Frankrikes befrielse: En missad möjlighet

Motståndsrörelsen och Frankrikes befrielse under andra världskriget utgör några av de mest anmärkningsvärda episoderna i den franska klasskampens historia. Arbetarklassens massmobilisering skapade förutsättningar för att störta kapitalismen på revolutionär väg, vilket gjorde den härskande klassen livrädda.

Men arbetarklassens ledare, särskilt det franska kommunistpartiet (PCF), förrådde rörelsen. De gjorde allt för att återupprätta den franska kapitalismen och bevara den franska imperialismens koloniala välde.

Kommunistpartiet och kriget

I början av andra världskriget präglades PCF:s politik av tvära kast under inflytande av den stalinistiska byråkratin i Sovjetunionen. Fram till sommaren 1939 försökte Moskva ingå en militär allians med den franska borgarklassen, som av PCF framställdes som en vän av ”fred och demokrati”.

I verkligheten var varken det första eller det andra världskriget krig ”för demokrati”. I själva verket stod de ”gamla” franska och brittiska imperialistmakterna mot sin ”unga” rival, den tyska imperialismen, av vilken nazismen bara var ”ett kemiskt rent destillat”¹, som Trotskij uttryckte det. Frankrike och Storbritannien förde krig för att bevara sitt välde över hundratals miljoner människor i sina kolonier, inte för några demokratiska ideal. Dessutom förbjöd den ”demokratiska” franska regeringen kommunistisk och trotskistisk press redan den 26 augusti 1939, innan kriget ens hade brutit ut, varpå man förbjöd PCF i slutet av september samma år.

Sommaren 1939, trogen den linje som dikterats av Moskva, gick PCF:s främste ledare Maurice Thorez så långt som att demonstrativt ta värvning i den franska armén. Olyckligtvis för honom undertecknade Stalin i augusti samma år en pakt med Hitler. Thorez deserterade hastigt och lustigt och lämnade landet. PCF fördömde plötsligt det krig som man hittills förbehållslöst hade stöttat.

Från maj till juni 1940 sopade de nazistiska arméerna undan de franska trupperna och ockuperade Paris. Den 10 juli gav nationalförsamlingen, som hade flytt till kurorten Vichy i centrala Frankrike, fulla maktbefogenheter till marskalk Philippe Pétain. Han upprättade omedelbart en bonapartistisk militärdiktatur – ”Vichyregimen” – och proklamerade ”samarbete” med Nazityskland.

Även om vissa militanta kommunister anslöt sig till motståndet mot Vichyregimen och den nazistiska ockupationen redan sommaren 1940, förblev PCF:s officiella hållning länge förvirrad. Några av dess ledare försökte till och med (förgäves) förhandla med nazisterna om att få återuppta utgivningen av partiets tidning L’Humanité, med hänvisning till den allians som beseglats genom Molotov-Ribbentroppakten.

Den tyska invasionen av Sovjetunionen i juni 1941 innebar ännu en 180-graders vändning: kommunistpartierna runt om i världen fick order från Moskva om att till varje pris stödja de allierade i kriget.

I Frankrike förde PCF en allianspolitik med den borgerliga flygeln av motståndsrörelsen. I maj 1943 gick partiet med i det Nationella motståndsrådet, en koalition av de viktigaste borgerliga partierna och motståndsgrupperna. I juni samma år anslöt man sig även till den exilregering som leddes av general Charles De Gaulle, vilken Sovjetunionen redan i december 1941 hade erkänt som Frankrikes enda legitima ledning. Detta var i själva verket en fortsättning på den folkfrontspolitik som PCF hade fört sedan 1936.

PCF utvecklade en i huvudsak nationalistisk utgångspunkt och dess propaganda antog en mer antitysk än antifascistisk ton. Istället för att föra en tydlig klasspolitik – särskilt gentemot den tyska arbetarklassen, som även den led under den nazistiska stövelklacken, spred L’Humanité och andra underjordiska PCF-tidningar slagordet ”Ta en boche var! [ett nedsättande uttryck för tyskar]!”² De motståndsgrupper som stod under PCF:s kontroll slogs inte under kommunistiska symboler, som den röda stjärnan eller hammaren och skäran, utan under den franska trikoloren.

