Åren 1918–19 skulle de tyska arbetarna ha kunnat gripa makten. Hade så varit fallet skulle världshistorien sett väldigt annorlunda ut, eftersom det hade fått en stor inverkan på Europas arbetare och därmed brutit Sovjetunionens isolering vilket i sin tur hade stoppat den stalinistiska urartningen. En verklig internationell federation av socialistiska republiker kunde ha byggts upp. Tyvärr begick de tyska kommunisterna en rad misstag, som vi måste lära av och förbereda oss inför framtiden.
Det har gått 100 år sedan den tyska revolutionen 1918–19, en av världshistoriens viktigaste händelser. Hade arbetarna i Tyskland tagit makten 1919, skulle världshistorien ha sett helt annorlunda ut. En segerrik revolution i Tyskland skulle ha lett till att revolutionen spred sig till de mer utvecklade länderna, och den ryska revolutionens isolering skulle ha brutits.
De flesta vet ytterst lite om den tyska revolutionen; det är inget som lärs ut i skolorna. Men den tyska revolutionens lärdomar är avgörande för alla som vill ha ett annat samhälle. Vi kan inte bara studera framgångssagor likt den ryska revolutionen, utan vi måste även se till nederlagen. Marxistisk teori är i slutändan ingenting annat än den internationella arbetarklassens samlade erfarenheter. Vi måste lära av dessa erfarenheter så att vi kan avsluta den uppgift som de tyska arbetarna började, och som Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och tusentals andra gav sina liv för: ett socialistiskt samhälle utan krig, hunger och fattigdom.
Kriget och Andra internationalen
Som Lenin förklarade har krig ofta revolutionära följder, och den tyska revolutionen föddes ur första världskriget (1914–1918). Revolutionen avslutade också världskrigets mardröm med dess 10 miljoner döda.
Åren före första världskrigets utbrott blev det uppenbart för partierna i Andra internationalen att ett världskrig var förestående. Andra internationalen, grundat på Marx och Engels idéer, bestod av samtliga socialdemokratiska partier och en mängd olika individer, från reformister som Bernstein och Kautsky till revolutionärerna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, svensken Zäta Höglund samt Lenin och Trotskij i Ryssland. Vid världskongresserna 1907 och igen 1912 röstade Andra internationalen igenom resolutioner för att med alla tillgängliga medel, till och med en generalstrejk, motverka ett krig,
SPD och kriget
Det tyska socialdemokratiska partiet (SPD) var det största och mäktigaste partiet i Andra internationalen. År 1912 hade de 1 000 000 medlemmar, mer än 15 000 heltidsanställda och 90 dagstidningar. Precis som de andra partierna hade SPD röstat för resolutionerna mot kriget vid världskongresserna, men likt de flesta andra partier i internationalen gjorde de i slutändan den raka motsatsen till resolutionerna. När kriget bröt ut i augusti 1914 röstade alla SPD-medlemmar i den tyska riksdagen för krigskrediterna och i praktiken för att skicka iväg miljontals arbetare för att slakta varandra i krig. När Lenin såg denna nyhet på den tyska partitidningen Vorwärts framsida blev han så chockad att han först trodde att det var en förfalskning. Tyvärr var det inte det.
Detta stöd till kriget var följden av en längre tids urartning inom de ledande kretsarna i många av Andra Internationalens partier, något som Rosa Luxemburg ihärdigt bekämpat. Efter år av ekonomisk tillväxt hade ledarna blivit vana vid att kunna förhandla fram reformer, och deras levnadsvillkor hade rört sig längre och längre bort från de arbetare de representerade. Därför föll det i deras intresse att stödja borgarklassen i sitt ”eget land” istället för den internationella arbetarklassen. Efter detta förräderi kallade Rosa Luxemburg internationalen ”ett stinkande lik”.
Spartakisterna
Trots att alla SPD-medlemmar i riksdagen röstade för krigskrediterna i augusti höll inte alla med om denna politik. Flera hade bara röstat för av respekt för partidisciplinen. Det stod snabbt klart för Karl Liebknecht, en riksdagsledamot för SPD, att det inte räckte för att kritisera inom partigruppen, utan att det krävdes att öppet visa oenighet. I december 1914 var han den enda ledamoten som röstade mot kriget i riksdagen, vilket vann honom en enorm respekt bland arbetarna som redan börjat avsky kriget (se Liebknechts protest mot krigskrediterna).
Missnöjet med krigspolitiken började snabbt spridas inom SPD, och ett växande antal lokala partiorganisationer röstade igenom resolutioner mot ledningens krigspolitik. Rosa Luxemburg och Franz Mehring gick samman för att publicera tidningen Die Internationale, och tillsammans med Karl Liebknecht blev de kända som den internationella gruppen – kärnan i det kommande kommunistpartiet. På nyårsdagen 1916 höll gruppen sin första kongress där de bestämde sig för att lansera en underjordisk tidning vid namn Spartacus, uppkallat efter slaven som gjorde uppror mot Romarriket. Medlemmarna i gruppen blev därefter kända som spartakisterna. Både den internationella gruppen och spartakisterna var grupper som organiserade sig inom SPD med avsikt att vinna över SPD till en revolutionär internationalistisk politik.
