Sent på söndagen den 28 juni, beslutade den grekiska regeringen att införa bank- och kapital kontroller till och med den 7 juli. Detta är en respons på trojkainstitutionernas provokativa handlingar, vars syfte varit att sabotera den planerade folkomröstningen i Grekland. Kriget eskalerar, trots att en del verkar för att nå en överenskommelse på grund av rädslan för de katastrofala konsekvenser av en grekisk kollaps i världsekonomin.
[Artikel från måndag 29 juni]
Lördagen den 27 juni antog det grekiska parlamentet förslaget från premiärminister Alexi Tspiras att genomföra en folkomröstning den 5 juli angående det senaste ultimatumet som trojkan ställt. Till och med då, hoppades den grekiska regeringen fortfarande på en förändring från trojkans sida. Finansministern Varoufakis förklarade: ”Det finns ingen anledning till varför vi inte kan ha en överenskommelse till på tisdag. Om överenskommelsen är acceptabel kommer vi rekommendera en positiv röst.” Även Tspiras själv förklarade, under debatten i parlamentet, hur hans regering ser omröstningen som en strategi att få till en bättre överenskommelse med trojkan: ”Många frågar: vad händer efter omröstningen? Med ett tydligt NEJ, kommer vi ha en en mycket starkare utgångspunkt i förhandlingarna.”
Men som vi har förklarat innan, oavsett vilken strategi den grekiska regeringen har, förstår både massorna och trojkan klart vad omröstningen handlar om: mer diplomati och åtstramningar eller ett avvisande av dessa; och för trojkans del, antingen ett accepterande av villkoren eller Grexit.
Provokationer från trojkan…
Det omedelbara gensvaret från trojkans olika talespersoner var extremt provokativa och aggressiva. Självaste idén om att Grekland befolkning skulle få något att säga till om ett förslag som skulle ha stor påverkan på deras vardagliga liv, är inte att tänka sig för det europeiska och internationella kapitalets representanter.
Den grekiska finansministern Varoufakis beskriver gensvaret han fick på finansministrarnas eurogruppmöte samma dag: ”Självaste idén att en regering skulle konsultera dess egna befolkning angående ett problematisk förslag, framlagt av institutionerna, bemöttes med oförståelse och ofta med förakt, till gränsen på hånfullt. Jag blev till och med tillfrågad: ’Hur förväntar dig dig att vanliga människor ska förstå sådana komplexa frågor?'”
Eurogruppsmötet behandlade sedan ett påstående, som till skillnad från Grekland, påpekar att nödpaketet utgår på tisdag och att det är slutet på det. De var inte ens förbereda att bevilja en förlängning på ett par dagar tills efter omröstningen för att se vad den grekiska befolkningens åsikt är. Sanningen är att de inte kunde bry sig mindre. Kapitalisterna agerar inte på grundval av folkets åsikter eller intressen, utan med sina egna intressen som utgångspunkt.
Ännu inte nöjda, föreslog de sedan att mötet skulle fortsätta med endast 18 ministrar närvarande, vilket i praktiken uteslöt Grekland från mötet – en makalös handling. Varoufakis tillfrågade juridisk rådgivning om detta ens var möjligt, och svaret han fick var: ”Eurogruppen är en informell grupp. Därav är man inte förpliktigad att följa avtalen eller regleringarna. Då man som överenskommet håller fast vid enhällighet, är eurogruppens ordförande inte förpliktigad till reglerna.”
Detta är extraordinärt, i normala tider försöker borgerliga institutioner hålla fast vid demokratiska formaliteter och framstå som rättvisa och balanserade (medan man alltid tjänar kapitalistklassens intressen i slutändan). Det är i tider av akuta kriser som den formella demokratins ridå faller ner och den sanna karaktären på de borgerliga institutionerna visar sig.
Varoufakis har därför rätt när han ställer frågan: ”Kan demokrati och en monetär union finnas sida vid sida? Eller måste en av dem bort? Det är är den väsentliga frågan som eurogruppen har bestämt sig för att svara på genom att göra det omöjligt att nå demokrati.” Den demokratiska viljan hos det grekiska folket är sannerligen att få ett slut på åtstramningarna och försvara de grundläggande intressena hos arbetarna står i direkt motsättning med syftena hos de europeiska kapitalisterna och banker. Varoufakis hoppas att detta endast är ett tillfälligt fenomen, men han är allvarligt vilseledd.
