Vi publicerar ett uttalande av Internationella Marxistiska Tendensen om krisen i Spanien. Omröstningen om självständighet i Katalonien är en utmaning mot 1978 års regim. Den har mötts av hård repression från den spanska staten. IMT stöttar det katalanska folkets rätt till självbestämmande. För en katalansk socialistisk republik som en gnista för en revolution på hela den iberiska halvön!
1. Det katalanska parlamentets beslut att utlysa en folkomröstning om självständighet den 1 oktober har skapat den allvarligaste konstitutionella krisen i Spanien sedan den borgerliga demokratin återinfördes 1977. Repressionen från den spanska staten och Rajoy-regeringen i Madrid har fått en motreaktion i form av en massrörelse på gator och torg som i vissa avseenden liknar ett uppror.
2. Beslutet att utlysa en omröstning om självbestämmande kom efter att den spanska staten och Rajoys högerregering under flera år har blockerat alla försök av Katalonien att besluta om sin egen framtid. Den katalanska konstitutionen (Estatut) från 2006, vars innehåll redan hade urvattnats av det spanska parlamentet, ratificerades av en folkomröstning, bara för att sedan blockeras av den spanska konstitutionella domstolen på begäran av högerpartiet PP. Till slut slog domstolen fast att några av de centrala punkterna i Estatut stred mot konstitutionen, och 35 lagar som antagits av det katalanska parlamentet stämplades som illegala av den konstitutionella domstolen.
3. Under 2011-2015 var Katalonien en del av den våg av massrörelser mot nedskärningar, som ifrågasatte den borgerliga demokratins alla institutioner i Spanien. Vid den tiden hade det borgerligt nationalistiska CiU makten i Katalonien, med Artur Mas som president, och genomförde med stor entusiasm nedskärningar i hälso- och sjukvård, utbildning och andra offentliga utgifter, med fullt stöd från PP. År 2011 omringade tiotusentals människor parlamentet i ett försök att stoppa en nedskärningsbudget från att röstas igenom. Parlamentsledamöter fick flygas dit med helikopter. CiU-regeringen svarade med brutal repression. Partiet var också insyltat i en rad korruptionsskandaler som fortfarande inte är avslutade.
4. Ställd inför denna situation, beslutade Kataloniens president Mas att ställa sig främst i självständighetsrörelsen för att rädda sig själv och hans parti. Den katalanska rörelsen för självständighet fick massbas (med miljontals människor som varje år demonstrerar på Kataloniens nationaldag) men med ett ledarskap bestående av borgerliga nationalister.
5. På andra sidan av konflikten kalkylerade PP – det styrande partiet i Madrid – att det skulle vara en bra strategi att piska upp stämningar av spansk nationalism för att vinna röster.
6. Breda lager av det katalanska samhället såg möjligheten att Podemos skulle kunna komma till makten i Spanien och förändra hela situationen. De påföljande spanska valen resulterade i en Podemos-ledd koalition först i Katalonien. Men eftersom Podemos inte lyckades bilda majoritet i det spanska parlamentet fick idén om självständighet oundvikligen allt större spridning eftersom det sågs som ett sätt att sätta stopp för åtstramningar, nedskärningar och brist på demokrati. Andelen som var för självständighet växte från 10-15 procent till närmare 50.
7. Rörelsens karaktär är därför motsägelsefull, med en opportunistisk ledning i form av det katalanska borgerligt nationalistiska partiet PDECAT (en reinkarnation av CiU efter en splittring och ett utbytt ledarskap), men med gräsrötter som mestadels drivs av sitt motstånd mot den reaktionära spanska regimen och dess undertryckande av Kataloniens rättigheter, mot armén, monarkin, etc.
