Försvårad anhöriginvandring, tillfälliga uppehållstillstånd och gränskontroller är enligt politikerna ett nödvändigt ont för att undvika försämringar. Men det är precis tvärtom. Arbetare har ingenting att tjäna på en hårdare flyktingpolitik – utan allt att tjäna på att hålla ihop.
På grund av imperialismens härjningar i Mellanöstern och Nordafrika har fler än någonsin tvingats fly till Europa det senaste året. I brist på lagliga inresevägar har tiotusentals människor gjort den livsfarliga resan över Medelhavet på dåliga eller improviserade båtar i hopp om att nå trygghet. Men istället för att erbjuda dem en fristad har den svenska regeringen svarat med gränskontroller och kraftigt begränsande asyllagar.
Förutom polis och kontroller möts flyktingarna av ett virrvarr av tillfälliga lösningar med en blandning av privata och offentliga aktörer. Systemet är praktiskt taget omöjligt att förstå sig på, inte bara för de nyanlända utan även för dem som arbetar med dem på kommuner och myndigheter. På landets asylboenden rapporteras om trångboddhet och därför en kaosartad situation med hot och trakasserier.
En lönsam bransch för vissa
Samtidigt gör vissa kapitalister enorma vinster på flyktingarnas utsatthet. De trettio största företagen inom denna lönsamma bransch gick med 851 miljoner kronor i vinst bara under förra året. Händelsevis har vi bland annat tre herrar vid namn Karlsson som tjänar storkovan.
Bland dessa hittar vi Bertil Karlsson, som via flera olika företag ägnar sig åt att vara mellanhand mellan Migrationsverket och underleverantörer för asylboenden. På en smygfilmad affärslunch skryter han med hur han genom att ljuga och fiffla med olika företag utnyttjar systemet och fakturerar Migrationsverket för att ta ut så mycket vinst som möjligt. Han och hans advokat kan på så sätt ta ut drygt 18 miljoner kronor om året.
Vi har även mångmiljonären Leif-Ivan Karlsson som äger Kulthammar AB, som har två flyktingboenden där det bor över 750 personer. Från dag ett har det rapporterats om dåliga förhållanden – exempelvis att sex eller sju boende trängs på 25 kvadrat. Leif-Ivan själv kunde ta ut mer än 5,7 miljoner i vinst förra året på denna verksamhet.
Men den mest kända, och som också har tagit ut allra mest i vinst, är Bert Karlsson. På nittiotalet ägnade han sig åt att leda det rasistiska partiet Ny Demokrati, och nu passar han cyniskt på att utnyttja de nyanländas utsatta situation för egen vinning. På hans förläggningar bor sammanlagt 7000 personer – och hans bolag gick med mer än 40 miljoner i vinst 2015.
En sista uppmärksammad parasit i systemet är den före detta ”socialdemokraten” Jan Emanuel Johansson som tog ut 34,7 miljoner kronor i vinst 2013 på att äga ett företag som bara fungerar som ombud mellan kommuner och familjehem.
Dessa vinster är pengar som borde ha gått till verksamheten. Priset får betalas av flyktingarna. Men också de som arbetar på boendena får ofta kämpa för att få saker att gå ihop med en ständig underbemanning i lokaler som sällan är anpassade för verksamheten.
På Kulthammars boende i Fagersta sparkades tre av sju i personalstyrkan utan förvarning, och en anställd berättade: ”Vi har fått diska från morgon till kväll för att människor skulle ha något att äta på. [Ägaren] Leif-Ivan är nästan aldrig där och vet inte ett dyft om hur vi har jobbat och slitit.”
På Leif-Ivan Karlssons andra boende avskedade man alla anställda och ersatte dem med praktikanter – gratis arbetskraft hjälper naturligtvis att öka de redan höga vinster som företaget plockar ur verksamheten.
Gemensamt för dessa ägare är att de inte har något att göra med verksamheten, utan kan ta ut sina vinster endast för att de äger företagen som fakturerar Migrationsverket. Det enda de bryr sig om är att pressa kostnaderna så mycket som möjligt för att öka sina vinster. De är ingenting annat än rika parasiter.
Ensamkommande flyktingbarn
För ensamkommande flyktingbarn är det samma kaos, och det larmas även där kontinuerligt om hot och våld på många boenden. Det är svårt att hitta personal med rätt kompetens, och Socialstyrelsen har tvingats sänka sina krav, så att varken föreståndare eller annan personal behöver relevant högskoleutbildning.
Budgetkraven gör att det är underbemannat, och personalen har därför sällan tid eller möjlighet att kontinuerligt utvärdera sin verksamhet eller anpassa den efter ungdomarnas behov.
Det har också rapporterats om många grova missförhållanden. Ett exempel är en kvinna som drev ett hem i Eskilstuna, som hotade två pojkar med att hon skulle ringa Migrationsverket och få dem utvisade om de inte gick med på att ha sex med henne. Trots att det hela fanns på film lade polisen ner förundersökningen.
Östersunds-Posten har rapporterat om ett boende där ungdomarna förmedlats som svart arbetskraft till ett hotell som ägs av ett av barnens gode män. Där har de fått 50 kronor i timmen eller en biobiljett som tack för att skura toaletter och tvätta fönster.
Ökningen av avslag och smuggling, tillsammans med bostadsbristen och den otrygga situationen på boendena, har också lett till att många ensamkommande barn lever på gatan. De har antingen rymt från sina boenden eller gått under jorden efter att de fått avslag. Andra har aldrig ens fått en bostad. För vissa blir situationen så allvarlig att de hamnar i drogmissbruk och tvingas försörja sig på prostitution och kriminalitet.