På ett möte med den europeiska centralbanken bestämde man att dra åt tumskruvarna på Grekland genom att ha kvar den förra ELA-gränsen (Emergency Liquidity Assistance) för de grekiska bankerna. Detta är i praktiken en aggressiv handling, då vem som helst kan förstå att bankomatuttagen skulle öka på måndag morgon efter förhandlingarnas misslyckande. Genom att hålla fast vid samma mängd av likviditetsstöd, skickade ECB ett tydligt budskap.
Utöver detta har vi frågan om återbetalningen av 1,6 miljarder euro till Internationella valutafonden, vilken ska vara betald på tisdag, men som Grekland inte har möjlighet att betala. Inte heller borde de betala, då ECB har gjort en vinst på 1,6 miljarder euro på grekiska obligationer som de vägrar att lämna till landet.
Faktum var att allt detta var försök från trojkan att föregripa folkomröstningen och kanske till och med förhindra dess genomförande. Vad är meningen med att rösta på ett ”förslag” (läs: ultimatum) vilket inte längre ligger på bordet, för att förlänga ett nödlösningsprogram som redan har utgått?
Utöver detta manövrerade man även på den internationella fronten. Ledarna för både Ny demokrati och PASOK förklarade att den föreslagna folkomröstningen handlar om en kupp och uppmanade presidenten att inte signera den. Detta är särskilt skandalöst då det var ND och PASOK som genomförde en konstitutionell kupp för fyra år sedan genom att införa den ännu inte valda Papademos-regeringen när Papandreou ville få ett föregående förslag till omröstning.
Detta visar att den Kommunistiska Tendensen i Syriza gjorde rätt som kritiserade Syrizas förslag av Pavlopoulos från högerpartiet Ny demokrati som republikens president. I slutändan, medans Pavlopoulos träffade ledarna från Ny demokrati och Floden på söndagen, hade de antagligen räknat ut att det inte ännu var rätt tillfälle att använda presidentkortet. Hursomhelst, varningen från den Kommunistiska Tendensen är nu ännu mer relevant än vad den var då den gavs: ”Ingen bör glömma att, under speciella omständigheter, då Greklands president har den konstitutionella makten att utropa val och därav framföra en högerkandidat som skulle styra kontoret under de fem följande åren, är ett helt och hållet hänsynslöst och farligt politiskt val.” Med pressen från högern och bourgeoisien, har åtminstone en Syriza MEP brutit ordningen och kritiserat regeringen för att ha utropat folkomröstningen. Fler från Syrizas högerkant kommer troligtvis följa i dessa spår då spänningarna ökar.
Analytiker på JP Morgan, summerade troligen de stora kapitalisternas synpunkter när de sa: ”Vi förväntar oss att folkomröstningen slutar till fördel för kreditgivarnas förslag. Vi räknar med att Tsipras avgår som premiärminister, och att en enhällig regering formas vilken förhandlar fram en överenskommelse med kreditgivarna.” Dock borde man kanske läsa ”vi förväntar oss” som ”vi hoppas” istället.
… och regeringens svar
Gensvaret från regeringen var att införa en bankhelg fram till den 7 juli, under vilken folket endast skulle kunna ta ut 60 euro om dagen. Kapitalkontroller kommer även förhindra utflöde av pengar ur landet. Detta var det enda möjliga svaret på trojkans provokativa handlingar. Under bankhelgen kommer kollektivtrafiken i Aten vara gratis.
Tsipras manade till lugn då dessa åtgärder meddelades. Han kritiserade trojkans beslut att inte bevilja en tillfällig förlängning av nödpaketet: ”Det är tydligt att beslutet från eurogruppen och ECB är ett försök att utpressa det grekiska folkets vilja och att förhindra de demokratiska processerna – att genomföra folkomröstningen. De kommer inte att lyckas. Dessa beslut kommer endast leda till motsatta resultat. De kommer att stärka det grekiska folkets beslutsamhet att avfärda de oacceptabla förslagen och dess institutioners ultimatum.”