8. Den regim som idag existerar i Spanien härstammar från 1978 års konstitution. För att förhindra att den växande revolutionära rörelsen bland arbetare och ungdomar som reste sig mot den gamla Franco-regimen skulle komma till makten, kom den gamla regimen vid denna tidpunkt överens med arbetarpartierna. Det är värt att notera att bland annat Santiago Carrillo från Kommunistpartiet och Felipe Gonzalez från Socialistpartiet var med på denna överenskommelse, som blivit känd som ”Övergången”. Överenskommelsen var ett förräderi mot arbetarnas verkliga önskan om arbetardemokrati och en socialistisk revolution. Den gav amnesti åt Franco-regimen, vars statsapparat hade bevarats, den återinförde monarkin och den spanska flaggan (som båda var symboler för Franco-regimen) och förvägrade förtryckta nationaliteter sin rätt till självbestämmande. Artikel 2 i 1978 års konstitution talar om den ”spanska nationens odelbara enhet”, vilken en annan artikel förklarar ska ”garanteras av de väpnade styrkorna”.
9. Den reaktionära spanska härskarklassen, som aldrig lyckats skapa en helt enad nation på progressiv grund, utan använt sig av brutal och öppen repression, betraktar helt korrekt utövandet av rätten till självbestämmande som ett hot mot grunden för hela 1978 års regim. Detta förklarar den spanska statens reaktion mot folkomröstningen i Katalonien.
10. Det katalanska högerpartiet PDECAT spelade ett högt spel, men som under en period gjorde att partiet lyckades behålla makten, genom att snärja in det nationalistiska ERC och till och med det antikapitalistiska självständighetspartiet CUP i att stödja deras regering, baserat på att de lovade att genomföra en folkomröstning om självbestämmande.
11. År 2014 förbjöd den spanska staten en folkomröstning om självbestämmande, som istället blev en icke-bindande, rådgivande omröstning. Som svar på förbudet mot omröstningen, kallade den katalanska regeringen då till nyval 2015, som presenterades som ett val som handlade om frågan om självständighet. Självständighetspartierna vann en majoritet av platserna i parlamentet, men hade bara fått 48,8 procent av det totala antalet röster, en bråkdels procent ifrån att vinna en majoritet av rösterna.
12. Den 6 september 2017 röstade till slut självständighetsblocket för att genomföra en omröstning den 1 oktober, medan CSQP (den katalanska koalitionen mellan Podemos och Enade vänstern) avstod från att rösta och alla andra partier hade gått ut från parlamentet. Parlamentet röstade igenom detta fullt medvetna om att det var en utmaning mot den spanska lagen.
13. Inom bara ett par timmar upphävdes beslutet av den konstitutionella domstolen, i väntan på att dess förenlighet med konstitutionen hade granskats. Detta var början på en offensiv av förtryck från den spanska staten, vars mål var att hindra omröstningen från att genomföras.
14. Katalanska parlamentsledamöter har åtalats för att de låtit lägga fram förslaget om en folkomröstning, offentliga möten utanför Katalonien till stöd för omröstningen har ställts in på order av domare, över 700 katalanska borgmästare har blivit inkallade till rätten efter att de sagt att de skulle hjälpa till att organisera omröstningen (och hotats med att arresteras om de inte ändrar sig), medlemmarna av den nyligen tillsatta katalanska valmyndigheten har blivit bötfällda med 12 000 euro om dagen, 14 högt uppsatta katalanska tjänstemän har arresterats av den nationella spanska polisien Guardia Civil i sina hem eller på väg till jobbet och åtalats, den katalanska regeringens finanser har tagits i beslag av den spanska staten, tryckerier har genomsökts, massmedier har förbjudits att ge omröstningen publicitet, webbsidor om omröstningen har stängts ner och servrar i andra länder har blockerats, aktivister som delat ut flygblad har gripits och deras material beslagtagits, valsedlar har beslagtagits, etc. Detta är det mest ihärdiga angreppet på grundläggande demokratiska rättigheter i Spanien på 40 år (kanske att likställa med angreppet mot det baskiska folkets och deras organisationers demokratiska rättigheter).
