Sedan vapenvilan kollapsade den 18 mars har Israel återupptagit sin krigföring med full styrka. Den officiella dödssiffran på Gazaremsan har nu överstigit 50 000 – utan att räkna de 14 000 saknade eller de indirekta dödsfallen till följd av svält, sjukdomar och samhällskollaps. Detta är ett folkmord, vars syfte är att förinta eller fördriva den palestinska befolkningen.
Varje dag för med sig nya fasor. Trump vill genomföra en folkfördrivning för att förvandla Gaza till “Mellanösterns riviera”, medan Israels nya arméchef vill tränga in hela Gazas befolkning på två miljoner på en yta mindre än Täby kommun. På Västbanken har över 40.000 fördrivits från sina hem av israeliska soldater och bosättare.
Israel kommer aldrig att gå med på upprättandet av en palestinsk stat, eller någon långvarig fred för den palestinska befolkningen. Om de blir tvingade kan de skriva under tillfälliga vapenstillestånd, men dessa kommer aldrig att vara mer än kortlivade avbrott mellan krigen. Detta finns det gott om exempel på: Osloavtalet, vapenvilorna 2009, 2012 och 2014, och nu senast i början av 2025.
Den västerländska borgarklassen talar gärna om “fred”, “vapenvila” eller en “tvåstatslösning”, men i slutändan är det de som förser Israel med militärt, ekonomiskt och diplomatiskt stöd. Israel är dessa imperialisters främsta bundsförvant i Mellanöstern, som tillåter dem att utöva inflytande i regionen.
Från dag ett har även Sveriges regering gett sitt stöd till Israels krig mot Gaza. De drar sig inte för att införa sanktioner mot Ryssland och fördöma deras krig i Ukraina i de mest hårda ordalag. Men när det gäller Israels folkmord slingrar de sig som hala ormar.
När Israel i mars dödade 15 ambulanssjukvårdare ansåg Sveriges utrikeshandelsminister Benjamin Dousa att det “inte [är] upp till den svenska regeringen att vara en dömande makt.” Statsminister Ulf Kristersson sa för sin del i januari att det “i dagsläget inte [går] att svara på huruvida Israels attacker mot sjukhus i Gaza är inom ramen för proportionellt självförsvar”.
En sak är säker: det är inte bland omvärldens politiker som palestinierna hittar sina allierade.
Över hela världen har det skett enorma demonstrationer till stöd för Palestina sedan hösten 2023. I USA bröt encampmentrörelsen på universiteten ut våren 2024 och spred sig som en löpeld över världen. Italienska, turkiska, marockanska, grekiska, belgiska, katalanska och även svenska hamnarbetare har blockerat transport av krigsmateriel till Israel.
I arabvärlden finns en enorm ilska mot de ledare som offentligt ställer sig bakom palestinierna, men i praktiken inte har lyft ett finger för deras sak. I Egypten utvecklades pro-palestinska demonstrationer till en kamp mot både den egyptiska regimen och Israel. I Jordanien har det, trots statlig repression, skett massiva protester till stöd för Palestina, inklusive en generalstrejk i december 2023.
Det är i denna kamp som Palestina finner sina enda allierade – hos arbetarklassen i Mellanöstern och i väst. Det är arbetarklassen som måste resa sig mot sina imperialistiska regeringar, som spenderar miljarder på krig, samtidigt som de genomför massiva nedskärningar på hemmaplan.
En sådan utveckling skulle också hjälpa till att blotta sprickorna inom det israeliska samhället. 73 procent av israelerna vill se ett slut på kriget och ett tillbakadragande från Gaza, och det har skett stora protester mot Netanyahus regering. Den liberala israeliska tidningen Haaretz har rapporterat att endast runt hälften av de israeliska reservister som kallas in numera infinner sig för militärtjänstgöring, jämfört med så gott som alla vid krigets början.
Missnöjet inom Israel har än så länge främst en liberal-sionistisk karaktär: De flesta som går ut på gatorna gör det inte för att de bryr sig om Palestina, utan för att de är missnöjda med Netanyahus korruption och att han övergett de israeliska gisslan.
Men en revolutionär utveckling i arabländerna skulle kunna få en del av den judiska arbetarklassen att vända sig emot den sionistiska regimen – något som började ske under både den första intifadan 1987 och den arabiska våren 2011, då hundratusentals deltog i demonstrationer för “social rättvisa”.
Den enda vägen framåt är den revolutionära vägen, en väg som inte stannar vid tomma löften eller ruttna kompromisser, utan som för kampen till sin logiska slutpunkt. Detta kräver dock ett ledarskap som besitter både viljan och de nödvändiga idéerna – och det är detta som vi i Revolutionära kommunistiska internationalen kämpar för att bygga.