Med detta följde en vädjan till massorna att mobilisera sig på Syntagmatorget i Aten på måndag den 29 juni. Detta är helt rätt, då folkomröstningen kommer bli en kamp som inte kan vinnas endast vid valurnan, utan måste utkämpas genom massornas mobilisering på gatorna.
Är en överenskommelse fortfarande möjlig?
Den 27 juni gjordes flera försök till att återuppta förhandlingarna. Även Christine Lagarde från den Internationella valutafonden uttalade sig till fördel för förhandlingar och skuldlättnader. Den franska presidenten Hollande, uttryckte sig liknande. Obama ringde Angela Merkel för att säga att ”det var mycket viktigt att göra allt för att göra det möjligt för Grekland att återuppta reformer och tillväxt inom eurozonen.”
USA är klart orolig över effekterna av ett grekiskt utträde ur den europeiska ekonomin och desto större, ur världsekonomin. De har rätt i att oroa sig. Trots allt prat om att EU nu blivit ”isolerat” mot effekterna av ett grekiskt uteblivande, är sanningen att den europeiska återhämtningen i ekonomin är mycket ömtålig och vilket bakslag som helst kan driva den tillbaka till en lågkonjunktur.
Det är detta som, i slutändan, skulle kunna få trojkan att erbjuda en mer ordentligt skuldlättnad. Detta kan inte avfärdas, då satsningen är stor. Men det verkar inte vara den mest troliga utgången då maktfulla krafter har satts i rörelse i motsatt riktning. Samtidigt finns de orsaker, som ledde till kollapsen av förhandlingarna den 26 januari, kvar.
Denna morgon, den 29 juni, är alla uttalanden från trojkan mycket stränga och konfrontativa. EU-kommissionens ordförande var särskilt provokativ. Han anklagade den grekiska regeringen för att inte ha talat sanning till sitt folk. Han behåll minen när han sa att trojkan aldrig har krävt nedskärningar i de grekiska pensionerna. Detta är ren lögn. Trojkan krävde omedelbar indragning av EKAS (ett bidrag till de med lägst pension), dock skulle han naturligtvis hävda att detta inte är en pensionsersättning.
Som om det inte räckte med att ha förolämpat den grekiska regeringen genom att påstå att de ljuger, hade han sedan inga problem med att blanda sig i en suverän stats angelägenheter genom att uppmana alla greker att rösta JA i folkomröstningen. Han insisterade på att folkomröstningen inte handlade om ett av trojkans senaste ultimatum, utan handlade om medlemskapet i EU och tillade kallt att det grekiska folket ”inte borde begå självmord”, efter att tusentals greker tagit sitt liv på grund av de trojanska nedskärningarna.
För att strö salt i såren, tillade Juncker att trojkan faktiskt hade förberett sig på att erbjuda en skuldlättnad… som ska diskuteras först till hösten!
Detta följdes med att den tyska vicekanslern Gabriel sa att röstningen handlade om ett medlemskap i eurosamarbetet, och tillade att ”Tsipras hade velat ändra reglerna för euron, politiskt och ideologiskt” och att detta var ”mycket farligt”. Detta visar de verkliga orsakerna bakom trojkans fasthållande vid att förödmjuka den grekiska regeringen till dess underkastelse, vilka inte bara är ekonomiska, utan också politiska. De kan inte tillåta existensen av en regering som utmanar åtstramningspolitiken då detta skulle bli ett ”dåligt exempel” för andra europeiska länder.
Angela Merkel sa att, “ingen försökte lägga sig i den grekiska omröstningen”, då de bara ”visade på konsekvenserna” av den. Hon såg till att få ett slut på de rykten om ett nytt krismöte på onsdag genom att göra klart att det ”inte fanns någon riktig anledning” för ett sådant möte, och att ”det inte fanns någon godkänd grund för ett tills vidare program för Grekland” efter förfallodatumet för nödpaketet på tisdag.
Ordföranden för det europeiska parlamentet, Martin Schulz, pratade på samma sätt och ”vädjade” till det grekiska folket till att rösta ja och hotade till och med att själv åka till Aten och se till att så blir fallet.
