Mitt under den största studentproteströrelsen sedan Vietnamkriget bryter Macklemores nya låt Hind’s Hall igenom musikindustrins tystnad om Palestina.
Kendrick Lamar och Drake, två musikaliska tungviktare, har tillbringat den senaste veckan med att utbyta lyriska pikar om sina karriärer och röriga privatliv. Men medan medierna fokuserar på vartenda av deras förgiftade ord har en kraftfull protestsång skurit igenom all rök och allt buller och ställt frågan rakt ut: ”Varför pratar ingen om folkmordet i Gaza?”
Hind’s Hall – en referens till en byggnad på Columbia University som de ockuperande studenterna döpte om för att hedra den sexåriga palestiniern Hind Rajab, som dödades av IDF – är en hyllningssång till de pro-palestinska protester som svept över amerikanska campus.
RUnder mindre än tre minuter hyllar rapparen Macklemore hyllar demonstranterna, nedmonterar den imperialistiska delaktigheten i Israels brott och tränger igenom musikindustrins konspiration av tystnad.
Imperialistisk medbrottslighet
Trots att Macklemore. tidigare har gjort politiskt medveten musik avfärdas. han i allmänhet som en medioker rappare, vars låtar gränsar till det sentimentala och pinsamma. Men i Hind’s Hall tar han steget fullt ut och beskriver sitt kärnbudskap redan i de inledande raderna:
“What is threatenin’ about divesting and wantin’ peace?
The problem isn’t the protests, it’s what they’re protesting
It goes against what our country is funding.”
Macklemore drar i de tusen trådar som binder samman storföretagens intressen med det politiska etablissemanget och namnger inflytelserika sionistiska lobbygrupper (”Politicians who serve by any means, AIPAC, CUFI, and all the companies”).
Han riktar sedan in sig på polisen, som brutalt har brutit upp fredliga läger över hela USA (”Actors in badges protecting property”), och belyser den borgerliga legalitetens verkliga karaktär:
“[If] occupyin’ the quad is really against the law
And a reason to call in the police and their squad
Where does genocide land in your definition?”
Musikvideon avslöjar imperialisternas cyniska dubbelmoral, med bilder på Ukrainas premiärminister Zelenskyj som får ett entusiastiskt mottagande i USA:s kongress, sida vid sida med förstörelsen i Gaza., medan Macklemore rappar:
“All the men that you murdered, and then we see how you spin it
Who gets the right to defend and who gets the right of resistance.”
Den tredje versen tar upp de anklagelser som riktades mot studentdemonstranterna (“We see the lies in ’em, Claimin’ it’s antisemitic to be anti-Zionist”), trots att antisionistiska judar varit framträdande i lägren (“I’ve seen Jewish brothers and sisters out there and ridin’ in solidarity and screamin’ ‘Free Palestine’ with them”).
Var fanns detta ohöljda svar från vänsterreformister som Jeremy Corbyn, som förtalats som antisemitisk av det kapitalistiska etablissemanget?
Medan sådana som Alexandria Ocasio-Cortez och Bernie Sanders fogligt har uppmuntrat till en röst på Biden i valet för att ”stoppa Trump”, avvisar Macklemore en sådan “mindre ondas politik” med förakt:
“The blood is on your hands, Biden, we can see it all
And fuck no, I’m not votin’ for you in the fall.”
Säg sanningen
Macklemore sparar sitt gift till den kapitalistiska musikindustrin till slutet av låten och avslöjar det överväldigande fokuset på ”bråket” mellan Drake och Kendrick (som båda ses som mer ”trovärdiga” artister), samtidigt som ett folkmord pågår med de amerikanska imperialisternas fulla samtycke:
“What happened to the artist? What d’you got to say?
(…)
I want a ceasefire, fuck a response from Drake.”
Trotskij skrev att konsten måste säga sanningen och återspegla det som är viktigast i världen.
Medan mångmiljonärer utbyter förolämpningar om Ozempic och skostorlekar, och bortskämda kultureliter klär ut sig till Hunger Games-skurkar på Met-galan – var är ilskan? Var är konstnärerna som berättar sanningen om Israels brott och om den borgerliga staten som tystar de som protesterar?
Att det, med några få undantag (till exempel Jonathan Glazers tacktal på Oscarsgalan), funnits en total avsaknad av kommentarer om dagens mest brännande fråga är en förkrossande dom över den borgerliga kulturens smaklösa degenerering.
Den här korta, relativt enkla låten, är ingen teknisk hiphop-låt i mästarklass. Och vi skulle kunna vara petiga när det gäller sättet som Macklemore formulerar förtrycket av palestinierna, som han i slutändan tillskriver “white supremacy” (vit överhöghet/vit makt) snarare än kapitalism.
Men vi berömmer integriteten hos alla artister som använder sin plattform för att skapa ett soundtrack till den största studentproteströrelsen sedan Vietnamkriget.
Vad är syftet med konst, om inte att uttrycka en brinnande ilska över orättvisor?
“What if you were in Gaza? What if those were your kids?
If the West was pretendin’ that you didn’t exist
You’d want the world to stand up, and the students finally did.”