Grekland efter valet – den enda utvägen är en socialistisk revolution

Den 17 juni var det dags för extraval i Grekland, bara knappt en månad efter valet i maj. Valet visade ett enormt skifte till vänster inom den grekiska arbetarklassen. Tyvärr förlorade vänstern valet, bland annat på grund av kommunistpartiets extrema sekterism. Situationen är oerhört explosiv och befinner sig i gränslandet mellan en förrevolutionär och en öppet revolutionär situation. Under den nya högerregeringen tornar redan nya och än större ekonomiska problem upp sig.

Den grekiska arbetarklassen har de senaste åren med besked fått lära sig vad kapitalismens kris verkligen innebär. Greklands massor lider under trycket av massarbetslöshet, drastiska lönesänkningar och nedskärningar. Man genomlever det största fallet i levnadsstandard i ett avancerat kapitalistiskt land någonsin. Flera mediciner på sjukhusen är slut, tunnelbanan fungerar inte som den ska och folk flyr från Aten ut på landet bara för att hitta någonting att äta.

Greklands ekonomi balanserar på avgrundens rand. Den interna marknaden är förstörd och utlandsskulden är ohanterlig. Man importerar nästan allting man behöver, inklusive jordbruksprodukter som finns i överflöd, till exempel olivolja. Handelsunderskottet ligger nu på 30 miljarder, att jämföra med 5 miljarder år 1980. Man står inför ett troligt perspektiv om en öppen statsbankrutt och ett utträde ur euron. Efter två år av generalstrejker befinner sig landet alltjämt i en förrevolutionär situation.

Politisk jordbävning i valet

Extravalet den 6 maj var inget mindre än en politisk jordbävning, där både högerpartiet ND och det socialdemokratiska PASOK fick betala ett högt pris för sin nedskärningspolitik. LAOS, ett litet högerpopulistiskt parti som stött teknokratregeringen och nedskärningarna, åkte helt ur parlamentet. PASOK rasade från 43,9 procent 2009 till blotta 13,2 procent. Vänsterpartiet Syriza gjorde däremot ett rekordval, och ökade till 16,8 procent från 4,6 procent 2009. Samtidigt gjorde kommunistpartiet KKE en knapp ökning till 8,5 procent. Detta visar ett tydligt skifte till vänster inom den grekiska arbetarklassen. Efter att gång på gång ha försökt och misslyckats med generalstrejker och demonstrationer har arbetarklassen nu sökt en politisk lösning.

Bara dagar efter valet blev det emellertid uppenbart att ingen parlamentarisk majoritet skulle kunna formas, och man fick utlysa ännu ett extraval till den 17 juni. I detta val bekräftades Syrizas position som det huvudsakliga arbetarpartiet. Partiet ökade återigen, den här gången till 26,9 procent. Detta var förvisso lägre än vad många opinionsundersökningar visat, men det är likväl ett mycket starkt resultat. PASOK har å andra sidan kvar stöd bara hos den äldre generationen arbetare som inte lika enkelt som de unga överger sitt gamla parti.

Detta bekräftar vad vi marxister alltid hävdar om arbetarklassens förhållande till sina traditionella massorganisationer. Arbetarklassen kommer inte helt enkelt överge sina traditionella massorganisationer, inte ens när de förråder dem på de mest nedriga vis. De gamla traditionerna och förväntningarna finns kvar. Samtidigt kan det under exceptionella förhållanden som den förrevolutionära situation vi ser i Grekland, etableras nya traditioner. Det vill säga precis under sådana här förhållanden kan arbetarklassen vända sig till det mindre av två arbetarpartierna.

Valrörelserna har präglats av en aggressiv propaganda, inte minst från medierna. Vissa har jämfört propagandan med vad man annars bara ser under inbördeskrig, där man har försökt måla upp en bild av att en seger för Syriza skulle försätta landet i något slags anarkiskt kaos. Alla Europas ledare kom med vädjanden till det grekiska folket om att inte rösta på Syriza. Till och med Financial Times gick ut med en sådan vädjan. Trots detta har nu alltså en stark vänster, sprungen ur en kommunistisk tradition, etablerats i Grekland.