Detta är krigsretorik, inte medgörlighet. Tsipras har helt rätt när han säger att alla dess provokationer kommer ha motsatt effekt och stärka beslutsamheten hos det grekiska folket att kämpa mot ultimatumet.
Stämningen bland folket
Det finns såklart en känsla av osäkerhet i Grekland idag, med stängda banker, få köer till bankomaterna, en kampanj av de mäktiga kapitalistiska medierna för att skapa panik, köer vid bensinstationerna och panikhandlande i mataffärer. Hur som helst är den avgörande frågan vem befolkningen kommer anklaga situationen för. Opinionsundersökningar före utlysningen av omröstningen visade att en majoritet, mycket riktigt, lade skulden på trojkan.
Det har varit mycket prat om två opinionsundersökningar som visade att majoriteten av det grekiska folket hellre har kvar euron och därför skulle rösta ”ja” i omröstningen. Detta är extremt missvisande och visar inte den verkliga stämningen. Dessa opinionsundersökningar gjordes innan man visste att en folkomröstning skulle genomföras, mellan den 24 och 26 juni. Vid den tidpunkten verkade det som att regeringen och trojkan var nära en överenskommelse och fastän folket visste att detta inte var en så fördelaktig överenskommelse, är det förståeligt att man såg det som det enda alternativet och som ”bättre än ingenting”.
Detta liknar inte alls stämningen som uppstod efter att Tsipras utlyst folkomröstningen och fördömde trojkan som utpressare medans han förklarade de skandalösa förslagen som innebar att arbetarna skulle betala för krisen.
En ung grekisk kvinna som intervjuades av spanska “20 minutos” uttryckte det på följande sätt: ”Jag upplevde det som att vi var nära en revolution, som om vi skulle visa dem vad vi går för”. För Marilenas del är invånarna inte arga utan ”redo för en strid”. Hon sade att hon stödjer Tsipras därför ”han har stake” och ”vi accepterar inte utpressningen”. Hon röstade inte i januari men nu menar hon att ”vår framtid står på spel”.
Folkomröstningens utlysande har brytit dödläget i vad som verkade vara oändliga förhandlingar och ännu mer beviljande från regeringen gentemot trojkan, för att följas av ännu strängare krav. Nu är lägrena tydliga och de är redo för sammandrabbning. Moralen hos trupperna är viktig i vilket krig som helst och kommer avgöras på söndagen den 5 juli.
KKE och omröstningen
I detta avseendet är det värt att kommentera positionen som det Kommunistiska partiet KKE tagit, vilken är att förkasta omröstning som ett falskt dilemma och uppmana till att lägga ner sin röst. Det kommunistiska partiet i Grekland är en ansenlig organisation med många utmärkta arbetare och unga aktivister, med ett betydligt inflytande bland den organiserade arbetarklassen. På fredagen den 26 juni, samlade dem till en stor demonstration mot den senaste överenskommelsen som förhandlades fram av trojkan och regeringen. Deras argument mot både ultimatumet och regeringens förslag till trojkan är helt korrekta. Det finns inget att välja mellan dem två.
Hursomhelst, i en tid då det grekiska folket delas upp i två olika läger, ett som stödjer trojkans ultimatum, fortsatta åtstramningar och det andra som motsätter sig detta, håller sig KKE reserverad från denna strid, som enligt dem är oärlig. Medan det är sant att Tsipras anser att denna konflikt är ett sätt att få mer kontroll över förhandlingarna, ser folk det som en chans att hugga tillbaka mot trojkan. För att revolutionärer ska kunna vinna över arbetarklassens massor, behöver de kunna relatera till denna stämning och hjälpa människorna att dra de nödvändiga slutsatserna. Detta skulle vara att hålla en sann leninistisk linje, som till exempel användes mot Kornilov-kuppen 1917 eller som förespråkades av Lenin i ”Radikalismen”. Motsatsen är Kommunistiska Internationalens sekteristiska galenskaper under den s.k. ”tredje periodens” mellan 1928 till 1933, vilka gav förödande resultat.