Restriktiv flyktingpolitik – en perfekt lönedumpare
Borgerlig media rapporterar om problemen med flyktingmottagandet, men deras slutsatser blir alltid öppet eller underförstått rasistiska. Flyktingarna målas ut som problemet – de mjölkar vår välfärd och lever som latmaskar på skattepengar.
På något sätt lyckas borgerlig media vända de rika kapitalisternas ockerverksamhet, de svenska myndigheternas oförmåga och bristen på bostäder och arbetstillfällen till att det är de nyanländas fel.
Förra hösten sade de gång på gång att det stod mellan ”mormor på äldreboendet” och ”flyktingen” – alltså välfärd eller flyktingmottagande. Syftet med den här retoriken är uppenbar. De försöker piska fram en stämning där de hårdare tagen anses nödvändiga, att lösningen är just gränskontroller, fler poliser och fler utvisningar.
Ett tydligt exempel är de papperslösa, som av olika anledningar gått under jorden i Sverige och som idag utnyttjas som billig arbetskraft av kapitalisterna. Deras arbetsvillkor är usla, med timlöner som oftast ligger mellan 30 och 55 kronor. Det sker ofta på olaglig väg, men också på laglig väg, som exempelvis när nyanlända utnyttjas som praktikanter – som gratis arbetskraft. Detta sätter en press nedåt på hela arbetarklassens löner.
Enligt Fackligt center för papperslösa finns idag 30 000–50 000 papperslösa på arbetsmarknaden, men med fler avslag och fler som tvingas gömma sig kommer den siffran att öka. Gränskontrollerna för med sig att allt fler kommer hit med hjälp av smugglare, för att leva som papperslösa utan att söka asyl.
Utvisningsbesluten gör att allt fler väljer att fly undan myndigheterna och leva som papperslösa. Allt fler ensamkommande barn flyr också från sina boenden. Den grupp som bara kan leva av svartjobb eller kriminalitet växer – vilket syns tydligt i det ökade antalet gatubarn.
Allt detta ökar antalet papperslösa, vilket är motsatsen till vad regeringen har sagt sig vilja uppnå.
Den restriktiva flyktingpolitiken löser inte några av arbetarklassens problem – utan förvärrar dem. Arbetare har allt att vinna på att hålla ihop i kampen för högre löner och bättre villkor, men istället lämnas flyktingar och papperslösa åt sitt eget öde.
”Hårdare tag” mot invandrare försämrar i förlängningen för alla arbetare i Sverige, oavsett medborgarskap. Kriminaliteten och otryggheten ökar, gränskontrollerna och polisinsatserna kostar miljoner, och arbetsvillkoren försämras för alla.
Kampen mot dessa hårdare tag rör därför inte bara de som drabbas, utan hela arbetarklassen. Att fackföreningsrörelsen har varit så pass passiva när det gäller att organisera alla papperslösa är under all kritik.
Det kommer inte att göras fler satsningar på vård, skola och omsorg genom en restriktiv flyktingpolitik och det kommer inte att minska arbetslösheten eller höja lönerna. Tvärtom sker en ökad lönedumpning och fortsatta nedskärningar.
Krossa kapitalismen
Problemet är inte att flyktingar kommer hit, utan att kapitalismen är oförmögen att erbjuda människor bostäder och arbete. Alla som kommer hit har två händer och en mun. Ett rationellt system skulle erbjuda dem arbete och ett värdigt liv, vilket inte kostar något utan skulle bidra till allas välstånd. Att kapitalismen inte kan ordna ens så enkla saker avslöjar vilket ineffektivt och slösaktigt system det är.
Det är inte flyktingar som genomför försämringar och nedskärningar – det är politikerna. Samma partier som försöker framställa ungdomar i förorten, flyktingar, arbetslösa, sjuka, muslimer och tiggare som ett problem – är de som genomfört försämringar för alla under de senaste årtiondena.
Dessa partier, från Socialdemokraterna till högern och SD, går i den härskande klassens ledband, som är de som verkligen tjänat på vår försämrade levnadsstandard.
Dessa fina ”demokrater” – politiker och kapitalister – har gett sitt stöd till imperialistiska härjningar i Mellanöstern och Nordafrika genom krig, och stöd till islamistiska miliser, terrorism och diktaturer. Allt för att borgarklassen i Europa och USA ska få plundra och härska över Mellanöstern. Det är därför folk flyr från första början.
Politikerna försöker få oss att skylla våra problem på flyktingar för att vi inte ska se de verkliga parasiterna i samhället: de skattesmitande mångmiljardärer i borgarklassen som för varje år gör större och större vinster på att suga ut arbetarklassen i Sverige och utomlands.
Rasismen används för splittra arbetarklassen, att få oss att skylla på varandra istället för att se varandra som kamrater i kampen för ett bättre liv. Vänsterpartiet och fackföreningarna borde ta upp och föra den antirasistiska kampen längs klasslinjer.
Det enda sättet att ge alla ett arbete, stoppa nedskärningarna och förbättra arbetsvillkoren är att ta makten och resurserna från kapitalisterna och demokratiskt planera ekonomin i flertalets intresse. I ett socialistiskt samhälle skulle vi kunna öppna gränserna och ge ett värdigt liv till alla.
Vi måste krossa kapitalismen som världssystem och därigenom krossa imperialismen. Då kan vi äntligen göra slut på de krig och förtryck som leder till att människor måste fly sina hem från första början.