Det är nedskärningar på gång överallt i förskolan. Dels för att statsbidragen är för låga och dels för att barnantalet har minskat. På min förskola ska mellan 2–4 från personalen omplaceras av 12 totalt. En avdelning ska bort. Det är 18 barn, 1–5 åringar, som ska placeras på någon annan av husets avdelningar.
Min chef vill stänga den i juni, trots att om man bara väntat en månad hade omplaceringarna blivit mycket enklare då ett gäng 5-åringar ändå ska börja förskoleklass. När jag påpekade hur onödigt det är sa chefen med tårar i ögonen ”detta är också tufft för mig, jag vill inte detta”. Det är svårt att känna att det är synd om henne. Min chef tar gärna varje anledning till att göra saker sämre.
Hon har också fått för sig att förbjuda oss från att dricka kaffe när vi är ute på gården med barnen ”för att det ser oproffsigt ut”. Jag sa till henne att det struntar jag i, jag kommer att dricka kaffe ändå. Vid ett tillfälle sa jag till henne att ”nu måste jag dricka kaffe, jag har ont i huvudet”. Då sa hon att det var okej. Men sedan kallade hon in mig och sa att ”du håller dig inte till fattade beslut, du påverkar andra negativt så att andra också bryter mot reglerna”.
Samtidigt pratar chefen gärna om hur viktigt det är att vi måste få återhämta oss. Detta eftersom återhämtning alltid får låga resultat på medarbetarenkäterna. Men det är vi som ska komma på förslagen om hur vi ska återhämta oss. Chefen hade ett förslag: sitta längre på toa och andas!
Detta är bara den senaste i en lång rad av dåliga chefer. Kan de vara något annat, när det bara är nedskärningar på nedskärningar?
Facket gör inget, som vanligt. Vi har aldrig upplevt att vi har fått någon som helst stöttning av facket. Tvärtom får vi bara höra om vilka skyldigheter vi har. Typiskt sett, är det den som är mest bundis med chefen som är arbetsplatsombud ändå. När det är försämringar, konstaterar de bara att chefen har all rätt att genomföra dem.