Den första april 1890 manade Social-demokraten den svenska arbetarklassen till kamp. I stora bokstäver stod det skrivet på framsidan: “Till demonstration 1 maj! I alla länder där det finns en självständig arbetarrörelse, rustar sig arbetarna till jättedemonstrationer.” En månad senare deltog arbetare runt om i Sverige i den allra första internationella första maj-demonstrationen.
Sedan den dagen har miljoner arbetare över hela världen tagit till gatorna på första maj för att kräva en bättre framtid.
Behovet av jättedemonstrationer världen över för de fattiga och förtrycktas sak har aldrig varit större. Det räcker att slå upp vilken tidning som helst för ett fullständigt register över vad borgarklassens styre har att erbjuda mänskligheten: fattigdom, förtryck, imperialistiska krig, klimatkatastrof. För majoriteten breder en oerhörd misär ut sig, sida vid sida med en ofattbar rikedom för en hela tiden krympande minoritet.
Över hela planeten drar miljontals den nödvändiga slutsatsen: att utan att krossa kapitalismen på världsskala så kan vi inte vinna. Vi måste återerövra första maj – den internationella arbetarklassens dag – och återupptäcka dess verkliga traditioner och verkliga historia: en historia om revolutionär kamp och proletär internationalism.
Första maj-demonstration i Sundsvall 1890. På plakatet: “8 timmars arbete, 8 timmars fritid, 8 timmars vila”.
Haymarketmassakern
Den första “första maj”-demonstrationen inföll 21 april 1856, när australiensiska byggarbetare vann åttatimmarsdagen genom strejk, möten och demonstrationer. Deras paroll “åtta timmars arbete, åtta timmars fritid, åtta timmars vila!” skulle sprida sig över hela världen. Åren därefter gick man ut i kamp samma dag för att sprida segern till resten av den australiensiska arbetarklassen.
Tre årtionden senare, på andra sidan jorden, fick dagen sitt “rätta datum”. En ung arbetarorganisation med ett långt namn, Federation of Organized Trades and Labor Unions of United States and Canada, beslöt sig för att erövra åttatimmarsdagen genom kamp från och med första maj 1886. Mellan 300 000 och 500 000 arbetare gick ut i strejk. Bara i Chicago strejkade 65 000 arbetare.
Den respektabla tidningen New York Tribune uttryckte borgarklassens inställning till de strejkande:
“Dessa brutala strejkande, dessa kreatur, förstår inga andra argument än våld. Därav ska vi ge dem så mycket att de skall minnas det hela sina liv. Handgranater borde kastas in bland folk, som vill ha mer betalt och kortare arbetsdag.”
På strejkens tredje dag skickade kapitalisterna strejkbrytare till McCormick-fabriken i Chicago för att knäcka arbetarna. Med strejkbrytarna kom också kapitalisternas privata polisstyrka i form av privatdetektiver från Alan Pinkertons detektivbyrå. “Pinkertonarna” dödade sex arbetare den dagen.
Arbetarna svarade med att kalla till massmöten på Haymarket Square. Man delade ut flygblad med uppmaningar till arbetarna att hämnas sina stupade bröder, att ta till vapen och ta upp kampen mot kapitalisterna och deras blodhundar, polisen. På flygbladen kunde man läsa följande:
“Era herrar skickade ut sina blodhundar – polisen – och de dödade sex av era bröder på McCormicks i eftermiddags. De dödade de arma stackarna för att de, precis som ni, hade modet att trotsa kapitalisternas order. De dödade dem för att de vågade be om en förkortning av arbetstiden.
Ni har i åratal fått utstå de mest avskyvärda förödmjukelser, ni har i åratal fått utstå omätliga oförrätter, ni har arbetat ihjäl er, ni har fått utstå nöd och hunger, era barn har ni offrat till fabriksherrarna – kort sagt: ni har varit eländiga och lydiga slavar under alla dessa år: Varför? För att tillfredsställa den omättliga girigheten, för att fylla kassakistorna hos era lata, tjuvaktiga herrar? När du nu ber dem att lätta din börda, skickar han ut sina blodhundar för att skjuta dig, för att döda dig!”
1886 blev första maj den revolutionära kampens dag.
