Helgoland: en kvantfysikers korståg mot Lenin

I Helgoland introducerar fysikern Carlo Rovelli sin nya tolkning av kvantmekaniken, tillsammans med en attack mot Lenin. Som Ben Curry förklarar, känner Rovelli ett behov av att attackera Lenin, 1900-talets störste materialist, eftersom Rovelli själv tydligt överger materialismen. Och medan han försöker besvara Lenin, visar det sig att Lenin för länge sedan besvarade Rovellis egna filosofiska fel. 

År 2020 släpptes Helgoland av Carlo Rovelli, en bok om kvantmekanik och filosofi (2022 på svenska). Den hamnade snabbt på toppen av bästsäljarlistorna och utsågs till ”årets bok” av The Times, Financial Times, Sunday Times och The Guardian.

Boken tar sin början på den dimmiga, karga ön Helgoland i Nordsjön, där fysikern Werner Heisenberg sökte skydd på grund av sina allergier och 1925 gjorde banbrytande upptäckter inom kvantteorin. Men från Helgoland transporteras vi – med det blommiga språk som är typisk för Rovelli – snabbt tillbaka till mer bekant terräng: kvantmystikens värld:

”En lång tystnad uppstår mellan oss där vi sitter och blickar ut över vågorna. Det är verkligen otroligt, mumlar Časlav, det är svårt att greppa. Det är som om verkligheten inte … existerade.”¹

Rovelli beskriver kvantvärlden, som han lovar att guida oss genom, som ”ett svårlöst mysterium. På ett lite kusligt sätt … Föremål förefaller stå i kontakt med varandra över långa avstånd. Materien är full av drömlika sannolikhetsvågor.”²

”Mysterium”, ”kusligt”, ”drömlika”, materia som plötsligt försvinner … vi har hört det förut. Kvantmekaniken har under det senaste århundradet dragit med sig ett lass av mystiskt skräp. Rovelli har sin egen vinkling. I den här boken presenterar han en ”ny” tolkning av kvantmekaniken, som han kallar ”den relationella tolkningen”.

Men någonstans mitt i Helgoland ger sig Rovelli ut på till synes oväntade vägar. Från kvantmekanikens pionjärer ställs vi helt plötsligt öga mot öga med Lenin när han försvarar materialismen mot bolsjeviken Alexander Bogdanov, som blivit anhängare av machismen.

Man får en känsla av att Rovellis filosofiska samvete fick sig en törn när han skrev den här boken. Som en gammal vänsterman, verksam i kommunistiska kretsar sedan 1970-talet, förutser han behovet av att försvara sig (utan någon särskild framgång, det tål att nämnas) mot 1900-talets främste filosofiske materialist: Lenin. Boken tillägnas Lenins antagonist Bogdanov, vilket kanske är ovanligt för en bok om kvantmekanik, men inte alls opassande.

Den kvantmekaniska revolutionen

Rovelli inleder sin bok med den revolution inom kvantmekaniken som ägde rum i början av 1900-talet och avslöjade nya egenskaper hos materia som låg långt från den förståelse vi har med hjälp av ”det sunda förnuftet”.

Vid den berömda Solvay-konferensen 1927 utbröt en debatt om tolkningen av dessa upptäckter mellan Niels Bohr och Albert Einstein, vilket förebådade en filosofisk skiljelinje som håller i sig än idag. Existerar den materiella världen oberoende av den medvetna observatören? Detta är kärnan i uppdelningen mellan materialister, som svarar jakande, och subjektiva idealister, som svarar nekande.

En stor del av kontroversen kretsar kring tolkningen av en egenskap hos kvantmekaniska system som kallas ”våg-partikel-dualitet”. För att illustrera detta motsägelsefulla fenomen ska vi lämna Rovelli för ett ögonblick.

Tänk dig en damm. Ta en sten och kasta den i dammen, försök träffa en näckros. Du kan bara träffa en näckros i taget. På så sätt fungerar stenen som en partikel: den är vad fysiker kallar ”diskret” – det vill säga att den följer en väldefinierad bana under sin rörelse.

Men om du missar och stenen landar i vattnet sprider sig vågorna kontinuerligt som krusningar på ytan. Vågor kan verka på många ställen samtidigt och få alla näckrosor att guppa upp och ner på samma gång.

Enligt kvantmekaniken uppträder materiens byggstenar på subatomär nivå (det som kallas ”kvanta”; fotoner, elektroner och så vidare) både som partiklar och vågor. Hur kan detta komma sig? Hur kan materia vara isolerad på en enda plats, som en partikel, men samtidigt vara diffus och kontinuerlig, som en våg?

Det berömda dubbelspaltexperimentet visar tydligt detta beteende. Om vi tar en svag stråle elektroner och avfyrar den mot en barriär som har två tätt placerade spalter, bakom vilka vi placerar en detektionsskärm, kommer en stadig ström av elektroner att anlända, en i taget, till detektionsskärmen. Hur har de kommit dit?