Spartakisterna deltog på ett möte i Zimmerwald 1915 tillsammans med de andra som förblivit lojala till internationalismens principer. På den tiden bestod internationalisterna bara av en handfull, men det ändrades inom kort. Ofta är fallet att borgerligheten, understöd av arbetarrörelsens ledare, lyckas med att piska upp en folklig uppslutning kring det nationella försvaret. Men arbetarnas stöd till kriget tynar bort under kriget när de kan se med egna ögon att försvaret av ”nationen” inte betyder annat än försvaret av den nationella kapitalistklassens egendom. Bara fyra år efter mötet i Zimmerwald utgjorde många av deltagarna kärnan i det som kom att bli den mäktiga kommunistiska Tredje internationalen.
Växande opposition mot kriget
Den 1 maj 1916 demonstrerade över 10 000 arbetare på Potzdamer Platz efter spartakisternas agitation i Berlins fabriker. Liebknecht arresterades för sin propaganda mot kriget och dömdes till 2–6 år i fängelse. Dagen då hans dom kungjordes lade 50 000 ammunitionsarbetare ned sitt arbete och flera demonstrationer ägde rum. Till följd av detta arresterades hundratals spartakistiska arbetare och i juli greps även Rosa Luxemburg.
Men isen var bruten. Motståndet mot kriget började uttryckas på ett växande antal håll i landet. Till exempel demonstrerade 30 000 arbetare mot kriget i Frankfurt i november 1916.
Växande opposition inom SPD
Massornas växande motstånd mot kriget återspeglades inom SPD och även bland dess riksdagsledamöter. I mars 1915 röstade 25 SPD-medlemmar mot krigskrediterna. I augusti hade antalet gått upp till 26 och i december röstade 48 av 108 SPD-medlemmar mot dem i parlamentet. Det växande motståndet mot krigspolitiken bland de tyska massorna skapade tryck inom SPD och oppositionen fick vind i seglen.
I mars 1916 vägrade en stor minoritet att rösta för budgeten i riksdagen. De vann stort stöd i partiet och tog kontroll över partiorganisationerna i Berlin, Bremen, Leipzig och andra viktiga industricentrum. Oppositionen höll sin första nationella konferens i januari 1917 och tog en mer organiserad form. Majoriteten i SPD:s ledning kunde inte acceptera detta, och uteslöt omedelbart oppositionen. De tog med sig 120 000 medlemmar från SPD till det nya oberoende socialdemokratiska partiet i Tyskland – USPD, medan 170 000 stannade i det gamla SPD.
USPD mellan reform och revolution
USPD var en blandning av politiska tendenser förenade i sitt motstånd mot kriget. Det bestod av reformister och revolutionärer; Kautsky och Bernstein, Luxemburg och Liebknecht var alla medlemmar i det nya partiet. Spartakistgruppen fortsatte som en självständig del av det nya partiet. Det nya partiet återspeglade den antagande kampviljan bland arbetarklassen och tog formen av ett klassiskt centristiskt parti. Centrism är ett fenomen där en parti växlar mellan marxismens och reformismens idéer, det vill säga mellan revolution och reform. Men centrismen är instabil. Centristiska partier uppstår vanligtvis i revolutionära eller förrevolutionära situationer, som i den spanska revolutionen med POUM. Det avgörande vad gäller centristiska partier är den riktning de rör sig i. 1918 rörde sig USPD mot ett revolutionärt perspektiv.
Hunger och strejker
Livsvillkoren var hemska under vintern 1917–18. Tusentals tyska barn förfrös medan de tyska arbetarna levde på svältransoner. Under dessa omständigheter möttes den ryska revolutionens seger i november 1917 av en enorm entusiasm. Revolutionen diskuterades över hela landet, i fabrikerna och i skyttegravarna.
Den nya bolsjevikiska regeringens första dekret till världens folk var för ett omedelbart vapenstillestånd, och en demokratisk fred baserad på självbestämmande och avsägelsen av annekteringar. Detta hade stor påverkan på den internationella arbetarklassens medvetande. I den franska armén skedde massiva myterier. I Frankrike, Storbritannien, Österrike-Ungern skedde massiva strejker, och i april 1917 upplevde Tyskland den andra masstrejken mot kriget. I Berlin och Leipzig strejkade 200 000 arbetare.
I januari 1918 följdes detta av krigsårens största strejk, då över en miljon arbetare inom krigsindustrin strejkade mot freden i Brest-Litovsk som den tyska regeringen hade påtvingat bolsjevikerna. Strejken organiserades till stor del av revolutionära fackföreningsaktiva, som senare anslöt sig till USPD men behöll en separat existens inom partiet. När strejken slutade i nederlag tvingades mer än 100 000 strejkande in i armén och skickades ut till fronten. Lenin kommenterade senare att strejken visade ”en förändring av stämningen inom det tyska proletariatet”.
