Den 29 november var det presidentval i Honduras, som genomlevde en militärkupp för fem månader sedan, då president Zelaya avsattes och kördes ut ur landet. Kuppen leddes av landets oligarki som var trötta på Zelayas politik som gick allt mer åt vänster och var mer fördelaktig för landets fattiga än för överklassen.
Valet ägde rum efter förhandlingar mellan kuppmakarna och Zelaya som ledde fram till en överenskommelse, det s.k. San José-avtalet, som på det hela taget var till störst förmån för kuppmakarna. Avtalet gav bl.a. amnesti åt kuppmakarna och innebar att makten skulle delas mellan Zelaya och kuppmakarna. Trots att avtalet var väldigt fördelaktigt för kuppmakarna, har de ignorerat det totalt. De kandidater som ställde upp i valet stödde militärkuppen.
På valdagen var den polisiära och militära bevakningen stenhård. Förtrycket och hetsen mot befolkningen att gå och rösta var enormt. Kuppregimen som organiserade valprocessen utlyste undantagstillstånd för att kunna slå till mot oppositionen. På valdagen nådde förtrycket sin kulmen och polisens agerande mot folket var mest extremt i arbetarområden, där Nationella Motståndsfronten har störst stöd. På valdagen blev hundra- till tusentals arresterade. Polisen gick in i folks hem och sökte efter anti-valpropaganda och beslagtog sprayfärger. Armén stormade fackföreningskontor och andra organisationers lokaler, och ”konfiskerade” pengar och datorer. Radiokanaler som uttryckt opposition mot kuppregimen fick sina signaler störda. P.g.a. armén sände på samma våglängd. Fackföreningen för dryckesarbetare blev beskjutna av en passerande bil och en bomb detonerade utanför ett kvinnorättscenter. En demonstration i San Pedro Sula slogs brutalt ned av polis. Det är uppenbart att man inte kan genomföra ett demokratiskt val under dessa förutsättningar.
Motståndsfronten uppmanade folk att inte gå och rösta som protest. De ville visa att man inte accepterade valet som demokratiskt eftersom det organiserades av en illegitim kuppregim under ett tillstånd av brutalt förtryck av all opposition. Uppmaningen fick ett oerhört gensvar bland Honduras folk. Högsta valmyndigheten menade att valdeltagandet var 61%, siffror som visat sig vara påhittade. Oberoende journalister från gräsrotsmediet Real News var på plats under valet, och kunde visa att även enligt de officiella siffrorna var deltagandet enbart 49%. Vid besök på en vallokal i San Pedro Sula rapporterade valarbetarna att deltagande låg runt 30%. Till saken hör att valdomstolen under rösträkningen plötsligt gick ut med att rösträkningsmaskinerna gått sönder, och därför avbröts räkningen i tre timmar. I praktiken spelade det ingen roll vilken av kandidaterna som skulle vinna valet. Huvudsaken var att legitimera kuppmakarnas makt.
Genomslaget för motståndsfrontens bojkott var enormt med tanke på det förtryck som befolkningen utsattes för under valprocessen. Arbetsgivare hade innan valet hotat arbetare med avsked om de inte deltog i valet. Till saken hör att alla som röstade fick doppa sitt finger i bläck, så att alla skulle kunna se om man hade röstat eller ej. Bisarrt nog kunde man också få rabatter i affärer om man hade ett finger färgat av bläck.
Men det låga valdeltagandet och all nedriven valpropaganda visar på att regimens förtryck, alla poliser och militärer inte har krossat Honduras folk. Tvärtom ser motståndsfronten den omfattande valbojkotten som en delseger. Efter att resultatet klarlagts samlade man till ett massmöte där man visade sina bläckfria fingrar och firade tillsammans. Man ser kuppmakarnas desperata diktatoriska försök till ”val” som ett totalt misslyckande. De länder som uttalat stöd för valet är bl.a. USA, Israel, Colombia och Taiwan, medan bl.a. ALBA-länderna, Brasilien och Argentina har fördömt valet som illegitimt.
Nationella Motståndsfronten har än en gång visat att man inte ger upp kampen mot oligarkin. Kampen för sammankallandet av en konstituerande församling, som syftar till att ombilda Honduras från grunden, går vidare. Det finns inget annat alternativ för Honduras folk än att kämpa, vad det än må kosta. Motståndskampen har visat att överklassen i Honduras och dess borgerliga stat är genomrutten, och vad som krävs är att fullständigt bryta denna makt. Kampens egen logik kommer att ställa socialismen på dagordningen. Honduras folk kan bara uppnå frihet som del av en socialistisk revolution på hela den amerikanska kontinenten.