerika, där de ofta började som små kretsar av intellektuella, som sedan började få kontakt med bredare lager av arbetare.
Mot ultravänsterism
Kommunistiska internationalen hade lyckats samla ett stort antal militanta arbetare och ungdomar bakom sin fana, av vilka många hade radikaliserats av den senaste tidens händelser. Många av dem – inklusive ledarna för de nya kommunistpartierna – var emellertid helt oerfarna när det gällde att förstå marxismens metod och taktik.
Många av dessa nya kommunister hade ett sunt avståndstagande från Andra internationalens opportunism, som helt hade anpassat sig till parlamentarismen. Många var även frustrerade över de reformistiska ledarna i fackföreningarna, som fungerade som en broms på rörelsen. Ett skikt drog dock den felaktiga slutsatsen att ”bolsjevism” helt enkelt innebar revolutionär oförsonlighet och att förkasta alla kompromisser. De trodde att det för att bygga kommunistpartier var tillräckligt att fördöma den borgerliga demokratin och bilda rent ”revolutionära” fackföreningar. Herman Gorter, en holländsk kommunist, kritiserade till och med Lenin och anklagade honom för ”opportunism” eftersom han förespråkade parlamentariskt arbete och arbete inom fackföreningarna.
Lenin beskrev denna inställning som ”ultravänster” eller ”vänsterkommunism”. Han betonade att det inte är tillräckligt att bara fördöma kapitalismen och vänta på att massorna ska ansluta sig till det revolutionära partiet. Man måste vinna över massorna – vilket kräver största möjliga taktiska flexibilitet. Detta var den viktigaste lärdomen från hela bolsjevikpartiets historia.
Lenin förstod att om inte sådana sekteristiska idéer snabbt korrigerades, skulle Kommunistiska internationalens sektioner krossas av själva revolutionen. Ändå beskrev Lenin detta misstag som ”en barnsjukdom”, det vill säga ett uttryck för omognad, som kunde rättas till genom tålmodiga förklaringar och diskussioner.
Lenin skrev därför sin ”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom i april-maj 1920 specifikt för att ta itu med denna fråga vid Kominterns andra kongress. I den sammanfattar han de lärdomar bolsjevikpartiet dragit genom sitt deltagande i tre revolutioner mellan 1905 och 1917, och de lärdomar som dragits sedan makten erövrades. Han varnar för farorna med både opportunism och ultravänsterism.
Boken publicerades på tyska, engelska och franska så att alla delegater på andra kongressen skulle kunna läsa den. Den vikt Lenin lade vid denna text framgår av hans personliga engagemang i bokens redigering och tryckning. Han ville vara helt säker på att den skulle publiceras före kongressens öppnande.
Både Lenin och Trotskij försökte klargöra genuint kommunistiska idéer och taktiker genom tålmodiga förklaringar och debatter i och kring Kommunistiska internationalens kongresser. De skrev omfattande texter och föredrog de viktigaste frågorna.
Av detta exempel kan vi se att Lenin i de flesta fall försökte lösa politiska problem med politiska metoder, inte organisatoriska åtgärder.
Lenin ägnade mycket tid åt detta. Han förstod att man inte kan övertyga och utbilda äkta, tänkande, revolutionära kommunister genom att använda auktoritära metoder. Allt man uppnår med det är ”duktiga idioter” som är oförmögna att orientera sig i klasskampens och revolutionens påfrestande stormvind.
Fackföreningarna: ett dialektiskt förhållningssätt
Den andra och tredje kongressen diskuterade också ingående fackföreningsfrågan. I ”Teser om fackföreningsrörelsen, fabrikskommitéerna och den tredje internationalen” som diskuterades på den andra kongressen står det klart och tydligt att:
…fackföreningarna under kriget i de flesta fall visade sig vara en del av bourgeoisins militärapparat och hjälpte den senare att utnyttja arbetarklassen så mycket som möjligt i en mer energisk kamp för vinster. Fackföreningarna, som huvudsakligen innehöll de kvalificerade arbetarna, bättre betalda, begränsade av sin hantverksmässiga trångsynthet, fjättrade av en byråkratisk apparat utan koppling till massorna, demoraliserade av sina opportunistiska ledare, förrådde inte bara den sociala revolutionens sak, utan även kampen för att förbättra livsvillkoren för de arbetare som organiserades av dem.