En desperat härskande klass
Den härskande klassen i Tyskland var förskräckta över den alltmer revolutionära stämningen vid fronten. Statssekreteraren Hintze fastslog att: ”Det är nödvändigt att förhindra en omvälvning underifrån, genom en revolution ovanifrån.” Snabbt upprättades en ”parlamentarisk” regering med kejsarens kusin prins Max von Baden i spetsen. För att blidka massorna bjöd de även in socialdemokraten Scheidemann till regeringen.
I oktober utropades en amnesti för politiska fångar, inklusive Liebknecht som möttes av 20 000 Berlinarbetare, men Luxemburg var fortfarande fängslad. Dessa reformer kom dock för sent.
Myteriet i Kiel
När den tyska högsjöflottan i november 1918 beordrades att segla ut vägrade matroserna och tog i stället kontroll över hamnstäderna. Den militära fronten höll på att kollapsa, och mer än 400 000 deserterade under 1918. Generalstaben hade skrivit till regeringen och föreslagit ett vapenstillestånd med de allierade, men den vägrades. Det tyska högkommandot beslutade den 28 oktober om det desperata draget att inleda en offensiv på Nordsjön för att rädda den tyska flottans ära. Detta innebar att riskera 80 000 människoliv i en ren och skär självmordsattack. Det var droppen som fick bägaren att rinna över.
Matroserna på flera krigsskepp demonstrerade, vilket resulterade i upp till 1000 gripanden. De återstående matroserna oroade sig för sina arresterade kamrater och arrangerade därför ett offentligt möte och en demonstration. Demonstrationen förbjöds, men en grupp matroser gick med den ändå. De demonstrerande matroserna möttes av en militärpatrull som öppnade eld mot dem och dödade nio. Chocken satte alla matroser i Kiel i rörelse och nu fanns det ingen återvändo. Nattmöten hölls på skeppen, och under de efterföljande dagarna organiserades matros- och soldatråd. Officerare blev arresterade och avväpnade. På kusten kallade SPD och USPD gemensamt till en allmän strejk till stöd för matroserna och ett arbetar- och soldatråd upprättades.
Den 3 november 1918 började den tyska revolutionen med myteriet i Kiel.
Arbetar- och soldatråd
Revolutionen spred sig som en löpeld. Den 6 november grep matros-, soldat och arbetarråden makten i Hamburg, Bremen och Lybeck. Dagarna efter följde Dresden, Leipzig, Chemnitz, Magdeburg, Brunswick, Frankfurt, Köln, Stuttgart, Nürnberg och München.
Den 9 november upprättades arbetar- och soldatråd i Berlin, det tidigare centrumet för revolutionen, i generalstabens högkvarter. Arbetarna och soldaterna satte spontant upp råd, som i Ryssland 1905 och igen 1917. Inom några dagar hade en makt uppstått som utmanade den dåvarande staten. Detta var en situation med dubbelmakt som liknade situationen i Ryssland mellan februari och oktober 1917.
Makten låg redan nu i arbetarnas och soldaternas händer, men de insåg inte vad de skulle göra för att behålla den. Liksom i februari 1917 i Ryssland skilde de ännu inte mellan de olika socialistiska tendenserna. På grund av lojalitet och tradition stannade många arbetare med det SPD som de hade kämpat för att bygga upp, trots att de inte höll med om ledningens politik. I Tyskland, liksom i Ryssland, kunde arbetarna endast genom sina egna erfarenhet pröva partierna och lära sig att skilja mellan dem. På kort sikt såg massorna SPD som sin traditionella organisation, trots ledarnas förrädiska roll, och i detta sammanhang spelade USPD en viktig men sekundär roll. Arbetarna överlämnade makten till SPD:s ledare.
Revolution – en synd
Trots att ledningen i SPD härledde sin makt från arbetarna hade de ingen avsikt att använda den i arbetarnas intressen. Det nya ledarskiktet i SPD – Ebert, Noske och Scheidemann – mötte arbetarna och matroserna med det djupaste förakt och gjorde allt de kunde för att hålla dem lugna. De ansåg att deras viktigaste uppgift var att stoppa revolutionen. När prins Max von Baden frågade Ebert, ledare för SPD, om han skulle stå på hans sida om han övertygade kejsaren att abdikera, svarade Ebert: ”Om kejsaren inte abdikerar är den sociala revolutionen oundviklig. Jag vill inte ha det – i själva verket hatar jag den som synden.”
Men kejsaren hade förlorat all verklighetsförankring och vägrade att abdikera. I stället krävde han att folket skulle bombas för att stoppa revolutionen. Det var en general som fick berätta för honom att han inte längre hade en armé som skulle lyda hans order. Under pressen från massorna drog SPD sig ur den nya regeringen och Max von Baden meddelade omedelbart att kejsaren hade abdikerat, något han berättade för kejsaren efteråt.
Länge leve republiken!
