Under lördagen den 20 februari tågade 300-400 personer från Götaplatsen till Brunnsparken i Göteborg. De var där för att visa sin avsky mot den turkiska statens inbördeskrig mot landets kurdiska befolkning och förra veckans attack mot en kurdisk demonstration i Stockholm. Demonstrationen arrangerades av Kurdiska Demokratiska Samhällscentret och på plats fanns kurdiska organisationer, Rojavakommittéerna, ett fåtal vänsterorganisationer, radikaliserade ungdomar, barnfamiljer och en del äldre.
Det var en väl förberedd och organiserad demonstration med en grupp kvinnor som gick längst fram i tåget, och på båda sidor gick demonstrationsvakter för att hålla ordningen. Revolution hade fem säljare på plats som pratade med många. Det fanns en oerhörd ilska över den turkiska statens våld och EU:s hycklande passivitet. Därför var det ingen slump att slagorden ekade längs hela avenyn trots ett slaskigt snöoväder: ”Turkiska armén ut ur Kurdistan!”, ”Erdogan, mördare!”, samt ett flertal andra hänvisningar till kurdernas kamp i Kobane, YPG och kampen mot ISIS.
En vänsterpräglad demonstration
Demonstrationen flöt på lugnt tills tåget närmade sig Gustaf Adolfs torg där det stötte på några personer från nazistsekten Svenska motståndsrörelsen (SMR) som tydligen sökt tillstånd att befinna sig på platsen i en av medlemmarnas namn, för att ”dela ut soppa åt hemlösa”. Demonstrationen avslutades därför i Brunnsparken, där stämningen var på topp trots nazisternas stinkande närvaro.
Det var talare från bland annat Rojavakommittéerna, SSU, Vänsterpartiet och Kurdiska Demokratiska Samhällscentret. Talens innehåll hade en tydlig vänsterprägel och förutom att fördöma Turkiets regim och dess relation till ISIS så underströk flera talare EU:s och Sveriges hycklande roll i att stötta Erdogan ekonomiskt och bry sig mer om att få Turkiet att stänga gränsen för flyktingar än att stoppa dess krigsbrott.
Men man hade ändå önskat att arbetarörrelsen hade tagit ett större initiativ för att mobilisera och organisera demonstrationen. Det är de stora arbetarpartierna S och V, och fackföreningarna som har överlägset störst potential att samla och organisera folk. De borde visa att de tar internationella frågor på allvar, och inte minst sammankoppla den internationella solidariteten med kamp i Sverige.
Vad som behövs är massiva kampanjer, tydliga politiska perspektiv om kamp för ett annat socialistiskt samhälle och vilja att organisera de kurder som kämpar samt resten av arbetarklassen, inte minst arbetare från Turkiet. Det är alldeles för otillräckligt att bara dyka upp på en demonstration och begränsa sig till att fördöma de hemskheter som sker.
För en socialistisk utväg
En talare från Kurdiska Demokratiska Samhällscentret påpekade att rörelsen för kurdernas befrielsekamp måste vara folkligt förankrad och socialistisk, och anknöt det till resten av Mellanöstern och sa att vi aldrig ska behöva välja mellan att antingen stå på imperialisternas eller terrorgruppernas sida.
Detta är helt riktigt, och kurdernas kamp i både Syrien, Turkiet och andra delar av Mellanöstern är en inspiration för vänstern i hela världen. Demonstrationen var inte bara viktig för protestaktionens skull i sig, utan för att den kurdiska rörelsen i Turkiet till stor del har kanaliserat den vänstervridning som skett även bland turkiska arbetare och det allmänna missnöjet mot regimen.
Det som behövs för att besegra Erdogan är en revolutionär allians mellan såväl turkiska som kurdiska arbetare. Regimen trappar nämligen upp våldet mot kurderna för att splittra folket längs nationella linjer och avleda uppmärksamheten från de ekonomiska och sociala problem som kapitalismens kris orsakar, och desto större anledning att understryka vikten av enighet.
Dagens demonstration var ett uttryck för en av de frågor som har en radikaliserande effekt på medvetandet, och en förberedelse inför kommande steg i den internationella kampen mot det kapitalistiska systemet och alla former av våld och förtryck som det orsakar.