I takt med att nederlagen för Tredje riket blev allt fler anslöt sig även vissa borgerliga ledare, och till och med tidigare Pétain-anhängare, till motståndsrörelsen. Ett exempel var general Alphonse Juin. När amerikanska trupper ockuperade Algeriet – då en fransk koloni – i november 1942, bytte Juin från Pétainism till Gaullism inom loppet av några dagar. I den ”nationella enhetens” namn valde PCF att blunda för denna de Gaulleska skönmålning.

Samtidigt kämpade de kommunistiska motståndsgrupperna med enormt mod. De förföljdes av Vichypolisen och Gestapo men delade ändå ut flygblad, organiserade strejker, och till och med offentliga demonstrationer, mitt framför ögonen på ockupationsmakten. De intensifierade även attackerna mot tyska soldater, vilket ledde till att tusentals motståndsmän- och kvinnor fick betala för sin hängivenhet med sina liv.

PCF kunde också dra nytta av den prestige som Röda armén vann genom sina segrar i Sovjetunionen, särskilt efter slaget vid Stalingrad. För den franska befolkningen framstod kommunisterna alltmer som ett slags förkroppsligande av motståndet mot nazismen. När Frankrike befriades från nazisterna och dess medlöpare hade PCF därför starkt stöd. Trots detta valde partiets ledning att aktivt bidra till återupprättandet av den franska borgarklassens makt istället för att störta den.

Upproret sommaren 1944

Under 1944 blev motståndsrörelsen en avgörande kraft. Tiotusentals människor anslöt sig till Maquis – de motståndsgrupper som opererade på landsbygden – samt till stadsgerillorna, som trakasserade de tyska trupperna och Vichy-milisen.

Medan De Gaulle försökte begränsa motståndsgruppernas verksamhet så mycket som möjligt och inskränka deras roll till att understödja de allierade styrkorna, ägnade sig PCF helhjärtat åt hemliga aktioner och gerillakrigföring.

Nazisternas repression blev allt mer brutal under 1944, särskilt efter de allierades landstigningar i Normandie (6 juni) och Provence (15 augusti). Under hela sommaren, i takt med att motståndet intensifierades, ökade de grymheter som begicks av den tyska ockupationsmakten och Vichy-regimen. Den 9 juni avrättades över hundra civila av SS-divisionen Das Reich i staden Tulle (Limousin). Dagen därpå massakrerade samma division 640 invånare i byn Oradour-sur-Glane, som sedan brändes ner till grunden.

Men nazisterna stötte även på motgångar. I juli 1944 lyckades en kommunistisk Maquis-grupp i Limousin, ledd av den före detta läraren Georges Guingouin, framgångsrikt stå emot en offensiv från den tyska armén och Vichy-milisen under slaget vid Mont Gargan.

Efter två månader av hårda strider i Normandie lyckades de allierade slutligen bryta igenom fronten och avancera mot Paris. Samtidigt avancerade de trupper som landstigit i Provence norrut längs Rhônedalen i de retirerande nazisttruppernas spår. Men i resten av Frankrike, särskilt i Centralmassivet och i sydväst, befriades städerna av Maquis-grupper. I många regioner hamnade makten i händerna på de arbetare som genomfört upproret. “Befrielsekommittéer” organiserades för att administrera de befriade områdena.

I slutet av augusti 1944 reste sig Parisborna. Denna revolt, som till stor del initierades av den kommunistiska motståndsrörelsen, skrämde de allierade ledarna. De fruktade att PCF skulle utnyttja situationen och ta makten. De Gaulle skickade därför snabbt in franska trupper, varav en del var spanska republikaner i exil, för att befria staden ”tillsammans” med de revolterande arbetarna.

Men PCF hade inga planer på att gripa makten. Tvärtom hade partiledningen fått strikta instruktioner från Moskva: den borgerliga staten måste återupprättas till varje pris. Stalin ville bevara de goda relationerna som under kriget hade etablerats med de imperialistiska västmakterna. Den sovjetiska byråkratin fruktade också att en framgångsrik socialistisk revolution i ett västeuropeiskt land, där en arbetarstat utan byråkrati kunde uppstå, skulle kunna inspirera det sovjetiska folket att utmana Stalins egen makt.

Återställande av ”ordningen”

I de regioner som befriades av motståndsrörelsen skickade De Gaulle snabbt ut prefekter (statliga tjänstemän), som tog över administrationen från befrielsekommittéerna. Detta skedde utan något motstånd. Denna maktöverföring skedde med arbetarrörelsens organisationers goda minne, inte minst PCF och CGT (den största fackliga centralorganisationen). 