Vi kan anta att varje elektron måste ha passerat genom endast en spalt på sin väg till detektorn. Det är trots allt så partiklar beter sig – en sten kan bara träffa en näckros i taget och den följer en tydlig bana längs sin väg dit, så en partikel passerar förmodligen bara genom en spalt i taget på sin väg till detektionsskärmen.

Varje elektron träffar visserligen detektionsskärmen på bara ett enda ställe, precis som en partikel. Men när fler och fler elektroner träffar skärmen bygger de upp ett mönster som ser ut som om en våg har passerat genom båda spalterna och interfererat med sig själv, på samma sätt som en våg i en damm kan studsa mot strandkanten och interferera med sig själv för att bilda ett mönster.

En våg, som är kontinuerlig (det vill säga sprider ut sig), kan passera genom två spalter samtidigt. Men en partikel, som är diskret, kan bara passera genom en i taget.

Så vad är det som har hänt? Passerade elektronen antingen genom spalt A eller spalt B, som en partikel som bara kan vara på en plats i taget? Eller gick den genom båda? Eller ingendera? Om vi uppehåller oss vid experimentets resultat måste vi dra slutsatsen att frågan är långt ifrån trivial.

Det är en helt annan sak att förneka att detta problem är möjligt att lösa genom att hävda att den materiella världen som sådan inte existerar över huvud taget oberoende av våra observationer. Ändå var detta den slutsats som vissa kvantfysiker drog, däribland Werner Heisenberg.

Enligt denna syn, känd som ”Köpenhamnstolkningen”, är det meningslöst att ens fråga sig vilken väg en kvantpartikel tar. Istället är det enda som existerar en uppsättning sannolikheter för att partikeln kan dyka upp här och inte där när vi observerar den.

Enligt denna tolkning är det först när partikeln observeras som den får en ”faktisk” position, rörelse och andra egenskaper. Innan den observeras existerar materien i ett okänt, obestämt limbo, varken här eller där, varken på väg hit eller dit. Den kvantmekaniska slumpmässigheten är bara en del av naturen, och en absolut gräns dras bortom vilken vetenskapen inte kan passera.

Problemet ”löses” (eller snarare sopas under mattan) genom att man gör sig av med orsak och verkan, ja, med själva verkligheten, tills ”observationen” skapar denna verklighet.

Det är inte svårt att se hur denna tolkning, med den oklart definierade ”observatören” som ger världen dess existens, öppnar dörren för filosofisk idealism. Vi får alltså veta att observation ger upphov till själva den materiella verkligheten. Är detta en medveten observation? Vissa, som pionjären inom kvantmekanikens matematik, von Neumann, hävdade i alla fall det. Med denna idé blir den materiella världens existens beroende av den medvetna observatören snarare än tvärtom. Idealismen tillåts på så sätt infiltrera vetenskapen.

En kontrarevolution inom filosofin

Denna filosofiska tolkning föll inte ner från himlen. Under de årtionden som föregick den stora kvantrevolutionen hade idealismen, under beteckningen ”positivism”, utvidgat sitt inflytande i intellektuella och vetenskapliga kretsar.

Det var Wien som var centrum för denna filosofiska rörelse i början av 1900-talet. Vid denna tid gjorde marxismens revolutionära materialism enorma framsteg inom arbetarrörelsen, särskilt i den tyskspråkiga världen. Spridningen av filosofisk idealism i borgerliga intellektuella kretsar, med vetenskapsmannen och filosofen Ernst Mach som pionjär, skedde som en reaktion på marxismens växande inflytande.

Rovelli lyfter fram hur tidens vetenskapsmän påverkades av ”de diskussioner om relationen mellan verklighet och erfarenhet som skar tvärsigenom den österrikiska och tyska filosofin i början av seklet”: 

“Ernst Mach, som hade haft ett avgörande inflytande på Einstein, predikerade nödvändigheten av att grunda vetandet enbart i observationer och att undvika underförstådda ’metafysiska’ antaganden. Detta var de omaka ingredienser som blandades i den unge Heisenbergs tänkande…”³

Rovelli utelämnar på ett oärligt sätt att nämna att Einstein senare skulle vända machismen ryggen till förmån för en slags materialism inspirerad av Spinozas filosofi. Men Machs inflytande på fysikers tänkande ända till vår tid är obestridligt.

Enligt Mach är vetenskapens roll inte att avslöja lagarna i en materiell värld som existerar oberoende av våra sinnen, utan att organisera ”erfarenheter”.

För materialister är ”erfarenheter” – innehållet i våra förnimmelser – vårt fönster mot den materiella världen, orsakad av materiens inverkan på våra materiella sinnesorgan. För Mach är det vi betraktar som materiella objekt bara korrelationer av sinnesintryck.

I sina skrifter kallar Mach dessa ”sinnesintryck” för ”världselement”. Men att bara byta ut ”sinnesintryck” mot ett mer vetenskapligt klingande ord förändrar inte kärnan i hans filosofi. De tankar som våra sinnen får genom sinnesintryck är verkligheten för Mach.