Efter att ha konstaterat detta tydligt och klart, erkände samma teser också att:
… de breda massorna av arbetare, som hittills stått utanför fackföreningarna, nu strömmar in i deras led i en mäktig ström. I alla kapitalistiska länder kan man notera en enorm ökning av fackföreningarna, som nu blir organisationer för proletariatets huvudmassor, inte bara för dess avancerade element. Dessa massor strömmar in i fackföreningarna och strävar efter att göra dem till sina stridsvapen.
Klassmotsättningarnas skärpning tvingar fackföreningarna att leda strejker, som i en bred våg flyter över hela den kapitalistiska världen och ständigt avbryter den kapitalistiska produktions- och bytesprocessen. Genom att öka sina krav i proportion till de stigande priserna och sin egen utmattning undergräver arbetarklassen grunderna för alla kapitalistiska beräkningar och den elementära förutsättningen för varje välorganiserad ekonomisk förvaltning. Fackföreningarna, som under kriget hade varit tvångsorgan över de arbetande massorna, blir på detta sätt organ för kapitalismens förintelse.
Här ser vi Lenin använda den dialektiska metoden. Den gör det möjligt för kommunister att se hur saker och ting, när de utvecklas och förändras, faktiskt kan förvandlas till sin motsats. Fackföreningarna utsattes för påtryckningar från två helt motsatta klassintressen.
Å ena sidan arbetade kapitalisterna aktivt för att korrumpera fackföreningsledarna och göra dem till ett verktyg för att kontrollera arbetarklassen. Å andra sidan växte fackföreningarnas led i takt med att massan av arbetare, som kände trycket av inflation och försämrade arbetsvillkor, pressade ledarna att ta ställning för deras intressen.
Det var därför som teserna slog fast att ”kommunisterna måste i alla länder ansluta sig till sådana fackföreningar”. De betonade också att alla försök att dra sig ur fackföreningarna eller att organisera alternativa fackföreningar utgjorde ”en stor fara för den kommunistiska rörelsen”. Att göra det skulle riskera att ”överlämna de mest avancerade, klassmedvetna arbetarna till byråkratin, vilket skulle spela borgarklassen rakt i händerna”.
Som med alla sådana uttalanden finns risken för en mekanisk, ensidig tolkning. Uteslöt principen att kommunister skulle gå med i fackföreningarna alltid och överallt möjligheten att bryta sig loss från dem?
Lenins metod var flexibel och tog alltid hänsyn till de specifika omständigheter som kommunisterna stod inför. Därför säger samma dokument bara några stycken senare att ”kommunisterna inte bör tveka inför en splittring i sådana organisationer, om en vägran att splittra skulle innebära att man övergav det revolutionära arbetet i fackföreningarna”, samtidigt som det säger:
Kommunisterna måste, om en nödvändighet för en splittring uppstår, kontinuerligt och uppmärksamt diskutera om en sådan splittring skulle kunna leda till att de isoleras från de arbetande massorna.
Den tredje kongressen diskuterade också ”Teser om metoder och former för de kommunistiska partiernas arbete bland kvinnor”, som beskrev de särskilda åtgärder som kommunistpartierna skulle vidta för att utveckla sitt arbete bland kvinnor.
Kongressen framhöll också den ökade radikaliseringen som ägde rum bland ungdomen och främjade Kommunistiska Ungdomsinternationalen som en integrerad del av Kommunistiska internationalen, under dess ledarskap, snarare än som en separat enhet.
Kriser och medvetenhet
På Kommunistiska internationalens kongresser diskuterades klasskampens upp- och nedgångar internationellt. En viktig fråga som diskuterades var förhållandet mellan den ekonomiska cykeln och klasskampen.
En förenklad och mekanisk tolkning av detta förhållande kan leda till slutsatsen att en ekonomisk nedgång alltid leder till en ökning av klasskampen och att en uppgång i ekonomin skapar stabilitet i systemet. internationalens ledare varnade de nationella sektionerna för detta och försökte överföra sin teoretiska förståelse till kommunistpartiernas ledare och medlemmar, eftersom allvarliga felbedömningar kunde bli följden av en sådan slutsats.
Detta blev särskilt viktigt vid Kominterns tredje kongress, som hölls den 22 juni–12 juli 1921. De omedelbara efterkrigsåren präglades av en kapitalistisk kris i kombination med en revolutionär våg över Europa. Men 1921 hade systemet lyckats stabilisera sig, delvis tack vare reformisternas förräderi. Den ekonomiska uppgången desorienterade ett antal kommunistiska ledare, som antog en mekanisk syn på klasskampens dynamik.