Om ledarskapet I KKE fortsätter med denna inställning till omröstningen kommer de förlora ännu en stor del av dess väljare och medlemmar, som var fallet efter deras sekterism i de två parlamentariska valen 2012, då man gick från 8,5% till 5% av rösterna.
Vad vi säger är inte att KKE borde upphöra med sin kritik av Syrizas ledarskap och dess utopiska idé om att en överenskommelse med trojkan är möjlig. Tvärtom. Kritiken är riktig och borde fortsätta (som Kommunistiska Tendensen i Syriza konsekvent gjort). Vad KKE:s ledare borde säga till de hundratals och tusentals som kommer mobiliseras under loppet av veckan för att motsätta sig trojkans ultimatum är: ”Vi står med er, vi kommer kämpa sida vid sida mot trojkan, men vi kan inte förlita oss på ledarskapet i Syriza, även om vi vinner folkomröstningen, för att få ett slut på åtstramningarna måste vi bestrida skulden och bryta med kapitalismen.”
Vilken väg framåt?
I hans tv-tal till nationen på söndagskvällen uppmanade Tsipras till lugn och meddelade även kapitalkontroller. Men det är inte tillräckligt att uppmana till lugn när man står inför sabotage från trojkan och dess grekiska allierade, de grekiska kapitalisterna. De försvarsåtgärder som regeringen vidtagit är nödvändiga men inte tillräckliga. Folk måste bli försäkrade om att deras besparingar är säkra, att deras löner och pensioner kommer betalas ut och att det finns en regering som är beredd att vidta de nödvändiga åtgärder som behövs för att försvara deras levebröd.
Som ett sätt att rädda småspararnas insättningar borde regeringen, såväl som att införa bankhelger och kapitalkontroller, utropa den omedelbara exproprieringen av alla banker. Men bankerna är i praktiken i bankrutt. Staten är också i bankrutt. Till och med det senaste förslaget om ett sparpaket på 8 miljarder och ökad omsättning skulle bara ha garanterat ett primärt budgetöverskott på 1% (alltså, innan skuldåterbetalningen). Det enda sättet för regeringen att tillskaffa sig tillräckligt mycket pengar för att betala löner och pensioner och behålla de grundläggande statliga funktionerna verksamma, är genom att beslagta kapitalisternas tillgångar.
Behovet av att samla de viktigaste delarna av ekonomin under ett kollektivt ägande är inte ett utopiskt krav utan en konkret nödvändighet som situationen kräver.
Till skillnad från vissa delar av den grekiska vänsterns illusioner (inklusive de huvudsakliga talesmännen från Syrizas vänsterplattform), kan ett utträde ur eurosamarbetet vara nödvändigt och till och med oundvikligt vid det här laget. Men det är ingen lösning, och inte heller någon väg framåt, med en bibehållen kapitalism som grund. Återinförandet av en grekisk valuta i ett kapitalistisk system skulle innebära en omedelbar värdeminskning, handelsrestriktioner från EU, hyperinflation och en hemsk förvärring av den ekonomiska lågkonjunkturen.
Ja, överenskommelser må ha nåtts med Ryssland, Kina och även Venezuela. Dessa är hursomhelst i begränsad omfattningen och kommer inte utan villkor. Ryssland och Kina är redan involverade i en del av privatiseringsprocesserna och skulle kräva dess fortsättning, vilket skulle helt gå emot mandatet från den 25 januari. Den grekiska ekonomin har blivit sammanlänkad med EU:s och skulle få en ordentlig stöt om det blir en Grexit.
Den berättigade rädslan för en ekonomisk kollaps så snart landet utesluts ur eurosamarbetet kommer att bli en viktig faktor i folkomröstningen. Bara genom ett bestämt handlande för att få en demokratisk planerad ekonomi under statlig kontroll, kan regeringen överkomma sådana rädslor.
Genom att lägga fram avgörande avslöjanden om kapitalismen (expropriering av kapitalistiska tillgångar, ensidigt förkastande av skulden, förlängning av nödpaketet, etc.), kommer Syriza kunna förstärka och sprida känslan av vilja utmana så väl som att väcka fram entusiasmen och stödet från arbetare runt om hela Europa som redan känner en instinktiv solidaritet med det grekiska folkets kamp mot trojkan.