Fi har under det senaste året gått fram starkt och hyllas för att ha satt feminismen på dagordningen. De har vuxit explosionsartat till 14.000 medlemmar på papperet. Med 5,3 procent fick de ett mandat i EU-valet. De sägs vara de som kommer tvinga de andra partierna att föra en feministisk och mer radikal politik mot orättvisorna i samhället.
Men även om 85 procent av de som röstar på Fi ser sig själva som vänster och skulle placera partiet i vänsterfåran, så är Fi inget vänsterparti. Ett parti som inte har sin bas i arbetarklassen och inte ser som sitt huvudmål att avskaffa kapitalismen, kan inte vara mer än en radikal täckmantel för en reformistisk politik. Svaret på behovet av en radikal vänsterpolitik – en socialistisk politik – ligger inte i Fi, utan i kampen emot reformismen inom arbetarrörelsen.
Fi och intersektionalitet
Fi:s ideologiska grund är den så kallade intersektionella analysen. Den handlar i korthet om att olika strukturer samverkar och skapar förtryck som är olika för olika individer. Men även om det utan tvekan är sant att det finns många olika förtryck, så finns det dock en bas för dessa förtryck i det kapitalistiska systemet. Den existerar oavsett de många olika individuella upplevelserna av förtryck.
Om man inte förstår hur kapitalismen upprätthåller förtryck och hur borgarklassen tjänar på dem, så kommer man heller inte förstå hur man ska bekämpa dem. Genom att fokusera på hur individen upplever förtryck istället för att förklara dess grund i samhället tenderar en intersektionell analys att se dem som fristående från det samhällssystem vi lever i. Det leder till illusioner i möjligheten att skapa en snällare slags kapitalism. Detta såg vi tydligt hos Fi när riksdagskandidaterna för Feministiskt initiativ, Veronica Svärd och Kenneth Hermele, skrev i Fria tidningen:
”Här tar FI hjälp av de utomparlamentariska rörelser som under decennier drivit ett arbete för en bättre fungerande global kapitalism. Precis som vi är en del av en bred feministisk rörelse deltar vi i det arbete som den globala rättviserörelsen … bedriver för en global kapitalism med ett mänskligt ansikte.” (vår kursiv, FT, 26 april)
Arbetarklassen och förtryck
Problemet med Fi är inte som många påstår att de inte har med kategorin klass i sin analys av omvärlden. Problemet är just den intersektionella synen på klass och att de inte förstår att förtrycken upprätthålls av kapitalismen.
När marxister pratar om behovet av klasskamp, gör vi inte det för att arbetarklassen är en förtryckt grupp som man borde tycka synd om och önska förbättringar för. Anledningen är istället arbetarklassens speciella ställning i produktionen, som gör att de kan utmana kapitalisternas makt på ett sätt som ingen annan förtryckt grupp kan göra. En strejk hotar omedelbart borgarklassens vinster. Exploateringen av arbetarklassen är den mest grundläggande funktionen inom kapitalismen. Borgarklassen, som äger storföretagen och bankerna är beroende av denna utsugning för att uppnå vinster i sina företag.
I slutändan utnyttjar borgarklassen alla förtryck för att splittra arbetarklassen. Detta gör det lättare att försämra arbetsvillkoren och hålla tillbaka kampen för högre löner, vilket givetvis ger högre vinster. Därför kan förtrycken inte avskaffas inom kapitalismen. Kampen måste riktas direkt mot kapitalismen och borgarklassen, och ledas av arbetarklassen.
Alla större reformer har också genomdrivits genom klasskamp. Den välutbyggda välfärden i Sverige hänger ihop med den starka arbetarrörelsen. För oss marxister så förstår vi att ju mer klassprägel en rörelse har – ju större delar av arbetarklassen som ger sig in i striden – desto bättre utsikter har den att få igenom en förändring. Det gäller oavsett om det är massdemonstrationer emot våldtäkter av flickor i Indien, abortförbud i Spanien eller attacker från Trojkan i Grekland.