I sin rapport till den tredje kongressen om ”den världsekonomiska krisen och den Kommunistiska internationalens nya uppgifter” förklarade Trotskij att ”det skulle … vara mycket ensidigt och fullständigt falskt” att anta att ”… en kris alltid leder till revolutionära åtgärder medan en högkonjunktur tvärtom lugnar arbetarklassen”.
Trotskij baserade sin rapport på erfarenheterna från klasskampen under 1900-talets första år i Ryssland, med dess upp- och nedgångar. Som svar på förenklingar sade han:
Många kamrater säger att om det sker en förbättring under denna epok så skulle det vara ödesdigert för vår revolution. Nej, inte under några omständigheter. I allmänhet finns det inget automatiskt beroende av en kris för den proletära revolutionära rörelsen. Det finns bara ett dialektiskt samspel.
Trotskij påpekade att det finns ögonblick i klasskampen då en allvarlig ekonomisk nedgång faktiskt kan dämpa klassens stridsvilja, och att det först när ekonomin börjar återhämta sig som arbetarna känner sig starkare gentemot arbetsgivarna. Då – till synes paradoxalt – kan arbetarklassen inleda en militant kamp. Påverkan en ekonomisk ned- eller uppgång har på klasskampen är inte omedelbar eller mekanisk. Den kan vara fördröjd, men den beror också på sammanhanget och på vad som har hänt tidigare.
Trotskij drog slutsatsen att även om kapitalisterna strävade efter att nå en ny ekonomisk jämvikt skulle dessa försök så småningom rubba den sociala och politiska balansen. Klasskampens ebb skulle oundvikligen vid någon tidpunkt ge vika för världsrevolutionens återkomst. Kominterns uppgift var därför att förbereda sig för nästa våg genom att bygga upp kommunistiska masspartier med en taktik som kunde vinna massorna.
”Teorin om offensiven”
Denna diskussion var särskilt viktig i samband med de tyska kommunisternas ”marsaktion” tidigare samma år.
Tyskland hade gått igenom vågor av revolution och kontrarevolution sedan 1918. Vid det här laget var KPD det största kommunistpartiet utanför Ryssland, med över en halv miljon medlemmar.
Trots att revolutionen ebbat ut försökte KPD:s ledning i mars 1921 att på konstgjord väg framkalla en ny revolutionär våg. Vissa gick till och med så långt att de sprängde en arbetarkooperativförenings huvudkontor och skyllde på polisen.
Detta agerande följde den så kallade ”offensivteorin”. Ett skikt av ultravänsterister menade att kommunistpartierna skulle tillämpa en ”offensiv taktik” – oavsett den objektiva situationen – för att provocera arbetarna till revolution.
Ingen hänsyn togs till arbetarklassens verkliga rörelse, varför ”aktionen” var ett fullständigt fiasko. Tusentals arresterades, KPD förbjöds, och mer än 200 000 medlemmar lämnade eller upphörde med sin verksamhet.
Trots detta försvarade ett skikt av ultravänsterister inom KPD sin taktik som korrekt. De fick stöd av ledande personer inom Komintern som Radek, Bucharin och Zinovjev, som välkomnade ”teorin om offensiven”. ”Vänsterkommunister” i Ungern, Tjeckoslovakien, Italien, Österrike och Frankrike lovordade ’marsaktionen’ och såg den som ett heroiskt vägledande exempel.
Det föll därför på Lenins och Trotskijs lott att korrigera denna ultravänsteristiska avvikelse vid Kominterns tredje kongress. De förklarade att kommunisters mod och djärvhet i sig inte är tillräckligt för att leda en revolution. För detta är det nödvändigt att vinna över massorna.
För att kunna göra detta behövde kommunistpartierna ledare som kunde analysera den objektiva situationen och avgöra vilket skede i den revolutionära processen de befann sig i. Därav vikten av en dialektisk förståelse för klasskampen och förmågan att läsa av massornas medvetande i ett givet skede.
Revolutionära situationer skapas inte av ren vilja. I stället för att försöka kommendera arbetarklassen till handling måste kommunistpartierna veta hur man för en genuin dialog med massorna. Detta innebär en förmåga att få kontakt med dem på deras befintliga medvetandenivå och höja den, tills de förstår behovet av att ta makten. Men först när en revolutionär situation hade mognat fullt ut, och kommunisterna hade vunnit över en majoritet av arbetarklassen, skulle det vara möjligt att leda ett framgångsrikt uppror.
