Under flera helger på raken har de gula västarna samlat hundratusentals i radikala protester som skakat Frankrike i sina grundvalar. En klar majoritet av befolkningen sympatiserar med protesterna. Denna analys skrevs direkt efter den fjärde protesthelgen och visar rörelsens potential att övergå i en revolution.
De gula västarna gick ut på gatorna för fjärde gången denna helg (8 december). Den officiella siffran på 130 000 deltagare är en grov underskattning – det kan eventuellt röra sig om upp till en halv miljon. Denna gång svarade den franska staten brutalt genom att mobilisera 89.000 gendarmer (militär med polisiär befogenhet) runt om i Frankrike, i ett försök att förhindra de gula västarna från att demonstrera – fredligt eller inte. Resultatet blev att över 2000 personer arresterades.
Universitetsstudenter och gymnasieelever har nu också beslutsamt börjat delta i protesterna och mötts av hänsynslös repression från polisen. Samtidigt har arbetare inom de stora fackförbunden deltagit i stor skala och börjat att röra på sig underifrån, men det fackliga ledarskapet har spelat en skamlig roll och försökt att ”lugna ner” protesterna och hålla tillbaka arbetarna genom att ”förhandla” med regeringen. Samtidigt har det startats en hysterisk internationell mediekampanj som genom desinformation försökt undergräva rörelsen genom att identifiera de gula västarna med högerextremism och ryska trollfabriker.
Under dessa dramatiska händelser har president Macron (vars opinionssiffror nu ligger under 20 procent) varit helt frånvarande. I stället fick premiärminister Édouard Philippe uppgiften att meddela om att man drar tillbaka den nya koldioxidskatten, som varit den utlösande faktorn för protesterna.
Macron har tidigare lovat att ”aldrig vika sig för gatuprotester” men tvingas nu göra en förödmjukande eftergift. Denna eftergift har dock inte lyckats med något annat än att inge de franska massorna med mod, och de har nu lärt sig att det enda sättet att segra är genom klasskamp. Deras krav har nu utökats och går mycket längre än att avskaffa koldioxidskatten. Flera krav ställs nu som är direkt kopplade till folkets ökade levnadskostnader och det breda missnöjet med det politiska etablissemanget. De folkliga kraven är återinförande av förmögenhetsskatt, höjda pensioner, höjd minimilön, sänkta politikerlöner och framförallt – Macrons avgång och att upplösa nationalförsamlingen.
En revolutionär situation har börjat utveckla sig i Frankrike: det enda som fattas är ett ledarskap med bas inom arbetarklassen och ett tydligt handlingsprogram, som involverar en kampanj med målet att starta en generalstrejk som kan tvinga fram Macrons avgång.
Polisbrutaliteten
Lördag 10 december använde Macron nya en ny polistaktik för att stoppa folk från att demonstrera. Bara i Paris blev 1000 människor arresterade. Förbipasserande tvingades att stanna och bli genomsökta oavsett om de hade på sig gula västar eller inte. Alla väskor konfiskerades och grupper som samlats för att delta i demonstrationen blockerades i många delar av huvudstaden. Arié Alimi, en advokat som arbetar på Paris Bar och som är medlem i International League for Human Rights, kommenterade det skandalösa agerandet: ”Vi har sett människor som endast velat protestera som blivit arresterade (…) [polisen] har arresterat människor som inte har gjort någonting som de misstänker har dåligt uppsåt.” Faktum är att den franska staten arresterar människor i ”förebyggande” syfte, innan de begått något brott, vilket bryter mot alla den borgerliga rättens principer.
Polisrepressionen i Paris har varit hänsynslös. Tårgasgranater, gummikulor, vattenkanoner och även bepansrade fordon sattes in för att skingra demonstranterna, som hade för avsikt att gå mot presidentpalatset Elysée. Bilder cirkulerar på nätet som visar människor som slås omkull av vattenkanoner och kollapsar i smärta efter att blivit träffade av gummikulor. Det finns flera bilder på sociala medier som visar de skrämmande skador som de åsamkats av polisen. Trots detta fokuserar 99 procent av alla medier på demonstranternas våld. Hittills har 700 människor skadats som deltagit i rörelsen kring de gula västarna. Trots detta lyckades många ta sig igenom delar av centrala Paris, där många sjöng revolutionära sånger som Bella Ciao.