Den härskande klassen, och med dem Max von Baden, var desperat. Den enda utväg de kunde se var att kejsaren utsåg Ebert till rikskansler, som därefter kunde omdirigera massornas revolutionära energi längs parlamentariska linjer. Under tiden var Berlins massor ute på gatorna. Tidigt på morgonen den 9 november hade USPD delat ut broschyrer i Berlins fabrikerna som krävde ett väpnat uppror. Revolution stod på dagordningen. Beväpnade soldater, kvinnor och barn samt de arbetande massorna i Berlin samlades i stadens hjärta.
Ebert försökte nå en överenskommelse med USPD för att dela regeringsmakten, men USPD väntade med att ge sitt svar. SPD skyndade sig att sätta upp vad de kallade arbetar- och soldatråd, som krävde en socialistisk republik. Demonstrationen nådde parlamentsbyggnaden, och när socialdemokraten Scheidemann tilltalade den från balkongen förklarade han spontant att Ebert hade blivit rikskansler för att sedan utropa ”länge leve den tyska republiken!”
När Ebert hörde nyheten var han rasande och sa att Scheidemann inte hade någon rätt att kräva en republik, men det var redan försent. Nyheten spred sig. Senare samma dag deklarerade Liebknecht från samma balkong att den socialistiska republiken hade accepterats. Trots att den socialistiska republiken var långt ifrån genomförd visar deklarationen på vilken stämning Berlin befann sig i.
Dubbelmakt
Samma kväll möttes de revolutionära representanterna för fackförbunden för ett stormöte som de själva betraktade som början på arbetar- och soldatråden i Berlin. De kallade till ett möte nästa dag med representanter från alla fabriker och kaserner. SPD godkände detta, trots att det gick emot partiets egna förslag om en konstituerande församling. SPD spenderade hela natten med att mobilisera sina anhängare i fabrikerna och i synnerhet i kasernerna. Under tiden kom SPD och USPD överens om att upprätta en regering med tre ministrar från vardera parti.
Vid mötet deltog 1500 delegater, arbetare och beväpnade soldater. SPD hade förberett soldaterna genom att instruera dem att försvara ”hela folkets intressen” mot att bara en klass skulle styra, vilket rent konkret innebar att de godtog koalitionsregeringen men inte rådens makt. Trots att det fanns en majoritet för USPD bland arbetarnas företrädare, tvingade de beväpnade soldaterna organiserade av SPD igenom ett val av ett råd av folkkommissarier med samma uppdelning av representanter som i regeringskoalitionen, det vill säga med jämn fördelning mellan SPD och USPD.
Ebert fann sig plötsligt i spetsen för både en parlamentarisk regering i en borgerlig demokrati och folkkommissariernas revolutionära regering. SPD hade vunnit en enorm seger i den revolution som de till varje pris försökt förhindra. I de olika lokala arbetar- och soldatråden lyckades SPD manövrera sig in i positioner långt bortom deras representation genom att kräva att partierna skulle få lika stor representation i ledningen närhelst de var i minoritet. Trots allt SPD:s ledare gjorde för att förhindra revolutionen hade den bara börjat.
Den konstituerande församlingen
Trots att deras makt vilade på arbetarråden blev folkkommissarierna snabbt väl bekanta med den gamla statsbyråkratin och det tyska högkommandot. De socialdemokratiska ledarnas mål var att återupprätta ordningen så snart som möjligt så att makten kunde återlämnas till den härskande klassen och undvika en socialistisk revolution. För detta ändamål ville de tillkalla en konstituerande församling.
Spartakisternas mål var tvärtom att sammankalla en nationell kongress bestående av arbetar- och soldatråd som skulle utgöra grunden för en verklig arbetarrepublik. När det omedelbara hotet från revolutionen blev mindre intensivt, blev samma borgarklass som hade stått bakom monarkin plötsligt republikaner och lade all sin vikt bakom uppmaningen till en konstituerande församling för att underminera arbetarråden.
Kraven på en konstituerande församling ledde till stor kontrovers bland revolutionärerna. Under kampen mot autokratin hade kraven på en konstituerande församling varit massornas demokratiska strävan, men nu fanns en annan makt: arbetar- och soldatråden. I Ryssland utgjorde denna makt grunden för arbetarnas styre.
Bolsjevikerna använde parollen om en revolutionär konstituerande församling för att koppla samman massornas demokratiska strävanden och deras kamp mot tsaren. Beroende på hur styrkeförhållandena mellan klasserna ser ut kan det vara ett forum för arbetarnas representanter att vinna största möjliga stöd för ett program för revolutionär förändring. Bolsjevikerna lade fram parollen, men från februari 1917 lade de även fram parollen ”all makt till sovjeterna”. De förklarade fördelarna med sovjetdemokratin över en konstituerande församling och omöjligheten att kombinera arbetarråden med den borgerliga staten.
Vinn massorna
Spartakisterna, som var en liten minoritet av den tyska arbetarklassen vid denna tidpunkt, hade en ultravänsteristisk inställning till den konstituerande församlingen. De hade insett arbetar- och soldatrådens avgörande betydelse, men hade inte förstått att den stora majoriteten av de tyska arbetarna hade kvar illusioner i en parlamentarisk demokrati, och att revolutionärernas uppgift var att tålmodigt förklara och krossa dessa illusioner.