Till massmötet på Haymarket marscherade en polisstyrka bestående av 180 av borgarklassens mest pålitliga lakejer. Samtidigt kastade en provokatör, en polisagent, en dynamit som dödade flera poliser. Deras svar har gått till historien som “Haymarketmassakern” – poliserna sköt in i folkmassan och dödade flera arbetare och skadade hundratals.
Med de döda poliserna från Haymarket som förevändning trappade regeringen upp repressionen: de genomförde systematiska räder mot strejkande och fackföreningsanslutna, bröt upp arbetarnas möten med våld och arresterade ledarna.
Åtta anarkister greps för att ha kastat bomben. Idag vet vi att de var oskyldiga. Bara en av de dömda var överhuvudtaget på platsen, och han höll tal när bomben gick av. Fyra av Haymarketmartyrerna hängdes. En begick självmord efter dödsdomen. De tre resterande dömdes till femton års straffarbete. Självklart ställdes ingen av mördarna från McCormick till svars.
Regeringens förföljelser förhindrade arbetarna från att upprepa initiativet i flera år. Nästa kampdag valdes till första maj 1890.
Proletär internationalism
Beslutet om att anta första maj som den internationella arbetarrörelsens dag togs inte av någon kapitalistisk regering, FN eller någon annan av den härskande klassens institutioner. Det togs av Andra internationalen – den socialistiska revolutionens världsparti.
På sin grundande kongress i Paris beslutade man att utsträcka de amerikanska kamraternas beslut om en kampdag för åttatimmarsdagen på första maj 1890 till hela världen, med strejker och demonstrationer. Man beslutade att ge ut en veckotidning, 8-timmarsdagen, och skickade en appell till världens arbetare.
“En stor enhetlig manifestation av alla länders arbetare bör anordnas på det sättet, att på samma överenskomna dag arbetarna i alla länder uppfordra den härskande maktens representanter att inskränka arbetsdagens längd till 8 timmar”.
Och arbetarna svarade.
Första maj 1890 gick arbetare ut i demonstrationer över hela Europa: 100 000 demonstrerade i Barcelona, 8 000 i Warszawa, 50 000 i Stockholm, medan tusentals stannade hemma i Österrike och Ungern där demonstrationer var förbjudna. Strejker spreds över Italien och Frankrike.
I Storbritannien och Tyskland gick man ut i enorma demonstrationer söndagen efter. Trots att man inte gick ut samma dag som sina bröder i de andra länderna insåg Friedrich Engels dagens betydelse, som jämförde styrkeuppvisningen med 1840-talets revolutionära chartiströrelse:
”Mer än 100 000 i en kolonn, den 4 maj 1890, anslöt sig den engelska arbetarklassen till den stora internationella armén, vars långa vintersömn äntligen var bruten. De gamla chartisternas barnbarn går in i stridslinjen.”
Han skrev senare:
“Medan jag skriver dessa rader håller proletariatet i Europa och Amerika en genomgång av sina styrkor; det mobiliseras för första gången som En armé och kämpar för Ett omedelbart mål: åtta timmars arbetsdag, fastställd genom lagstiftning…. Det skådespel vi nu bevittnar kommer att få kapitalister och jordägare i alla länder att inse att proletärerna i alla länder idag, verkligen, är förenade. Om bara Marx var med mig för att se det med sina egna ögon!”
1890 blev första maj den proletära internationalismens dag.
Åtta timmars arbetsdag eller kapitalismens avskaffande?
Andra internationalen grundades som en marxistisk massinternational. Man såg inte kampen för åttatimmarsdagen som skild från kampen mot det kapitalistiska systemet. Tvärtom såg man att det var just genom kampen för dagskrav som arbetarna enas och stärks i kampen för en socialistisk revolution. Andra internationalens kongress i Zürich fastslog att “manifestationerna den första maj för 8-timmarsdagen skall tillika vara kungörelse av arbetarklassens fasta vilja att genom en social omgestaltning undanröja klasskillnaderna”.
Rosa Luxemburg (vars revolutionära arv för övrigt förvrängts lika mycket som den dag hon beskriver) förklarade kopplingen mellan första maj-demonstrationerna och kampen för socialism i en kort artikel, 1:a maj – tanken på en march:
“1:a majs lysande grundtanke är att de proletära massorna ska kliva fram på ett självständigt och omedelbart sätt. Fransmannens Lavignes utmärkta förslag vid internationalens Pariskongress kompletterade dessa parlamentariska, indirekta yttringar av proletariatets vilja med en direkt, internationell massmanifestation: strejken som en demonstration och kampmedel för åttatimmarsdagen, världsfred och socialism.