Jag ser något rött, känner ett fast och krispigt sfäriskt objekt och känner smaken sötma. Jag kallar det för ett ”äpple”. För Mach är detta bara ett ord för denna korrelation av sinnesintryck, och det är meningslöst att tala om ett materiellt äpple oberoende av dessa sinnesintryck.

Detta är subjektiv idealism, vilket Lenin mycket riktigt påpekar i Materialismen och empiriokriticismen, en polemik mot vissa så kallade ”marxister” i Ryssland, däribland Bogdanov, som köpte Machs idéer.

Den har en tydlig koppling till den idealistiska ”Köpenhamnstolkningen”, där den medvetna observatören blir verklighetens själva kärna. Niels Bohr, en av upphovsmännen bakom denna tolkning, uttryckte det så här:

”I vår beskrivning av naturen är syftet inte att avslöja fenomenens verkliga väsen, utan bara att så långt det är möjligt spåra relationerna mellan de många olika aspekterna av vår erfarenhet.”⁴

Varken materialism eller idealism?

Det påstås ofta (helt felaktigt) att en materialistisk förklaring av de fenomen som beskrivs av kvantmekaniken är utesluten. Under hundra år har försök att tolka kvantmekaniken materialistiskt bemötts med fientlighet och förakt av det vetenskapliga etablissemanget.

Till exempel ”pilotvågsteorin”, som lanserades av Louis de Broglie och utvecklades mer fullständigt av David Bohm, bemöts regelbundet av denna inställning. Bohm själv jagades till och med ut ur USA under McCarthyismen på grund av sina tidigare kopplingar till kommunistpartiet. I 70 år förpassades hans åsikter till fysikens utkanter.

Enligt denna teori – som nu upplever ett förnyat intresse – är kvantpartiklar intimt förknippade med självgenererade vågor som styr deras rörelse. I det tidigare nämnda dubbelspaltexperimentet går partikeln genom en spalt, men dess självgenererade våg går genom båda spalterna och styr partikelns väg på andra sidan.

Även om denna teori förutsäger att kvantpartiklar beter sig kaotiskt, är den helt deterministisk (det vill säga lagbunden och bygger på kausalitet) och materialistisk. Det är en djärv hypotes, som i stället för att sätta en gräns för vetenskapen försöker vidareutveckla den, utan att kräva en vagt definierad observatör för att få verkligheten att uppstå.

Vad är Rovellis inställning till dessa motstridiga tolkningar?

Vad gäller Köpenhamnstolkningen, som i praktiken gör naturens existens beroende av en (förmodat medveten) observatör, frågar Rovelli upprepade gånger i sin bok:

”Vad bryr sig naturen om att det finns någon där som kan observera?”⁵

Så långt, allt väl. Men vad gäller försöken att tolka kvantmekaniken materialistiskt, anförda av de Broglie eller Bohm? Rovelli avvisar dem utan vidare.

Han ger sin egen förklaring till hur den bohmska mekaniken förutsätter existensen av både en observerbar, materiell partikel och en självgenererad, materiell våg som styr den. Men han förklarar sedan att han inte är nöjd med tanken på en sådan våg, vars existens endast indirekt kan härledas genom dess verkan, att styra partiklar:

”Är det fruktbart att anta att det existerar en värld vi inte kan observera, utan någon verkan som inte redan förutsägs av kvantteorin och vars enda syfte är att eliminera vår rädsla för osäkerhet?”⁶

Hans argument är alltså att det verkar mycket oekonomiskt att anta att det finns nya aspekter av naturen, till exempel vågor som styr kvantpartiklar, när vi endast indirekt kan studera deras verkan.

Detta grundar sig på ett klassiskt idealistiskt argument mot materialism i allmänhet, som är långt äldre än kvantmekaniken. Om vi tar bort ”kvant”-språket kan Rovellis fråga omformuleras på följande sätt: ”Bara för att bevara kausaliteten hävdar ni materialister att det måste finnas ett materiellt ’ting-i-sig’ som är omöjligt att lära känna?”

Faktum är att Mach på sin tid använde just detta argument för att förkasta den allmänt accepterade atomteorin.

Vi kan aldrig ”se” eller direkt ”uppleva” atomer, men vi kan härleda deras existens genom förnuft och experiment. Varför överhuvudtaget hävda existensen av en ”icke observerbar” värld av atomer? Idén om atomen vilade på mycket mindre solid vetenskaplig grund på Machs tid än vad den gör idag. Nu har elektronmikroskop och röntgenkristallografi, som är hjälpmedel för det mänskliga ögat, gett oss en mycket tydligare bild av dessa entiteter som en gång avfärdades som ”icke observerbara” intellektuella konstruktioner.