Utanför Paris tilläts demonstrationer i vissa städer och fick stor uppslutning. Exempelvis mobiliserades 2000 demonstranter i Brest på den franska nordvästkusten, en stad med en befolkning på endast 140.000. Demonstranterna i dessa provinser fick också möta ständig repression från polisen.
I Toulouse lyckades flera grupper av demonstranter att bryta igenom polisens linjer i deras försök att förhindra demonstranterna att gå ihop. I Bordeaux skrek demonstranter ”Anti-capitalista!”
Polisens brutala beteende fungerar bara som kontrarevolutionens piska som driver massorna framåt. De har redan dödat en 80 år gammal kvinna som träffades av en tårgasgranat när hon stod på sin balkong. Dussintals obeväpnade demonstranter har blivit isolerade av grupper av poliser och sedan misshandlade. En video har spridits på nätet där en funktionshindrad man i en gul väst blir nedriven ifrån sin rullstol av en gendarm. Dessa fruktansvärda handlingar har väckt stor ilska hos allmänheten, vilket kan ses i en kommentar till videoklippet på Twitter: ”Era jävlar! Jag hoppas att ni alla [poliser] hamnar i en rullstol snart!”
Det som är intressant är att de gula västarna börjat att få en mer organiserad karaktär och sammankallat till stormöten i ett flertal städer. I Toulouse höll 500 aktivister från de gula västarna i regionen ett stormöte för att diskutera målet för rörelsen och hur de kan stärka organisationen. Detta är viktiga steg framåt. Dessa stormöten borde kopplas samman i ett nätverk där representanter kan väljas men också avsättas av majoriteten. Dessa representanter borde därefter träffa representanter för studenter och strejkande arbetare och kämpa tillsammans på lokal, regional och nationell nivå.
Studenterna slår tillbaka
Ungdomen på gymnasieskolor och universiteten har signalerat sitt stöd för de gula västarna och även deltagit i demonstrationer runt om i hela Frankrike. Många institutioner (både gymnasieskolor och universitet) är just nu under blockerad eller ockupation (bland annat Nanterre och Tolbiac), och det har varit stormöten i hela landet för att diskutera studenternas hållning till gula västarna och andra problem (bland annat behovet av en utbildningsreform).
En motion skriven av våra kamrater från Internationella Marxistiska Tendensen (IMT) ger ett uttalat stöd till de gula västarna och uppmanar till en samordnad strejk för att avsätta regeringen vilket redan röstats igenom av en överväldigande majoritet på universitetet i Montpellier och i Toulouse. Den kommer även att diskuteras i Lyon. I Nanterre bifölls en resolution på ett stormöte den 10 december med 2000 deltagare (både studenter och personal), där man deklarerar universitetets solidaritet med de gula västarna och att man protesterar mot den statliga repressionen. Man har också lovat att universitetet ska gå ut i strejk tills ett flertal krav (bland annat avskaffandet av kontrareformerna inom utbildningen) är uppfyllda.
Dessutom var studentblocken framträdande under helgens demonstrationer med en stor skara från Universitetet i Sorbonne. De marscherade tillsammans med de gula västarna i lördags med slagord mot Macrons ekonomiska policy och polisrepressionen.
Gymnasieelever har också mobiliserat nationellt efter en uppmaning från det nationella gymnasieförbundet (UNL). I torsdags förra veckan blev över 700 gymnasieskolor satta i blockad eller i strejk och antalet var högre i fredags.
Polisen har behandlat eleverna med särskild brutalitet, vilket bara har retat upp rörelsen och gjort den starkare. Den 6 december tvingade polisen i norra centrala Frankrike 150 gymnasieelever från Mantes-la-Jolie att gå ner på knä med sina händer bakom huvudet efter att de krävt en förändring av betygssystemet. Som svar på denna vedervärdiga massarrestering (som blivit viral på sociala medier) av franska polisen har dussintals studenter och lärare runt om i hela Frankrike gått ner på knä med sina händer bakom huvudet i solidaritet med de utsatta eleverna. Bland annat gjordes detta av en stor grupp människor på Place du Château d’Eau i fredags. På vissa ställen, som till exempel i Marseille, har förtroendemän för den fackliga organisationen CGT fysiskt försvarat studenter som brutalt attackerats av polis.