Med Lenins ord var deras uppgift att vinna massorna. I stället avvisade spartakisterna alla som förespråkade en konstituerande församling och fördömde SPD:s och USPD:s ledare som ”borgarklassens förklädda agenter”. Trots att Luxemburg och Liebknecht hade insett att massorna var tvungna att gå igenom detta skede hade de unga spartakisterna blivit otåliga, och sade att om de skulle upplösa den konstituerande församlingen med vapen om det blev nödvändigt.
Spartakisterna var modiga revolutionärer men saknade rätt förståelse för strategi och taktik. De såg det som ett enkelt val mellan borgerlig eller socialistisk demokrati. Detta spelade de reformistiska ledarna i händerna, som lätt kunde utmåla spartakisterna som terrorister och antidemokrater. Lenin förklarade att det är en sak att ha en teoretisk, utarbetad position och något helt annat att tillämpa den under konkreta omständigheter. Uppgiften är att knyta an till massornas medvetenhet, tålmodigt förklara och steg för steg gå igenom erfarenheterna med dem och arbeta för att höja medvetandet.
Förhindrad kupp
I slutet av november planerade generalsekreteraren tillsammans med Ebert att ockupera Berlin med lojala trupper för att ta makten från råden och upprätta en stark regering. Den 6 december utropade de Ebert till president och marscherade till förbundskanslerns säte för att försöka genomföra en militärkupp. Ebert undvek frågan och sade att han behövde diskutera det med sina regeringskamrater. Samtidigt genomförde regeringens soldater en räd mot den spartakistiska tidningen Rote Fahne och attackerade en spartakistledd demonstration där 14 dödades, medan andra arresterade verkställande utskottet för Berlins arbetar- och soldatråd. Spontant demonstrerade en skara arbetare mot riksvärnets soldater, de befriade de verkställande medlemmarna och förhindrade därmed kuppen.
SPD-ledarna försökte skylla på spartakisterna, som svarade genom att organisera massdemonstrationer. En demonstration med 150 000 den 8 december vittnade om vreden bland Berlins arbetare. Fler trupper började anlända till Berlin och togs emot av Ebert, men soldaterna började fraternisera med de radikaliserade Berlinarbetarna och den härskande klassen tvingades tillbaka.
Rådens rikskongress
Den 16 december samlades en nationell kongress för arbetar- och soldatråden i Berlin. SPD-ledningen hade manövrerat in sig i de lokala råden, och tillsammans med reglerna för valen av delegater innebar det att konferensen var helt frånkopplad från den verkliga situationen i resten av Tyskland. Fyra femtedelar av de 489 delegaterna var antingen SPD-medlemmar eller anhängare, 195 var parti- och fackliga heltidsanställda; detta i kontrast till bara 187 arbetare. Som förväntat stödde en stor majoritet kraven på en konstituerande församlingen och flyttade fram den till januari 1919.
Trots att majoriteten stödde SPD var de väldigt progressiva i många avseenden. De röstade igenom resolutioner med stor majoritet som krävde avskaffandet av den stående armén och upprättandet av ett folkmilis. De krävde att alla gradbeteckningar skulle avlägsnas och att alla soldater skulle kunna välja sina officerare med rätten till omedelbar återkallande, och att soldatråden borde ansvara för att upprätthålla disciplinen i de väpnade styrkorna. En annan väsentlig resolution framröstad med stor majoritet krävde den omedelbara nationaliseringen av alla viktiga industrier.
Men SPD-ministrarna hade inte för avsikt att genomföra kraven utan byggde i stället ännu starkare förbindelser med det tyska högkommandot. Den 23 och 24 december skedde sammandrabbningar mellan den ordinarie armén och upproriska matroser i Berlin. Regeringen hade krävt att hälften av matroserna skulle sparkas och när de vägrade skickade regeringen sina trupper mot dem och dödade 67 personer. Det var inte första gången de använde regeringstrupper mot arbetare och soldater, men denna gång ledde det till USPD-ministrarnas avgång. De ersattes av SPD-medlemmar, inklusive regeringens självutnämnda blodhund Gustav Noske.
KPD:s grundande
Situationen radikaliserades och polariserades i rasande fart. I slutet av december steg trycket inom Spartacusförbundet på att förvandla sig från en lös federal organisation till ett centraliserat kommunistparti.
Först gav spartakisterna ett ultimatum till USPD på att sammankalla en extrakongress för att där diskutera den nya situationen. Det stod klart att USPD:s ledare inte skulle acceptera denna begäran, och spartakisterna fortsatte med sin egen kongress den 29 december. Vid kongressen deltog de 127 delegater som grundade Tysklands kommunistiska parti (KPD). Liksom många av de andra nybildade kommunistiska partierna bestod det framförallt av ungdomar med ultravänsteristiska tendenser. Partiet röstade igenom en resolution, mot Rosa Luxemburgs avrådan, med 62 röster mot 23 för att bojkotta riksdagsvalet i januari. Detta visade sig vara ett felsteg. Lenin förklarade i förhållande till Ryssland att parollen ”ned med regeringen” var felaktig så länge bolsjevikerna inte hade majoriteten av de organiserade arbetarna på sin sida.