För att svara på Rovellis fråga: Ja, vi materialister hävdar att det finns ett materiellt ”ting-i-sig” – materia – men vi förnekar att det skulle vara omöjligt att observera eller lära känna det. Med vår nuvarande nivå av förståelse kan vi inte nå en djupare förståelse, men detta är något helt annat än att förklara att vi aldrig kommer att nå en djupare förståelse. Att förkunna något sådant är att tillkännage ett stopp för vetenskapens framåtskridande, vilket är precis vad Rovelli och Heisenberg gör.

Subjektiva idealister förklarar ofta att deras sätt att resonera är överlägset med hänvisning till ”principen om tankens ekonomi”. De hävdar att materialismen är underlägsen deras synsätt eftersom den utöver erfarenheten ”oekonomiskt” förutsätter materiens existens som grund för erfarenheten.

Rovelli tar strid mot Lenins Materialismen och empiriokriticismen. Men han underlåter att nämna att Lenin direkt besvarade detta argument, tillsammans med andra som används i Helgoland. Med Lenins egna ord:

”Är det ’mera ekonomiskt’ att ’tänka’, att atomen är odelbar eller att den består av positiva och negativa elektroner? Är det ’mera ekonomiskt’ att tänka sig den ryska borgerliga revolutionen genomförd av liberalerna eller mot liberalerna? Man behöver bara ställa frågan för att inse orimligheten, subjektivismen i att här tillämpa ’tankeekonomins’ kategori. Människans tänkande är ’ekonomiskt’ då det riktigt återspeglar den objektiva sanningen, och som kriterium på denna riktighet tjänar praktiken, experimentet, industrin. Endast om den objektiva verkligheten förnekas, dvs om marxismens grundvalar förnekas, kan man på allvar tala om tankeekonomi i kunskapsteorin!”⁷

Det är inte den skenbara ”ekonomin” i vårt tänkande som intresserar oss, utan snarare i vilken grad vårt tänkande stämmer överens med den objektiva verkligheten, det vill säga hur korrekta våra idéer är.

Den ”relationella tolkningen”

Rovelli är därför inte nöjd med någon av de etablerade tolkningarna av kvantmekaniken. Han avvisar tanken på att naturen skulle bry sig om att vi observerar den, men han ser samtidigt materialismen som ”dogmatisk”. Han söker efter en tredje väg, ett alternativ till både materialism och idealism. Därför presenterar han sin egen tolkning, som han kallar den ”relationella tolkningen” av kvantmekaniken. Vid närmare granskning är det emellertid alls inget nytt med den.

Frågan kan ställas till förespråkarna för Köpenhamnstolkningen: Om det är ”observationen” som skapar världen, vad räknas då som en observatör och hur medveten måste en observatör vara? Vad händer om jag sover? Är en hunds medvetande tillräckligt? Räcker det kanske till och med med en rundmask? Kan en ännu mindre medveten ”observatör” – låt oss säga en kolatom – ge världen dess existens?

Genom att bredda definitionen av en ”observatör” på detta sätt kommer Rovelli fram till sin ”relationella tolkning” av kvantmekaniken:

”Om vi betraktar saken på det sättet är det inget speciellt med kvantmekanikens ’observationer’, de ’observationer’ som Heisenberg introducerade. Det är inget särskilt med ’observatörerna’ i teoretisk mening: varje interaktion mellan två fysiska objekt räknas som en observation …”⁸

Men för Rovelli befinner sig ”tinget i sig” mellan interaktionerna i en icke-existens i ett obestämt limbo, precis som det gör i Köpenhamnstolkningen:

”När elektronen inte interagerar med något har den inga fysiska egenskaper. Den har då varken position eller hastighet.”⁹

Vi behöver bara tillägga: ’den har ingen existens’. Som tur är har elektronerna, när de försvinner ur existensen, den goda smaken att komma ihåg att de ska återuppstå i ett väl valt ögonblick.

För Rovelli existerar egentligen inte elektroner och alla andra materiella ting som sådana. Det vi betraktar som materiella objekt är enligt Rovelli bara ”noder” i ett nät av interaktioner och relationer. Relationerna existerar, men materien själv är en illusion! Allt som existerar är det som observeras, hur ett ”ting” framstår för ett annat ”ting”, en ”observatör” under de flyktiga ögonblick då de ”interagerar”, utan något egentligt innehåll. Världen är, enligt Rovelli, ”en lek med perspektiv, som speglar som bara finns till i varandras speglingar.”¹⁰

Det vi tänker på som ”materia” borde snarare ersättas av rent tomrum, form utan innehåll. Detta är ingen ny idé, och Rovelli själv drar paralleller till den extremt idealistiska buddhistiska filosofen Nāgārjunas läror. Nāgārjuna levde omkring 100-talet i Indien, och lärde enligt Rovelli ut att:

”Verkligheten, däribland vi själva, är bara en tunn och skör slöja bakom vilken det inte finns någonting.”¹¹

Rovelli, som har upptäckt att varken sinnena eller materien, utan snarare det rena intet ligger till grund för verkligheten, tror att han har gjort sig av med både materialism och idealism. Men har han det?

Spöken hela vägen ner?