Fi:s reformism
Fi ser på kampen för förbättringar på ett helt annat sätt. För dem är de utomparlamentariska rörelsernas uppgift att driva på utifrån för att politiker – som de själva – sedan förhoppningsvis ska driva igenom små förbättringar, steg för steg. De pratar aldrig någonsin om behovet av klasskamp eller om arbetarrörelsen när de pratar om utomparlamentarisk kamp; tvärtom menar de att det är ”farligt” om en typ förtryck framhålls framför de andra.
De säger att det ”behövs en ny politisk kraft som utmanar de gamla ideologierna i riksdagen. Diskriminering, sexism och rasism … försvinner inte nödvändigtvis med ett socialistiskt samhälle.” Problemet med arbetarpartierna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, menar Fi är att de sållar sig till marxismens ”förlegade idéer” om klasskamp. Men tvärtom har de ju sedan länge övergivit just dessa idéer. De ser mer och mer förtryck som något frikopplat kapitalismen och därmed något möjligt att övervinna inom kapitalismens ramar. Ju mer frågor ses som fristående från dess materiella bas, desto enklare blir det att förneka behovet av klasskamp för att uppnå förändring. Fi begår alla de fel som Vänsterpartiet och Socialdemokraterna gör men driver dem bara ännu längre.
Fi pratar om att en representant för varje förtryckt grupp ska komma i parlamentet. Men Soraya Post, som ju skulle föra romernas och kvinnors talan i EU, röstade som en av sina första åtgärder ja till att kristdemokraten Jean-Claude Juncker skulle bli ny ordförande för EU-kommissionen. Detta vägrade både Vänsterpartiet Socialdemokraterna att göra.
Det avgörande är med andra ord inte ens kön, etnicitet, sexualitet, religion eller ens klasstillhörighet. Det avgörande är vilken politik och ideologi man står för, och förmågan att hålla fast vid den. Fi misslyckades i eldprovet, trots de fina orden om representation.
Ingen verklig vänsterpolitik
Fi har framställt sig precis som ett anti-etablissemangsparti; de är hårda och radikala i sin kritik och Gudrun Schyman, som är Sveriges mest karismatiska politiker, är hårdast av alla i politiska debatter. De har konsekvent tagit ställning för antirasistiska och antifascistiska demonstrationer och har på så sätt kommit att få en tydlig vänsterimage.
Fi driver också många typiska vänsterkrav, som avskaffande av RUT-avdraget, förkortning av arbetsdagen och lagstadgad rätt till heltid. De för fram behovet av utökade rättigheter för de mest förtryckta grupperna i samhället – exempelvis papperslösa, transpersoner och funktionshindrade. Många krav som de ställer är bra och drivs redan av Vänsterpartiet. Men om man inte vet hur och vem som ska genomföra kraven blir de inte mer än vackra ord på ett papper.
De har också föreslagit att man ska slå ihop a-kassan, sjukförsäkringen och socialtjänstens ekonomiska bistånd till en samlad social försäkring med garanterad lägstanivå. Detta är ett högerkrav som brukar föras fram för att avskaffa fackförbundens kontroll över a-kassorna och ses som ett sätt att minska dess makt. Och en sådan sammanslagning med en ”lägstanivå” skulle utan tvekan innebära mindre ersättning, inte minst för arbetare med en högre lön.
I kampen för global rättvisa och mot miljöförstöring ska en ”global skatt på utsläpp av växthusgaser” införas där ”inkomsterna ska administreras av FN”. Sverige ska samtidigt ”driva en aktiv politik för att minska vårt beroende av fossila bränslen”. FN, EU och den svenska borgerliga staten är enligt dem garanter för en friare och rättvisare värld – om bara rätt lagstiftning genomförs. Detta är naivt och orealistiskt. Mycket lagstiftning finns till skydd för miljö och mål för utsläpp med olika begränsningar sätts upp hela tiden, men ändå går det bakåt i utvecklingen. Problemet är kapitalismen och dess produktion för vinst, som leder till en hänsynslös exploatering av både människor och natur. Fi vänder sig emot ett system som sätter kortsiktiga vinster före ett hållbart samhälle, men drar inte de nödvändiga revolutionära slutsatserna.