En annan resolution föreslog att bojkotta arbetet inom de traditionella fackföreningarna. I resolutionen anges att kommunisterna ”skulle fortsätta på det mest bestämda sättet att bekämpa fackföreningarna!” Många av de unga kommunisterna förstod inte att massorna skulle röra sig genom sina traditionella organisationer, det vill säga fackföreningarna. Före novemberrevolutionen hade det funnits 1,5 miljoner fackliga medlemmar. I slutet av december 1918 fanns det 2,2 miljoner och i slutet av 1919 hela 7,3 miljoner.
Partiledningen lyckades trots stora svårighet skjuta upp beslutet på den grundande kongressen, men stämningen var tydlig inom majoriteten av det nya kommunistpartiet. Under kongressen skedde förhandlingar med de revolutionära fackledarna om att ansluta sig till KPD. Men när de såg de ultravänsteristiska tendenserna på kongressen valde de att stanna kvar i USPD. På detta sätt förlorade KPD en viktig möjlighet att skaffa sig en bas bland arbetarna, särskilt i Berlin, och de ultravänsteristiska tendenser som syntes vid den grundande kongressen var fortsatt starka i partiet.
Situationen eskalerar
I början av januari 1919 befann sig staten i kris. En del av arbetarklassen började bli otålig, särskilt i Berlin. Men det fanns en stor risk att om Berlinarbetarna försökte gripa makten på egen hand så skulle de bli isolerade – likt det som hände i juli 1917 Ryssland. Arbetarna i Petrograd hade även de varit otåliga och velat återta det revolutionära initiativet, men de hade gått längre än arbetarna och bönderna i övriga Ryssland. Bolsjevikerna varnade arbetarna i Petrograd mot att organisera en väpnad massdemonstration, men de deltog fortfarande och försökte ge det ett organiserat och fredligt uttryck. Detta gjorde att bolsjevikerna kunde vinna ett enormt stöd bland arbetarklassen och beredde vägen för att de skulle vinna en majoritet i sovjeterna.
Men den härskande klassen var även den otålig och krävde handling. Ebert och arméofficerarna planerade en attack mot spartakisterna. Den 29 december ställde Ebert frågan till Noske och hans frikårer, en frivillig antibolsjevikisk del av armén, om de kunde leda attacken. Noske hade blivit folkets försvarskommissarie den 6 januari. Den borgerliga pressen utförde en illvillig kampanj mot spartakisterna (särskilt Luxemburg och Liebknecht), med stöd av den socialdemokratiska tidningen. Samtidigt inledde SPD-regeringen också en kampanj mot polischefen i Berlin, Emil Eichorn, för att han var medlem i USPD och öppet revolutionär. SPD attackerade Eichorn för att provocera spartakisterna, USPD och Berlinarbetarna till förhastade handlingar. Många arbetare såg Eichorn som den sista utposten för stadens försvar. Den 3 januari blev Eichorn ombedd att avgå, men vägrade. Berlinutskottet för USPD, som satt i diskussioner med de revolutionära fackledarna, antog en resolution som stödde Eichorn och träffade ledarna för KPD.
Långdragna överläggningar
USPD, KPD och de revolutionära fackledarna gick samman den 5 januari 1919 för att kräva en massdemonstration. Hundratusentals arbetare marscherade till polisens huvudkontor. En revolutionär kommitté upprättades med representanter från USPD, KPD och de revolutionära fackledarna. De informerades om att garnisonen i Berlin stödde dem och att de kunde lita på militär uppbackning. Med bakgrund av detta stöd bestämde de sig för att utnyttja möjligheten och försöka störta SPD-regeringen. Nästa dag gick 500 000 arbetare ut i strejk och en massiv demonstration ägde rum. Flera platser ockuperades av arbetarna: SPD-tidningen Vorwärts, samt järnvägshuvudkontoret, livsmedelslager och så vidare. Den revolutionära kommittén satt ständigt i sammanträden men hade ingen klar handlingsplan och kunde inte ge någon tydlig riktning.
