I Sverige deltog mer än 100 marxister från Revolution i demonstrationer i Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå, Karlstad, Halmstad, Helsingborg, Örebro, Sundsvall och Borås. Banderoller som “Arbetarnas hämnd – socialistisk revolution” representerade tydligt första majs verkliga traditioner: organisering mot kapitalismen.
Totalt sålde kamraterna 586 tidningar och fick kontaktuppgifter till 164 ungdomar som uttryckt intresse för att organisera sig. På framsidan av första maj-numret av Revolution står med stora bokstäver “Kommunismen är tillbaka”! Det är inte bara tomma ord. Intresset för kommunistiska idéer växer världen över och i USA, anti-kommunismens högborg, ser en av fem unga kommunism som “det ideala ekonomiska systemet.”
– Jag har varit radikal hela mitt liv. Det är första gången jag demonstrerar på första maj och jag har gett mig ut för att jag vill organisera mig, berättade en ung kommunist vi mötte i Göteborg
Borgarna förfasas
Överallt där vi deltog stack vi ut med radikala slagord, röda flaggor och dignande bokbord med marxistisk litteratur. Även borgerlig media noterade vår synlighet. I DN skrev ärkeliberalen Erik Helmerson surt:
– På Medborgarplatsen i Stockholm, där V-demonstranterna samlades, kan man fortfarande bära tröjor med texten ”Refugees welcome” och sälja tidningar med namn som Proletären, Rebell och Revolution. ”Revolution är den svenska sektionen av Internationella Marxistiska Tendensen och ska inte förväxlas med Arbetarmakts ungdomsförbund Revolution”, upplyser Wikipedia. Vem sa att 1970-talet är över?
Vår närvaro i Malmö skapade sådan förbittring hos Kristianstadsbladets ledarskribent Sofia Nerbrand att vi förärades med en helsida:
– Marxistiska studenter höll upp en röd banderoll med texten ”Arbetarklassens hämnd. Socialistisk revolution”. Andra demonstrerade mot Nato och militarism. Kommunister – enligt egen utsago – sålde böcker av Lenin, Trotskij och Marx. Och folk köpte dem.
Internationella Marxistiska Tendensens tillväxt och ökade attraktionskraft märks i fler och fler länder världen över. I USA attackerades kamraterna nyligen av ökänt reaktionära Turning Point USA – vilket får tas till intäkt för riktigheten i våra idéer.
Reformismens kris
I Vänsterpartiets demonstrationer tågade 9 000 i Stockholm, att jämföra med 20 000 för ett år sedan. Samma mönster med lägre deltagarantal sågs i hela landet. Även om demonstrationerna var klart större än Socialdemokraternas, som på senare år mer kommit att likna begravningsceremonier med en klart åldrande skara, är det tydligt att inte heller Vänsterpartiet lyckats vända trenden med minskat deltagande och en sjunkande andel unga.
Med en djupt ifrågasatt, klumpig och till synes inkompetent högerregering borde vänstern ha öppet mål. Kapitalismen kris leder till ett snabbt växande missnöje och radikalisering bland unga, men detta uttrycker sig inte i tillväxt för arbetarklassens massorganisationer som inte förmår att knyta an till den allt mer radikala stämningen.
Det är talande att Nooshi Dadgostar inte ens nämnde klasskamp eller socialism i sitt första maj-tal i Malmö. Med parollen “Alla ska ha råd” dansade Nooshi graciöst runt frågan om vad som faktiskt krävs: om alla arbetare och unga ska kunna få en framtid värd namnet krävs klasskamp mot kapitalisterna och kamp för en socialistisk revolution.
En ung kille i Malmö sade till våra kamrater efter att han lyssnat på Dadgostars tal:
– Jag var rätt höger förut, men jag börjar tänka om tror jag, lutar mer åt vänster och kommunism. Men jag vet inte, svårt att kalla sig vänster när det här är vänstern, liksom. Nooshi säger fan ingenting! Vad ska jag med det här till?
– Jag jobbar bara hårdare och hårdare, försöker samla ihop för min egen skull liksom, men det blir inget av det. Verkar inte som att någon politiker fattar det.
Bilden av Vänsterpartiet som ett stödparti åt S har befästs under 30 års tid, och den minst sagt tama parollen “En rättvis väg genom krisen” kunde knappast förändra den bilden. Hur långt ledningen för V gått i sin opportunism blev tydligt när Nooshi förra året i direktsänd tv hävdade att partiprogrammets “antikapitalistiska delar” inte längre ”gäller”.
Med denna anpassning hoppas man kunna undslippa sådan obekväm kritik som den som Sofia Nerbrand på Kristianstadsbladet levererar: “Man kan fråga sig varför och hur Centerpartiet ska samarbeta med denna illröda del av arbetarrörelsen. Där finns inte ett uns liberalism.”