Ingen utväg under kapitalismen

Men vänstern förlorade likväl valet, och regeringen består nu av högerpartiet Ny demokrati (ND), socialdemokratiska PASOK och en högerutbrytning ur Syriza som kallar sig Demokratisk vänster (DIMAR). Regeringen valdes med löfte om att omförhandla nedskärningarna, men lanserade i stället nya nedskärningar på 3 miljarder euro, plus 11,6 miljarder euro för de kommande tre åren. Det är en mycket svag regering som redan under sin första månad har haft ett flertal avhopp. I sista hand är det klasskampen som kommer avgöra regeringens framtid. Den kommer knappast klara sig de två år som man satte upp som mål vid dess bildande.

De nästkommande fyra åren måste Grekland betala totalt Grekland måste betala 95 miljarder de kommande två åren i avbetalningar på skulder95 miljarder euro i avbetalningar på skulder. Detta motsvarar två hela års skatteintäkter. Det säger sig självt att detta kommer bli omöjligt. Speciellt så när landet är inne i en djup recession där BNP bara förra året minskade med över 7 procent. Samtidigt är det troligare att det är Spanien och Italien, och inte Grekland, som står först i tur för att få ytterligare europeiskt stöd. Man står därför inför utsikten om en öppen statsbankrutt och ett utträde ur euron på ett eller annat sätt. Landet börjar mer och mer bli en ovälkommen börda för de rikare euroländerna.

Arbetslösheten ligger på otroliga 24 procent och beräknas stiga till 28 procent innan årets slut. I åldrarna 18-24 år är arbetslösheten 55 procent. För den stora majoriteten arbetare inom offentlig sektor och pensionärer har lönerna minskat med 35-40 procent, och inom privat sektor med 50-55 procent. Bara ett av tio företag betalar sina löner i tid och en halv miljon arbetare har inte fått någon lön på över tre månader. Alla kollektivavtal har sagts upp.

Kapitalismen kan inte längre erbjuda Greklands arbetare ens ett minimum av en anständig livssituation. Inget mått av reformistiskt önsketänkande kan lösa detta. Den enda verkliga utvägen för Greklands arbetarklass är att genomföra en socialistisk revolution. Man måste ersätta det kapitalistiska systemets resursslöseri med en planerad ekonomi under arbetarklassen demokratiska kontroll.

Syriza, KKE och enhetsfronten

Varför har Syriza kunnat växa sig starka? Svaret är inte deras geniala strategiska sinne, som partiets ledare gärna vill tro. I stället är det ett resultat av PASOK:s extrema borgerliga degenerering å den ena sidan och KKE:s sekteristiska metoder å den andra. Vi har utförligt kritiserat KKE:s sekterism tidigare (se artikeln KKE och den grekiska revolutionen i Avanti Nr 9). Detta har också Greklands arbetare gjort på sitt sätt – anmärkningsvärt nog ökade KKE nästan ingenting alls i valet i maj, vilket i övrigt var det starkaste vänstervalet i Grekland sedan juntans fall. Sämre ändå är resultatet i juni då de bara lyckades skrapa ihop 4,5 procent – nästan hälften av deras väljare övergav partiet. Detta är resultatet av en nationalistisk och sekteristisk politik från partiets ledarskap. De har struntat i att dyka upp när Syrizas ledarskap har bjudit in dem till samtal om en enad vänsterregering. Detta reflekterar den attityd de tog till massrörelserna förra året, där de tillsammans med sitt fack PAME arrangerat egna demonstrationer vid sidan av de andra. Detta är inte vägen till Greklands arbetande massor, utan tvärtom ett säkert sätt att isolera sig.