Detta citat från en anonym KPD-ledare några år senare uttrycker det rätt tydligt:
”Massorna var här väldigt tidigt och stod i kölden och dimman från klockan nio. Ledarna sammanträdde någonstans och överlade. Dimman blev allt tjockare, och massorna väntade fortfarande. Men ledarna rådslog. Mitt på dagen hade många hunnit bli hungriga och kalla. Och ledarna rådslog. Förväntan grep massorna med yrsel. De ville ha handling, något för att lindra deras yra. Ingen visste vad. Ledarna rådslog. Dimman blev allt tjockare, och med den kom skymningen. Massorna traskade sorgset hemåt, de hade hoppats på en storslagen händelse, och de hade inte gjort någonting. Och ledarna rådslog. De hade rådslagit i Marstall. De fortsatte i polisens högkvarter, och de rådslog fortfarande. Arbetarna stod ute på det tomma Alexanderplatz, med gevären i händerna och med sina lätta och tunga maskingevär. Inne rådslog ledarna. Vid polisens högkvarter var pistolerna höjda, det fanns matroser i alla hörn, och i alla rum med utsikt över gatan fanns det en smutsig skara soldater, matroser och arbetare. Inne satt ledarna och rådslog. De satt där hela kvällen, och de satt hela natten och de rådslog. Och de satt kvar vid gryningen nästa morgon – och rådslog fortfarande. Grupperna kom tillbaka till Siegesallee igen, och ledarna satt fortfarande och rådslog. De rådslog och rådslog och rådslog. ” (Pierre Broué, Den tyska revolutionen 1917–1923)
Aldrig vackla
KPD:s ledning, Zentrale, hade nått samma slutsats som bolsjevikerna i juli 1917: att det var för tidigt att störta regeringen eftersom de mest avancerade arbetarna, Berlinarbetarna, skulle isoleras. Men KPD:s medlemmar i den revolutionära kommittén – Liebknecht och Pieck – svängde till följd av den massiva demonstrationen och bytte ståndpunkt. De gav sitt stöd till en resolution som krävde ett uppror. Men medan den revolutionära kommittén krävde uppror så hade den inte gjorde något för att förbereda det och saknade en utarbetad plan för att ta över makten. Den revolutionära kommittén var helt kraftlös, och dess vacklande och ändlösa diskussioner utan tydlig plan eller riktning gav kontrarevolutionen tid att kraftsamla. Tvekan fick också katastrofala följderna i form av förvirring och desorientering i arbetarklassen.
I sitt mästerverk Oktoberrevolutionens lärdomar förklarade Trotskij hur tiden är en avgörande faktor i en revolution. En revolutionär situation kan i sista hand avgöras inom 24 timmar. Ett revolutionärt ledarskap som vacklar är därför livsfarligt för revolutionen.
”Om ledningens tvekan, som anhängarna är mycket känsliga för, i allmänhet är skadlig i politiken, så blir den dödligt farlig under ett uppror.” (Trotskij, Oktoberrevolutionens lärdomar).
Trots att KPD:s ledning inledningsvis hade varit motståndare till upproret, vägrade alla, inklusive Rosa Luxemburg, att föreslå en reträtt när striderna väl börjat. De såg det som en fråga om revolutionens ära och principer. Men ibland kan reträtt vara nödvändigt i kampen, för att ordentligt förbereda nästa offensiv. En revolution bestäms inte av ära, utan av styrkeförhållandet mellan klasserna.
Kontrarevolutionen slår till
Den 10 januari och under de följande dagarna stormade frikårerna och de andra trupperna som Noske fört samman in i staden. Regeringen var fast besluten att ta tillbaka Vorwärts–byggnaden och attackerade den med tungt artilleri. De 300 arbetare som ockuperade den var tvungna att ge upp. På en vecka dödades 156.
De två KPD-ledarna Jogiches och Eberlein blev hastigt arresterade och ett pris på 100 000 tyska mark sattes på Liebknecht och Luxemburg huvuden. Även Vorwärts anslöt sig till kören som sade att dessa ledare borde mördas!
Den 15 januari arresterade officerare från de reaktionära frikårerna Liebknecht och Luxemburg, och de fördes undan för ”förhör”. Liebknecht eskorterades först ut och sköts officiellt när han ”försökte fly”. Efter att Luxemburg hade släppts, blev hennes huvud krossat av en gevärskolv, och hon bars iväg till Tiergarten och kastades medvetslös ned i kanalen. Hennes kropp upptäcktes inte förrän den 31 maj. De ansvariga för morden klarade sig mer eller mindre utan straff. I själva verket var det den socialdemokratiska regeringen som bar ansvaret för morden.
Den tyska och internationella arbetarklassen hade förlorat två av sina mest framstående ledare. Rosa Luxemburg höll ända in i slutet fast vid sin osvikliga tro på arbetarklassens mod och kampförmåga. Hennes sista artikel, ”Ordning härskar i Berlin”, som publicerades i Rote Fahne dagen före hennes död, slutar med orden:
”’Ordning härskar i Berlin!’ Ni slöa hantlangare! Er ’ordning’ är byggd på lösan sand. Redan i morgon skall revolutionen åter rasera den och till er förskräckelse förkunna med klang av basuner: jag var, jag är, jag blir!”
Revolutionen är krossad
Efter att ha krossat det ”spartakistiska upproret” tog frikårerna och andra kontrarevolutionära styrkor initiativ till att återställa ”lag och ordning” i flera provinser. De upplöste arbetar- och soldatråden med våld och tusentals dödades när de försökte försvara sina råd. I slutet av februari möttes 1500 delegater vid Berlinrådens generalförsamling för att diskutera solidaritetsåtgärder med arbetarna i centrala Tyskland. Sammansättningen återspeglade en förändrad maktbalans inom arbetarklassen, och visade att revolutionens öde ännu inte var bestämt. USPD- och KPD-företrädarna var nu fler än dem från SPD. Krav uppkom på dagordningen, bland annat organisationen av arbetarmiliser, upplösningen av frikårerna och frigivandet av politiska fångar. 90 procent röstade för en generalstrejk för att uppnå dessa krav.