Ett av de problem som uppstod för borgarklassen var hur de skulle avväpna de ”patriotiska miliserna” – de väpnade motståndsgrupper som deltagit i de första striderna mot nazisterna under sommaren 1944 och lidit stora förluster. Dessa miliser hade vuxit snabbt och lockat många frivilliga. De representerade en alternativ maktstruktur till den borgerliga stat som De Gaulle försökte återupprätta.

På hösten 1944 beordrade PCF att de patriotiska miliserna skulle avväpnas och att deras medlemmar istället skulle integreras i den reguljära armén. Där placerades de ofta under befäl av tidigare Pétain-lojala officerare, som general Juin.

Denna integration var desto lättare för milismännen att acceptera eftersom kriget ännu inte var över. Tyskland ockuperade fortfarande Alsace (Colmar befriades först i februari 1945) samt flera hamnstäder vid Atlantkusten och Engelska kanalen, inklusive Dunkerque, Saint-Malo och La Rochelle.

Den fortsatta krigsinsatsen användes som förevändning för att samla alla samhällsklasser kring den borgerliga staten, med aktivt stöd från arbetarrörelsens ledare. Många motståndsmän och Maquisard-kämpar gick därför frivilligt över till den reguljära armén för att fortsätta kampen mot tyskarna. Många av dem miste livet i striderna under krigets sista månader.

Medan det ”inre motståndets” styrkor avväpnades, skyddade borgarklassen statsapparaten. De spontana utrensningarna av nazikollaboratörer, som Maquis-grupperna genomförde sommaren 1944, ersattes av en ”laglig” process, som var anmärkningsvärt mild. Trots att prefekterna haft en nyckelroll i repressionen av motståndsrörelsen och deportationerna av judar, var det bara en av dem som någonsin dömdes: Maurice Papon – och det först 1998!

På samma sätt påverkade den juridiska utrensningen bara en handfull chefer: de som alltför öppet agerat medlöpare. Detta var fallet för Louis Renault, som spontant ställde sitt företag i Wehrmachts förfogande. Han arresterades och dog i fängelse i oktober 1944, samtidigt som hans fabriker nationaliserades. Men Renault var undantaget som bekräftar regeln.

Majoriteten av de företagsledare som samarbetat med nazisterna behöll sina rikedomar. Ett talande exempel är Eugène Schueller, grundaren av L’Oréal, som 1941 var med och startade ett pro-nazistiskt parti, Mouvement Social Révolutionnaire, som fördömde bolsjevismen och judarnas ”förorening av rasen”. Efter befrielsen slapp Schueller helt undan straff. Hans barnbarn, Françoise Bettencourt, är idag världens rikaste kvinna.

En regering av ”nationell enhet”

Efter Paris befrielse bildades en ny regering för ”nationell enhet” den 9 september 1944. Från första början var denna regering otvetydigt borgerlig. För att lugna den härskande klassen förblev alla nyckelposter – ekonomi, inrikes, försvar etc. – i händerna på borgerliga ministrar eller på ministrar från socialistpartiet SFIO:s högerflygel.

Trots att de spelat en ledande roll i motståndsrörelsen deltog kommunisterna lojalt i regeringen, där de tilldelades två av totalt 21 ministerposter. Men PCF:s deltagande i regeringen innebar inte att arbetarklassen kom närmare makten – tvärtom fungerade det som ett skydd mot attacker från vänster, vilket kunde hjälpa till att stabilisera det kapitalistiska styret.

I valet i oktober 1945 avvisade väljarna De Gaulle och hans planer på en presidentstyrd republik med Vichy-liknande drag. Han tvingades avgå. Därefter delades regeringsmakten mellan tre partier: PCF, som var det största partiet i opinionen, SFIO och det nybildade borgerliga partiet Mouvement Républicain Populaire (MRP).

Det är värt att notera att MRP, liksom många andra borgerliga partier vid denna tid, anammade en ytligt ”socialistisk” retorik. Detta var ingen slump. Efter 15 år av global ekonomisk kris, imperialistiska krig och fascism var kapitalismen och borgarklassen allvarligt misskrediterade.

