Intervju med Ingri Merida, Arbetare på Gotcha. Gotcha är en nationaliserad och abetarstyrd fabrik som ligger i Maracay, Venezuela. Där jobbar nu cirka 20 kvinnor med att sy tröjor. Vi intervjuade henne om kampen för nationaliseringen och byggandet av socialismen.
Varför ockuperade ni fabriken?
Jag ska försöka ge dig hela historien. Jag började jobb på fabriken när jag var 23 år. (Nu är hon ca 35 vår anm.) Då arbetade det 15 kvinnor på fabriken och arbetsförhållandena var relativt bra. Arbetarna hade social försäkring, en acceptabel lön, produktions bonusar och pensionsavtal.
Sedan togs fabriken över av utländska intressen som sade att arbetarna hade det för bra. En efter en började de reducera arbetarnas rättigheter och lönerna sänktes. Arbetstakten ökade och det uppstod en konkurrens mellan arbetarna. Den som arbetade långsammast blev avskedad . Tillslut hade arbetarna inga rättigheter kvar och några av oss bestämde sig för organisera oss och bilda en fackförening.
När fackföreningen blev legaliserad gavs de arbetare som var organiserade inget jobb. Vi fick leva på 20 Bolivares per vecka (ca 120 kr). Vi bestämde oss för att gå en tre månders lång kurs anordnad av Union nacional de trabajadores, UNT, för att lära oss hur man organiserar sig fackligt och hur man använder sin fackförening som ett verktyg för att kämpa mot arbetsgivaren. När vi avslutat kursen och återvände till fabriken bestämde vi oss för att ta kontroll över fabriken som vi sett flera andra arbetare göra på andra fabriker runt om i landet.
Vi började med att låsa in en av arbetsledarna i tre dagar sedan ockuperade vi fabriken i tre månader. Arbetsgivaren började då förhandla och erbjöd oss stora summor pengar. Men vi har inget pris. Oss går det inte att köpa för pengar. Vi förhandlade till oss semesterdagar och en liten förbättring i arbetsvillkoren. Dessa löften höll arbetsgivaren cirka ett år. Sedan blev allt sämre igen och om möjligt ännu värre än tidigare. Vissa månader fick vi inte lön alls. Återigen ockuperade vi fabriken och började kämpa för en nationalisering. Men det var svårt att få ministrarna i regeringen att lyssna på våra krav. Dels är vi en liten fabrik och dessutom är byråkratin så utbredd här i Venezuela. Men efter att vi spelat in en film, som vi med hjälp av arbetarna på Inveval fick visa för infrastrukturministern, fick vi tillslut gehör från byråkratin och fabriken blev nationaliserad och satt under arbetarkontroll.
Hur fungerar fabriken idag?
Idag är vi ca 15 arbetare som jobbar här. Vårat mål är att producera kläder av hög kvalité som alla har råd med. Vi vill inte göra några stora vinster på något som alla människor behöver.
Att skapa en fackförening var ett verktyg för att försvara våra rättigheter men ingen långsiktig lösning på hur fabriken ska drivas. Vi har skapat en företagskommité där vi har möten och tar olika beslut, via demokratiska val, gällande fabriken och vem som ska vara ansvarig för vad. Vi har olika kommitéer för till exempel produktion, administration och finanser. Alla har samma lön och vi har rotation på arbetsuppgifter i så stor utsträckning som möjligt. Alla tar ansvar för att fabriken hålls ren och för att saker fungerar. Det finns ingen stress och konkurrens mellan arbetskamrater utan man arbetar i sin takt. Vissa av oss kan inte arbeta på dagen av olika skäl, till exempel att man måste vara hemma med barnen. Därför har vi flexibla arbetstider och man kan välja jobba på kvällen om det passar bättre. Idag är det dagen innan julafton och vi jobbar på för fullt, faktum är att vi kommer ha fabriken igång hela julen. Inte för att någon chef tvingar oss utan för att vi själva vill. Fabriken och våra jobb är nu vårat gemensamma ansvar. Vi har kämpat så länge för det här och det är vårat ansvar att fabriken ska finnas kvar och vi har kvar våra jobb. Det är med glädje och stolthet vi arbetar nu, alla utefter bästa förmåga. Alla deltar och ger så mycket man kan och alla får vi lika mycket tillbaka. Därför kallar jag våran fabrik socialistisk, för att alla vi arbetare är jämnlika.
Hur ser du på de ockuperade fabrikernas roll i den bolivarianska revolutionen?
Här i Venezuela har vi sett hur fler och fler arbetare vaknar och ockuperar sina fabriker när arbetsförhållanden blir outhärdliga eller när arbetsgivaren överger fabriken. Alla arbetare är i samma situation i och med att vi alla blir utsugna av arbetsgivarna. Byråkratin som bara genomfört reformer i socialismens namn har inte visat sig kunna leda revolutionen till seger. Erfarenheterna hos de ockuperade fabrikerna ger en medvetenhet hos arbetarna om sin situation som vi kan sprida vidare. Om vi alla arbetare går samman och tar makten över produktionsmedlen, så som vi gjort, så kommer vi få ett bättre system som kommer spridas till global nivå, som är mer produktivt och mer organiserat. Allting kommer förändras. Därför tror jag att de ockuperade och arbetarstyrda fabrikerna är det fundamentala verktyget för att leda revolutionen till seger.
Tror du att ni, som kvinnor, i eran kamp för nationalisering, stötta på fler/andra problem än fabriker där majoriteten är män?
Nej. Det är samma strid. Vi är som en enda stor familj när vi träffas, vi pratar samma språk. Alla har vi liknande erfarenheter och liknande historia. Men framförallt så har vi samma mål.
Vad tror du om fabrikens och revolutionens framtid?
Vi har kämpat länge. Ändå är det som om vi bara börjat. Men vi kommer inte ge upp. Allt vi har åstadkommit har varit värt varenda ansträngning. Nu ska vi göra om fabriken till ett kooperativ för att det ska bli erkänt av byråkratin och därmed lättare distruibera våra varor och köpa in råmaterial. Det innebär en del nackdelar så som att vi måste utse en formel ”VD”, men det är ett nödvändigt verktyg som vi måste använda just nu. Men vi ska också fortsätta sprida vår erfarenheter till andra fabriker och insipirera arbetare att göra samma sak. Men för att revolutionen ska avancera så måste vi ha en president som stödjer den processen. Chavez har gjort otroligt många bra saker , framförallt har han fått människor att vakna och bli villiga att deltaga i revolutionen för att förändra. Men just nu måste han också börja lyssna till arbetarna och stödja oss som valt att ta revolutionen i egna händer. Det är inte Chavez eller byråkratin som kan leda revolutionen till seger, det är Venezuelas folk.