Om vi tar två kroppar på vardagslivets nivå och undersöker dem, finner vi att deras egenskaper beskriver relationer till andra kroppar: relativ hastighet, relativ storlek, relativ ljusstyrka och så vidare. Men vid en närmare granskning visar det sig att dessa kroppar består av mer basala delar, som i sin tur genomtränger varandra, och vi upptäcker nu att dessa delar har sin egen uppsättning av ”relationer”. Detta är knappast en ny upptäckt.

Men denna idé fyller Rovelli med en känsla av svindel. Något häpnadsväckande tycks ske: vid varje steg tycks materien försvinna ur sikte, allt längre bort i fjärran, och kvar finns bara dessa ”relationer”. Rovelli citerar sin fysikerkollega Anthony Aguirre och förklarar hur:

”Vi bryter sönder tingen i allt mindre bitar, men när vi sedan försöker studera bitarna konstaterar vi att de inte finns. Det finns bara olika sätt som de är ordnade på. Så vad är då föremål som en båt, dess segel eller dina naglar? Vad är de för något? Om de är former av former av former, och om formerna är ordning och denna ordning definieras av oss … ja, då verkar dessa former bara existera som våra egna skapelser och i relation till oss själva och universum. De är, som Buddha skulle ha sagt, tomma.”¹²

Denna idé om att allt är form, att form är ordning och att vi definierar ordning återinför således den medvetna tänkaren som verklighetens centrala komponent.

Denna idé – att materien som sådan retirerar och försvinner i takt med vetenskapens framfart – är långt ifrån ny och originell. Det faktum att vi ständigt måste justera vår förståelse av materien i takt med vetenskapens framsteg används återkommande av idealister för att ”motbevisa” materialismen och förneka materiens existens.

Ett brev som publicerades i New Scientist den 4 januari 2014, innan Rovellis bok, är ett mycket bra exempel på detta argument:

”Ju närmare du tittar på materia, desto mer löses den upp inför dina ögon.

Massa, kvantifieringen av materia, är i själva verket den fältenergi som genereras av Higgs- eller gluonfälten. Och det kan vara så att elementarpartiklarna i slutändan kommer att förstås som rent geometriska entiteter. På så sätt närmar sig fysiken alltmer idealismen, dvs. idén att verkligheten är immateriell till sin natur.

Så folk ska inte oroa sig för att det inte finns något spöke i maskinen. Sanningen är snarare den motsatta: det finns ingen maskin. Det är spöken hela vägen ner.”¹³

Författaren till detta brev är åtminstone ärlig och rak om sin idealism. Hans argument är dock ett trick: ett trick som Lenin besvarar i sin bok Materialismen och empiriokriticismen, där han förklarar att det inte är ”materien” utan vår begränsade, ensidiga förståelse av den som håller på att försvinna inför vetenskapens framfart:

”’Materien försvinner’ betyder att den gräns, till vilken vi hittills känt materien, försvinner, vår kunskap blir djupare; sådana egenskaper hos materien, som tidigare gällde som absoluta, oföränderliga, primära, försvinner (ogenomtränglighet, tröghet, massa osv) och numera visar sig vara relativa, kännetecknande för endast några tillstånd hos materien. Ty den enda ’egenskap’ hos materien, vid vars erkännande den filosofiska materialismen är bunden, är dess egenskap att vara en objektiv realitet, att existera utanför vårt medvetande.”¹⁴

Varje framsteg för vår vetenskapliga förståelse av materien tvingar filosofin att hålla jämna steg.

Under medeltiden var den rådande uppfattningen att det inte fanns något sådant som ”tomt” utrymme, att allt är fyllt med substans. Senare återupplivades de gamla grekernas idé om atomer och tomrum av den franske materialisten Gassendi. Atomernas existens påvisades vetenskapligt på 1800-talet i och med upptäckten av den brownska rörelsen, och under lång tid betraktades atomerna som materiens ogenomträngliga, hårda, absoluta byggstenar – detta var den mekaniska materialismens era.

Men vetenskapen fortsatte att tränga djupare, och den gamla sanningen visade sig delvis vara relativ. Man fann att atomen till stor del är ett ”tomt” utrymme, bestående av elektroner organiserade i skal som stöter bort varandra genom något som kallas degenerationstryck. I atomernas mitt finns kompakta atomkärnor som består av protoner och neutroner. I och med upptäckten av radioaktivitet penetrerades även kärnan; protoner och neutroner visade sig vara sammansatta av mindre enheter som kallas kvarkar och gluoner.

Det var inte bara det att den tidigare ”fasta” materien visade sig vara mycket ”tommare” än vi först trott; det ”tomma” vakuumet visade sig vara mycket mer ”fyllt” än man tidigare trott. I och med upptäckten av ”nollpunktsenergi” måste idén om vakuum som ”tom rymd” revideras.