Socialistisk enhetsfront är vägen framåt.I stället för ett offensivt alternativ har KKE pessimistiskt förklarat att alla strider för en vänsterregering är meningslösa. Alternativet man i stället fört fram är den abstrakta parollen om en ”folklig makt”, vilken ska upprättas någon gång i en obestämd framtid. Men om KKE hade varit de ”ortodoxa” kommunister man utger sig för att vara skulle man ha tillämpat den leninistiska enhetsfrontstaktiken. Man hade då krävt en arbetarregering, en vänsterregering på ett socialistiskt program. Man hade arbetat konsekvent och fört fram paroller som motsvarar massans verkliga behov och erfarenhet. Man hade presenterat en konkret plan för arbetarklassens maktövertagande. Man hade appellerat öppet till Syriza att ställa sig bakom detta program. På detta sätt hade man kunnat avslöja bristerna i den politik som förs fram av Syrizas ledarskap. Bara så kan ett revolutionärt parti vinna över de arbetare som fortfarande har illusioner i sina reformistiska ledare.

Ett enat kommunistiskt regeringsalternativ med Syriza och KKE hade utan tvekan gjort ett mycket starkare resultat än de två partierna nu gjort var för sig. Detta var vad Syriza föreslog, och vad en majoritet av KKE:s väljare också föredrog. Man hade haft mycket goda möjligheter att vinna valet. En kommunistisk regering i Grekland, även om den bara är kommunistisk till namnet, hade varit ett bombnedslag i den europeiska klasskampen. En sådan seger för de grekiska arbetarna hade varit en enorm vitamininjektion i de grekiska massornas kamp, i stället för den nuvarande tröttheten. Man hade haft enorma förväntningar på en sådan regerings politik och om den inte hade infriat dem – då hade man tagit till strid. Om KKE varit ett verkligt revolutionärt parti hade man tagit strid med dem. Man kan nu bara spekulera om ett sådant scenario. Möjligheten har förspillts. Det är upp till KKE:s medlemmar att kämpa för att deras parti tillämpar enhetsfrontstaktiken.

Syriza måste kämpa för socialism

Syriza är idag det främsta alternativet för klassmedvetna ungdomar och arbetare. Man är största parti i de stora städerna, bland offentliganställda och privatanställda arbetare, bland arbetslösa och de fattigaste butiksägarna. Många fackföreningskämpar söker sig till partiet, bland dem också många av fackförbundet PASKE:s vänsterbyråkrater. Detta betyder att nästa revolutionära våg bland Greklands arbetande massor oundvikligen kommer röra sig genom Syriza.

Hittills har Syriza helt korrekt vägrat allt samarbete med de borgerliga partierna, vilket både ND och PASOK öppet lockade med efter valet i maj. Dessa manövrar kommer sannolikt att fortsätta. Speciellt troligt är scenariot att ledarskapet för PASOK och DIMAR vädjar till dem om att ingå i någon slags koalitionsregering.

Under valet förde Syriza fram en politik som sicksackade från vänster till höger, men som ändå gick i allmän vänsterreformistisk riktning. Efter valet har partiet dock rört sig tydligt åt höger i jämförelse med det officiella programmet. I stället för nationalisering av bankerna stöder man nu bankernas deltagande i den europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen. I stället för att bryta med trojkans åtstramningspolitik talar man nu om en ”kämpande omförhandling” med trojkan. Detta återspeglar det enorma trycket från den grekiska och internationella borgarklassen, och den tillfälliga frånvaron av ett motsatt tryck från arbetarklassens massor.

Samtidigt ligger ett skikt inom Syrizas byråkrati på för att vrida partiet åt höger, under förevändningen att man måste anpassa sig för att inte tappa väljare. Men det grekiska arbetare framför allt vill ha just nu är tydliga svar, inte sicksackande från sina ledare. Den ideologiska svagheten och förvirringen blir bara större av att ledarna inte ger några tydliga svar.