När Trotskij sammanfattade diskussionen konstaterade han att ”blott ett dumhuvud kan reducera hela den revolutionära krigskonsten till blotta offensiven”. Konsten att leda innebär inte bara att leda styrkorna framåt, utan också att veta när man ska dra sig tillbaka. Detta kan innebära skillnaden mellan ordnad reträtt – där man bevarar sina styrkor för framtida strider – och fullständig upplösning.
I slutändan accepterades Lenins och Trotskijs ståndpunkt på kongressen, vars ledord blev: ”till massorna!”.
Enhetsfronten
Vad ledare som Lenin och Trotskij försökte göra var att höja nivån på förståelsen inom Kommunistiska internationalens led, med början hos de nationella ledarna för sektionerna. En viktig fråga som de försökte inpränta i dem var frågan om hur det revolutionära partiet, som har erövrat de avancerade skikten – arbetarklassens förtrupp – kan vinna de massor som fortfarande påverkas av de reformistiska ledarna i rörelsen.
När stora historiska händelser utspelar sig börjar stora lager av massorna att träda in på kampens arena. I den processen börjar de sätta sina egna ledare på prov. Fackföreningsledare som vägrar att kämpa, som använder sina positioner för att hålla tillbaka arbetarna, kommer så småningom att knuffas åt sidan och ersättas av djärvare ledare. På den politiska fronten söker arbetarna ledare som har svar på systemets kris, eller som åtminstone verkar ha svaren – ledare som är beredda att leda kampen mot systemet.
Det finns dock inget ”big bang”-ögonblick i utvecklingen av ett revolutionärt medvetande. Det är inte en enda händelse, utan en serie händelser som utspelar sig under en instabil period, med upp- och nedgångar, med utbrott av intensiv klasskamp följt av perioder av tillbakadragande, som så småningom ger upphov till språng i medvetandet.
Det är också så att olika skikt av arbetarklassen rör sig i olika tempo. Det finns avancerade skikt som börjar dra slutsatser före resten av klassen. Det är detta skikt som måste vinnas till det revolutionära partiet, organiseras, utbildas och orienteras mot arbetarklassens massa.
Vi måste utesluta tanken på att det revolutionära partiet kan vinna massorna under perioder av långvarigt uppsving för det kapitalistiska systemet, dvs. när systemet kan göra eftergifter till arbetarklassen. Under sådana tider dominerar reformismen, vilket var fallet under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. Om det verkar som om kapitalismen kan leverera varorna, varför då behovet av att störta den?
Under sådana perioder reduceras genuina marxister till ett litet antal som går mot strömmen, håller samman sina styrkor och bevarar den revolutionära marxismens idéer. Även när systemet börjar gå in i en kris efter en lång period är tendensen inledningsvis att se tillbaka på den ”gamla goda tiden” och söka sätt att återvända till den, snarare än att se framåt mot den oundvikliga revolutionen. Det mänskliga medvetandet tenderar att vara konservativt och det tar tid för det att komma ikapp den objektiva verkligheten.
Allt detta förklarar varför den revolutionära flygeln i rörelsen i ett tidigt skede är i minoritet, medan huvuddelen av arbetarklassen söker sig till vad som verkar vara mer ”realistiska”, mer framkomliga vägar. Och varför det inledningsvis är de reformistiska ledarna som har störst inflytande över massorna.
Det var därför den fjärde kongressen, som hölls mellan den 5 november och 5 december 1922, uppmanades att anta teserna om enhetsfronten, som noterade ett visst ”återupplivande av reformistiska illusioner” och “spontan, oemotståndlig strävan till enhet” inom arbetarklassen. Mycket hade förändrats i den objektiva situationen. Som konstaterats vid den föregående kongressen var revolutionsvågen på väg tillbaka och en tillfällig stabilisering av systemet höll på att äga rum. Teserna konstaterade att:
… då arbetarmassorna genomträngts av allt större förtroende till arbetarklassens oförsonliga kampberedda element, kommunisterna, visar de som helhet en längtan till enhet som hittills inte funnits. De till aktivt liv vaknande nya skikt av politiskt mindre prövade arbetarna drömmer om enandet av alla arbetarpartier och även av alla arbetarorganisationer överhuvudtaget och hoppas att på detta sätt förstärka sin motståndskraft mot kapitalisterna.