Arbetarrörelsen var däremot starkare än någonsin. PCF hade över 800 000 medlemmar och kontrollerade CGT, som hade över 5 miljoner fackligt anslutna. Men istället för att avslöja MRP:s hyckleri när de utgav sig för att vara ”socialister” för att vinna röster, valde PCF att regera tillsammans med dem för att rädda den borgerliga regimen.

Eftersom den styrkebalans som rådde omöjliggjorde att arbetarrörelsen omedelbart kunde krossas, försökte borgarklassen istället att desorientera och trötta ut den genom att förlita sig på arbetarrörelsens ledare. Ted Grant beskrev detta, baserat på Trotskijs analyser av Weimartyskland, som en ”kontrarevolution i demokratisk form”.

Socialförsäkringen

För att bevara sin makt tvingades borgarklassen att göra vissa eftergifter, vilket resulterade i en rad sociala reformer. Den mest betydelsefulla var införandet av det moderna socialförsäkringssystemet.

Detta var dock inget nytt koncept. Redan före kriget hade borgerliga teknokrater, med examen från elituniversitet och nära kontakter med bankirer och industrimagnater, övervägt att förstatliga socialförsäkringarna för att få bukt med röran som orsakats av konkurrensen mellan alla privata företag och deras respektive försäkringsbolag. Syftet var att effektivisera den franska kapitalismen och stärka dess konkurrenskraft genom att stödja finanssektorn och den privata industrin med nationaliserad socialförsäkring som planerades utifrån den härskande klassens intressen.

Den socialförsäkring som infördes efter kriget byggde på dessa tankegångar. För många arbetare innebar detta en konkret förbättring av levnadsförhållandena, genom att de fick ett visst skydd mot fattigdom vid sjukdom eller arbetsoförmåga. Men reformen tjänade främst kapitalisternas intressen.

Finansieringen av detta nya system måste ske på lika villkor av arbetstagare och arbetsgivare. Men i själva verket kommer alla arbetsgivarnas vinster från arbetarklassens obetalda arbete. Detta ”gemensamma” system innebar därför att de anställda ”beskattades” två gånger: första gången genom den andel av rikedomen som direkt tillägnades chefen, andra gången genom skatt och sociala avgifter. 

Socialförsäkringssystemet innebar också att anställda och egenföretagare fick bära den ekonomiska bördan för sjukvård, snarare än kapitalisterna. Samtidigt skulle arbetarklassen bära bördan för att få den franska ekonomin på fötter igen, till fördel för den härskande klassen.

”Kampen om produktionen”

Redan före 1939 låg den franska industrin långt efter USA och Tyskland. Under kriget förstördes stora delar av landets industriella kapacitet, både genom allierade bombningar och sabotage från retirerande tyska trupper. År 1945 var Frankrikes BNP bara 40 procent av förkrigsnivån. Många kapitalister och politiker förespråkade att staten skulle gå in och absorbera förluster och rationalisera produktionen. 

Som ett resultat nationaliserades flera sektorer, bland annat kolgruvor, flera kreditföretag, gas- och elbolag och fyra av de största bankerna. Men ekonomin förblev i huvudsak privatägd. En planeringskommission skapades, men dess uppgift var endast indikativ: den skulle uppmuntra privata företag att investera i de sektorer som staten anvisade, och lockade dem med ekonomiskt stöd och skattelättnader.

Nationaliseringarna var alltså selektiva och inriktade på de mest ”strategiska” sektorerna – de som krävde stora investeringar för att återuppbyggas. Staten tog på sig kostnaden för att rationalisera dessa företag, så att de kunde konkurrera på den globala marknaden. Majoriteten av företagen privatiserades igen under de följande årtiondena, ofta till kraftiga underpriser. Exempelvis privatiserades bankerna redan under 1960-talet.

Alla nationaliseringar skedde utan arbetarnas deltagande och ofta utan att företagsledningen byttes ut. På vissa platser uppstod dock spontana initiativ till arbetarkontroll. I Marseille rekvirerade CGT lokalt 15 företag vars ägare hade flytt eller arresterats som kollaboratörer. Men detta initiativ blev isolerat och fördömdes av PCF:s nationella ledning, som beskyllde de militanta marseillarna för att ”vilja skapa sovjeter”³.

År 1947 röstade nationalförsamlingen, inklusive de kommunistiska representanterna, enhälligt för en lag som innebar att de rekvirerade företagen skulle återlämnas till sina tidigare ägare – som dessutom skulle få ekonomisk kompensation.