Och vilket uppsving denna tanke, denna nya kampform, har fått under det senaste årtiondet! Masstrejken har blivit ett internationellt erkänt oundgängligt vapen under den politiska kampen. Som demonstration, som vapen för kamp, återvänder det efter nästan femton år i oräkneliga former och nyanser i alla länder…
Inte att undra på! Imperialismens hela utveckling, alla det senaste årtiondets tendenser, gör att den internationella arbetarklassen allt klarare och alltmer påtagligt ser att proletariatets enda riktiga svar på den imperialistiska politikens oerhörda förtryck är att de breda massorna själva kliver fram och tar till egna politiska aktioner, massdemonstrationer och masstrejker och förr eller senare inleder en period av revolutionär kamp om statsmakten. Och ju mer 1:a maj-tanken, tanken på massaktioner som en manifestation av internationell enhet och som ett medel för att kämpa för fred och för socialism, slår rot bland internationalens starkaste trupper, den tyska arbetarklassen, desto större är garantin för att det förr eller senare oundvikliga världskriget kommer att leda till en bestämd och segerrik kamp mellan världens arbete och kapital.“
Detta är första majs verkliga syfte – inte den ena eller andra reformen i snäv bemärkelse, utan en förberedelse för avskaffa kapitalismen genom internationell revolutionär kamp: att genom strejk och massdemonstration för åttatimmarsdagen ena arbetarklassen till en internationell armé, med målet att besegra klassfienden. Det är arvet vi försvarar.
Så såg också de svenska arbetarna på förhållandet mellan kampen för reformer och kampen mot systemet som helhet. Inför den första första maj demonstrationen förkunnande Social-demokraten att syftet med demonstrationerna 1890 var att “på samma gång som vi kraftigt propagerar för 8 timmarsdagen, att även ha blicken öppen för vårt slutgiltiga mål: kapitalistsamhällets omgestaltning till ett socialistiskt samhälle.”
Arvet vi avsäger oss
Dagens första maj-tåg är en blek kopia av denna mäktiga tradition. Tillsammans med Andra internationalens ideologiska och politiska urartning började också den proletära internationalismen på första maj att blekna. Socialpatriotism, alltså nationalism, började dominera arbetarorganisationerna. Reformism och opportunism blev socialdemokratins kännetecken.
Bara 35 år efter att man själva varit med och grundat dagen hade den tyska socialdemokratin, nu vid regeringsmakten, öppet fastslagit att alla första maj-demonstrationer skulle slås ned av den tyska polisen.
1939 blev första maj en helgdag i Sverige, vilket dämpade den öppna konflikten mellan arbetare och kapital. 20 år tidigare hade man vunnit åttatimmarsdagen genom revolutionär kamp, men istället för att ta upp kampen för nya krav och kapitalismens avskaffande började första maj förvandlas till en dag för att fira gamla segrar.
Under andra världskriget nådde socialdemokratins klassamarbetespolitik ett nytt zenit. Man regerade tillsammans med högern, och ställde in första maj-demonstrationerna 1940 och 1941 till förmån för så kallade “medborgartåg för Sveriges frihet”. Den blågula fanan ersatte den röda.
Efterkrigsperioden har också satt sin prägel på första maj-tågen. Under en hel historisk period höll Socialdemokraterna regeringsmakten, och i takt med att partiet smälte samman med staten såg man det allt mer som partiets och fackföreningarnas främsta uppgift att bevara klassfreden. Massmobilisering och klasskamp sågs (och ses fortfarande av arbetarklassens officiella ledning) som direkt kontraproduktivt.
Vi kan se vad detta har gjort med första maj. Under reformisternas ledning har första maj gått från masstrejker till meningslösa promenader. I första maj-talen serverar man ett hopkok av identitetspolitik, den snävaste “plånbokspolitik” och nostalgiskt drömmande om reformismens guldålder. Det är inte förvånande att demonstrationerna samlar en allt glesare och åldrande skara.
Deras arbetarfientliga politik är nu ett existentiellt hot mot första maj.
