Fredagens överenskommelse i eurogruppen innebär att regeringen kapitulerat inför trojkans utpressning. Avtalet ger en fyra månaders förlängning, inte bara av ”låneavtalet”, utan som det uttryckligen står, av ”programmet”, det vill säga av själva memorandumet. (”Memorandum” är namnet på den åtstramningspolitik som påtvingats Grekland av representanterna för deras långivare, den så kallade trojkan – EU-kommissionen, IMF och ECB.)
[Uttalande av Kommunistiska tendensen i Syriza, fredag den 20 februari]
Vidare innehåller avtalet en förolämpande klausul som inte bara förbjuder varje ”ensidig handling” från den grekiska regeringen som står i motsättning till memorandumet, men som också förbjuder regeringen från att vidta några åtgärder – sådana som de som fanns i det program på vilket de blev valda av det grekiska folket – utan att deras långivare gett sitt godkännande.
I själva verket kräver avtalet att på måndagen den 23 februari, (bara tre dagar efter avtalet) ska den grekiska regeringen föra fram en lista på helt finansierade ”reformer” som är i samma anda som memorandumet. Den grekiska regeringen ska sedan behöva gå igenom den förnedrande processen att ha denna lista på åtgärder bedömda av dess långivar-förmyndare.
Man kom också överens om att i slutet på april, efter fortsatta bedömningar av trojkan, skulle det bestämmas om det blir något ytterligare program för Grekland och vad dess innehåll kan bli. Det finns ingenting i den nuvarande överenskommelsen, som den är skriven, som säger om innehållet i ett avtal efter april kommer vara en tydlig brytning med memorandum-politiken och med de extrema åtstramningarna.
Den grekiska regeringen går i detta nya avtal dessutom med på att sträva efter att uppnå ett budgetöverskott. Men avtalet lättar inte på de befintliga orealistiska kvantitativa målen. Regeringen verkar också i praktiken ha accepterat att de helt outhärdliga skulderna ska kvarstå, och betalas av, utan några specifika åtaganden från trojkan med avseende på att erbjuda finansiering för detta under nästa period.
Detta ställer frågan om var de nödvändiga pengarna ska hittas för att betala statens grundläggande utgifter, och hur de kan undvika att ställa in avbetalningarna på lånen. Slutligen nekades också regeringens förfrågan att fritt förfoga över resten av det lån – administrerat av Hellenic Financial Stability Fund (HFSF) – som gavs 2012 för att ge likviditet till det grekiska banksystemet.
Vad är den politiska innebörden av allt detta? Det är grundlöst för den grekiska regeringen att ens antyda, för att inte tala om påstå, att memorandumet har stoppats och att trojkan inte längre kommer vara inblandade i våra angelägenheter. Det är precis det motsatta som ägt rum, och desto mer regeringens försvarare försöker vrida och vända på det, och presentera det som sin motsats, desto mer stärker de den arbetande massans känsla av besvikelse och avståndstagande.
Genom att skriva under fredagens förlängningsavtal, har den grekiska regeringen inte bara gått emot det mandat den fick från arbetarklassen och samhällets fattigare delar på valdagen, utan också gått emot sin egen regeringsförklaring, som de presenterat och fått godkänd av det grekiska parlamentet. Fredagens avtal betyder att regeringen har kapitulerat villkorslöst till trojkan utan att ha fått någonting konkret i utbyte.
Det har, ända fram till det nuvarande avtalets underskrift i eurogruppen, blivit mycket tydligt att hela processen att ”förhandla” med Greklands långivare i syfte att stoppa åtstramningarna och memorandumet har visat sig vara ett totalt fiasko. Som vi, kommunisterna i Syriza, tålmodigt har förklarat ganska länge – och som dessa händelser visar – finns det ingen möjlighet att förhandla framgångsrikt på ett sätt som gynnar Greklands arbetande folk.
Det kommer också att vara ännu svårare för den grekiska regeringen att försöka förhandla med sina långivare i framtiden, efter dess oordnade reträtt under fredagen. Regeringen har i praktiken accepterat att memorandumets ramar ska förbli under de kommande månaderna, såväl som att trojkan ska göra sina förödmjukande bedömningar. Den har också accepterat att skulderna är hållbara och ska fortsätta betalas av.
Allt detta visar att det finns ett mycket litet manöverutrymme och väldigt lite plats för någon meningsfull och framgångsrik förhandling att äga rum. Avskaffandet av memorandumet och avlägsnandet av trojkans överförmynderi är målsättningar som bara kan uppnås genom ”ensidig handling” som att vägra att erkänna skulderna, och anta ett radikalt, socialistiskt program som kan inspirera arbetarklassen och arbetarrörelsen över hela Europa till en våg av solidaritet och gemensam politisk kamp mot åtstramningarna och kapitalismen.
Kommunistiska tendensen i Syriza är helhjärtade motståndare till att regeringen skrivit under avtalet. Underskriften innebär ett öppet avsteg från Syrizas politiska åtaganden mot det grekiska folket, såväl som ett brott med de grundläggande åsikter som står inskrivna i partiets partiprogram. Som vi flera gånger har påpekat på sistone, borde regeringen ha uppmärksammat stödet och kraven från den överväldigande majoriteten av det grekiska folket, och stått fast vid att nå sitt mål att omedelbart upphäva memorandumet och åtstramningarna.
De borde inte heller ha offrat Thessaloniki-programmet (partiets valmanifest) under påverkan av utpressningstaktik från Greklands långivare. Istället borde regeringen ha genomfört detta program genom att vidta socialistiska åtgärder för att finansiera det, som att nationalisera banksystemet och de stora företagen.
Vi uppmanar alla vänsterparlamentariker att rösta nej till denna oacceptabla uppgörelse. Det faktum att de gav sitt stöd till regeringen får inte likställas med någon som helst plikt att rösta för regeringens förslag om de skadar den arbetande massans intressen och rättigheter. Vänsterparlamentariker har den grundläggande plikten att rösta mot sådana förslag närhelst det kommer till omröstning.
Vi uppmanar alla vänsteraktivister till en gemensam och organiserad kamp för en omedelbar förändring av regeringens och vårt partis politik i riktning mot ett ”ensidigt” antagande av ett verkligt vänster, och socialistiskt, program. Ett grundläggande steg i denna kamp måste vara att kräva en extrainkallad partikongress med målet att omedelbart förändra vår nuvarande politik, men också att förändra ledarskapet.
(20 februari 2015)
Se original här.