I detta sammanhang hade de reformistiska partierna, som Labourpartiet i Storbritannien, SPD i Tyskland och PSI i Italien, fortfarande inflytande över breda lager av arbetarklassen. Frågan var därför hur dessa skikt skulle kunna vinnas för den revolutionära kommunismens idéer. Detta kunde inte göras med sekteristiska utspel och fördömanden. Det krävdes stor skicklighet i att tillämpa taktiken med arbetarnas enhetsfront.
Grundtanken var att för att vinna förtroende i de reformistiska organisationernas och fackföreningarnas led, var det nödvändigt för kommunisterna att visa att de var beredda att kämpa i en arbetarklassens enhetsfront. Denna skulle kämpa för arbetarklassens omedelbara intressen, samtidigt som den skulle ställa krav på de reformistiska ledarna och lyfta fram de mer allmänna intressena för klassen som helhet.
I de dagliga striderna skulle det därför vara möjligt att i praktiken visa vilka som var de konsekventa kämparna, samtidigt som man satte de klassamarbetande ledarna på prov och på så sätt kunde vinna över massorna till kommunisternas revolutionära program – till den socialistiska revolutionens program.
Det sätt på vilket enhetsfrontstaktiken tillämpades varierade från land till land, beroende på de lokala förhållandena och de enskilda kommunistpartiernas styrkor och svagheter i förhållande till de reformistiska massorganisationerna. Men den grundläggande idén förblev densamma.
I Italien översattes den till det konkreta behovet av att bygga upp motståndet mot den växande faran för reaktion. I oktober 1922 utsåg kungen Mussolini till premiärminister. En enhetsfront skulle alltså innebära att PCd’I erbjöd socialistpartiet och fackföreningarna ett gemensamt agerande för att motverka det ökande fascistiska våldet.
I Storbritannien, på grund av de relativt små styrkorna i Storbritanniens kommunistiska parti, angavs i teserna:
Det är de engelska kommunisternas uppgift att börja en energisk kampanj för att bli intaget i Labourpartiet … De engelska kommunisterna måste göra alla ansträngningar för att till varje pris tränga in i arbetarmassornas djup med parollen om den revolutionära enhetsfronten mot kapitalismen.
För att taktiken skulle bli framgångsrik krävdes dock att ”de faktiskt kommunistiska partierna måste vara starka, enade och guidas av ideologisk klarhet”. Detta var den centrala uppgift som Lenin och Trotskij ställde sig under internationalens kongresser.
Tyvärr lyckades de inte alltid med detta. Kvaliteten, den politiska nivån och förståelsen hos många av ledarna för de unga kommunistpartierna var inte tillräckligt hög för att klara av de aktuella uppgifterna.
När det gäller det italienska kommunistpartiets ledning accepterade personer som Bordiga aldrig Lenins och Trotskijs råd. På så sätt bidrog han till en tragisk splittring av den italienska arbetarklassens styrkor just när borgarklassen gick till motoffensiv. Den härskande klassen hade för avsikt att fullständigt förstöra den italienska arbetarrörelsen, atomisera den, mörda tusentals av dess viktigaste lokala ledare, arrestera många andra och slutligen upprätta kapitalets råa diktatur i dess mest brutala form – fascismen.
Ledarskapets betydelse
När man ser tillbaka på denna period blir det tydligt att det som gör att små revolutionära krafter snabbt kan omvandlas till masspartier är snabba förändringar i den objektiva situationen. Första världskrigets utbrott och den allvarliga ekonomiska krisen som följde, med massarbetslöshet och hög inflation, skapade förutsättningar för revolutionära händelser.
Men utan en fullständigt utvecklad revolutionär teori kan potentialen att bygga revolutionära masspartier också gå förlorad.
Kommunistiska internationalens tidiga år understryker också vikten av att bygga upp kadrerna i det framtida revolutionära partiet långt innan de revolutionära händelserna utspelar sig. De visar också på vikten av ledarskap inom det revolutionära partiet självt. Detta blev uppenbart omedelbart efter utbrottet av februarirevolutionen 1917 i Ryssland, då reformismens påtryckningar var enorma.
Som vi har påpekat söker sig de arbetande massorna i revolutionens inledande skeden till reformismens väg, som verkar vara mer praktisk och till synes enklare. Detta förklarar varför mensjevikerna och socialrevolutionärerna dominerade rörelsen i början av 1917. Detta påverkade ledarna för bolsjevikpartiet i Ryssland, som böjde sig för trycket och lutade mot kompromisser och stöd för den provisoriska regeringen.