Det finns ingen anledning att anta att detta är slutpunkten. Men vi kan med säkerhet säga att vi, hur djupt vi än tränger, aldrig kommer att finna tankar eller ”rena geometriska enheter” på verklighetens botten. Varje lager av naturen som vi tränger igenom visar på ensidigheten i vår tidigare förståelse av materia, den begränsade, ändliga karaktären hos våra tankar som bara är ungefärliga uppskattningar av ett universum fullt av oändliga rikedomar.

Idealister använder sig regelbundet av knepet att hävda att de bara bekämpar den ena eller andra föråldrade formen av materialism, bara för att smuggla in idealismen bakvägen.

Rovelli hävdar upprepade gånger att han endast bekämpar vad han kallar ”naiv materialism” – en term han inte ens definierar. Rovelli förklarar att ”Machs polemiska måltavla var 1700-talets mekanistiska världsbild …”¹⁵ Men det var bakom den listiga täckmanteln att rikta in sig på en föråldrad form av materialism som Mach faktiskt tog upp kampen mot materialismen i allmänhet.

Återigen förklarar Lenin allt detta i Materialismen och empiriokriticismen:

”Engels säger direkt: ’Med varje epokgörande upptäckt enbart på det naturvetenskapliga området [för att nu inte tala om mänsklighetens historia] måste materialismen ändra sin form.’ (L Feuerbach, den tyska upplagan, s 19) Följaktligen innefattar en revision av ’formen’ för Engels’ materialism, en revision av hans naturfilosofiska satser, ingalunda någonting ’revisionistiskt’ i detta ords vanliga mening utan är tvärtom ett oundgängligt krav för marxismen. Det är alls inte för en sådan revision vi kritiserar machisterna utan för deras rent revisionistiska metod att under skenet av en kritik av materialismens form ändra dess väsen, att överta den reaktionära borgerliga filosofins grundläggande satser …”¹⁶

Rörelse utan materia?

Idén om ”relationer” som är skilda från materia – det vill säga relationer som är skilda från det som relaterar – är en absurditet. Och även om Rovelli framställer detta som något ”nytt”, kritiserar Lenin exakt samma idé i Materialismen och empiriokriticismen.

Vi bör nämna att medan Rovelli gör en stor sak av att försvara Bogdanov mot Lenin i Helgoland, förundras vi över den ytlighet med vilken Rovelli läser Lenins bok, eftersom han inte nämner något av Lenins argument! Det är anmärkningsvärt att han inte ser likheten mellan sin ”nya” tolkning av kvantmekaniken och en idé som var på modet på Lenins tid och som Lenin direkt tog itu med, nämligen idén om ”energetik”.

Mach och hans medtänkare, kemisten Wilhelm Ostwald, trodde att de hade kommit på något djupsinnigt när de förde fram tesen att ”materia” som verklighetens grundläggande byggsten skulle ersättas med ”energi” eller rörelse.

Tanken att rörelse kan existera utan materia är dock lika absurd som tanken att materia kan existera utan rörelse, eller att ”relationer” kan existera utan materia som Rovelli föreslår.

Einsteins berömda ekvation (E=mc2) visar att massa och energi inte bara är djupt sammankopplade, utan att de är ekvivalenta och kan omvandlas till varandra. Materia och rörelse är oskiljaktiga. Men Lenin förklarar att vi, även om vi accepterar Ostwalds och Machs ersättande av ”materia” med enbart ”energi”, ändå inte kan undvika att hamna i antingen det materialistiska eller idealistiska lägret:

”Om energin är rörelse, har svårigheten endast förflyttats från subjektet till predikatet, så har endast frågan, huruvida materien rör sig, ersatts av frågan om energin är materiell. Äger energins förvandling rum utanför mitt medvetande, oberoende av människorna och av mänskligheten, eller rör det sig endast om idéer, symboler, överenskomna tecken osv? Denna fråga blev fatal för den ’energetiska’ filosofin, detta försök att genom en ’ny’ terminologi sudda över de gamla kunskapsteoretiska felen.”¹⁷

Om vi ersätter materia med ”energi” eller ”rörelse” som verklighetens grundval, kvarstår frågan om vi talar om rörelse som sker i en objektiv, materiell värld oberoende av oss, eller rörelse som sker i våra sinnen. Om vi ersätter termerna ”energi” och ”rörelse” i citatet ovan med ”relationer”, är det ett direkt svar till Rovelli.

Talar vi om materiella ”relationer” eller rent ideella ”relationer”? Frågan kräver ett svar. Marxister svarar kategoriskt: relationerna i naturen existerar oberoende av våra sinnen. Det vill säga, relationerna är materiella. All materia existerar endast genom sitt oändliga flöde av relationer med resten av det materiella universum.

Rovellis inkonsekvens

Rovelli avvisar vad han kallar naiv materialism. Han hävdar också att han förkastar filosofisk idealism. Men genom att förkasta materiens existens öppnar han återigen dörren för idealismen. Men tanken på att kliva igenom dörren tycks göra honom obekväm. Något säger honom vad som finns på andra sidan: irrationalitet, spiritualism och en återgång till religiös tro.