Deras förslag för att öka kvinnors löner är att inrätta en jämställdhetsfond för att finansiera höjda löner i kvinnodominerade arbeten och sektorer. Men detta skulle bara kunna ge en mycket liten ökning av lönerna, och därmed inte nämnvärt rubba maktförhållandet mellan män och kvinnor. Problemet är inte brist på pengar i samhället – pengarna finns men ligger i borgarklassens händer. För att komma åt dem måste vi bedriva kamp för att tvinga dem till eftergifter genom strejker och kamp på arbetsplatserna.
Detta är precis vad arbetarkvinnorna gjorde i Öresundstågsstrejken nyligen. På några veckor gjorde de mer för alla kvinnor som hankar sig fram på deltids- och timanställningar än Fi gjort under hela sin historia. Pressen måste sättas på Kommunal och andra fackförbund som organiserar arbetarkvinnor, genom att organisera kamp underifrån och ställa krav på att de ska använda den enorma maktapparat de har för att leda och organisera kamp och sluta gå med på svekavtal.
För ett revolutionärt Vänsterparti!
Feministiskt initiativ har fått ett ökat stöd som en konsekvens av radikaliseringen i samhället. Unga människor är trötta på den politik som förs. Medan vi får det allt sämre, får de rikaste det allt bättre. Vårt missnöje spiller över i demonstrationer och kravaller, och vi blir bemötta som ohyra som ska fösas tillbaka in i våra orenoverade lägenheter och radhus. Framtiden verkar bara erbjuda mer arbetslöshet, bostadsbrist och ett hårdare samhällsklimat. Unga söker efter ett alternativ, men Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet är upptagna med att göra allt för att visa att de är duktiga politiker som kan hålla sig inom budgetramarna och ta hand om Sveriges (borgarklassens) finanser.
Vissa menar att Fi:s genomslag tvingar andra partier att föra en hårdare feministisk politik. Men frågan är – vilken feminism då? Vänsterpartiets svar på Fi:s framgång i EU-valet var att kräva ett feministiskt finansdepartement. Men detta kan inte ändra finansdepartementets karaktär och uppgift att hålla den kapitalistiska ekonomin i balans. Feminism som innebär små justeringar i kapitalismens regelverk, med fler kvinnor på höga poster är inget mer än en karriärstege för borgarklassens och småborgerlighetens kvinnor. För en verklig kvinnokamp krävs klasskamp.
Fi är inget alternativ för en sådan kamp. Om man inte tror på möjligheten att uppnå socialism kommer man att anpassa politiken till vad man kan uppnå här och nu, inom kapitalismens ramar. Skillnaden mellan Fi och Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är att de två senare kommer från en tradition av att organisera och representera arbetarklassen. När de går med på kompromisser sviker de sin bas, och den basen kan såväl tvinga dem till en radikalare politik som sparka ut ledningen och ersätta den om missnöjet blir för stort.
Fi kommer inte från en sådan tradition och har en mycket flyktigare bas i småborgerligheten. Det betyder att de ännu lättare kommer att ge upp sina krav. Gudrun Schyman påstod att det inte gick att bedriva en feministisk politik inom Vänsterpartiet. Vad hon själv inte nämner är att hon var med och styrde partiet stadigt mot höger och röstade för privatiseringen av Telia. Är det den politiken hon menar när hon pratar om feminism?
Fi är ett tecken på att ett verkligt alternativ till högerpolitiken saknas och att arbetarrörelsen gör ett dåligt jobb. Men lösningen ligger inte i att lämna arbetarrörelsen till förmån för ett mittenparti med radikala fraser. Det har funnits gott om partier i historien som vill göra det bättre för de ”sämre ställda”. Många av dem har kastats till sophögen och med rätta avslöjats som liberaler. I kampen mot kapitalismen behövs inga halvmesyrer. Det behövs ett revolutionärt arbetarparti på ett socialistiskt program.