Det krävdes en ledare av Lenins kaliber – en noggrant skolad marxist som förstod marxismens metod och kunde tillämpa dialektiskt tänkande – för att styra partiet i rätt riktning och hålla det fast vid en revolutionär ståndpunkt, även när detta innebar att gå mot strömmen.
Det var dialektikern Lenin som kunde stå emot trycket efter februari 1917 och behålla en fast position. Han kunde se längre fram än de lokala bolsjevikledarna och förutse mensjevikledarnas oundvikliga förräderi, vilket skulle leda till att de gradvis förlorade de arbetande massornas stöd. Dessa massor skulle då vara mer öppna för bolsjevikernas revolutionära ståndpunkt. Om Lenin inte hade stått i spetsen för partiet kunde bolsjevikerna ha missat den möjlighet som uppstod i oktober.
Ledarskapets betydelse bevisades negativt av de revolutionära rörelsernas nederlag i Österrike, Ungern, Tyskland, Italien och på andra håll. Tyvärr hade, av en mängd olika skäl, inget av de unga kommunistpartier som uppstod under denna period ledare av Lenins och Trotskijs kaliber. Kominterns brådskande uppgift var därför att hjälpa till att utveckla ett sådant ledarskap medan den revolutionära processen pågick, samtidigt som man korrigerade de misstag som begicks.
Revolutionens nederlag i Italien och andra länder, särskilt i Tyskland, skulle få en dramatisk inverkan på Sovjetryssland självt, vilket skulle leda till att revolutionen isolerades till ett enda land. Detta var den viktigaste objektiva faktorn i processen med den byråkratiska degenereringen av bolsjevikpartiet, som också var en produkt av den ekonomiska och kulturella efterblivenheten i Sovjetunionen vid den tiden.
Denna degenerering återspeglades i Kommunistiska internationalens ledarskap. Särskilt efter Lenins sjukskrivning i mars 1923 började Kominterns exekutiva kommitté, under ledning av Zinovjev, i allt högre grad att byråkratiskt kommendera ledarna för de nationella sektionerna. I mitten av 1930-talet hade Kommunistiska internationalen slutligen förvandlats från ett verktyg för världsrevolution till ett redskap för att genomföra den stalinistiska byråkratins utrikespolitik.
Lärdomar
De lärdomar vi kan dra av Kommunistiska internationalens erfarenheter från Lenins dagar är tvåfaldiga. Den första är att absolut teoretisk klarhet är av största vikt. Om man gör ett allvarligt analytiskt fel, oavsett om det är av opportunistisk eller sekteristisk karaktär, kan man förstöra sina styrkor om man inte rättar till det. Det är därför vi ägnar så mycket tid och energi åt att utbilda våra led.
Felaktigheter i teorin kan leda till allvarliga praktiska misstag. Ultravänsterismen hos ledarna för Italiens kommunistiska parti under perioden 1921–24 spelade till exempel en negativ roll genom att isolera det unga partiet från de massor som fortfarande påverkades av reformisterna i PSI. Även i Tyskland begicks allvarliga misstag. Därför är en studie av den perioden, tillsammans med Lenins klassiska texter, en viktig del av uppbyggnaden av våra krafter idag.
Den andra viktiga lärdomen är att teoretisk noggrannhet och fasthet måste gå hand i hand med taktisk flexibilitet. Detta var en integrerad del av bolsjevikpartiet under Lenin och sammanfattades i de diskussioner, teser och resolutioner som antogs av Kommunistiska internationalens fyra första kongresser, som Trotskij beskrev som en skola i revolutionär strategi.
De nationella sektionerna under Kommunistiska internationalens tidiga dagar byggdes upp på olika sätt, beroende på de konkreta objektiva förhållandena i varje land. Vi måste ha samma öppna förhållningssätt till framtidens perspektiv idag. Att inte göra det skulle innebära att vi går miste om de möjligheter som uppstår.
Allt eftersom den objektiva situationen förändras under inverkan av kapitalismens kris och den tumultartade klasskamp som kommer att följa, kommer många möjligheter att dyka upp för att öka våra styrkor. Men för att kunna positionera oss på rätt sätt kommer det att krävas ett utbildat parti med en förståelse för historien, ett gott grepp om marxistisk teori, och den nödvändiga flexibilitet och djärvhet som situationen kräver av oss.
Vårt upprop måste vara: Tillbaka till Lenin! Bygg revolutionära kommunistpartier nu! Framåt mot den socialistiska världsrevolutionen!