Vi skulle vilja uppmana honom att åtminstone vara konsekvent i sin filosofiska utgångspunkt. Och vi noterar att det finns konsekventa idealister som uppmanar till detsamma!

Om Rovellis blommiga språk och medvetna tvetydighet inte är en tillräckligt tydlig signal om vilket filosofiskt läger han tillhör, kanske Bernardo Kastrups ord, vd för den idealistiska tankesmedjan Essentia Foundation, kan klargöra saker och ting.

På sin blogg beskriver Kastrup sig själv som ”ledare för den metafysiska idealismens moderna renässans”. Och han erbjuder sitt fulla ”stöd, främjande och försvar av fysikern Carlo Rovellis relationella tolkning av kvantmekaniken”. Han skriver följande:

”Rovelli och jag är helt överens när det gäller vår syn på den fysiska verklighetens natur: det finns ingen absolut värld av bord och stolar med definierad massa, position, rörelsemängd och så vidare där ute, utan istället en helt och hållet relationell värld […] Sammanfattningsvis har den fysiska världen ingen fristående verklighet.”

Han fortsätter: 

“[…] Rovelli försvarar kvantmekanikens slutsatser som diskuteras ovan, men avstår uttryckligen och medvetet från att utforska deras filosofiska implikationer […] att ’tomhet’ är ett vilande sinne, ett subjekt utan objekt, som bär på en potential för alla tänkbara inre relationer.”¹⁸

Vi kunde inte ha uttryckt det tydligare själva.

Varför filosofi är viktigt

Hittills har vi inte sagt mycket om den man som Rovelli tillägnade Helgoland, machisten och ex-marxisten Alexander Bogdanov, som 1909 gick skilda vägar med Lenin. Rovelli, en vänsterman som förkastar leninismen, har tydliga politiska såväl som filosofiska sympatier med Bogdanov. Det är ingen tillfällighet. Det finns en koppling mellan Bogdanovs och, för den delen, Rovellis avvikelse från marxismen och deras filosofiska ”innovationer”.

Rovelli ger en hel del biografisk information om sin hjälte, en ”läkare, ekonom, filosof, naturvetare, science fiction-författare, poet, lärare, politiker, cybernetikens och organisationslärans föregångare, pionjär på blodtransfusionens område och revolutionär livet igenom … ”¹⁹

Men om denna sistnämnda aspekt av hans liv: Bogdanovs politik – eller Lenins för den delen – ger Rovelli bara några ytliga, banala kommentarer, framförda med den största pompa och ståt.

Vad politiken beträffar var Bogdanov, får vi veta, en stor demokrat. Han ville ”överlåta makten och kulturen på folket”²⁰. Samtidigt var Lenin (naturligtvis!) en oförbätterlig auktoritär ledare som gjorde sig skyldig till ”politisk dogmatism”. Hans politiska program gick ut på att ”stärka revolutionens avantgarde, som satt på sanningen och hade till uppgift att vägleda proletariatet”²¹.

Vi befinner oss i bekant terräng. Samma porträtt finns i vilken smutskastande, högervriden bok om Lenin som helst: Lenin, den auktoritäre, dogmatiske exercisofficeren, som från ovan ger folket ”partilinjen”.

I själva verket förhåller det sig precis tvärtom mot hur Rovelli föreställer sig det. I stället för att ha en förstenad och dogmatisk inställning var Lenin den mest framsynte och flexible tänkaren bland bolsjevikerna.

Lenins utgångspunkt var att undersöka den materiella verkligheten, inte att påtvinga den förutfattade meningar, utan att ständigt hänvisa tillbaka till denna materiella verklighet, som är källan till objektiviteten i vårt tänkande. Detta är den materialistiska metoden, motsatsen till den sekterism som faktiskt kännetecknade Bogdanovs hela synsätt, att påtvinga verkligheten scheman och färdiga formler, vilket ledde honom till en rad misstag och slutligen brytningen med Lenin.

Splittringen mellan de två var intimt förknippad med de två skilda filosofiska tendenser som de representerade. Lenin försvarade den revolutionära dialektiska materialismen, hörnstenen i en marxistisk organisation. Bogdanov, som likt Rovelli nog var ärlig på sitt sätt, kunde inte se det reaktionära idealistiska innehåll som dolde sig bakom dessa nya, trendiga idéer som kom från borgerliga vetenskapliga kretsar i Västeuropa och som till syvende och sist, underförstått, var ämnat att likvidera den revolutionära marxismen.

Kampen för en tydlig filosofi är av avgörande betydelse för kampen för kommunism. Det är en vanlig fördom att strävan efter objektiv sanning inom vetenskapen på något sätt höjer den över de stora klasstriderna i samhället. Detta är falskt, och det är farligt. Andra, inklusive de mer skarpsynta av våra klassfiender, förstår detta lika klart som vi.