Inom en dag hade Berlin lamslagits av en massiv strejk. Strider bröt ut i Berlin och barrikader uppfördes när frikårerna försökte återställa ordningen. Noske fick diktatorisk makt i Berlin och gav genast order till 30 000 trupper från frikårerna att storma staden. Den 9 mars beslutade arbetar- och soldatråden att stoppa strejken för att blidka Noske och frikårerna. Men i stället meddelade Noske att om någon beväpnade sig mot regeringstrupperna skulle de skjutas på fläcken.
När sammandrabbningarna upphört hade 2000–3000 arbetare dödats och minst 10 000 skadades. Den 10 mars mördades Jogiches, ordförande för KPD, vid en polisstation medan när han ’’försökte fly.’’
Borgerlig demokrati
Efter de blodiga händelserna i Berlin hölls valet till riksdagen den 19 januari. KPD bojkottade valet, vilket som nämnts ovan var ett misstag eftersom massorna inte såg något annat alternativ.
Både SPD och USPD fick goda resultat: SPD fick 11,5 miljoner röster och USPD fick 2,5 miljoner. SPD föreslog först en koalitionsregering med USPD, men de vägrade. SPD närmade sig därefter de borgerliga partierna, som till och med godtog idén om socialisering för att undvika revolution. Revolutionen hade besegrats. Men detta nederlag var inte slutet. Flera gånger efter det försökte den tyska arbetarklassen ta makten innan den slutligen besegrades 1923.
Behovet av ett revolutionärt massparti
Trots de många misstag som KPD gjorde fick de många chanser att leda arbetarklassen till en framgångsrik revolution. De misslyckades, men inte på grund av att den tyska arbetarklassen inte kunde eller ville kämpa – tvärtom! Det är alltid den ursäkt som ges av dem som inte kan visa vägen framåt och de som skyller på arbetarklassen för att ingen ska upptäcka deras egna tillkortakommanden och misstag. Den tyska arbetarklassen uppvisade en enorm kampvilja, mod och uppfinningsrikedom. Problemet var att det inte fanns något revolutionärt parti. Den tyska revolutionen, tillsammans med erfarenheterna från den ryska revolutionen, belyser mer än någonting behovet av ett revolutionärt parti.
Den tyska arbetarklassen uppvisade mod och en vilja att kämpa bortom alla gränser. Det som saknades var ett ledarskap med en tydlig och medveten plan. Ett sådant ledarskap kan inte uppfinnas i kampens hetta, utan måste noggrant förberedas på förhand. Luxemburgs och Liebknechts misstag var att de inte lyckades bygga upp en kaderorganisation, det vill säga utbildade marxister med förankring bland massorna. Denna brist på skolade kadrer gjorde att ultravänsteristiska tendenser kunde få ett stort inflytande i KPD, vilket gjorde att det inte fanns något ledarskap som kunde leda de tyska arbetarna till seger.
Att Rosa Luxemburgs misslyckades med att bygga ett revolutionärt massparti beror inte som vissa hävdar på att hon inte brutit med socialdemokratin tidigare för att bilda en självständig men liten grupp isolerad från massorna. Lenin och bolsjevikerna var den ryska socialdemokratins revolutionära falang fram till 1912 och historien visar att de kommunistiska partierna inte dök upp ur tomma intet utan ur massiva splittringar i de gamla socialdemokratiska partierna.
Luxemburgs misstag var, som Rob Sewell förklarar i sin bok Germany: From revolution to counter-revolution, att hon inte byggde en välorganiserad och homogen tendens inom SPD tidigare. Den internationalistiska gruppen etablerades inte förrän början av 1916 och var, likt spartakisterna, en lös sammanslutning av individer och grupper. Det var under de sista dagarna i sitt liv som Rosa Luxemburg började inse behovet av ett revolutionärt parti.
För en socialistisk revolution
Det är nu 100 år sedan den första tyska revolutionen besegrades. Idag lever vi i en värld med krig, ekonomisk kris och hunger. Fabriker läggs ned och miljontals kastas in i arbetslöshet samtidigt som vi behöver skolor, sjukhus och bra boende. Det råder ingen tvekan om att det finns ett behov att skapa ett socialistiskt samhälle, ett samhälle där arbetarklassen, den stora majoriteten, styr. Som vi såg i de tyska arbetarråden besitter arbetarklassen ett enormt mod och organisationsförmåga.
De kommande åren kommer arbetarklassen att röra sig om och om igen för att ta makten. Det är upp till oss alla att göra det vi kan för att bygga de krafter som kan ge arbetarklassen ett medvetet revolutionärt ledarskap. Det är nödvändigt att bygga den internationella marxistiska tendensen inom arbetarrörelsen. Det är upp till oss att lära av den tyska revolutionen och se till att dess offer inte var förgäves!