15. Denna brutala reaktion från den spanska statens sida mot det katalanska folkets önskan om att hålla en folkomröstning om sin framtid (en rättighet som stödjs av över 70 procent av befolkningen) avslöjar regimens djupt reaktionära natur, och var gränsen går för utövandet av demokratiska rättigheter.
16. Repressionen har allvarligt äventyrat omröstningens genomförande, men samtidigt har den provocerat fram en massiv motreaktion på gatorna. Den 20 september omringade tiotusentals personer det katalanska finansdepartementet när det genomsöktes av poliser från Guardia Civil. Guardia Civil kunde inte lämna byggnaden på över 20 timmar, och kunde bara göra det under tidig morgon den följande dagen, då folkmassan hade tunnats ut och med hjälp av katalansk kravallpolis.
17. Under samma dag stod tusentals emot ett försök av polisen att genomsöka högkvarteren för det antikapitalistiska självständighetspartiet CUP, och lyckades hindra det. Efter att polisen trakasserat aktivister som delat ut flygblad i Reus, slöt tusentals upp för att massdela flygblad, vilket polisen inte kunde göra någonting åt. Halvspontana massdemonstrationer har ägt rum i städer över hela Katalonien.
18. Den statliga repressionen har nu skapat en dynamik där initiativet ligger på gatorna. Försvarskommittéer för folkomröstningen har börjat formeras i stadsdelar och städer. Hamnarbetarna i Barcelona och Tarragona har röstat för att sätta passagerarfartyg med tusentals poliser som beordrats till Katalonien för att förhindra folkomröstningen under blockad. Universitetsstudenterna är i strejk och på Universitat de Barcelona har huvudbyggnaden ockuperats av studenter. De största fackförbunden CCOO och UGT har antagit uttalanden mot repressionen, medan några mindre fackförbund (CGT, COS, IAC) faktiskt har kallat till generalstrejk i Katalonien den 3 oktober (det tidigaste datum den kunde förläggas på grund av fackföreningslagarna).
19. Den spanska härskarklassen har provocerat fram en massrörelse på gatorna som inte bara hotar Rajoy-regeringens stabilitet, utan som också skapat djupa sprickor i 1978 års regim. Men de kan inte retirera. Ur deras synvinkel måste de återställa lagens ordning. En enda eftergift före den 1 oktober skulle innebära slutet för Rajoys regering.
20. De katalanska borgerliga nationalisterna har släppt lös en massrörelse som gör dem livrädda. Men nu kan de inte retirera och inte heller gå in i förhandlingar eftersom det skulle ses som att de säljer ut rörelsen och förmodligen skulle innebära slutet för deras regering.
21. Det är revolutionära marxisters uppgift, och självklart alla allvarligt menade demokraters uppgift, att fullt ut stödja den katalanska folkomröstningen den 1 oktober, som inte är något annat än en utövning av den grundläggande demokratiska rättigheten till självbestämmande.
22. Vi måste däremot förvarna om att utövandet av rätten till självbestämmande i ett spansk sammanhang har revolutionära implikationer och kan bara genomföras med revolutionära medel. I detta går det inte att förlita sig på de katalanska borgerliga nationalisterna. Det är bara mobiliseringen av folket på gatorna som kan garantera att omröstningen genomförs den 1 oktober. Arbetarklassen spelar här en helt avgörande roll.
23. Den enda vägen framåt är nu spridandet av folkomröstningens försvarskommittéer till varje stadsdel, skola, universitet och arbetsplats, för att hantera om de grundläggande logistiska aspekterna av omröstningens organiserande och försvaret av den mot den spanska staten och dess repressiva styrkor. Sådana försvarskommittéer bör knytas samman på lokal, regional och nationell nivå genom valda representanter. Medan den spanska staten sakta men säkert rör sig i riktning mot att krossa det katalanska självstyret, bör representanter för kommittéerna samlas till en nationell kongress som en legitim representant för det katalanska folket.