Denna repression kommer inte att skrämma ungdomarna utan tvärtom tvinga dem att dra radikala slutsatser, vilket kommer dra dem närmare de arbetare som tagit till gatan. Detta har redan bevisligen skett då en överväldigande majoritet gett stöd för våra kamraters motion i Montpellier och Toulouse. Studenterna har också börjat bilda riktiga organisatoriska strukturer. Resolutionerna i Nanterre uppmanar universiteten i Parisregionen att rösta fram delegationer för ett massmöte i Ile-de-France med start den 13 december. Just nu diskuteras det att gå ut i en nationell studentstrejk. I Toulouse slutligen, har representanter för de gula västarna deltagit på studenternas stormöten och vice versa. Detta är viktiga och positiva steg framåt och kommer visa den effekt som de gula västarna har på studenternas medvetande. Vi ska komma ihåg att det var sammankopplingen mellan solidariska studenter och arbetarklassen som tvingade De Gaulle på knä under majrevolten 1968.
Fackförbunden: Revolution underifrån, reformism ovanifrån
Ända från början har ledarskapet inom de stora fackliga organisationerna haft en bedrövlig inställning till de gula västarna. De har vägrat att stödja dem och till och med fördömt dem för att till sist ändå tvingas mobilisera tillsammans med de gula västarna på grund av press underifrån. Vi har sett allt fler skikt av arbetarklassen som börjat delta i kampen och ställt sig tillsammans med de gula västarna – inklusive brandmän och ambulanspersonal som i sin tur drar in breda skikt av arbetarklassen i kampen.
Även arbetare och tjänstemän från traditionellt mer apatiska ”medelklassyrken” har börjat röra på sig. Till exempel har 160 jurister från Béziers gått ut i total strejk i tisdags (4 december) på grund av flera försök till kontrareformer i rättsväsendet. De strejkande juristerna har uttalat sitt stöd för de gula västarna och protesterat tillsammans med dem utanför Béziers domstol förra veckan. Denna aktion är väldigt betydelsefull och påminner om händelserna 1968, då den revolutionära generalstrejken också omfattade mycket breda samhällsskikt, som innefattade även kontorister, administratörer och statstjänstemän med flera.
I kontrast till denna radikalism hos den fackliga medlemsbasen har ledarna för de sex största fackliga organisationerna (inklusive CGT men inte SUD) nått en ny lägstanivå i torsdags (6 december) genom att ställa sig bakom ett gemensamt uttalande där de förkastar ”alla former av våld i försök att få igenom krav”. De har även välkomnat förhandlingar med regeringen och nämner inte de demonstrationer som planeras under de följande dagarna. Detta skandalösa uttalande är nästan ett direkt samtycke med Macrons uppmaning som gjordes samma dag till alla politiska och fackliga organisationer om att ”mötas och samtala” i stället för att delta i protesterna eller organisera strejker.
Inte särskilt överraskande har den fackliga ledningens förrädiska uttalande gjort medlemmarna rasande, då de i stor utsträckning samarbetat med de gula västarna ända sedan rörelsen startade. Det gemensamma uttalandet förkastades och fördömdes omedelbart av lokala avdelningar från de fackliga organisationerna. CGT:s avdelning 13 (Toulouse) har gjort ett starkt uttalande där de fördömer de fackliga topparna och säger att ”Vi kommer fortsätta fördöma och bekämpa det verkliga våldet, vilket är det våld som den härskande klassen använder mot arbetare.”
CGT:s avdelning 13 från Marseille (vars förtroendevalda försvarade gymnasieelever från polisvåld tidigare i veckan) säger att det gemensamma uttalandet från ledningen ”ger ett katastrofalt budskap till alla som deltar i kampen och sätter våra aktivister i fara.” Avdelningen har kallat till ett krismöte för att hålla sina ledare inom CGT ansvariga.
CGT:s nationella industriförbund har också tagit avstånd ifrån vad de kallar för ett ”ovärdigt” uttalande och fördömer i stället ”våldet från företagsägarna, polisen och den fackliga repressionen som reformisterna gör sig medansvariga till.” De skriver även att ”om våld förekommer, så är det på grund av förtryckarna, inte de förtryckta… CGT ska stå sida vid sida med arbetare, inte med företagsägarna och regeringen.” CGT:s avdelning inom energisektorn har också fördömt uttalandet och kommer tillsammans med CGT-anslutna transportarbetare utlysa en 48-timmars strejk på torsdag. CGT:s avdelning 59 (Lille) är den senaste avdelningen som ställt sig bakom protesterna och fördömt uttalandet. De skriver också att de kräver ett nationellt krismöte inom CGT.