Tankarna om filosofi från en annan pionjär inom kvantmekaniken, den machistiska positivisten och medlemmen i nazistpartiet Pascual Jordan, är mycket klargörande i detta avseende:

”…inte bara är likvideringen av materialismen som den leder till ett tillräckligt viktigt resultat, utan den positivistiska uppfattningen erbjuder också nya möjligheter att ge religionen livsrum utan att den motsägs av det vetenskapliga tänkandet. Låt oss komma ihåg att positivismen accepterar experimentella observationer och erfarenheter som den enda ’verkligheten’ för fysikern. Betoningen av detta begrepp leder oss till det faktum att det finns möjliga upplevelser som är helt annorlunda än de observationer och resultat som klassificeras i fysikerns system.”²²

Dessa ord är beundransvärda i sin klarhet. Det är ord från en klassmedveten kontrarevolutionär, som är fullt medveten om det reaktionära innehållet i denna idévärld. Han ser i den möjligheten för obskurantismens återkomst, med fullt stöd från det vetenskapliga etablissemanget självt.

Mer än så, han förstod dess användbarhet i kampen mot kommunismen. Han erbjöd sig faktiskt att lägga sitt filosofiska och vetenskapliga arbete i nazistregimens händer som ”ett motgift mot bolsjevikernas materialism”:

”Bolsjevismen reser nu åter hotfullt sitt huvud bland olika grannfolk. Dess nederlag är i första hand en fråga om politiskt beslutsfattande och ideologisk och blodsbaserad stridskraft, som inte kan ersättas av vetenskapliga bevis. Icke desto mindre tycks det vara ett viktigt tecken i tiden att den materialistiska världsbilden – betraktad som en vetenskaplig teori – avslöjas som ohållbar och i strid med vetenskaplig kunskap just inom de vetenskapsområden som sedan renässansen har betraktats som dess säkraste domän.”²³

Vi måste hålla med Jordan i detta avseende: Det är verkligen betydelsefullt att en kamp mot materialismen har brutit ut just på vetenskapens arena.

Den vetenskapliga revolutionen sammanföll med den kapitalistiska erans gryning. Dess stora hjältar använde sig av en djärv materialistisk filosofisk syn i kampen mot det bakåtsträvande medeltida tankesättet. Det är ett tecken på förruttnelsen inom borgarklassen, som en gång producerade sådana pionjärer, att hela inriktningen på deras tänkande återigen drar sig mot det medeltida. De vänder sig nu bort från verkligheten, fördunklar och sår mystik för att vilseleda massorna.

Kampen mot idealismen hänger alltså samman med kampen för en vetenskaplig syn på samhällets och naturens alla områden, och den hänger samman med proletariatets kamp för att få en klar insikt om sina intressen och historiska uppgifter. Vi kommer att ta upp denna kamp, som i grunden är en del av den klasskamp som äger rum på alla plan, varav det vetenskapliga planet är långt ifrån den minst viktiga.

---

1.  C Rovelli, Helgoland, Fri Tanke, 2022, s. 9. ↩︎
2.  ibid., s. 10-11. ↩︎
3.  Ibid. s. 21-22. ↩︎
4. N Bohr, ”Atomic Theory and the Description of Nature”, Collected Works, Vol. 6, North-Holland Physics Publishing, 1985, s. 296. Vår översättning. ↩︎
5.  C Rovelli, Helgoland, Fri Tanke, 2022, s. 32. ↩︎
6.  Ibid., s. 75. ↩︎
7.  V I Lenin, Materialismen och empiriokriticismen, Fram bokförlag, s. 163–164. ↩︎
8.  C Rovelli, Helgoland, Fri Tanke, 2022, s. 90. ↩︎
9.  ibid., s. 92. ↩︎
10.  ibid., s. 100.  ↩︎
11.  ibid., s. 166. ↩︎
12.  Citerad i C Rovelli, Helgoland, Fri Tanke, 2022, s. 97. ↩︎
13.  New Scientist, utgåva 2950, 4 januari 2014. Vår översättning. ↩︎
14.  V I Lenin, Materialismen och empiriokriticismen, Fram bokförlag, s. 253. ↩︎
15.  C Rovelli, Helgoland, Fri Tanke, 2022, s. 134. ↩︎
16.  V I Lenin, Materialismen och empiriokriticismen, Fram bokförlag, s. 244. ↩︎
17.  Ibid., s. 263. ↩︎
18. B Kastrup, ‘Here I part ways with Rovelli’, bernardokastrup.com, juni 2021, vår översättning. ↩︎
19.  C Rovelli, Helgoland, Fri Tanke, 2022, s. 146. ↩︎
20.  Ibid., s. 142 ↩︎
21.  ibid., s. 142-143. ↩︎
22. P Jordan, Physics of the 20th Century, Philosophical Library, 1944, s. 160, vår övers ↩︎
23. Citerat i D Hoffmann, M Walker, ”Der gute Nazi: Pascual Jordan und das Dritte Reich”, Pascual Jordan (1902–1980): Mainzer Symposium zum 100. Geburtstag, Max-Planck-Institut für Wissenschaftsgeschichte, 2007, s. 100. Vår översättning. ↩︎