Storbritannien är ett varnande exempel. Labourpartiet domineras igen av den yttersta högern genom Blairs arvinge Sir Keir Starmer. Majdemonstrationerna har gått från de massmobiliseringar som Engels bevittnade, till att idag ha reducerats till noll och ingenting. Dessa ledare är kapitalets agenter i arbetarrörelsen och nöjer sig inte förrän de har begravt hela arbetarrörelsen och varenda en av dess traditioner. Det är priset som arbetarklassen betalar för ledningens högerpolitik.
Frågan är bara vem som ska begrava vem – om våra egna Starmers och Blairs ska tillåtas begrava arbetarrörelsen, eller om arbetarrörelsen ska begrava dem.
Ta tillbaka första maj!
Rosa Luxemburg förklarade att “så länge arbetarnas kamp mot bourgeoisi och regering varar, så länge det finns krav kvar, som måste uppfyllas, kommer första maj-firandet att årligen ge uttryck åt dessa krav.”
Vi är fortfarande bundna av världskapitalismens kedjor. Det är upp till den nya generationen klasskämpar att ta tillbaka första maj, att återerövra dess revolutionära traditioner och göra det till en verklig kampdag – en mobilisering i kampen mot klassamhället.
För att lyckas krävs en verkligt revolutionär och kommunistisk fana. En organisation som står för internationell solidaritet i handling: för revolutionär kamp mot imperialismen över hela världen. Vi grundar Revolutionära kommunistiska internationalen (RKI) för att återerövra arbetarrörelsens revolutionära och internationalistiska arv, Lenins och Luxemburgs arv.
Första maj – den proletära internationalismens dag – är vår dag. Över hela världen kommer vi att gå ut under den revolutionära kommunismens fana. Vi uppmanar alla kommunister och klassmedvetna arbetare att gå med oss. Vi säger som Lenin: Kamrater! Låt oss med fördubblad energi vinna tusentals nya kämpar för vår sak.
Första internationalen
Kampen för kortare arbetstid är lika gammal som kampen mellan arbete och kapital. Första internationalen, Marx och Engels international, antog på sin kongress 1866 en resolution som förklarade att:
“Arbetstidens begränsning är nödvändigt villkor för arbetarklassens frigörelse. Det behövs för att bevara arbetarklassens energi och hälsa, varje nations stora massa. Det krävs också för arbetarnas intellektuella utveckling, sociala umgänge så väl som social och politisk handling. Kongressen föreslår åtta timmars arbete som gränsen för arbetsdagen.”
Utdrag ur Social-demokraten 7 december 1889
“Ingen tid är att förlora för att åstadkomma något verkligt imponerande, för att visa att Sveriges arbetare, fast i en avkrok i världen, dock börjar komma med i den gemensamma kampen mellan arbete och kapital.
Det är för att bringa kravet på kortare arbetstid ut i än vidare kretsar vi måste demonstrera 1 maj. Och på samma gång blir dagen en betydelsefull mönstring av den vakna arbetarklassens styrka.
En äkta frihetsdemonstration blir det. Ty här är frågan om massornas direkta, personliga frihet, att få mera fritid, mera tid att vara människa och mindre tid under arbetsoket. Första villkoret är att 1 maj måste arbetarna ha för sig själva.”
Första maj
av Lenin, april 1904
Kamrater arbetare! Första maj närmar sig, den dag då arbetarna i alla länder firar sitt uppvaknande till ett klassmedvetet liv, sin solidaritet i kampen mot allt tvång och förtryck mellan människor, kampen för att befria de arbetande miljonerna från hunger, fattigdom och förnedring. Två världar står mot varandra i denna stora kamp: kapitalets värld och arbetets värld, utsugningens och slaveriets värld gentemot broderskapets och frihetens värld.
På ena sidan står en handfull rika blodsugare. De har lagt beslag på fabrikerna och kvarnarna, verktygen och maskinerna, de har gjort miljontals tunnland mark och berg av pengar till sin privata egendom. De har gjort regeringen och armén till sina tjänare, trogna vakthundar för den rikedom de har samlat på sig.
På andra sidan står de miljontals arvlösa. De tvingas tigga om rätten att arbeta. Genom sitt arbete skapar de all rikedom, men de måste kämpa hela livet för en brödkant, tigga om arbete som om det vore välgörenhet, ödsla sina krafter och hälsa genom slitsamt arbete och svälta i byarnas ruckel eller storstädernas källare och vindsutrymmen.
