Den före detta bankiren Emmanuel Macron valdes till president 7 maj förra året och tillkännagav omedelbart planer på stora nedskärningar och attacker på fackliga rättigheter. Under de följande månaderna föll hans popularitet snabbare än någon annan president gjort sedan undersökningarna började.
Nu planerar Macron att privatisera det statliga järnvägsbolaget och urholka anställningstryggheten. Detta har mötts av en militant tågstrejk, som fått stort stöd från både arbetare och ungdomar. Det är tydligt för många arbetare att Macron har gett sig på järnvägen för att krossa ett av de mest kampvilliga fackförbunden, och därigenom statuera ett exempel.
Dessutom har bland annat sophämtare, Air France-anställda, tjänstemän, advokater och sjukhus- och vårdanställda gått ut i strejk. Alla har sina egna krav, men i grunden är de sammankopplade – man kämpar mot försämrad anställningstrygghet, försämrade arbetsvillkor, lägre löner och visstidsanställningar.
Den 22 mars demonstrerade 500 000 människor över hela Frankrike, och konflikten har växt dag för dag. Macron försöker också avskaffa den allmänna rätten till en universitetsplats i närområdet för de som går ut gymnasiet med fullständiga betyg. Bland studenterna sker en våg av universitetsockupationer, massmöten och andra protester.
Staten har svarat med våld, både direkt genom polisen och indirekt genom att använda högerextrema grupper till att attackera arbetare och ungdomar. Presidentens rädsla för rörelsen är uppenbar. Beslutet om att Frankrike ska delta i bombandet av Syrien tillsammans med USA och Storbritannien lär åtminstone till viss del vara ett försök att avleda uppmärksamheten i nationalistisk riktning.
Samtidigt som ilskan ökar mot Macron, har den radikala vänsterns kandidat Jean-Luc Mélenchon blivit den mest populära politikern i Frankrike.
Mélenchon deltog i en av demonstrationerna den 22 mars och fick entusiastiska applåder för sitt tal, och kallade till en politisk demonstration den 5 maj. Hans La France Insoumise (ungefär Okuvade Frankrike) kräver ett omedelbart stopp på nedskärningarna, kraftigt höjda skatter för de rika, nationalisering av vissa centrala industrier och en ny, mer demokratisk konstitution. De ses som den främsta politiska oppositionen mot Macron.
Internationella Marxistiska Tendensens (IMT:s) franska sektion Révolution deltar i studentrörelsen och kämpar för att knyta samman den med strejkerna. I praktiken skulle de behöva utvidgas till alla sektorer för att effektivt kunna stoppa Macrons attacker. Det främsta hindret är fackförbundens ledning, som försöker lugna ner situationen genom att fokusera på att få till stånd ”konsultationer” för att nå en kompromiss med regeringen.
I maj 1968 var det studenternas och arbetarnas gemensamma kamp som tvingade fackförbunden att utlysa den historiska generalstrejken, som skakade den franska kapitalismen i sina grundvalar. Den nuvarande rörelsen kan komma att bli en repris på en högre nivå, i kamp mot ett ekonomiskt system som inte ger oss möjlighet till ett drägligt liv.