Den starka kontrasten mellan radikalismen underifrån och reformismen ovanifrån blir tydligare för varje dag som går. Medan vanliga arbetare och fackmedlemmar drar sig närmare de gula västarna och i vissa fall drar revolutionära slutsatser mot Macron-regimen, så är den fackliga ledningen rädd för den radikalism som börjat växa fram underifrån och försöker till varje pris passivisera och hålla tillbaka sina medlemmar. Det är mycket troligt att denna vrede och frustration kommer resultera i ett uppror mot generalsekreteraren Philippe Martinez och det nuvarande ledarskapet inom CGT på deras 52:a kongress i maj 2019.
Den aktionsdag som CGT planerar den 14 december kommer bli oerhört viktig och det är av yttersta vikt att de fackliga gräsrötterna fortsätter att intervenera i kampen tillsammans med de gula västarna och på så sätt fördjupa rörelsens koppling till den organiserade delen av arbetarklassen. Det hade varit önskvärt att föra fram behovet av en koordinerad kampanj av strejker och även att välja fram ett demokratiskt nationellt ledarskap som kan föra rörelsen framåt. I dagsläget finns det en fara att den nuvarande fackliga ledningen gör att människor drar den felaktiga slutsatsen att fackförbunden är en del av samma ”politiska etablissemang” som de gula västarna kämpar mot, vilket skulle isolera fackföreningarna från rörelsen.
Den härskande klassen är medveten om att de måste använda den fackliga ledningens auktoritet för att hålla tillbaka rörelsen. Detta är bakgrunden till att den fackliga ledningen gjorde sitt uttalande ”mot våld” den 6 december och varför Macron idag har möte med de lokala borgmästarna, presidenten för senaten och ledarna inom de största fackliga organisationerna (inklusive CGT) samt representanter för de tre största arbetsgivarorganisationerna. Macron vill att det ska se ut som att han ”samtalar” med alla delar av samhället när ”den republikanska regimen hotas”. Men genom att involvera alla dessa organisationer i sina manövrer riskerar Macron att misskreditera dem ytterligare genom att befläcka dem med sitt eget misslyckande. Detta skulle göra dem till mindre användbara instrument för att hålla tillbaka de gula västarna.
Dessutom bad arbetsmarknadsministern i fredags (7 december) de privata arbetsgivarna att höja lönerna för sina arbetare. Precis som 1968 så är den härskande klassen beredd att göra eftergifter när den riskerar att förlora allt. Det finns dock ett par skillnader jämfört med 1968. Först och främst tog majrevolten plats under efterkrigstidens ekonomiska höjdpunkt och arbetsgivarna hade ett mycket större utrymme att göra eftergifter på grund av sina massiva vinster. I dag är situationen helt annorlunda. Den franska ekonomin har knappt återhämtat sig från krisen 2008.
Dessutom hade kommunistpartiet 1968 en enorm auktoritet bland radikala arbetare och fackliga företrädare. Det var kommunistpartiet som såg till att massorna accepterade borgarklassens eftergifter (huvudsakligen kraftigt höjda löner), vilket många inom de arbetarråd som upprättats motsatte sig – de ville i stället ta makten i Frankrike. I dag finns det ingen kraft med auktoritet inom arbetarrörelsen och definitivt inte bland de gula västarna som skulle kunna driva igenom en sådan uppgörelse. Arbetarnas reaktion på arbetsmarknadsministerns uttalande är i stället ”vi fick höra att det inte fanns pengar för att genomföra eftergifter men nu när de gula västarna kämpar på gatorna så finns det plötsligt pengar. Slutsatsen är tydlig: Alla ut på gatorna!”
”Det är ryssarnas fel!”
Borgarklassen och deras politiska och medierepresentanter är skräckslagna inför de gula västarna, som redan börjat spridas utanför Frankrike. Demonstranter i gula västar har börjat mobilisera och synas i Belgien och Nederländerna och ställer liknande krav som man gör i Frankrike. Den europeiska borgarklassen inser att denna rörelse utgör en risk för hela den franska kapitalismen med alarmerande konsekvenser för hela Europa.
Därför gör de nu allt i sin makt för att svartmåla och misskreditera de gula västarna som våldsamma ligister ledda av höger- och vänsterextremister. Inför helgens kommande protester har regeringen varnat turister och medborgare att stanna hemma och att ”höger- och vänsterextremister” kommer att ”vandalisera och mörda.”