Men nu har dessa arvlösa arbetare förklarat krig mot knösarna och exploatörerna. Arbetare i alla länder kämpar för att befria sig från löneslaveri, fattigdom och nöd. De kämpar för ett samhällssystem där de rikedomar som skapas av det gemensamma arbetet inte bara kommer till nytta för en handfull rika män, utan för alla som arbetar. De vill göra marken och fabrikerna, kvarnarna och maskinerna till arbetarnas gemensamma egendom. De vill avskaffa uppdelningen i rika och fattiga, vill att frukten av arbetet skall tillfalla arbetarna själva och att alla det mänskliga tänkandets landvinningar, alla förbättringar av arbetsmetoderna, skall förbättra den arbetande människans lott och inte tjäna som ett medel att förtrycka henne.
Arbetarnas väldiga kamp mot kapitalet har kostat arbetarna i alla länder oerhörda uppoffringar. De har spillt floder av blod för sin rätt till ett bättre liv och verklig frihet. De som kämpar för arbetarnas sak utsätts av regeringarna för ofattbar förföljelse. Men trots all förföljelse växer solidariteten bland världens arbetare och blir allt starkare. Arbetarna sluter sig allt tätare samman i socialistiska partier, partimedlemmarna räknas i miljoner och går stadigt framåt, steg för steg, mot fullständig seger över de kapitalistiska utsugarnas klass.
Även det ryska proletariatet har vaknat upp till ett nytt liv. Även det har anslutit sig till denna stora kamp. Dagarna då arbetarna slavade underdånigt är borta. Då de inte såg någon väg ur slaveriet, ingen ljusstrimma i sina bittra liv. Socialismen har visat honom vägen ut, och tusentals och åter tusentals kämpar har strömmat till den röda fanan, som till en ledstjärna. Strejker har visat arbetarna styrkan i enighet, har lärt dem att slå tillbaka, har visat hur organiserade arbetare kan vara övermäktiga kapitalet. Arbetarna har sett att det är på deras arbete som kapitalisterna och regeringen lever och äter sig feta. Arbetarnas låga har tänts av den gemensamma kampen, av strävan efter frihet och socialism…
Förra sommaren reste sig tiotusentals arbetare i hela södra Ryssland för att kämpa för ett bättre liv, för frihet från polistyranni. Borgarklassen och regeringen darrade vid åsynen av arbetarnas armé, som i ett slag stoppade enorma städers hela det industriella liv. Dussintals kämpar för arbetarnas sak föll under kulorna från de trupper som tsarismen skickade mot den inre fienden.
Men det finns ingen kraft som kan besegra denna inre fiende, eftersom de härskande klasserna och regeringen lever endast av dess arbete. Det finns ingen kraft på jorden som kan knäcka de miljontals arbetare som blir mer och mer klassmedvetna, mer och mer enade och organiserade. Varje nederlag som arbetarna lider av nya kämpar i leden, det väcker bredare massor till nytt liv och gör dem redo för nya strider.
Det gamla Ryssland är döende. Ett fritt Ryssland kommer för att ta dess plats. De mörka krafter som skyddade det tsaristiska enväldet håller på att gå under. Men endast det klassmedvetna och organiserade proletariatet kan ge dem dödsstöten. Endast det klassmedvetna och organiserade proletariatet kan vinna verklig, inte skenbar, frihet för folket. Endast det klassmedvetna och organiserade proletariatet kan omintetgöra varje försök att bedra folket, att inskränka deras rättigheter, att göra dem till ett simpelt verktyg i händerna på borgarklassen.
Kamrat arbetare! Låt oss då med fördubblad energi förbereda oss för den avgörande strid som står för dörren! Låt de socialdemokratiska proletärernas led sluta sig allt fastare! Låt deras ord sprida sig allt längre! Låt kampanjen för arbetarnas krav fortsätta allt djärvare! Låt firandet av första maj vinna tusentals nya kämpar för vår sak och utvidga våra styrkor i den stora kampen för hela folkets frihet, för befrielsen av alla som sliter under kapitalets ok!
Länge leve åttatimmarsdagen!
Länge leve den internationella revolutionära socialdemokratin!
Ned med det kriminella och rovgiriga tsarväldet!