Ett annat exempel på deras brist på idéer är att man inte har en klar uppfattning om hur man ska kunna komma åt de stora skattesmitarna. Det enda man kan åstadkomma är stora ord om ”politisk vilja”, eller förslag om att försöka få den korrupta borgerliga staten att fungera bättre. Men detta räcker inte. Det enda sättet att på allvar komma åt de stora skattesmitarna är genom att de största företagen tvingas öppna bokföringen för speciella kontrollkommittéer valda av arbetarna, som med hjälp av experter sympatiska till en vänsterregering kan granska siffrorna. Detta skulle en gång för alla avslöja den skandalösa korruption och bedrägeri som kapitalismen oundvikligen innebär.

Om inte generalstrejker och demonstrationer på den skala vi sett de sista åren kan förändra någonting – vad krävs? Detta är den fråga många arbetare nu ställer sig. Det enda svaret är ett konkret och tydligt program för den socialistiska revolutionen. Syriza borde föra fram ett sådant program – ett verkligt revolutionärt program som knyter samman massornas konkreta behov med behovet av socialism.

I denna situation har Syriza backat från sitt traditionella krav på 35 timmars arbetsvecka. Men ett program för socialism måste utgå ifrån principen om att dela på jobben för att lösa arbetslösheten. Detta är någonting som varje arbetare kan förstå. Ett verkligt alternativ i form av ett revolutionärt program måste till en början innehålla åtminstone: Inställda skuldavbetalningar. Återtagande av alla arbetarfientliga beslut sedan krisens början. Nationalisering av landets stora banker och monopol, utan kompensation och under arbetarkontroll. Statligt monopol på utrikeshandeln. Listan fortsätter, men den krassa sanningen är att några halvmesyrer inte längre duger. Vägen framåt stavas socialism.

Vägen framåt för Grekland

Men det räcker inte att bara föra fram ett sådant program. Man måste också organisera de kämpande massorna till försvar för detta program och försäkra sig om att de har de nödvändiga medlen för att driva igenom det. Man måste slåss för en allmän politisk generalstrejk för att fälla regeringen, kopplat till upprättandet av fabrikskommittéer på varje arbetsplats. På varje arbetsplats och i varje kvarter måste det vidare skapas självförsvarskommittéer för att försvara rörelsen mot statens våld och skrämseltaktik.

Den långt drivna arbetsdelningen gör det omöjligt att bygga socialism i ett land. Den grekiska revolutionen måste därför omedelbart kopplas till perspektivet om en europeisk revolution. Parollen som marxisterna för fram är därför: Nej till kapitalets och bankirernas Europa! För Europas förenade socialistiska stater!

De objektiva förutsättningarna för en socialistisk revolution i Grekland finns redan där. Arbetarklassens lidanden är enorma, och borgarklassen har ingen annan lösning än att fortsätta, utöka och intensifiera sina attacker mot arbetarklassens levnadsstandard. Samtidigt som borgarklassen saknar ett tydligt alternativ visar arbetarklassen upp en enorm stridsvilja, medan medelklassen och småborgerligheten vacklar. Extra allvarligt för Grekland är perspektivet om ett möjligt utträde ur euron. Konsekvenserna av ett mer eller mindre okontrollerat utträde ur euron är helt oöverblickbara. Hela ekonomin skulle lamslås. Detta kan mycket väl bli den gnista som tänder den grekiska revolutionen. Hela landet är en krutdurk, och det krävs inte mycket för att knuffa situationen över den tunna gräns som separerar den nuvarande förrevolutionära situationen från en öppet revolutionär situation.

Tabell: Grekiska val 2009-2012

 
Parti oktober 2009 6 maj 2012 17 juni 2012
Ny Demokrati (ND) 33,5% 18,9% 29,7%
Syriza 4,6% 16,8% 26,9%
PASOK 43,9% 13,2% 12,3%
Självständiga Greker 10,6% 7,5%
Kommunistpartiet (KKE) 7,5% 8,5% 4,5%
Gyllene Gryning 0,3% 7% 6,9%
Demokratisk vänster (DIMAR) 6,1% 6,3%
LAOS 5,6% 1,6% 1,6%

Stefan Kangas

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,166FansGilla
2,326FöljareFölj
1,117FöljareFölj
2,021FöljareFölj
698PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna