I förberedelse för valåret slår blivande S-ledaren Magdalena Andersson naturligtvis på stora trumman med ”satsningar på 74 miljarder kronor”. ”En historiskt stor budget”, menade hon. Men den enda platsen budgeten får i historien, är som ännu en nedskärningsbudget som inte kan lösa en allt svårare vardag för arbetarklassen.
Huvudnumret är 23 miljarder kronor till välfärden. För att sätta siffran i perspektiv, kan man jämföra med att Finansdepartementet själv 2019 beräknade att det behövde tillföras 90 miljarder till år 2026 – bara för att förhindra ytterligare försämringar i en välfärd som redan gick på knäna. Bara underskotten på Västra Götalandsregionens sjukhus ligger för närvarande på en miljard.
Regeringens så kallade satsningar på välfärden innebär i bästa fall att takten på nedskärningarna minskar.
Sjukförsäkringen har försämrats i årtionden, och efter valet 2014 inledde den socialdemokratiskt ledda regeringen en verklig häxjakt på sjuka. Men i en reform som utan tvivel kommer att utnyttjas friskt under valet – och för att få stöd från Vänsterpartiet – höjer regeringen nu äntligen taket i sjukersättningen och genomför lättnader för de som utförsäkras.
Naturligtvis är det sådana små förbättringar som får högern att se rött. Moderaternas Svantesson menade att budgeten ”egentligen bara hade en tydlig prioritering: att göra det mindre lönsamt att arbeta”. Och i en svavelosande ledare under titeln ”En farlig vänstersväng som kommer att stå Sverige dyrt” ondgör sig **Expressens** borgerliga skribenter över sådana hemskheter som att ”stärka förtidspensionärernas ekonomi”.
Sanningen är att regeringens små förbättringar för de fattigaste är i linje med den keynesianistiska politik som förespråkas av IMF, OECD med flera, och som Joe Biden nu genomför i USA. Det är faktiskt den huvudsakliga politik som förespråkas av borgarklassen världen över: stimulera oss ur krisen och minska hotet om klasskamp genom eftergifter till arbetarklassen.
Detta är det uttalade målet med skattesänkningen ”för 7,5 miljoner svenskar” som regeringen gjort ett så stort nummer av. I en debatt med Elisabeth Svantesson (M) förklarade Magdalena Andersson att:
”Stora skattesänkningar till låg- och medelinkomsttagare kan göra att man kan gå och köpa en till kaffe eller en pizza och på så sätt så stödjer man det lokala näringslivet.”
Men man låter alla högerns tidigare skattesänkningar för de mest välbetalda ligga kvar. Likaså fortsätter man att sänka arbetsgivaravgiften för unga – en dyr reform, utan verklig påverkan på arbetslösheten, men som är desto mer fördelaktig för McDonalds vinster. På detta sätt hoppas man vinna Centerpartiets stöd till budgeten, som trots att de är ett öppet parti för storkapitalet gärna vill ge sken av att de fortfarande står på den ”lilla småföretagarens” sida. På deras begäran ska även privatiseringen av Arbetsförmedlingen fortgå.
”Klimatet är vår tids ödesfråga”, konstaterar regeringen ödesmättat i budgeten. ”Den här gången räddar vi klimatet och naturen”, menade Miljöpartiets Isabella Lövin. Regeringen lovar att rädda jorden från den katastrof på 2,7 graders uppvärmning som den senaste FN-rapporten varnar för – med 12 miljarder kronor. Det kan jämföras med den enorma planerade upprustningen av försvaret, som bara i år får 60 miljarder i syfte att bättre kunna posera mot Ryssland och delta i andra imperialistmakters plundringskrig.
Detta sammelsurium av dålig retorik och små förbättringar i ett hav av högerpolitik, får ”väl godkänt” av LO-ledningen.
Sverige har nästan en halv miljon arbetslösa, varav hälften nu har varit arbetslösa i mer än 12 månader och därför räknas som långtidsarbetslösa. I välfärden går arbetare på knäna. Bostadsbristen är ett akut problem, särskilt för unga arbetare, och detta gäller sedan länge även på mindre orter. Magdalena Anderssons ”historiska” budget kommer inte i närheten av att lösa ens något av arbetarklassens problem.