Den internationella pressen har konsekvent tonat ner omfattningen av förra helgens protester för att ge ett intryck av att rörelsen håller på att försvagas. The Guardian påstår till exempel att bara 30.000 deltog i de nationella demonstrationerna förra helgen. Trots detta finns det ett stort antal videoklipp och foton på sociala medier som bevisar motsatsen. Massmedia har kraftigt betonat våldet och huliganismen, med bilder på brinnande bilar och upplopp som de sedan pumpat ut i tidningar i alla världens hörn. Samtidigt rapporterar de väldigt lite om det statliga våldet. Nästan inget har heller rapporterats kring alla de fredliga demonstrationer som ägt rum i hela landet när polisen har tillåtit demonstranterna att passera.
Försök har också gjorts att få rörelsen att framstå som ett våldsamt, kaotiskt och högerextremt fenomen mot den så kallade ”progressiva gröna koldioxidskatten.” The Observer skriver till exempel följande i sin ledare:
”De gula västarna har inga ledare som vill förhandla och livnär sig genom sina plattformar på sociala medier. De våldsamma drabbningarna i Paris visar att rörelsen tagits över av högerextrema grupper som vill störta en folkvald regering.”
Högerextremister i både Frankrike och internationellt har försökt att profitera på och ta över de gula västarna, men hittills har de misslyckats. I ett spektakulärt exempel på fake news lyckades Donald Trump övertyga sig själv om att demonstranterna skriker ”We want Trump!” och Marine Le Pen, ledaren för Front National har flera gånger uttryckt sitt stöd för rörelsen mot koldioxidskatten i ett försök att driva rörelsen i en reaktionär och nationalistisk riktning och gynna sig själv.
Men hittills är det bara Mélenchon, som konsekvent stött de gula västarna, som har gynnats. Han har klättrat med 8 procentenheter i opinionen till 29 procent och blivit den mest populära ledaren i Frankrike. Samtidigt har Le Pens opinionssiffror knappt förändrats sedan rörelsen började och bara lyckats öka med en procentenhet till 20 procent.
Samtidigt har tidningar som The Telegraph och New Scientist fördömt de gula västarna för att vara mot miljön eftersom de inte vill ha Macrons koldioxidskatt. Men i lördags ägde en demonstration för klimatet rum där många deltagare bar just gula västar! Det är tydligt att de gula västarna inte motsätter sig miljöförbättringar, utan bara att den franska arbetarklassen ska tvingas betala för att minska utsläppen medan de stora kapitalistiska företagen som gör sig skyldiga till den största delen av utsläppen klarar sig undan. I många städer gick demonstranter från de gula västarna och klimataktivister tillsammans.
I ett verkligt desperat försök från den borgerliga pressen har man försökt använda det gamla tricket att skylla på ryssarna och Kreml, som genom en enorm sammansvärjning påstås ligga bakom de gula västarna. The Times skrev i en artikel att ”hundratals konton på sociala medier kopplade till Ryssland har försökt stärka de gatuprotester som skakat Frankrike”. Den franska underrättelsetjänsten utreder tydligen ett rykte om att rörelsen, som började på sociala medier, ska ha spridits av ryska trollfabriker (falska konton som kontrolleras av ryska agenter). Vilket intresse Putin skulle ha i att motsätta sig en koldioxidskatt i Frankrike är högst oklart, men att anklaga Ryssland för att ligga bakom vreden och frustrationen mot åtstramningar och ojämlikhet är skrattretande.
Trots detta har rörelsen och dess krav ett starkt stöd hos det franska folket, där 60-70 procent stödjer protesterna. Dessutom finns det tecken på att det börjat uppstå internationell solidaritet med de gula västarna. Utöver mobiliseringen i Belgien och Nederländerna så cirkulerar det videor från de gula västarna på forum för det brittiska Labourpartiet. I forumen skrivs hundratals kommentarer om att arbetare i Storbritannien måste ”kämpa som fransmännen!”
Macrons Waterloo
Macrons auktoritet och internationella ställning har blivit helt krossad av rörelsen och inför det kommande EU-valet (som kommer att bli en folkomröstning om Macrons presidentskap) har hans ställning blivit extremt försvagad.