Under denna period bedrev PCF aktivt en politik de kallade ”kampen om produktionen”. Istället för att driva på för arbetarkontroll och nationaliseringar i arbetarnas intresse, uppmanade partiet arbetarna att öka produktionen för att återuppbygga den franska ekonomin – det vill säga för att återställa den franska kapitalismens vinster. Mellan 1945 och 1948 fördubblades arbetsproduktiviteten, medan den genomsnittliga köpkraften sjönk med en tredjedel. Inflationen låg på nästan 60 procent under 1946 och 1947. Hungern var fortfarande utbredd och ransoneringen av livsmedel pågick ända fram till 1949.

Trots detta lidande uppmanade PCF arbetarna att ”producera först, klaga sedan”⁴. I juli 1945 höll Maurice Thorez ett tal till gruvarbetare från norr som arbetade i gruvor, som var extremt farliga efter nazisternas sabotage. Han sade:

”Att producera är idag den högsta formen av klassplikt, av fransk plikt. Igår var vårt vapen sabotage, väpnad aktion mot fienden; idag är vapnet produktion för att omintetgöra reaktionens planer.”

Det franska koloniala imperiet

Vid Brazzaville-konferensen 1944 väckte De Gaulle stora förhoppningar när han talade om framtida ”inhemskt deltagande” i förvaltningen av de franska kolonierna. Tiotusentals soldater från kolonierna hade kämpat i de fria franska styrkorna (FFL). 1944 utgjorde de nästan 60 procent av de ”fria franska” stridskrafterna samt hälften av de stupade. Men dessa förhoppningar krossades snabbt.

Efter landstigningarna i Normandie och Provence beordrade den franska generalstaben en ”tvättning” av sina trupper. De koloniala soldaterna avväpnades och skickades tillbaka till sina respektive kolonier, där de franska myndigheterna väntade på dem. I Thiaroye, Senegal, krävde avväpnade soldater ut obetald lön – och massakrerades i dussintal.

Den 8 maj 1945 – samma dag som den nazistiska kapitulationen – organiserade algeriska nationalister en demonstration i Sétif för att fira segern och kräva politiska rättigheter. Demonstranterna bemöttes med brutalt våld. Ett uppror bröt ut och dränktes i blod. Den franska armén slaktade tillsammans med bosättarmiliser mellan 10 000 och 40 000 algerier. PCF gav sitt fulla stöd till repressionen och beskrev händelserna som en ”fascistisk komplott” ledd av ”Hitlers provokatörer”. Den 12 maj 1945 publicerade L’Humanité en artikel där man omgående krävde ”ett skoningslöst straff för organisatörerna av upproret och de hantlangare som ledde upploppet”.

I Vietnam utropade Ho Chi Minh den 21 september 1945 landets självständighet från Frankrike. Ett år senare, i november 1946, svarade den franska armén med att bomba hamnstaden Haiphong, vilket utlöste första Indokinakriget. På Madagaskar bröt kampen för självständighet ut i mars 1947, krossades brutalt och resulterade i någonstans mellan 11 000 och 100 000 döda. PCF protesterade visserligen halvhjärtat mot allt detta, men satt kvar i regeringen och offrade de koloniserade folken på ”återuppbyggnadens” altare – det vill säga återuppbyggnaden av den franska imperialismen.

Strejkerna 1947

I Arbetsmarknadsdepartementet drev kommunisterna förvisso fram arbetsrättslig lagstiftning och socialförsäkringen. Men de drev också på för övertidsarbete och försökte hålla tillbaka klasskampen när den dök upp igen efter tre år av ”kamp för produktionen”.

I april 1947 utbröt en strejk vid Renault-fabriken i Boulogne-Billancourt – som hade nationaliserats 1945 – i protest mot att regeringen minskade brödransonerna. PCF fördömde denna strejk och de strejker som följde som oansvariga, med argumentet att de hotade produktiviteten i de nationaliserade företagen. Men partiledningens auktoritet över arbetarklassen var inte lika stark som den var 1945. På ett möte buades Eugène Hénaff, generalsekreterare för CGT:s metallsektion, ut av de strejkande Renault-arbetarna.

Under de följande månaderna spreds strejkerna över hela landet, och PCF-ledningen kunde inte stoppa dem. I vissa städer blev rörelsen explosiv. I Nevers och Lyon stormade demonstranter prefektkontoren.