24. Kamraterna från CUP har fört fram många av dessa paroller (för en generalstrejk, för att sätta upp försvarskommittéer, behovet av massmobilisering), och för det förtjänar de beröm. Tidigare har de fattat beslut som vi ansåg var misstag, som att stödja bildandet av Puigdemont-regeringen och att rösta för dess åtstramningsbudget. Vi uppmuntrar dem att bryta skarpt med den klassamarbetspolitiken. Kampen för en katalansk republik kan inte vinnas utan att avgjort bryta med de katalanska borgerliga nationalisterna, som aldrig kommer att gå hela vägen. Så som kamraterna i CUP säger, måste vi sopa bort dem allihop (bankirer, kapitalister, korrupta politiker, oavsett om de klär sig i katalansk eller spansk dräkt).
25. Kampen för självbestämmande kan inte vinnas utan att vinna majoriteten av arbetarklassen till vår sida. I Katalonien talar många arbetare spanska som sitt huvudsakliga språk, och identifierar sig i någon mån som spanjorer. De är naturligt vaksamma mot en rörelse ledd av borgerliga nationalister från PDECAT som har infört åtstramningar och nedskärningar och representerar kapitalistklassens intressen. Kampen för en katalansk republik måste kopplas till kampen mot kapitalistisk åtstramning, för jobb, hälso- och sjukvård, utbildning och arbetares rättigheter.
26. Det skulle också vara det bästa sättet att vinna stöd från resten av Spaniens arbetarklass, vilket skulle hjälpa till att försvaga den spanska statens repressiva apparat. Det har redan hållits betydande demonstrationer till stöd för rätten till självbestämmande för Katalonien och till försvar av demokratiska rättigheter, i Madrid, Andalusien, Baskien och andra områden.
27. Podemos och Enade vänstern har ett stort ansvar. De har försvarat rätten till självbestämmande på ett utmärkt sätt. Men i frågan om folkomröstningen den 1 oktober har de retirerat. Med lagar som ursäkt har de vägrat att stödja den och istället förespråkat en ”förhandlad omröstning”, något som är utopiskt eftersom den spanska härskarklassen redan gjort klart att den inte kommer ge med sig. I stället borde de ge fullt stöd åt omröstningen (oberoende av dess tillkortakommanden) eftersom den representerar den mest seriösa utmaningen någonsin mot 1978 års regim. De borde förklara att det katalanska folkets kamp också är hela den spanska arbetarklassens kamp, mot monarkin, den reaktionära PP-regeringen och den reaktionära statsapparaten som ärvts i sin helhet från Franco-regimen, och att allt som försvagar den spanska staten bör välkomnas, stödjas och användas för att stärka arbetarklassens ställning.
28. Den katalanska sektionen av Podemos, PODEM, har fattat ett modigt beslut som en majoritet av medlemmarna står bakom: att stödja folkomröstningen och mana till maximalt valdeltagande. Detta har gett dem mycket sympatier och stöd bland vänstern inom självständighetsrörelsen. Den antikapitalistiska vänstern inom självständighetsrörelsen och det politiska uttrycket för indignados-rörelsen står allt närmre varandra. Detta utgör en grundval för en kamp för en katalansk republik som också innebär en klar brytning med åtstramningspolitiken, något som bara kan göras genom att bryta med kapitalismen och röra sig i riktning mot en socialistisk omvandling av samhället.
29. Internationella Marxistiska Tendensen ger sitt fulla stöd för rätten till självbestämmande för det katalanska folket och folkomröstningen den 1 oktober. En JA-röst är en röst emot 1978 års regim. Vår paroll är ”För en socialistisk republik i Katalonien” som kan fungera som en gnista för en revolutionär förändring över hela den iberiska halvön.
- För det katalanska folkets rätt till självbestämmande!
- Försvara folkomröstningen den 1 oktober med revolutionära medel!
- Massmobilisering på gatorna, försvarskommittéer i alla områden, generalstrejk!
- Ned med den spanska statens repression, ned med 1978 års regim!
- För en socialistisk republik i Katalonien!
- För den iberiska revolutionen!