Hur långt är Vänsterpartiets ledning beredd att gå för att få samarbeta med S och C? För tillfället verkar det som att inga politiska principer är heliga nog för att stå i vägen. En allt viktigare uppgift för partifunktionärer har blivit att försöka förhindra förekomsten av kommunistiska och revolutionära paroller och symboler i första maj-demonstrationerna: ingenstans får hammaren och skäran förekomma; i Göteborg konfronterades kamrater i Revolution av funktionärer som handgripligen försökte rycka en banderoll med texten “Socialism eller barbari” ur händerna på dem.
I Umeå hade Vänsterpartiet, efter år av påtryckningar från partistyrelsen, beslutat sig för att skrota “Samling vänster” och istället organisera sitt eget första maj-firande. Tidigare kunde ändå en hel del radikala ungdomar marschera i Vänsterpartiets tåg när det organiserades tillsammans med Revolution, Kommunistiska partiet och SAC. Nu när alla skulle hålla sitt eget firande, slöt betydligt färre ungdomar upp i Vänsterpartiets tåg.
Men det är inte enbart socialdemokrater och vänsterpartister som försöker att driva bort revolutionärer från sitt första maj-firande. När Revolution dök upp på syndikalisternas demonstration på Sergels torg i Stockholm försökte SAC få polisen att driva bort oss! Ännu mer aggressiva var de mot ett äldre par från en exiliransk kommunistorganisation – där gick de helt sonika fram och klippte ner deras banderoll!
Det säger sig självt att denna hets mot kommunister på första maj bara kommer att göra första maj-firanden mer innehållslösa och allt mindre i antal deltagande. På första maj vill arbetare och unga inte bara höra om hur dålig högern är, eller om vilka reformer som behövs, man vill också höra om hur vi kan skapa en bättre värld. Man vill höra ideologiska tal om en socialistisk framtid och få skrika radikala slagord i tågen. Det är första majs verkliga traditioner.
Den revolutionära ungdomen är framtiden
Det låga deltagarantalet på årets första maj återspeglar processen av anpassning till ett allt mer högerinriktat S. Kapitalismens återvändsgränd gör att reformisterna inte kan erbjuda några betydande eller varaktiga reformer, och de delar därför kapitalisternas obotliga pessimism.
Som tur är har deras anpassning till högerpolitiken inget att göra med de verkliga stämningar som håller på att utvecklas. Ett kämpande alternativ, som baserar sig på arbetarklassen och ungdomen, har all möjlighet att vinna stora framgångar under den kommande perioden.
Efter decennier av klassamarbete håller klasskampen på att väckas till liv: lokförarnas vilda strejk på pendeltågen i Stockholm och Sekos varsel om att ta ut 1200 spårtrafikarbetare i strejk är bara en försmak. Ungdomens revolutionära glöd kommer på nytt att befrukta den klasskamp som kapitalisterna och deras politiska representanter förgäves försöker att hålla tillbaka. Låt oss ge de avslutande orden till en ung kommunist, Saga Lundberg, som läste följande dikt på första maj i Umeå:
Sedan jag var liten, tyckte jag mig säker på att jag aldrig skulle skaffa barn. Aldrig att jag skulle sätta ännu en mun för denna värld att mätta, att mata med tomma löften och ideal, för denna värld att exploatera. En ekonom kom i slutet på 1700-talet på myten om en oundviklig “överbefolkning”. Efter det har man sagt att det är människans reproduktion och onda natur som satt oss i fördärvet, att maten inte räcker till. Men tala sanning till barnen, så visar ungdomen vägen, världen. Den totala förnekelsen från borgarklassen, av den logiska orsaken till varje kris och förtryck har alltid provocerat mig. Att alla dessa bildade och kloka kan stå raka i ryggen, utan att presentera en enda lösning för folket. Man talar om systemet, men ingen lyssnar. Man hör inte hur alla offer vittnar om samma orsak. Man har talat om tilltagande klimatförändringar och fattigdom i årtionden, men skulden ligger i luften, för tung för att erkänna. Den faller istället på arbetarna, att ännu en gång axla och offra. Men det är omöjligt mitt ansvar, att återvinna för att rädda klimatet. Aldrig den ensamståendes skam, att gå till en matbank. Aldrig för proletären att skylla sig själv. Vi slåss för att lägga ner vapnet, slåss för dem som inte kan. Jag tror på att människan gör vad de kan från vad de vet, vi kommer göra vad vi kan med vad vi vet. Vila i den gemensamma kampen kontra det individualistiska ansvar vi trott varit vårt. Efter år av besvikelse och demoralisering fann jag enhet med en teori, med arbetarklassen och framtiden. Idag kämpar vi för alla, för socialism.