För borgarklassen blev PCF:s deltagande i regeringen nu en belastning snarare än en fördel. Dessutom hade det kalla kriget inletts, vilket innebar att USA och de franska kapitalisterna såg PCF som ett hot. I maj 1947 uteslöts PCF brutalt ur regeringen av sina tidigare allierade i SFIO och MRP.

Efter sin uteslutning försökte PCF återknyta kontakten med arbetarna och anslöt sig gradvis till den strejkrörelse man tidigare hade fördömt. Men vändningen kom för sent – strejkrörelsen hade redan börjat tappa fart och ebbade ut i december 1947.  För att avsluta det hela tog borgarklassen till en blandning av repression och eftergifter, såsom en allmän lönebonus på 1 500 franc och ökade familjebidrag.

Detta nederlag fick långtgående konsekvenser. PCF:s vacklande linje gjorde det möjligt för borgarklassen att splittra fackföreningsrörelsen. I slutet av 1947 bröt sig CGT:s högerflygel, som stöddes av vissa sekterister, ut och bildade Force Ouvrière, en fackförening som finansierades av den amerikanska imperialismen men som förblev i hopplös minoritet.

År 1948 bröt en ny strejkvåg ut bland gruvarbetarna i norra Frankrike. PCF stödde strejken och spelade en nyckelroll i dess organisering, men partiledningen gjorde inga försök att sprida rörelsen till andra sektorer. De stalinistiska ledarna tänkte använda strejken som ett förhandlingskort för att förhoppningsvis kunna återvända till regeringsmakten.

Men regeringen slog brutalt ner strejken. Kravallpolisen CRS och armén sattes in mot de strejkande, och flera gruvarbetare dödades. Rörelsen ebbade slutligen ut i november 1948.

En missad möjlighet

Befrielsekampen och efterkrigsåren utgjorde en historisk möjlighet att störta den franska kapitalismen. Arbetarklassen var välorganiserad och djupt fientlig mot den borgerliga ordningen. Den härskande klassen var misskrediterad efter att ha samarbetat med nazisterna och Vichyregimen.

Om PCF hade varit ett genuint marxistiskt och revolutionärt parti, kunde det ha utnyttjat arbetarnas och böndernas revolutionära entusiasm för att genomföra en socialistisk offensiv mot kapitalismen. Till exempel kunde de spontana rekvisitioner av företag – exempelvis i Marseille – ha utvecklats till en bredare kampanj för nationalisering av industrins nyckelsektorer och infrastruktur under arbetarklassens kontroll.

Om befrielsekommittéerna och de patriotiska miliserna hade bibehållits och organiserats på nationell nivå, kunde de ha utgjort grunden för en arbetarstat. En sådan stat kunde ha ersatt den misskrediterade borgerliga regimen och genomfört en verklig utrensning av nazikollaboratörer och Pétain-anhängare. På internationell nivå var stämningen inom arbetarklassen sådan att USA och Storbritannien knappast hade kunnat ingripa militärt för att stoppa en socialistisk revolution i Frankrike.

Om arbetarrörelsens ledare – och framför allt PCF – hade använt sin auktoritet till att leda en revolutionär kamp, hade borgarklassen inte kunnat rädda sitt system. I stället räddade de stalinistiska ledarna medvetet den franska kapitalismen. PCF fick betala ett högt pris för sitt klassamarbete. Mellan 1946 och 1951 minskade PCF:s medlemsantal från över 800 000 till endast 220 000. De förlorade nästan en miljon väljare.

Idag måste alla som vill störta det här systemet dra nödvändiga lärdomar från detta förräderi för att kunna bygga ett revolutionärt ledarskap för arbetarklassen – ett ledarskap som kan möta de monumentala strider som ligger framför oss och slutligen leda arbetarklassen till seger.

---

1. Trotskij, L. ”Fjärde internationalens manifest om det imperialistiska kriget och den proletära världsrevolutionen”, www.marxists.org. ↩︎
2. France D’abord, oktober 1942 (https://www.parismuseescollections.paris.fr/de/node/922941), vår översättning ↩︎
3. https://www.film-documentaire.fr/4DACTION/w_fiche_film/12936_0 ↩︎
4. https://www.cinearchives.org/articles-et-publications-le-pcf-a-la-liberation-une-force-inedite-pour-une-situation-exceptionnelle-1307-1066-0-0.html ↩︎