Det är anmärkningsvärt hur snabbt Macrons förtroende har rasat. Inom loppet av några månader har han gått från att betraktas som hela mänsklighetens hopp och en symbol för den globala marknadsekonomin och demokratin, till att knappt synas offentligt. Macron verkar fullständigt ha tappat kontrollen över krisen. Ikväll ska Macron göra ett offentligt uttalande, men det verkar osannolikt att det finns något som han kan säga i dagsläget som skulle reparera hans ställning. Precis som Marc Lazar, professor på Sciences Po i Paris, sade i Washington Post: ”Macron framstår som extremt svag och isolerad. Både på hemmaplan och i Europa.”
Den internationella borgarklassen är frustrerad över att Macron tagit tillbaka koldioxidskatten och att han rasar i opinionsmätningar och är mycket skeptisk till hans förmåga att lösa krisen. Han ses som arrogant och verklighetsfrånvänd. Den massiva polisbrutaliteten har bara förvärrat situationen.
Macrons hybris har alltid varit ett luftslott. Hans regims kris är djupare än hans egen personliga inkompetens och är en grundläggande kris för den franska kapitalismen som konsekvent halkat efter resten av Europa och inte lyckats återhämta sig från krisen 2008. De åtstramningar som riktats mot arbetarklassen för att lösa krisen har misskrediterat hela den franska politiska eliten. Två presidenter har redan tvingats avgå på grund av folkets dom. Som vi förutsåg under förra valet så har Macrons EU- och företagsvänliga politik visat sig helt oförmögen att lösa någon av den franska kapitalismens motsättningar. De gula västarna bevisar detta.
Den borgerliga tidningen Financial Times har uttryckt borgarklassens besvikelse över Macron:
”Om herr Macron hade lyckats bryta cykeln av [franska presidenter som dramatiskt förlorar sitt stöd], så hade hans internationella auktoritet stigit. Han hade kunnat uppstå som en global förkämpe för liberala värderingar. Vi behöver i högsta grad en sådan förkämpe just nu. I dagsläget ser det dock väldigt osannolikt ut att herr Macron skulle kunna rädda världen. Han får vara glad om han kan rädda sitt eget presidentskap.”
Krisen har också visat på splittringen i toppen. Parlamentsledamöter och ministrar är uppdelade mellan ”hårdingar” som vill fortsätta polisrepressionen utan att ta ett steg tillbaka, medan andra pratar om behovet av ”nya åtgärder” med fortsatta eftergifter och föreslår en oklar och osäker riktning.
Men det är osannolikt att små reformer (om de ens är möjliga under ekonomisk kris) skulle kunna blidka demonstranterna som nu har ställt sig bakom flera olika nya krav som mer och mer verkar innefatta störtandet av Macrons regering. Som en talesperson för gula västarna uttryckte sig som svar på annulleringen av koldioxidskatten: ”Vi vill inte ha smulor, vi vill ha hela baguetten!”
Dessa splittringar är ett symptom på att en revolutionär process börjat. Våra franska kamrater har förklarat i ett uttalande att alla ingredienser nu finns i Frankrike för att en revolutionär situation ska uppstå. Det som fattas är den nödvändiga ledningen för arbetarklassen, som kan föra klasskampen på gatorna till en kampanj av strejker som kan paralysera den franska ekonomin och slutligen göra sig av med Macrons misslyckade regering.
Upprättandet av verkliga demokratiska strukturer kommer också att bevara rörelsens sammanhållning och förhindra att den dör ut under julhelgerna eller urarta till huliganism utan riktning. Dessa är de objektiva uppgifterna som de gula västarna står inför. Framåt mot det femte steget!
Notis: Bara några timmar efter att denna artikel publicerades gjorde Macron ett offentligt uttalande där han tillkännagav en rad åtgärder som en del av en ”social och ekonomisk nödsituation”. Dessa åtgärder innebär:
– Höjd minimilön med 100 euro (som arbetsgivarna inte kommer att betala för).
– Inga ökningar av sociala avgifter för pensioner under 2000 euro i månaden.
– Löfte om att övertidsarbete inte ska beskattas.
– En begäran att arbetsköpare ska ge sina arbetare en årlig bonus.
– Försäkringar om att blanka röster kommer att tas med i beräkningen.
Detta är väldigt milda reformer som inte rör kapitalisternas förmögenheter. Eftersom Macron insisterat på att han inte kommer att återinföra förmögenhetsskatten, som han avskaffade, är det troligt att dessa smulor kommer att betalas av skattebetalarna – det vill säga vanliga arbetare. Mélenchon har med rätta avvisat eftergifterna och deltog i mobiliseringarna inför lördagens massiva demonstrationer, som återigen samlade tiotusentals människor.